låt den rätte.

Detta är nog det längsta jag har pluggat på länge.
Japp, det tog mig nästan 3 timmar (med små uppehåll) att läsa en femtedel av boken och skriva om expositionen samt svara på en heeeel mängd frågor. Del nummer 2 av 5, imorgon kommer jag!

Det blev något sånt här (kladd);

Trettio år har platsen med de stora betonghusen i jordfärger funnits, för trettio år sedan kom dom med bilar, flyttbilar, likt pionjärer från förr med allt de ägde instoppade i dessa fordon för att börja ett nytt liv. De bar sina möbler som de noga placerade ut i hemmet, fyllde sedan tomhålen med nya saker. De tänkte sig ett drägligt liv, här kan de bo, som på många andra platser.
Det var skapat i det syftet; för att människor skulle ha någonstans att bo.
Denna plats, där det förr bara existerade skog var blankt, ett nytt blad som behöver skrivas. Utan historia, innan var det ingenting speciellt där, bara en sjö som bar på ett stilla lugn.
Det fanns inget att berätta om, inget att hitta på sagor om, eller så var det tvärtom, eftersom det var utan förflutet.
Nu fanns det trevåningshus, ett centrum där det fanns lekplatser till barnen, där grönområdet sträckte sig runt hörnet. En bra plats.

Lastbilschauffören hade blivit tillsagd att köra Norrköping-Blackeberg (Sthlm) med ett lätt last, nästan för lätt, de ägde i princip inga möbler. Enda konstigheten var att det skulle utföras nattetid, OB-tillägget var inget bekymmer.
"Självklart ifrågasatte jag inte det" log han.
Han minns den körningen väl, det var en man och hans dotter.
Åkarens mun vred sig bekymmersamt när han fick veta vilka han körde den natten.
"Det var som fan"
18 oktober: Norrköping-Blackeberg (Sthlm)
Det var han som kört dem, han som flyttat dem. Mannen och flickan.
Han tänkte aldrig någonsin berätta det.



Titeln Låt den rätte komma in anser jag drar åt sig uppmärksamhet, man vill gärna veta varför boken fått just det namnet och det skiljer sig ur mängden med boktitlar som ofta reflekterar sina böckers innehåll ganska väl.
När jag först uppmärksammade boken var på julafton 2005 när jag fick den av min farbror, jag öppnade den medan jag gick in i köket för att hämta något att dricka, där på bänkskivan bredvid kylskåpet blev jag sittandes tills min pappa kom och sökte mig. Två väldigt sena kvällar/nätter senare låg den på min säng, utläst.
Den första av fem delar i boken inleds med två citat;
Kärleksgrubbel, ger er trubbel grabbar! - Siw Malmqvist - Kärleksgrubbel

I never wanted to kill, I am not naturally evil,
such things I do just to make myself more attractive to you.
Have I failed? - Morrisey - The last of the famous international playboys.

Redan har får man en liten inblick om vad den här delen och således antagligen hela boken kan komma att handla om, det klassiska; kärlek och mord, att sälla sig till någon/några andra för att bli godkänd, få bekräftelse av vederbörande.

"Och vad tror ni att det här är för nåt, då?"
Gunnar Holmberg, poliskommissarie från Vällingby, höll upp en liten plastpåse med ett vitt pulver i. Blickarna for i klassrummet, mellan varandra och påsen, alla visste vad den innehöll, inte för att det var uppenbart för ögat utan för att lektionen handlade om droger.
"Är det bakpulver tror ni? Mjöl?"

Oskar ville svara, få en blick av polismannen, en bekräftelse om att han existerade, att någon kunde se honom.
Han räckte upp handen väl medveten om att det var dumt.
"Ja?"
"Det är heroin va?" sa han undrandes.
"Ja det är det, hur gissade du det?"
"Jag.. läser mycket och så där."
Polismannen frågade klassen hur mycket de trodde att innehållet i påsen var värt. Oskar behövde inte svara, kände ingen längtan efter bekräftelse mer.
Han inledde en fantasi om hur polismannen tog honom åt sidan på rasten, att han fick berätta allt han är med om varje dag. Han drömde sig bort om hur polismannen tog honom i sin famn och lyfte upp honom.
Man fick titta på polisbilen om man ville, på rasten. Oskar tänkte att nu kunde han få vara ifred, alla kommer att titta på bilen. Hela klassen sprang ut, men Oskar stod kvar, öppnade sedan försiktigt dörren och smög längs huskanten till toaletterna.
Inne i ett bås tog han fram bollen, pissbollen och förde den mot näsan. Ja visst hade han kissat på sig lite. Det här var hans största hemlighet, bollen av skumgummi som han hade i kalsongerna.
Inkontinens hette det nog, han hade läst om det i sin mammas tidningar, det fanns visst ett botemedel, men han ville inte lägga sin hårt förvärvade veckopeng på att stå och skämmas på apoteket, ännu mindre berätta för sin mamma.
"Griiiiisen! Är du där?"
Han stänger fort dörren om sig och sätter sig i fosterställning på toaletten så att ingen kan se hans fötter om de tittar in under dörren. Han visste förvisso att det ändå bara var en tidsfråga innan de hittade honom, innan de kunde trycka ner honom i toaletten. Men han hade dragit slutsatsen att ju längre deras jakt fick pågå desto kortare blev hans straff. Hans straff för att han var, ful eller äcklig.
Se han lät dom slå och sparka på dörren och sakta såg han hispan åka upp.
Pojkarna triumferade med att de hittat honom.
"Skrik som en gris"
Och Oskar skrek, ihopkrupen på golvet, grymtande medan han tittade ner i golvet.
Helt plötsligt blev det tyst, de hade gått medan han satt där på golvet, förnedrad.
Men han hade kommit undan det riktiga straffet.


Håkan satt och lurade i skogen, han hade tänkt ut den perfekta platsen genom att titta på kartan. en bit in i skogen hade han hittat ett undangömt ställe, en sänka med ett träd i mitten, där hade han ställt sin utrustning.
Efter en lång väntan, nästan så lång att det var dags att gå hem såg han en pojke komma gåendes längs med skogsstigen. Perfekt!
"Ursäkta? Vad är klockan?"
Nervöst tittade pojken på mannens armbandsur.
"Den är trasig"
Ett ögonblick senare fann mannen sig gåendes upp i skogen igen, med pojken i sin famn.


"Du får absolut inte gå ut i skogen nåt mer, hör du det?" sa Oskars mamma förtvivlat.
En pojke i Oskars ålder hade nämligen blivit mördad igår i Vällingby, upphängd upp och ner i ett träd.
Oskar gick ändå ut den kvällen, men bara till lekplatsen på gården. Han tog fram kniven han hade gömt i byxlinningen.
"Vad glor du på? din jävla idiot? Vill du dö, eller?"
Trädet svarade inte, Oskar körde inte kniven i det, försiktigt, ville inte skada eggen.
"Så går det om man glor på mig"
Han tystnade, tyckte att han hörde något. Lyfte upp kniven i ögonhöjd och på knivens blanka egg speglades en flicka på klätterställningen. Han satt tillbaka kniven i byxlinningen.
"Hej"
Hon tittade på honom.
"Jag sa hej."
"Jag hörde det."

Hon luktade, inte som intorkat svett, utan mer som, ja som hans hund hade luktat när den hade det svårt infekterade såret som fick den att avlivas.
Hon kastade upp portdörren som om den vore ett papperblad, han var förvånad, för trots hennes utmärglade utseende så var hon tydligen rätt stark.


(Allt skrivet i wordpad, utan rättstavningsprogram eller dylikt.. ska skriva om imorgon när jag är pigg)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0