oh my god!

Jag sitter här och vet varken ut eller in, det känns som att du rörde upp allt igen, allt som jag försökt att koppla ner och bort, allt som jag kämpat för att försöka att inte tänka på. Jag vet inte vad jag ska säga om någonting längre. Du förvånar mig, så förbannat mycket. Min tröja är helt blöt av tårar nu och jag känner mig bara tung men lättad över allt du sagt.
Dock var det inte såhär jag hade planerat min kväll, gråtandes över spilld mjölk. Men jag kan inte låta bli att tänka på hur allt vore, kunde varit. Jag blir galen på riktigt. Det är ledsamt och jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen någonstans.

GUD! varför måste minnen alltid överväldiga och ge hjärtat så mycket stryk så att du inte vill ställa dig upp igen? Jag har ställt mig upp, jag har återhämtat mig, men jag önskar, det gör man alltid. Det kommer aldrig att upphöra. Jag är riktigt spänd över morgondagen och undrar verkligen hur det kommer att gå, jag längtar men ändå inte, är även fruktansvärt nervös. Förstår inte riktigt varför, jag känner dig trots allt, mer än de flesta andra.

GUD, säger jag bara, GUD.


Kommentarer
Postat av: Josefine

Hm, jag har läst igenom dina senaste inlägg och har förstått att det är något på gång. Vad det än är, så ska jag hålla mina tummar för dig som du önskade. :) Hoppas att, vad det nu är, går vägen för dig och det blir bra!



Krams



2009-05-14 @ 14:49:02
URL: http://stillwaters.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0