Sophie. 07.02.12 <3

Efter att idag har läst en väldigt fin bildtext på bilddagboken.se så bestämde jag mig för att följa exempel och här bara skriva saker jag vill att Sophie ska veta, saker hon gjort, sagt och hur hon agerat. Om personer i hennes omgivning som gör ett intryck på henne eller hur hon gör ett intryck på dom.
Här kommer jag även berätta om mina sprudlande känslor för henne, även berätta hur jag känt när hon varit lite busig eller elak. Detta är en plats där Sophie kommer kunna gå in sen när hon blir äldre och läsa allt som hänt.
Hon är värd att veta vad som händer under dagar hon senare antagligen inte kommer att komma ihåg.
Och jag ska göra allt för att summera dagarna så gott jag kan.

Tids nog har jag även tänkt att sammanställa alla gamla anteckningar och noteringar och göra en stor bok av allting.
Det kan visas vara en uppskattad sak att ha i framtiden, något som även jag ibland önskar att jag hade.


Sophie! (idag 890 dagar gammal)

Jag kanske inte alltid är den bästa föräldern och det kanske inte din pappa alltid är heller, men det sägs att man inte får välja sina föräldrar utan att de blir valda åt en. Så jag hoppas att vi duger och att du kommer älska oss trots att vi är knäppa och ibland kanske för ungdomliga. Vi tror oss ändå veta exakt vad som är bäst för dig även om våra meningar ibland går i sär, men en sak står klart. VI ÄLSKAR DIG MER ÄN ALLT ANNAT.


Därför tänker jag börja med att publicera "En Saga." här, berättelsen om din födsel.

Jag vaknade en morgon när mörkret fortfarande låg tungt över oss. Jag var trött eftersom mina förväntningar hållit mig uppe halva natten och det kändes som att det fortfarande var natt när jag satt ner fötterna på det kalla golvet, varpå jag fort kastade av mig den nytvättade pyjamasen och trädde på de nytvättade myskläderna. Johan var uppe innan mig och packade det sista som behövdes, lite kexchoklad och kläder som han bar ut i bilen när han gick ut för att starta den så den skulle vara varm när jag kom ner. Jag gick runt en sista gång i lägenheten och tittade mig omkring. Jag kommer att sakna det här, tänkte jag. Den stilla tystnaden som lägenheten alltid bidragit med, tryggheten och vetskapen om att här inne kan vi ha det lugnt och skönt. Jag tog min lilla väska i ena handen och kudden i andra, gick ut i trappuppgången och vände mig för att låsa dörren. Jag stannade till och anammade stunden.

 

En kort väntan senare satt jag i bilen, halvt lutande mot det kalla fönstret med Johans hand i min. Vägarna var tomma och ödsliga och jag minns att vi bara mötte tre bilar, antagligen pga den tidiga timmen. Vi körde i vad som kändes vara en evighet innan vi kom fram till den stora byggnaden. Jag såg på Johan och han på mig, vi tog vår packning och gick in i byggnaden. Vi satt oss ner och det kom snart fram en medelålderskvinna som välkomnade oss och visade oss till vårat rum. Det var ganska fint dekorerat, men det var lite suspekt målat tyckte vi, men vi kände igen oss, som att vi varit här förut. Men det hade vi inte, det var vår första gång här. Det var dags att fräscha till sig och byta kläder. Johan satt kvar i vårat rum och väntade. När jag kom tillbaka tittade han på mig och log, jag själv tror att han ville skratta, för jag såg ganska rolig ut, som en dränkt råtta ungefär. Hungern kröp sakta på mig, men jag var tvungen att vänta, för vi kunde inte gå iväg och handla något än, timman var fortfarande så tidig. Vi försökte att prata till och från men det fanns som inget intresse eller tid för det.

 

Situationen var ovan och rummet var inte hemma än. Jag tror att tre timmar hade passerat när det knackade på dörren och samma kvinna kom in igen och sa ”Nu får ni följa med mig, det är eran tur nu”. Vi såg på varandra, Johan såg nervös ut, men jag tror det var värre för mig. Vi småpratade på vägen så gott det gick. Men allt kändes så overkligt, dörrarna öppnades och vi visste att ingenting skulle bli som förut. 

 

30 minuter senare var vårat underverk fött, med tårar och leenden fick vi se henne för första gången. Vår lilla Sophie som vi väntat på i nio månader, den lilla människan som skulle få vårat hem att bli ett annat hem, som skulle få vårat förhållande att bli ett annat, ja vi var inte längre bara sambos, vi var en familj. Skapad av oss och för oss. Ett band som håller för alltid och jag tror aldrig jag älskat så mycket som jag gjorde den dagen.

Ingenting har någonsin varit så perfekt som det var då.

 

Sophie Milly Rönnberg

070212

09.48

49 cm kort & 2980 gram lätt

 

Jag skyddar dig från världen älskling men låter dig utforska den samtidigt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0