minnen förlorade

Hej Sophie, egentligen är mitt huvud helt tomt på ord, för jag är nog fortfarande i chock sedan inbrottet i bilen, jag ber om ursäkt om jag sa ord man inte får säga, skrek och grät och kanske gjorde dig lite otrygg. Men jag vet att du klarar dig bra, för du är en kämpe utan dess like, lite väl bestämd ibland kanske men det får man vara.

Jag blir väldigt ledsen när jag tänker på att allt vi gjort tillsammans, alla bilder på dig genom tiden, alla texter, dikter och sådant som jag skrivit till dig, att allt sådant är borta. Jag blir fruktansvärt ledsen och vet inte vad jag ska säga. Men jag hoppas vi klarar oss själva, som Din Pappa brukar säga "vi har ju iallafall varandra" och jag vet inte om det är någon vidare tröst faktiskt men jag försöker tänka bort allt. Det som känns lite bättre i denna situation är att jag har lagt ut en hel del på facebook, bilddagboken och här i bloggen, så allt är inte förlorat, men väldigt mycket och det var längesedan jag kände mig så kränkt. 

För det är ju så att det inte är själva varorna, förutom telefonen möjligtvis eftersom jag fortfarande måste avbetala den osv som man sörjer, utan det är ju alla information och filer som fanns i datorn, kunde dom inte bara tagit ur hårddisken. Räddat mitt liv en smula. Bara av att skriva det här gråter jag, jag vet att om du var vaken skulle du vara här och torka bort mina tårar och titta på mig och säga "mamma, inte lessen"  och ge mig en kram som bara en dotter kan. För du är världens underbaraste individ och det ska du veta min ängel. Att vi har ju iallafall varandra.

 

Sophie i 9 minuter till är du 893 dagar gammal och det har varit de 893 + 270 (grav) bästa dagarna i mitt liv.

JAG ÄLSKAR DIG.

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0