Du.

Den där känslan när du är tätt intill en annan människa men trots detta vill trycka dig närmare, så pass att du nästan trycker hela din kropp igenom personen. Inget är nära nog och om det vore möjligt skulle hjärtat ha slagit igenom min och hela vägen in i din bröstkorg. Ljudet av ditt hjärta fascinerar mig, otroligt mycket. Vi tappar andan i varandra. Jag har levt mitt liv men aldrig vetat hur det egentligen ska vara, hur hjärtat kan slå, hur ögon kan glittra och hur mitt sinne känner säkerhet i varje liten rörelse, i vart enda litet ord. Du kompletterar mitt väsen.


Ljudet av ditt hjärta är det mest signifikanta ljudet i min värld.



Varje dag blir en gåta om hur jag ska kunna leva utan dig.
I dina ögon värms jag, dom ger mig färg.
Vilseledd skulle jag gå, utan din hand i min.
Mitt hår kittlar din kind, i en öm kyss.
Men det vidrör dig inte, den stunden finns bara själarna
av oss, i varandras kroppar.

Och i en stund vet jag att utan dina andetag, andas inte jag.
Rödlätt blir jag, när jag förstår, att vi fångat varandra.
Dina fingrar, fjäderlätt på min haka får mig ur balans.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0