det slår, rytmiskt.

Jag anser mig själv rätt duktig på att sätta ord på känslor.. men nu är jag rädd för orden som jag ger dom. Oerhört rädd.. och jag visste aldrig att ord kunde göra allting så svårt, jag visste inte att de kunde göra så ont, när det är ord av snällhet. När orden betyder någonting. Men ord krossar mitt hjärta om och om igen.

Min mor, en av mina bästa vänner pratade med mig om en tjock barriär av is och jag önskar att hon hade rätt, jag önskar att det vore så enkelt som att tina den, att hacka sönder ett hål i den och sträcka sig in. Men det är tyvärr inte det. Jag vet att jag kan vara det bästa av mig, jag vet att jag kan ge det till alla, att jag är skyldig mig själv det, men tyvärr vet jag inte om jag kan. Det som gör mest ont, är just de där orden man hör, som går rakt in i hjärtat även om det är ord om hur dålig man varit, hur bra man är eller hur man gjort skillnad på något vis. På olika sätt.. Jag har fått mitt hjärta att göra ont på grund av alla de sätten. Just idag, gråter jag för ett av sätten.

Det finns ingen klarhet för andra att se, om man inte ser den själv. Det handlar inte om hur jag ser på mig själv, hur alla ser på sig själva.. i slutänden handlar det bara om hur andra ser på dig. Det finns alltid tid att ändra det synsättet även om det känns långt borta. Jag önskar att jag kan rädda alla och att alla kan rädda mig. Men kanske är det just den där barriären av is som gör allting lättare och mer självklart. Kanske.. är det den som utmanar dig.


Det är mycket om mig som ni inte vet, som ingen vet, som jag inte vill att någon ska veta och saker jag vill att vissa ska veta men utan att finna modet att berätta. Ofta får jag höra om hur modig jag varit, hur starkt jag sträckt på mig. Men jag kan inte låta bli att fundera på hur jag ska ändra det synsättet. Jag har inte varit något av detta. Jag har bara varit; Alexandra.
På gott och ont, jag har gjort misstag som alla andra och ibland gör jag dom fortfarande men alla misstag har gjort mig till den jag är och bildat min väg i livet, jag tycker inte alltid om vägen, men jag ser ljust på den långa sträckan jag har framför mig. Det finns mer i livet än funderande och ånger över det som är och kunde vara. Om något ska vara, så blir det så, om inte.. så var det en fin rastplats på vägen.

Men den stora frågan är.. hur kommer vi igenom barriären till våra egna hjärtan?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0