Joe labero - world of illusion.

Expect the unexpected

 

Det var med stora förhoppningar jag ställde mig i kön för att få min biljettriven och träda in på tältområdet. Det första jag möts av är en trevlig engelsktalande man som säger ”welcome miss” och jag känner redan hur spänningen stiger. Vi träder in i det mörklagda tältet, jag vrider på huvudet för att tilltala min mor som förövrigt bjöd mig och min bror på tillställningen när jag ser en svartklädd man med en teatermask för ansiktet, omedvetet röck jag till, trots att jag verkligen inte är lättskrämd. Men hans mysteriösa anseende gjorde mig både rädd och chockad. Det enda man skymtade av den kåpbeklädda mannen var ögonen bakom masken och om jag inte visste bättre själv hade jag dragit egna paralleller till att döden trots allt kanske är among oss. Vi sökte upp våra platser medan jag höll ett vakande öga på denna mystikens man som med händerna placerade likt en lucia gick fram och tillbaka med klumpiga steg. De gånger han vände sitt skräckinjagande ansikte emot mig vände jag mig bort och lossades som att min mor sagt något, man kan givetvis inte visa sin rädsla för ondskans tjänare, men man ska visa respekt.

 

Tiden gick med ett konstant vakande öga när musiken började spelas och min uppmärksamhet riktades emot scenen där en bur, tillsynes tom uppenbarade sig, den lyftes upp, antagligast för att man skulle se att det inte var något under den och rökfylldes var på den snabbt sänktes och ut kom; mannen, myten och legenden, illusionisten och magiker; Joe Labero, i egen hög person. Kvällen som följde innehöll så mycket så det absolut inte går att göra en rättvis sammanfattning av de två timmar vi spenderade i det röd/blåa tältet. Det spelade ingen roll hur mycket man ville upptäcka hur han gjorde, hur mycket man koncentrerade sig för att se hur tricken gick till.. det fanns ingen logisk förklaring mer än att magi existerar.

 

Mest fascinerande var när det sänktes ner ett bord på mitt scenen. Ett bord med en tunn skiva och fyra snirkliga ben, ovanpå stod en fyrkantig låda med uppskattat mått 30*30 cm. Bakifrån kulisserna kom nu Joes hjälpreda, en snärt liten japanska. Joe vecklade ut lådan till en större låda där kvinnan satte sig i en position som såg ut att vara fosterställning. Nu bestämmer sig plötsligt magikern för att vika ihop lådan till original storlek, vilket han också gör. För att göra allt ännu mer fascinerande bland allas öppna munnar är att han nu tar till de tre svärd som satt fast bredvid bordet och sticker dessa igenom den lilla lådan. När han sedan tar ur dessa och vecklar ut lådan till dess större storlek igen så kommer kvinnan inte helt oväntat ut oskadd.

     Men den stora frågan kvarstår… VART tog hon vägen under tiden? Det är helt omöjligt, helt omöjligt och det är det som gör det så oerhört fascinerade. Jag har tillbringat lång tid åt ett program där de visar de vanligaste trollkarlstricken. Men detta.. detta är beyond allt. Och jag sitter här, två dagar senare, fortfarande totalt fascinerad och hänförd. Joe – vill du gifta dig med mig? Jag lovar att älska dig för den du är, inte för dina trick.

Jag undrar även hur man gör en 500kr sedel av en 100krs… och även hur du kan få ihop en slips som varit i fyra bitar till original storlek. Det var trots allt en i publikens. Jag vill förstå, jag vill så gärna förstå, men kan omöjligt göra det.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0