No presence!

"Alexandra, vad känner du om det här? vad tänker du då?"

Ska det bli den stående frågan till mig nu hädanefter? man kan uppenbarligen börja att fundera. Hela sessionen idag var som en vidare skeppning till den där gruppen jag inte tänker gå i. Nä jag förstår mig inte på sjukvården. Har aldrig riktigt haft mycket för dom. De har som aldrig förstått mig och mina problem och kommer garanterat aldrig att göra det, dels för att de inte riktigt förstår hur jag känner och dels för att jag inte riktigt kan öppna upp mig helt.  HELVETE vad jag bara vill skrika ut allt som hänt så att någon ska förstå. Men idag tog jag mig i kragen, jag låg i soffan och var halv apatisk, då jag verkligen sa till mig själv; vad fan håller du på med? Du har kompisar som är hos A nu. För gud skull, skärp dig. Gå upp och klä på dig och gå dit.
Väldigt motvilligt tog jag mig till A och hade riktigt trevligt. Det är nog det här med att jag bor ensam i en stor och tom lägenhet som gör att jag blir ännu mer nere än vad jag behöver vara, inga ljud, ingen närvaro. Bara ensamhet. Min hjärna analyserar alldeles för mycket, jag önskar att min själ kunde sluta vara uppriven och slita sig lös från demonerna. Men de hänger sig fast som små parasiter.


Om du var närmre
om jag kunde höra ditt hjärta slå.
Om allt i mig släppte
och du såg in i mina ögon,
så skulle jag veta,
så skulle jag känna dig.
Din underbara doft,
skulle skälva mig.


Jag är less på att dölja allt, jag är less på att jag är oförmögen att hata. Jag är trött på att i min ensamhet inte veta vart jag ska ta vägen, inte kunna hindra mig själv från att gå under. Så fruktansvärt matt av att inte ha något. Tråkigt att behöva komma hem till en helt tom lägenhet och känna att man helst av allt skulle vilja ha sällskap.
Allt jag brukar vara, allt jag brukade stå för är som bortblåst, som om det aldrig existerade. Det som gjorde livet värt att leva, som om det aldrig fanns. Jag har bara Sophie kvar som håller mig över ytan. Bara hon som kan ge mig den kärleken som tillåter mig att fortsätta andas. Det är hennes leenden som värmer min själ så pass mycket att jag skulle kunna ge henne allt i gengäld. Vad skulle jag ta mig till utan dig mitt vackra barn? När du är borta önskar jag att jag kunde få krama dig igen, erhålla en till puss eller höra ett till ord ur din lilla mun. Önskar att jag kunde få ge dig något gott att äta, något att skratta åt. Men veckorna utan dig är så tomma, blanka.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0