Utan att nämna namn.

Jag har begått ett misstag, det är inte bara pinsamt utan det degraderar även min syn på mig själv.
Jag vet inte vart det gick fel och trots att jag försökt så tar det stopp någonstans på vägen.
Egentligen vill jag att det ska gå bra, men med varje steg jag tar så säger själen; Sluta.

Det är nog pga just det här jag valde att inte berätta för vissa som antagligen skulle ta illa vid sig eller bli alldeles för oroliga över mig. De jag berättat för är människor jag litar på eller som jag verkligen behövt i min närvaro.
Samt människor vars åsikter inte är avgörande.

Emelie - Du hörde till gruppen som jag verkligen behövde i min närvaro men samtidigt den som jag trodde skulle bli oroliga för mig. Jag ville inte att det skulle oroas för mig, jag vet inte riktigt varför det tog tid att berätta, jag tror att jag skämdes och aldrig riktigt trodde att det kunde sluta väl. Jag tänker inte bortförklara mig. Det var dumt och jag är göad att ha någon som dig vid min sida som accepterar alla val jag gör i livet och står bredvid och håller min hand om det så behövs. Jag älskar dig för det och mycket därtill.

De flesta har jag haft lätt att berätta för, men inte för att jag var stolt, utan för att det var nödvändigt av olika anledningar. Ni av mina nära och kära som inte vet är alltså antingen någon som jag vill skydda ifrån oro eller någon som så här tidigt inte behövde veta av diverse skäl.

En speciell person, som jag ser upp till och som jag älskar vet inte, dels för att jag vet att det skulle ogillas starkt, dels för att jag inte vågar erkänna det, dels för att du skulle oroa dig så oerhört mycket och du har nog att tänka å som det redan är och dels för att jag skäms över att inte veta bättre själv.

Nu vet jag, en jävla gång för alla att detta är fel, jag har nog lärt mig nu. Jag borde ta vara på mig själv bättre än såhär, känna efter mer och våga säga nej åt något jag vet antagligen kommer skada mig själv.
Så här sitter jag på min pottkant och blickar ut över helvetet.

Alla mina vänner som stöttar mig nu i detta slutgiltiga skede - tack, tack för att ni finns.


Jag vägrar vara den där tjejen som tillåter detta hända henne.
Jag vägrar stå där och INTE stå bakom mina ideal.
Jag vägrar se på när jag förtvinar;
psykiskt & fysiskt.
Jag säger NEJ!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0