plötsligt händer det.

Det är helt galet hur man kan prata med vissa människor och hur man absolut inte kan hitta något att prata om med andra, rätt så fascinerande tycker jag. Har varit med om båda situationerna, värst är den sistnämnda när man oerhört krystat sitter och försöker komma på något att säga, när man pratar om vad som helst som är helt alldaligt och ointressant bara man får konversationen att fortlöpa utan långa och pinsamma tystnader.. utan att behöva titta på varandra och undra vad fan det är frågan om.. för man undrar ju ibland vem fan det är man sitter och pratar med egentligen? VARFÖR kan inte personen prata? Är denne social missanpassad eller helt enkelt bara för blyg?

Jag personligen åker fram som en ångvält jag, en fröspridare, you name it. Jag kan prata och gör det gärna, med allt och alla. Ibland kaaanske för mycket, men märker om någon känner sig trängd, de flesta tycker att det är skönt, speciellt när jag är på mitt exeptionellt fina humör och skämtar om och med mig själv. Bjuder gärna på mig själv så andra ska bli glada.

Har ju även varit med om den där fantastiska känslan av att träffa på någon som samtalet bara flyter på med, som om man aldrig gjort annat än att prata med varandra, som om det vore det mest naturliga i hela världen.
Som får 6 kanske 7 timmar att kännas som några minuter, en människa som inte bara kan prata utan gör allt snack väldigt intressant, en som ger och en som tar. Som man kan dela konversationen med. Jag gillar att byta ord, jag gillar att det flyter på. Även med en främling, som om man aldrig gjort annat, som sagt.

Det händer då och då och de tillfällena gör mig glad.
Även om de är i skrift.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0