background.

En kompis skrev idag att hon fyller 20 om precis en månad, vilket fick mig att tänka på att, damn, jag fyller 21 år om precis en månad. Här sitter jag, utan jobb ens, vilket liv. Det är nästan så att man blir imponerad på sig själv. Skämt åsido, så hoppas jag att jag har ett jobb då, t.o.m på min födelsedag, så det känns extra special att komma hem till.. ja förmodligen ingenting. Eller nu när jag tänker efter så har jag Sophie då, så något har jag ju faktiskt att komma hem till. Jag fyller år på en fredag, undra om man ska fira detta åldrande eller inte. Det är som svårt att veta om jag tycker det är bra eller inte, för egentligen känns det som bara häromdagen jag var 16 år och gravid. Emellanåt känner jag mig precis som den flickan, det är sällan men ibland ser jag glimtar av henne. Skillnaden var att hon var bekymmerslös och löjligt kär. Man önskar att man fick uppleva det, men jag antar att den känslan bara kommer med den första. När man håller på och gör allt man kan komma på för den andre. Äh vad vet jag egentligen. Jag är bara en snart 21-årig ung dam i sina troligen bästa år. Förmodligen ska jag vara nöjd, jag har kommit rätt så långt på vägen ändå, jag har en trea, en fin sådan, en bostadsrätt till och med, en underbar varelse som bor här ibland och.. ja det var väl ungefär allt.

Ibland kan jag inte låta bli att tänka på hur allt vore om jag inte haft henne, skulle jag bo här? Skulle jag haft ett jobb? Skulle min utbildning varit bättre? Skulle jag pluggat i en studentkorridor? Skulle jag vara så nära min familj som jag är nu? Framförallt.. skulle jag vara lika mogen och självstående, men ändå känslig och betänksamt.

Jag minns när jag skrev min allra första bit lyrik, jag var 14 år och hade kanske inte bråkat med men sannerligen haft en dispyt med min far. Jag hade gått från hans kontor tämligen upprörd, jag satt mig på hans bil i garaget i samma hus och samlade mig, tänkte att jag sitter där tills han slutar jobba, hur lång tid det än tar. Men jag var fortfarande arg, upprörd och inte alls nöjd med min situation. Så jag tog penna mot papper och skrev..

"Ändå satt hon där...
Förfärad av nederlagets grymma makt,
stirrade hon i tomma intet ut.

Inget kunde nu förändra vad hon kände,
för ty hennes farhågor hade besannats.

Hon kände en tyngd i bröstet,
tyngre än vad hon någonsin känt.
Smärtade som om någon spontant placerat
en tegelsten på den svagaste punkten i hennes sinne.

Hennes själ var som en tom, gapande avgrund,
som aldrig tycks avslutas.

Hennes röd gråtna ögon och bleka ansikte,
förtällde hennes djupa sorg.
Så ty omvärlden också skulle se och känna den.

Dock hade hon funnit styrka att återvända.

Så nu står hon här för att lösa sin själs bekymmer
och återuppliva de tusen solar som befunnit sig i och lyst
upp hennes själ för bara några dagar sedan.

Hennes sorg är obegriplig.
Kommer hon någonsin finna lycka igen när tårarna
faller ner för hennes kind?

Så som livet så många gånger sagt åt henne att leva,
så ska hon nu leva sitt liv."



Jag var 15 år och arg på min pappa när jag fann vad som gjorde så att alla känslor försvann, som gjorde allting så oerhört mycket bättre. Jag tog med denna dikt i en novell jag skrev i skolan det året. När jag fått betyget skickade jag allt till min far. Han la fram kopior av den utanför sitt kontor, så de som väntade på möte med honom skulle kunna läsa. Det betydde mycket för en 15-årig, vilsen tjej som bara bodde hos en förälder. Enda sedan dess har jag skrivit för att ventilera min känslor när jag inte annars vet hur. Därav har detta blivit en naturlig del av min vardag och något jag absolut aldrig skulle kunna vara utan. Det kommer nog aldrig finnas någon som riktigt kan förstå det signifikanta i detta, för min del. MÅSTE skriva, blir lätt som en drog, ett beroende, dock ett av den bättre sorten. Jag är lite ur skrivform, antar att det är för att jag inte är på något speciellt humör. Jag bara är.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0