jag undrar hur allt blev.

Hej Sophie!

Det var längesedan det var så här fruktansvärt jobbigt att vara ifrån dig, jag kan inte ens beskriva hur mycket jag saknar dig, tänk vilket privilegium det vore att få stå vid din sida varje dag.
Tänk att få bo i det där huset Din Mamma och Din Pappa planerade att ha, få stå på gården och ge dig fart på gungan som vi satte upp i ett träd på gården, med löven virande runt oss och med vantar sydda av garn. Med en hel plan på hur livet skulle se ut, kanske med ett syskon i magen. Våra planer för dig och våra liv blev inte riktigt som vi tänk och jag hoppas du förlåter oss för att vi inte kunde ge dig allt vi ville. At vi inte ens kunde ge dig en familj bestående av oss tre, kanske fyra. Allt som vi tänkte, som vi planerade.
Jag hoppas att det går bra ändå, men det ger mig ett sådant dåligt samvete att jag inte ens vet vart jag ska ta vägen och jag önskar att saker vore annorlunda, för din och våran skull. Jag saknar det vi planerat, det vi tänkt.
Jag saknar tiden med dig i magen, tiden med dig som nyfödd och jag tycker att det är jobbigt att tänka på hur fint allt var, hur bra allt var och kunde blivit. Jag önskar mig ett liv med dig vid min sida varje dag. Med lycka.
Vi hade kunnat varit där snart, vi hade kunnat varit där snart, i en enad front.
Helvete (förlåt) men jag klarar inte av att tänka på det, jag saknar det så. Jag saknar det så fruktansvärt. Jag önskar jag fick vara en del av den familjen igen, med dig vid min sida varje dag. Din hand i min varenda eviga dag och få lära dig om allt möjligt, varje dag.

Förlåt mitt barn, man jag klarar inte att skriva om det mer. Jag bara saknar er så.

You are everything I need and more, it's written all over your face.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0