get down with the sadness.

Jag ser samma mönster om och om igen, varje gång du känns sådär ofattbart långt borta, varje gång jag vill se in i dina ögon men Du inte är där. Om jag kunde hitta ett sätt att få göra det varje dag, att få det jag hade förut, så hade jag gett det allt. Jag finner mig själv, allt för långt ner. För långt ner för att kunna se upp. Det finns ingenting där att hämta ändå. Jag bara önskar att det vore annorlunda, att du vore här. Ingenting kan någonsin ersätta dig och jag njuter inte ett dugg av min situation nu. Visst finns det händelser och ögonblick som borde vara fruktansvärt minnesvärda och ofantligt älskvärda. Men utan dig ser jag bara vitt, jag ser ingenting. Världen ter sig grått och jag vet inte vart jag ska se någonstans. Det verkar som att ingenting fungerar. Jag fungerar inte.
Ibland önskar jag att jag kunde lagas, likt en bil kan räddas ifrån skrotning, bara man lägger ner tillräckligt mycket tid och ömhet på den. Men jag tenderar att inte tillåta det. Jag kommer alltid att vara trasig, inget kan laga mig. Jag kommer aldrig att bli fullständigt hel igen, för utan dig är jag halv och stunderna utan dig blir tomma och meningslösa. Önskar bara att jag kunde hitta en mening med allt, men det verkar inte finnas någon eller så har allt gömts långt bort, där jag inte kan hitta det just nu, men bara jag gräver lite, så kanske, kanske kan jag få det tillräckligt inom räckhåll för att greppa det. Men jag vet inte hur.


Om bara kärleken kunde hela mig.
Om den bara räckte till.
Men jag är ingenting utan dig.
Jag vet inte ens vem jag är.
Vart jag ska. Hur jag ska ta mig dit.
Det enda jag vet är att jag säljer min själ,
för att få ha dig här, varje dag.


Det handlar om livet, det gör det alltid och jag vet inte vart jag ska vända mig, känns som att världen slukar mig ibland, behöver bli omhändetagen ibland. Behöver känna allt jag ska känna, men jag känner inte. Men ibland måste man lära sig saker, som man kanske inte vill lära sig. Och ibland så måste man prata istället för att skriva, trots att det är en av de saker som får mig att må bra, varför vet jag inte. Det kanske är så att det känns som att jag öppnar upp mig för de jag behöver när jag skriver, eller så är det bara lättnad. Vad det än är, så får det mig alltid att må bättre. Jag önskar att jag fick och kunde skriva oftare. Nå ut till världen på ett helt annat sätt, jag önskar att jag kan göra skillnad med något jag är bra på. Jag vet bara inte vad och hur. Men någon gång kommer det att ändra sig, jag kommer att inse vad jag måste göra och världen kommer att acceptera det. Tills dess så önskar jag bara att jag visste nu.

(Jag försöker minnas hur det kändes, men jag hittar ingen känsla. Jag vill resonera med det, men det utesluter mig, om jag bara kunde minnas, så jag vet att det här är det. Annars.. ge mig det)

ingenting kan vara perfekt igen och jag antar
att jag får lära mig att leva med det.
Tills dess.. lev.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0