thinking

Känner mig lycklig idag, bekväm i vart jag är. Väntar och väntar på det alla väntar på. Har aldrig riktigt haft problem att få det, men det känns som om jag vill kräva mer nu, ha mer koll. Aldrig låta det bli som det var.
Vill känna det bränna i bröstet, känna hur det slits. Hur det tär varje minut man är ifrån det, känna adrenalinet pumpa. Jag vill, men jag vill inte. Diffust är ordet. Jag vet inte.

Jag saknar ingenting jag känt förut, ingenting. Det har varit bitar och stigar till den stora vägen. Det har varit många vägskäl och i slutänden är jag glad att jag är där jag är. Jag saknar det inte, jag minns inte, minns ingenting. Minns inte känslan, vet inte hur den är. Vet hur den borde vara och vad den borde ha gjort. Men jag vet inte, kroppen förtrycker minnen om smärta och andra väsentliga känslor som kan hindra en från att gå igenom samma sak.
Exempelvis så har jag hört att kroppen förtränger all smärta som en förlossning innebär, så att man ska kunna föra människosläktet ännu en bit vidare.
Känns som om det är samma sak i detta, det förtränger så vi ska kunna föra människosläktet ännu en bit vidare.
För om vi minns varje gång vi skadats, skulle vi aldrig våga göra saker som i slutänden kan skada oss.


"jag har saknat det, föraktat det och saknat det igen"

Ibland, kan jag bli hög på känslan, bara av att tänka på den. Den gör mig även nyfiken, det är den som får mig att längta, det är hoppet om att få ha den längre än en sekund som håller mig vid liv. Infinner hopp.
Jag tror, det har jag alltid gjort. Jag är nöjd där jag är, men det kan bli bättre och det kan bli sämre.
Jag tvivlar inte. Jag vet hur det kan gå, jag har sett det, jag har gått där, men minns det inte.
Har bara bilderna kvar, minns inte vad jag tänkte, vad jag kände. Vet bara att det var bra och fruktansvärt dåligt.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0