bbygirl.

Hej Sophie!
Ska jag behöva förklara ännu en gång hur mycket jag älskar dig?
Jag ska försöka, men jag lyckas ändå inte, med alla mina ord att beskriva känslan
av att hålla din hand och stryka ditt hår.
Jag älskar dig, Sophie, något fruktansvärt mycket.


När det är mörkt och läskigt och vi inte vet vart vägen bär.

Ska vi finnas för varandra och hålla oss kär.

Du får bli mitt sken på ovetandets stig.

Jag håller din hand när du lyser för mig.

När vi inte vet vad som finns bortom vårat synfält

måste vi erkänna för oss själva att det enda som krävs;

är kärleken till varandra. - Den slår allt.

Det ordnar sig, det löser sig, det kommer bli bra.

Med tiden suddas problemen ut, tiden bleks och vi med den.

Men Du kommer alltid lysa upp det overkliga, det oförståeliga, det diffusa.

 

När vi går mot mörkret har vi iallafall varandra

©Sveaalexandra

 

 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0