.

"Why do we fall?

- So that we might learn

to pick ourselves up"

Alltid mitt favoritcitat, det ligger så mycket sanning i det och jag försöker hålla mig till det. - Att det är därför jag faller, för att jag ska lära mig att ta mig upp ur hålet om och om igen. Vet inte om jag kommer någonstans.

Det blåser ute, det är trots allt Härnösand, och det lugnar mig och jag vet exakt varför.
Det regnade idag och jag tackar dig för det. Regnet som faller ner för min kropp renar mig och jag vet exakt varför. Jag trivs i mörkret, mina tankar skingras lite. De som är kvar får klarhet. Och jag vet exakt varför.

Jag ser inte mig själv så väl längre, det är ingenting jag kan säga att jag gör rätt, allt blir fel, inget är som det borde vara eller skulle bli. Allt är upp och ner och jag vill inte vara den människan. Jag hade min trygghet, jag hade min kärna, jag kunde dela problemen. Man vet allt, man förstår varenda liten rörelse, varenda ton. Ingenting är främmande och ingenting ger en oro. Jag bara visste, nu vet jag ingenting. Jag är inte bara vilse i mig själv utan i min samvaro. Alla i min närhet förvirrar mig eller gör mig vilseledd. Jag känner mig inte förd bakom ljuset, än, det känns bara som att jag står där bakom ljuset och vinkar och hoppar i hopp om att bli sedd. Jag blir nog det, men jag vill inte se det själv, så jag står kvar, bakom ljuset, i mörkret, där jag finner klarhet.


Jag smsade en kär vän igår, berättade precis vad jag tänkte just då, jag borde inte gjort det, inte för att hon inte förtjänar att veta det utan för att andra behöver veta det mer. Jag vet inte hur jag kom hit och varför men jag fryser.. inte fysiskt men psykiskt. Jag vet exakt hur allt borde vara, men inte är. En fasad, ett ansikte, en förklädnad man kan ta på sig när man som bäst behöver, men det känns falskt och kommer att lura alla i slutänden. Jag är dum, som alla andra som gör misstag. Det var inte mitt men jag bidrog nog. Mörkret här inne ger mig lugn. Men framkallar även tankar som jag borde trycka iväg men som jag inte är redo att släppa taget om. Jag vet vad jag vill ha och jag ska försöka att få det även om det är det sista jag får gjort. I mina drömmar för alltid. Jag önskar att vi kunde dela natten och man får inte svar på frågor man inte ställer.


Det kanske är dags att sluta förneka och börja riskera.




forever thine, forever mine, forever ours.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0