so it is

Det känns som en evighet.

Jag vet att jag är säker här, men ibland känns det precis som förut.
Då skulle jag suttit här och väntat, på det oundvikliga.
Att höra din röst idag var det sista jag behöver.
Inte för att du når mig, inte för att du någonsin igen kommer att göra det.
Men för att det väckte minnen, jag avskyr dig.
Finns inget som kan beskriva hur mycket.
Du kommer aldrig någonsin mer ha ett grepp om mig.
Jag minns inte ens hur du ser ut och det glädjer mig.
Jag avskyr dig, avskyr allt du gjort.
Jag behöver inte vara rädd längre.
Jag kan inte skilja på om jag vill skada dig..

Livet är så jävla fantastiskt nu i jämförelse.
Varje steg är ett steg bort, ett steg längre bort än första steget.
Det steget som jag ser på med stolthet.
Jag ska fortsätta berätta, jag ska fortsätta beskriva och hjälpa andra.
Det är därför jag gick igenom allt det här, för att upplysa och stärka andra.


I kärlek skadar man inte.
Och bara vid en indikation så går man.


Jag vet en sak som räddat mig lite den här våren, som hållt mig uppe.

I think I need you.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0