din, min, vår.

Hej sötnos!
Det har varit så himla mycket den senaste veckan i både ditt och mitt liv, främst i mitt förvisso, som jag försöker skydda dig ifrån så gått det bara gått. Men när jag varit ledsen har du förstått och försökt trösta mig och jag älskar och avskyr samtidigt att du ska behöva trösta mig.
Älskar för att du gör det på ett så himla fint och sött sätt.
Avskyr för att det är jag som borde trösta dig, absolut inte tvärtom.
Trots det är jag så himla stolt över dig när du kommer fram och säger åt mig att inte vara ledsen, utan glad.
När du pussar på mig och säger att det blir mycket bättre nu.

Det finns en hel del skilda åsikter mellan mamma med hejarklack och två andra personer i våra liv. Men jag tror och hoppas att det ska lösa sig till slut. I förmån till ditt bästa intresse såklart, jag gör verkligen allt för dig, oavsett vad.
Du kommer nog inte att förstå nu, inte heller på ett bra tag framöver, men när tiden kommer ska jag verkligen göra mitt allra bästa med att förklara för dig, så att även du förstår, exakt vad som försigick denna period under ditt liv.

Jag ska länka, ett inlägg som jag skrev i min andra blogg angående detta.
Du behöver inte läsa om du inte vill, men det är ett inlägg med humoristisk anda.
Inlägget om något som aldrig ska få hända.


Veckan med dig förra veckan var den underbaraste på länge, med fina stunder i köket när vi lagat samt ätit mat, med stunder med film och städ och allt möjligt. Du är den underbaraste man kan önska sig, igår, idag, imorgon och för alltid.

Förevigt din, förevigt min, förevigt vår.


Och jag önskar dig här varenda eviga dag, så jag får hålla din hand och stryka din rygg tills du vill sova själv. Jag saknar din värmade röst under morgonens tidiga timmar, när du säger att du sovit gott och vill se på barnprogram och äta frukost. Jag älskar dig, varenda lilla minut på dygnet, varenda dag och resten av mitt liv. Du är den jag andas för, den som jag ler för, den jag finns för och den jag kommer gör allt för, nu och alltid.
För varenda liten atom i min kropp skriker av saknad till dig när du är ifrån mig.
Och aldrig skulle jag lämna dig i ovisshet, otrygghet och med känslan av ensamhet. Du är det jag väntat på hela mitt liv, även om jag inte fick vänta länge. Även om jag bara fick vänta 16 år på att få dig i min kropp och 17 år på att faktiskt få hålla i dig och se in i dina underbara ögon. Även om vi hade det svårt ibland och bra ibland, även fast vi flyttat och ändrat relationsstatus några gånger. Även fast det varit jobbiga dagar, med sjukdom, med dåligt humör, med dåliga väder. Även fast du gråtit och skrattat samtidigt.
Även fast vi gått igenom tuffa perioder, då vi behövt stöd tillsammans. Även fast vi saknat människor och inte saknat dom. Även fast vi inte kan få allt vi vill ha, så vet jag att jag älskade dig innan jag mötte dig, innan du fanns i mig. Så vet jag att jag älskar dig, mer än mig själv och mer än jag någonsin kommer att älska någon annan. Så vet jag att du alltid är min och jag alltid är din.

Förevigt din, förevigt min, förevigt vår.


Sophie, jag lovar att vara din klippa, nu och alltid.
Den person du kan luta dig mot i hård blåst och motgång.
Den som alltid kommer att sitta vid din sida.
Den axel du kan gråta mot och det ansikte du kan prata med allt om.
Jag ska stötta dig, genom allt gott och allt ont.
Jag ska lära dig om livet och dess erfarenheter.
Och rådgöra dig när du ser på mig med förundran och ovisshet i blicken.
Mitt mål är att vara din mamma och även din bästa vän.
Så att jag på bästa sätt kan hjälpa dig ur alla aspekter.
Så att jag kan ge dig regler att följa men ändå vara den du anförtror allt åt.

Ibland önskar jag att våra liv vore annorlunda, men förstår med ens att allt är perfekt,
precis som det är just nu. Huvudsaken är att vi älskar.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0