sporten i livet.

Nu blir det snart en liten springtur med klubban i handen, jajjamensan, det ska tränas! Hör och häpna, äntligen sådär pigg att jag känner att jag verkligen orkar detta. Är laddad till tusen och ser fram emot att bolla litegranna. YEY!
Jag saknar det så fort det tar slut, längtar till nästa gång redan innan det börjat. Jag gillar det inte, jag älskar det.
Och även fast jag denna omgång inte hållt på så länge så kan jag säga att jag nog aldrig blivit så besviken när någon säsong tagit slut, förvisso, när jag spelade fotboll så tränade vi de sista åren även under vintern, inomhus och jag vet inte, men jag tror att det var lite roligare t.o.m. Haha för det var mest på skoj, mest springa lite, dribbla lite, passa lite (man hann kanske en passning innan man nådde målet) och skjuta lite.
Vi gjorde mycket på skoj, bara för att hålla konditionen och tekniken igång.
Gillade verkligen inomhusträningarna, även om det inte var gräs under fötterna, saknar det också, varje gång jag pratar om det. Varje gång jag tänker tillbaka. Men det är inte mycket att göra åt, jag kunde kommit långt, det säger alla som var runt omkring mig på den tiden. Men jag gjorde inte det, för jag slutade, alldeles för tidigt. När jag egentligen hade hela "karriären" framför mig. Det blev för mycket, antar att jag blev lite utbränd.
Träningar med laget, tre gånger i veckan, plus match.
Träningar med fotbollsklassen, två gånger i veckan.
Detta är alltså sex dagar i veckan, notera då väl att jag varje ledig stund jag hade i mitt hem gick ut och lärde mig själv nya trix, tränade, bollade. Alltid, hela tiden. Fanns det en boll fanns det en galen tränande Alexandra.
Jag gillade mitt gamla jag. Men jag trivs bättre såhär. Jag drev det för långt och det resulterade i att jag slutade, med det som jag älskat mest i hela mitt liv, efter dryga 10 års träning. Men jag var bäst "ett tag", jag får skryta om det.

Det känns okej, jag minns fortfarande alla "dröm-mål" jag lyckades med, minns alla skador, alla irriterande förluster, alla straffar, missade som satta. Minns alla de där viktiga matcherna, i olika cuper, minns rivaliteten mellan de lokala lagen, minns min envishet, ville aldrig, aldrig sitta. Fick förvisso nästan aldrig sitta.
Känner fortfarande doften av omklädningsrum, minns alla sånger i bussen, minns allas inställning, minns även allas tappade fokus, minns alla pojkar alla tittade på, minns att jag BARA fokuserade, minns alla onda blickar jag av alla backar, minns bollar på mållinjen, speciellt den som fastnade där i vattenpölen med 30 sek kvar. Minns när vi trots mitt kvitterande i slutminut förlorade på antal HÖRNOR. Minns hur benen sved efter en heldag med benskydd, minns mammas entuiasm, minns pappas råd att styrketräna. Mins skratten, minns tårarna, minns svettet. Minns ALLT. Jag älskade det. ÄLSKADE.

Det har präglat mig.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0