uttagning av tandställning, sen frihet... eller?

Allt var bra, förväntansfull satt jag i väntrummet och vart mer och mer otålig för varje namn de ropade upp som inte var mitt. Men även min tur kom och det var min tur att lägga mig på stolen, de påbörjade operation borttagning av tandställningen och det kändes så oerhört konstigt, tomt och en aning slemmigt. Men det var med ett stort leende jag gick ut till väntrummet där min mor väntade för att gå en sväng på Sundsvalls gator, som f.ö var fyllda med lyckliga studenter! Kände att det verkligen saknades något på mitt huvud då. Hur som haver så var det beök igen kl 15 för att sätta fast tråden bakom tänderna i underkäken och för att få skenan och instruktionerna kring den. Lite mindre glad gick jag därifrån med en smärta liknande den som var när man satt in ställningen. Vi påbörjar resan hemåt, vi befinner oss i Timrå när min telefon ringer och min tandläkare beordrar mig att vända och komma tillbaka för att övertandläkaren hade glömt att "kolla en sak".
    Jag sätter mig ännu en gång på stolen och övertandläkaren kommer och börjar rita på ett papper, spontant tänker jag att "var det detta jag vände för?". När den stora vändningen kommer. Det är så att tänderna sitter fast med små trådar mellan käken och själva tanden, desssa roterar och anpassar sig efter tanden, men det finns även sådana trådar i tandköttet, dessa däremot anpassar sig inte och eftersom mina tänder var vinklade i 80 grader innan så kommer mitt tandkött med 80% sannorlighet vrida tillbaka tänderna även om jag använder skenan som jag ska. Detta vill vi såklart undvika, så karln ville göra ett "simpelt" litet ingrepp och KAPA dessa trådar i mitt tandkött, jag känner att risken för att jag ska se ut so men krokodil igen är alldeles för påtagligt stor för att risken är värd att ta, så givetvis går jag med på detta.
    Operationen är ett faktum. Då till det näst värsta, han tar fram en spruta och ber mig luta mig tillbaka för bedövning, jag känner paniken smyga sig på, jag får handsvett och tårögd men klarar mig igenom processen oskadd om än chockad.
Efter en fem minuters väntan kommer han tillbaka och trycker in deras petgrej i tandköttet och utbrister "jag är och trycker på ditt skelett nu". varpå han påbörjade sitt skärande, med sin lilla kniv för att kapa de små trådarna i mitt stackars tandkött, så nu i efterhand var detta bra, men just då var det ett helvete och jag grät av chocken när jag gick till bilen där mamma väntade. Skenan var fylld med blod och mamma vart nog lite skärrad hon med.
så nu förutom den smärta som kommer med skenan sitter jag här med smärtan efter operationen...



Jag är ful, tandköttet är fortf blodigt och svullet efter operationen och jag orkar inte.
Så varsågod: EN FUL BILD PÅ MIG och mina vackra men blodiga tänder ,P


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0