scared to fucking death

You've searched the universe and at first I hoped for a reunion.
I know you'll allways find yourself within' my eyes.
and noone could ever make me feel so alive.

Jag är rädd, jag är så oerhört rädd, nervös men glad.
Det känns läskigt. att vi står här så här lång tid efteråt, blickar tillbaka på det som varit.
Konstateranden och insikter präglar vardagen på ett sätt jag aldrig förut varit med om.
Jag har många funderingar, många frågor utan svar och vart ska jag ta vägen egentligen?
Det känns så naturligt på något sätt, jag vet vart jag har dig. Jag förstår dig, är förmögen att tolka varenda liten detalj.
Vet exakt hur du känner när du reagerar på ett specifikt sätt. Jag kan dig, utan och innan.
Jag vet dock inte hur du är nu, hur du har blivit som person, hur du utvecklats som människa.

if it's hurting you, you know that it's hurting me

När minnena överväldigar förståndet.
När tron övermannar hjärtan.
När förnuftet styr hjärtat.
När du är du och
jag är jag.
Vi.


Det är så mycket jag vill göra, det är så ofantligt mycket jag vill säga. Jag har inte den blekaste aning om vart jag ska börja, vad jag ska säga och hur jag ska agera. Jag bara vet. Att är inte det här slutet så är det en början, en början på något som jag inte vet vad det är. Något som gör mig rädd, orolig och oförstående inför situationen som växer fram.
Jag förstår inte riktigt korrelationen mellan det som händer nu och det som kan komma att ske. Jag vet bara att jag känner en aning välbehag över allt. men jag är rädd, ack så förskräckligt rädd.
Jag vill inte hamna där igen, stå där jag var, bli den jag blev. Vara den jag var. Jag är den jag är idag, du är den du är idag, vi kanske inte är det vi en gång var. Men vänskapen lever på som en blomma som inte bor i mitt hem.
Alla måste hålla tummarna idag. NERVOSITET



Jag antar att det finns nån du skulle ringa, om jag inte fanns.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0