Svininfluensan, nej inte bara grisar får den.

Hej Sophie, det går en pandemi i sverige nu, det är när en smitta kommer till landet, något man aldrig förut träffat på, en sjukdom som man måste utveckla en ny medicin för att ge smittade samt ge de som inte smittats som skydd för att bli smittade och som sprider sig snabbt och som i värsta fall kan orsaka dödsfall, vi är jätterädda för det nu, för det har visat sig i någon i våran närhet antagligen har fått det och därför kära du, kan inte Din Mamma träffa dig idag och det är  jag jätte ledsen för, men eftersom det drabbar småbarn, gamla och de hjärtsjuka värst så vill inte jag och Din Pappa riskera något, så ikväll är jag isolerad, vi får veta imorgon om den som kan ha smittat mig har insjuknat, om inte så är det lugnt, då kan du och jag träffas imorgonkväll innan jag åker till Stockholm.
Det ser jag fram emot, att träffa dig såklart.
Denna smittorisk gjorde även så att Din Mamma inte kunde jobba idag, har dock ordnat så att jag får jobba någon dag extra nästa vecka för att få ihop lite slantar som du och jag kan göra något roligt för.

Du vet att sjukdomar är hemska, de kan drabba en nästan när som helst. Det är små baciller som hoppar in i kroppen och springer runt och busar så man känner sig trött och varmt. Du har blivit sjuk ibland, fått influensa och insjuknat i feber och gjort oss föräldrar väldigt oroliga, men det går alltid över till slut och under tiden får man bli extra bra behandlad, som en liten prinsessa. För när bacillerna gör en sjuk så orkar man inte göra saker som man i vanliga fall orkar. Utan man ligger mest och blir serverad glass och dricka, för det brukar vara det enda man får i sig, konstigt nog. Och man får visst titta på barnprogram hela dagen och hoppa över middagen, plus att man inte behöver ta på sig nya kläder utan man får gå runt i pyjamas hela dagen, visst låter det underbart?
Ibland om man har tur, kommer mormor, morfar eller farmor förbi med något gott att smaska på, eller kanske om man är riktigt sjuk och får ligga på sjukhus, en liten nalle att kramas med.
Men låt oss hoppas att det inte händer allt för ofta, även om det kan vara mysigt att vara sjuk och få en massa gott.



pappaveckan.

Hej Sophie, igår blev det en ny såkallad pappavecka, vad nu det innebär när vi ändå ses så mycket som vi gör, jag tror det mest handlar om vem som har det uppenbara ansvaret just den veckan att hämta dig och se till så att du får mat och kommer i säng, annars är allt sig likt och inga konstigheter. Din Mamma sitter nu på jobbet med din morfar och stanser, sätter i pärmar samt skriver in följesedlar i systemet, du förstår det är sådana som gör så att företagen som arbetat åt Din Morfars arbete får sina pengar. Det är ganska enkelt egentligen, trots att det låter lite svårt.
Medan jag sitter här och gör detta så är du på dagis och leker tills benen viker sig, igår kom du ut från dagis med händerna fulla av bär som du mumsade på i bilen tills de tog slut. Du hade även en dag då du tyckte om att pussas extra mycket, sådana dagar som vi föräldrar tycker om extra mycket.
Vi har pratat mycket om rätt och fel på senaste, nog för att det inte går in riktigt vad det handlar om, du är ju bara 2½ år gammal, men det känns viktigt för oss att berätta om och om igen om vad som är mitt och vad som är ditt.
Inte för våran skull enkom utan för din, för att du inte ska begå misstag och som tjuvarna gjorde Din Mamma ledsen, göra andra ledsna över förlorade saker. För i dig tror vi bara att det finns gott, när allt kommer omkring.

Jag ska fortsätta arbeta nu samt ringa försäkringsbolaget om att få hämta ut nya saker. Puss och Kram


Idag är du 896 dagar och mer och mer fantastisk för varje dag!



minnen förlorade

Hej Sophie, egentligen är mitt huvud helt tomt på ord, för jag är nog fortfarande i chock sedan inbrottet i bilen, jag ber om ursäkt om jag sa ord man inte får säga, skrek och grät och kanske gjorde dig lite otrygg. Men jag vet att du klarar dig bra, för du är en kämpe utan dess like, lite väl bestämd ibland kanske men det får man vara.

Jag blir väldigt ledsen när jag tänker på att allt vi gjort tillsammans, alla bilder på dig genom tiden, alla texter, dikter och sådant som jag skrivit till dig, att allt sådant är borta. Jag blir fruktansvärt ledsen och vet inte vad jag ska säga. Men jag hoppas vi klarar oss själva, som Din Pappa brukar säga "vi har ju iallafall varandra" och jag vet inte om det är någon vidare tröst faktiskt men jag försöker tänka bort allt. Det som känns lite bättre i denna situation är att jag har lagt ut en hel del på facebook, bilddagboken och här i bloggen, så allt är inte förlorat, men väldigt mycket och det var längesedan jag kände mig så kränkt. 

För det är ju så att det inte är själva varorna, förutom telefonen möjligtvis eftersom jag fortfarande måste avbetala den osv som man sörjer, utan det är ju alla information och filer som fanns i datorn, kunde dom inte bara tagit ur hårddisken. Räddat mitt liv en smula. Bara av att skriva det här gråter jag, jag vet att om du var vaken skulle du vara här och torka bort mina tårar och titta på mig och säga "mamma, inte lessen"  och ge mig en kram som bara en dotter kan. För du är världens underbaraste individ och det ska du veta min ängel. Att vi har ju iallafall varandra.

 

Sophie i 9 minuter till är du 893 dagar gammal och det har varit de 893 + 270 (grav) bästa dagarna i mitt liv.

JAG ÄLSKAR DIG.

 

 


<3

Hej Sophie! I dagarna har vi lärt oss att man får bli arg, ledsen och oerhört besviken på mänskligheten när en stöld inträffar. det är då man får skrika och säga lite onödiga saker och det är då du sitter bak i bilen och sjunger på lilla snigel medans mamma skriker men försöker hålla mig lugn för din skull, men som du förstår så var det inte så lätt med teknik stulet för cirka 10.000 kr. Du blev som tur var inte rädd för mamma, dock befarade jag det en stund, men kunde inte hålla mig så himla mycket. Det blev en snabb skrivstund idag, du sitter här bredvid och nu ska vi fixa lite.

 


mumintroll och klämda fingrar.

Idag var vi förutom hos Din Mormor och åt middag (varifrån du inte ville gå utan skulle bestämt läsa sagor med henne, vi fick trösta dig med att du ska dit och sova över imorgon, då blev du lite gladare) också hemma hos Din Pappa och tittade på det allra första avsnittet av Mumintrollet som var en hel timme lång och jag undrar, vem som egentligen var mest fascinerad av oss tre, jag tror nästan att det var jag som vann den tävlingen. Nu ligger du och sover sen någon timme tillbaka och Din Mamma gör något som alla föräldrar gör i smyg när ni väl somnat, (detta pratar vi tyst om, skvallra inte till andra barn) dricker läsk och äter chips och lite godis, inget du skulle tycka om hur som helst, det är helt fel smaker för din del. Du föredrar ändå vatten när allt kommer till kritan. Förresten som klämde du tummen idag och vart riktigt förbaskad på tvättmaskinen som kunde göra något sådant elakt emot dig. 

 

Din Mamma vart tvungen att bli arg på dig idag, för du vägrade sluta dra mig i håret, trots att det gjorde jätte ont och jag bad dig snällt flera gånger, slutade med att jag nästan fick benda upp din lilla hand varpå du naturligtvis visade att du var släkt med mig och de andra i släkten med humör. 

 

Nu börjar Unga Mödrar igen, ett program man älskar att hata, för de förvrider delvis hur allting är, något jag ska gå in på någon annan gång.

 

VI ÄLSKAR DIG

 


Sagan om skatorna och flickan.

Hej igen söta du, det var inte längesedan jag skrev. Men kom att tänka på en sak när jag skrev i min andra blogg, angående de döda skatorna, tror du inte att vi ska komma på en saga ikväll om vad de små förälskade kråkorna gör nu i landet långt borta? Vi kan börja med det man brukar sluta med, för slutet är ju en början på något nytt. Så vi börjar såhär:

Så levde de lyckliga i alla sina dagar efter att de flygt upp till himlen och landat på ett moln, som var mjukare än allt bomull på jorden, nog för att de var fåglar och kunde flyga högt förut, så högt att de nästan nuddade molnen, men aldrig förut har de varit så högt upp i himlen att de kunnat sitta på dom och se ner på sina gamla vänner och alla andra djur och varelser på jorden. När de satt där upp och tittade ner på oss, så såg de en underbart söt liten tjej som sprang runt med sin mamma på en gård, hon var ganska liten, blond och hade ett helt fantastiskt underbart skratt.

Men de såg att något bekymrade den lilla flickan i själen. Skatorna flög närmre för att höra flickans inre tankar, det kan de nämligen göra nu när de inte finns på jorden längre. Den lilla flickan var ledsen för att hon gjort sin mamma ledsen idag när hon kallade henne för en dum mamma och slog henne på näsan. Skatorna frågade varför hon var ledsen över det och att hennes mamma nog har förlåtit henne. "Jo, sa flickan, jag vill inte vara elak mot mamma, jag älskar henne men vill samtidigt få som jag vill och när jag inte får det blir jag ibland arg" Skatorna tittade på henne och frågade om hon inte hört sagan om de små trollen som bor i ett rum i huvudet. "Jo, sa flickan igen, mamma har berättat den sagan, är det så på riktigt?

Skatorna tittade på varandra, log och sa: Ja det är klart att den är, annars hade väll inte din mamma berättat den?
Flickan la huvudet på sne och tittade på skatorna och tänkte att det hade dom ju rätt i.
"tack för hjälpen" sa hon och sprang till sin mamma och utbrast "Förlåt mamma, att jag slog dig och kallade dig dum, det vart för många troll i rummet". Mamman tittade på sin lilla dotter och sa "Ja, och ibland måste de ut, och man får bråka bara man blir vänner igen sen och du kommer alltid att vara min vän, hjärtat"

Då och då bråkade den lilla flickan med sin mamma, varje gång bad hon om ursäkt och sa att det vart för många troll.
Mamman log varje gång och bad själv om ursäkt för att hon höjt rösten, för det blev visst för många troll i henne också.




Idag kom det visst ut några troll ur både dig och Din Mamma.
Men det är bra, för nu kommer det att ta ett tag innan rummet blir fullt igen.

Din Mamma ska nu städa, sen hämta dig för att åka till Din Mormor, även Din Pappa ska med och äta lite mat.
Skönt att slippa laga mat själv ibland och du får träffa Valentino och busa lite.
Han har varit på semester hos Din Gammelmormor, så det var längesedan ni busade.




trollen i huvudet.

Hej Sophie, jag lämnade dig ganska precis på dagis efter en natt hos pappa, jag trodde att du skulle sova tills jag väckte dig imorse, men det gjorde du inte, du vaknade när Din Pappa gjorde sig iordning för jobbet. Dvs halv 7 på morgonen, men eftersom Du vet att mamma är en trött en och jag tror även att Du var lite trött imorse så låg du kvar i sängen till 7 iallafall, innan jag ropade in dig till mig och slog på barnprogrammet, där låg vi och kramades och myste i 40 minuter innan det var dags att kliva upp, och väldigt motvilligt var det också, jag fick slå av tvn två gånger, för du ville visst se klart på Lilla Prinsessan, något vi tyvärr inte hann.

Det var skönt att du inte vaknade igår när Din Mamma och Din Pappa diskuterade litegranna, det är sådant vuxna måste göra ibland för att förstå sig på varandra och ibland kan man då bli lite ledsen, men det får man bli.
Och bråka måste man göra ibland, det gör även du och jag. För du vet ju vad vi sagt händer om man inte får göra det då och då. Då kommer alla händelser och känslor bli små troll som hoppar in i huvudet i ett litet rum där, och vad händer när det blir för många troll där? Jo rummet spräcks, det är inte farligt, men alla de små trollen hoppar ur rummet och huvudet och då brukar man bli riktigt, riktigt arg och säga saker som man inte alltid menar. Så då är det bättre att släppa ut några troll då och då, så att rummet aldrig blir riktigt fullt.

Så ibland måste man få bråka, men bara om man kan förlåta varandra och bli vänner igen.

Imorgon är det en helt ledig dag och jag ska se efter om vi får följa med Din Pappa till Birsta, han ska nämligen handla en garderob och Din Mamma behöver köpa en ny stol åt Din Mormor som hon råkade förstöra en kväll på en camping. Det var inte meningen och Din Mormor vart inte arg, det fanns alltså plats för fler troll i rummet i hennes huvud.
Om vi inte kan följa med får du och jag hitta på något annat roligt. Vi får se under kvällen.

Du är idag 891 dagar gammal, visst låter det mycket? Men Du, mamma är faktiskt 7263 dagar!


Dagis en plats att mysa på.

En sak jag aldrig riktigt förstått är varför du, söta lilla du alltid vaknar tidigt de dagar vi kan sova länge och vaknar sent (dvs måste bli väckt) de dagar vi ska upp tidigt och eftersom Din Mamma alltid är så trött på morgonen så går vi upp 10 minuter innan du ska vara på dagis, men på något besynnerligt sätt så hinner vi alltid. Det kan vara för att du älskar att vara på dagis och därför kastar dig över skorna så fort jag väckt dig.
Mamma har en gammal bekant som jobbar på dagis, han gick i samma klass som din morbror nämligen och eftersom jag var en efterhängsen lillasyster så umgicks jag med dom, jag minns att jag som tre år yngre tyckte att han var ganska fin. Han tycker iallafall väldigt mycket om dig, du är en av hans två favoriter. Varje morgon när mamma eller pappa lämnar dig går du till honom och när någon av oss hämtar dig på eftermiddagen så är du fortfarande med honom. Vi vet att du tycker om att vara med honom. Det är himla fint. Kim är hans namn förresten och du kan säga det, fast du uttalar det "Im" men Din Mamma är säker på att det går bra ändå.
Snart ska jag hämta dig, vi ska åka och handla lite, sen äta mat, undrar om det blir något snabbt mån tro? Sen så ska vi till Din Pappa, titta lite på mumin innan det är läggdags. Vi Älskar Dig.

Du är fortfarande 890 dagar gammal <3


Sophie. 07.02.12 <3

Efter att idag har läst en väldigt fin bildtext på bilddagboken.se så bestämde jag mig för att följa exempel och här bara skriva saker jag vill att Sophie ska veta, saker hon gjort, sagt och hur hon agerat. Om personer i hennes omgivning som gör ett intryck på henne eller hur hon gör ett intryck på dom.
Här kommer jag även berätta om mina sprudlande känslor för henne, även berätta hur jag känt när hon varit lite busig eller elak. Detta är en plats där Sophie kommer kunna gå in sen när hon blir äldre och läsa allt som hänt.
Hon är värd att veta vad som händer under dagar hon senare antagligen inte kommer att komma ihåg.
Och jag ska göra allt för att summera dagarna så gott jag kan.

Tids nog har jag även tänkt att sammanställa alla gamla anteckningar och noteringar och göra en stor bok av allting.
Det kan visas vara en uppskattad sak att ha i framtiden, något som även jag ibland önskar att jag hade.


Sophie! (idag 890 dagar gammal)

Jag kanske inte alltid är den bästa föräldern och det kanske inte din pappa alltid är heller, men det sägs att man inte får välja sina föräldrar utan att de blir valda åt en. Så jag hoppas att vi duger och att du kommer älska oss trots att vi är knäppa och ibland kanske för ungdomliga. Vi tror oss ändå veta exakt vad som är bäst för dig även om våra meningar ibland går i sär, men en sak står klart. VI ÄLSKAR DIG MER ÄN ALLT ANNAT.


Därför tänker jag börja med att publicera "En Saga." här, berättelsen om din födsel.

Jag vaknade en morgon när mörkret fortfarande låg tungt över oss. Jag var trött eftersom mina förväntningar hållit mig uppe halva natten och det kändes som att det fortfarande var natt när jag satt ner fötterna på det kalla golvet, varpå jag fort kastade av mig den nytvättade pyjamasen och trädde på de nytvättade myskläderna. Johan var uppe innan mig och packade det sista som behövdes, lite kexchoklad och kläder som han bar ut i bilen när han gick ut för att starta den så den skulle vara varm när jag kom ner. Jag gick runt en sista gång i lägenheten och tittade mig omkring. Jag kommer att sakna det här, tänkte jag. Den stilla tystnaden som lägenheten alltid bidragit med, tryggheten och vetskapen om att här inne kan vi ha det lugnt och skönt. Jag tog min lilla väska i ena handen och kudden i andra, gick ut i trappuppgången och vände mig för att låsa dörren. Jag stannade till och anammade stunden.

 

En kort väntan senare satt jag i bilen, halvt lutande mot det kalla fönstret med Johans hand i min. Vägarna var tomma och ödsliga och jag minns att vi bara mötte tre bilar, antagligen pga den tidiga timmen. Vi körde i vad som kändes vara en evighet innan vi kom fram till den stora byggnaden. Jag såg på Johan och han på mig, vi tog vår packning och gick in i byggnaden. Vi satt oss ner och det kom snart fram en medelålderskvinna som välkomnade oss och visade oss till vårat rum. Det var ganska fint dekorerat, men det var lite suspekt målat tyckte vi, men vi kände igen oss, som att vi varit här förut. Men det hade vi inte, det var vår första gång här. Det var dags att fräscha till sig och byta kläder. Johan satt kvar i vårat rum och väntade. När jag kom tillbaka tittade han på mig och log, jag själv tror att han ville skratta, för jag såg ganska rolig ut, som en dränkt råtta ungefär. Hungern kröp sakta på mig, men jag var tvungen att vänta, för vi kunde inte gå iväg och handla något än, timman var fortfarande så tidig. Vi försökte att prata till och från men det fanns som inget intresse eller tid för det.

 

Situationen var ovan och rummet var inte hemma än. Jag tror att tre timmar hade passerat när det knackade på dörren och samma kvinna kom in igen och sa ”Nu får ni följa med mig, det är eran tur nu”. Vi såg på varandra, Johan såg nervös ut, men jag tror det var värre för mig. Vi småpratade på vägen så gott det gick. Men allt kändes så overkligt, dörrarna öppnades och vi visste att ingenting skulle bli som förut. 

 

30 minuter senare var vårat underverk fött, med tårar och leenden fick vi se henne för första gången. Vår lilla Sophie som vi väntat på i nio månader, den lilla människan som skulle få vårat hem att bli ett annat hem, som skulle få vårat förhållande att bli ett annat, ja vi var inte längre bara sambos, vi var en familj. Skapad av oss och för oss. Ett band som håller för alltid och jag tror aldrig jag älskat så mycket som jag gjorde den dagen.

Ingenting har någonsin varit så perfekt som det var då.

 

Sophie Milly Rönnberg

070212

09.48

49 cm kort & 2980 gram lätt

 

Jag skyddar dig från världen älskling men låter dig utforska den samtidigt.


Välkommen till min nya blogg!


RSS 2.0