historiskt




Jag erkänner mig besegrad i namnfrågan. Men vem i ärlighetens namn hade kunnat gissa på Estelle?

Har sett otaliga diskussioner om hurvida hon heter Bernadotte i efternamn eller icke. Vilket gör mig rädd för allmänbildningen. Kungligheter har inte efternamn, i deras folkbokföring står endast deras namn, så som prinsessans ovan. När papperna fylls i lämnas efternamnsrutan med en asterisk ifylld. Dvs detta tecken: *

Dock använder de Bernadotte i efternamnsliknande syfte. Exempelvis som Prinsessan Madeleine, som skrev in sig som "Madeleine Bernadotte" på universitetet. Detta används alltså när det krävs efternamn. Men är i grund och botten bara ett ättsnamn och i körkort och pass är de utan efternamn.
De heter alltså "Kronprinsessan Victoria", "Prinsessan Madeleine" och "Prins Carl-Philip"

Ett undantag är Prins Daniel. Hovet önskade ta bort hans efternamn men eftersom det kräver ett lagbyte i namnlagen så var det ej genomförbart. Man kunde ej ta bort efternamn endast byta detta. Så istället för det förstnämnda alternativet som således var omöjligt. Så lade hovet till Bernadotte som hans efternamn och flyttade hans dåvarande efternamn till mellannamn.

Således heter Prins Daniel: Olof Daniel Westling Bernadotte

Detta har aldrig hänt tidigare.

Prinsessan Estelle är nu den första flickan som föds till tronarvinge och är den andra i succesionsordningen.
Victoria föddes endast till prinsessa och hennes bror Carl-Philip föddes till kronprins. Detta ändrades dock efter lagändringen av succesionsordningen samma år som Carl-Philip föddes, vilket gjorde Victoria till första i ordningen. Kronprinsessan Victoria.


Så nu har vi rett ut det! Trevligt va? :)

Ett inlägg med helt annan innerbörd:

En icke dementerbar terror.

Det har inte passerat någon obemärkt att något fruktansvärt har inträffat. Hela tryggheten har brustit och det kommer att ta tid att restaurera något sådant som tro till samhället och dess säkerhet.

"Är du en av dom som var där när det hände eller saknar du nån du en gång trodde du kände, är du en av dom som gråter när ingen ser på, är du en av dom som berörs ändå?"

Vi kan fundera och länge försöka att förstå hur en människa som tagit livet av så många människor resonerar, hur han ser på livet. Hur hans världsbild utvecklades till vad den är nu. Den världsbild som lett honom till att förstöra så många liv. Världsbilden, om ett samhälle utan muslimer och homosexuella. Ett 50-tals samhälle. Hans form utav "Utopia". Där människor lever, enkom med sin egna ras, där männen arbetar och kvinnorna föder barn strax efter att de tillagat dagens middag för 1478 gången i rad. Hans något moderniserade form av terror, med samma propaganda som ledde det andra världskriget.

Men grunden i denna teori och därav hans motiv är ändock något som vi aldrig riktigt kommer att förstå, även om han klargör detta grundligt. Våra sinnen klarar inte av den massiva kapaciteten oförstånd, sorg och hopplöshet som innefattas av denna händelse och kommer därför aldrig att förstå, likt andre världskriget. Har något riktigt förstått det ännu?

Likheterna mellan denna man i vårt västra grannland och huvudmannen som agerade mellan 1939-1945 är skrämmande. Samma politiska syn blandad i en beslutsamhet att uppnå vad han som tidigare nämnt anser är ett fulländat samhälle, grundat i samma åsikter. Tillvägagånssätten är olika men målet är det samma. Planeringen och den pågående manipulationen efter gripandet är en del av hans stora livsverk, hans manifestation. Vari han uppmanar och lär andra att ta till samma åtgärder på vägen, som år 2083 ska leda till ett rent samhälle.

Vi behöver inte stoppa enskilda personer, vi behöver inte söka terrorister, vi behöver motverka och eliminera den grund som dessa människor står på, tills de inte längre besitter samma extrema världsbild. Vi behöver få alla människor att erhålla den åsikten att alla är av lika värde.

Det går inte längre att dementera, att vi inte längre är trygga.
Och inte ens Sverige är inte ett neutralt land där terror inte utförs, ett litet bevis på detta erhöll vi i slutet på december förra året. Men inget i motstycke till 9/11-2001 och 22/7 - 2011.
Vi ser ett samhälle som nu inte bara styrs av Arbeiderpartiet utan även av terrorn.


Allt grundas i ett oförstånd till samhällets signifikanta utveckling.


Mina tankar går inte enkom till offrena, deras nära och kära. Utan till alla som känner sig berörda av denna fruktansvärda händelse som rubbade mer än en hel nations föreställning om en trygghet som inte skulle kunna stjälpas.

memories.



Jag tynar bort när jag borde växa.


Jag tenderar att stänga människor ute när jag borde välkomna dom.


Det är dags att inse att jag inte kommer att orka allt.



Jag börjar verkligen tro att det finns en anledning till att vi träffades som vi gjorde, det är små sammanträffanden som för oss till varandra om och om igen. Små och stora detaljer av livet som vi delar som är unika på sitt sätt men ändå inte olika. Det fascinerar mig vilken kunskap du besitter om just det jag inte vet så mycket om. Angående det ämne som gör mig allra mest frågandes i nuläget. Det är fascinerande att se in i dina ögon och vet att du kan besvara mina frågor, denna gång. Att veta att du besitter svar, få andra ens kan förstå. Och inget är dumt utan allt är bara självklart och i ditt sällskap kan jag vara mig själv och jag vågar vara svag och jag vet att jag kommer att få ärliga svar, även om det inte är just dom jag vill höra. Du kallar det att förbereda mig för vad som kan komma. Jag kallar det att inte alls stärka mig utan att trycka ner mig när jag redan ligger med ansiktet mot asfalten. Men du har kanske rätt, att se varje litet gruskorn så nära min hornhinna är kanske exakt vad jag behöver. Framförallt så kommer jag att behöva dig, jag har saknat dig, omedvetet eller förträngt. Men jag är rädd för mig själv just nu och vill inte dra ner dig på asfalten med mig. Så ge mig tid, mer tid än jag redan fått. Ikväll hittade jag något som startade utsöndringen av mina endorfiner, jag fann det i dina ögon. Jag är räddare nu än förr.


Jag har haft ont i huvudet i tre dagar nu och jag gissar att det inte kommer att släppa på ett tag.


,

Tårarna bara rinner och jag vet inte varför längre, jag är trött, jag är less, jag är ensam och jag vet inte vad jag har i livet som är värt någonting. Jag tittar på gamla bilder och jag minns. Minns tider som var bättre som innehav hopp och mening, nu känns det bara tungt. Jag behöver något mer än detta. Jag behöver trygghet. Just nu vet jag inte hur något ska gå. Jag är bara, ensam i allt just nu. Jag vet att mina vänner läser och tänker skriva att jag inte är ensam och nej jag vet att jag har er, men det är ensamt ändå, just nu, just precis här och jag undrar hur jag ska klara och orka allt. Jag undrar hur det ska gå. Har läst mina egna texter om att vara positiv i allt det svåra men har väldigt svårt att ta åt mig mina egna ord idag. Jag är bara tom, jag ser inte ens någonting känns det som. Vet inte ens om jag orkar något mer, jag är bara trött. Så oerhört trött. Vill inte ens veta hur det blir sen. Vill inte spekulera. Vågar nästan påstå att jag hatar mig själv just nu. Tack.
Om inte ens min kropp klarar av min kropp hur ska någon annan göra det? Hur ska någon kunna finna sig i hur det är, jag tynar bort och allt jag förut fann tröst i får jag inte längre ta hjälp av, för då mår jag sämre. Jag har alltid varit matberoende och har alltid gömt mina känslor i det och nu kan jag inte ens göra det. Och jag har rökt för att det dämpat alla mina känslor, för att det utsöndrat endorfiner och dopaminer, nu kan jag inte göra det. Och jag har ingen källa till utsöndring av andra ämnen som ger behag av olika slag. Inte ens något så simpelt som adrenalin. Jag är utan allt som förut gett mig så mycket. Jag vet inte hur jag ska överleva, just nu. Jag erkänner att jag inte orkar, nu blottar jag mig och berättar det. För jag tänker inte slå upp en fasad som jag ändå inte kan hålla skinande. Jag  tynar bort, psykiskt och inte minst fysiskt. Framtiden skrämmer mig, ofantligt. Jag är så rädd att inte orka med min lilla tjej i hennes trots, när jag är nog trött och förstörd nu. Hur blir det senare? Önskar att det fanns någon som bara höll om mig, just precis nu.


om magen.

Nu gott folk, kommer ni att se två bilder, en bild på mig en vanlig dag och en bild på mig en dag som inte alls är vanlig, en dag som är fylld med smärta och obehag. En dag när magen inte samarbetar.





Nej mitt herrskap, jag är inte vidare gravid.

Däremot har jag en åkomma som läkarna inte har listat ut vilken det är än men vad som händer är att min mage sväller upp när jag förtär föda som kräver bearbetning av kroppen. Flytande föda går bra men allt som behöver smältas i princip gör detta mot mig. Det gör ofantligt ont och ibland kräks jag av smärtan. När jag är på humöret att jag inte orkar bry mig så brukar jag skämta om att jag är gravid. Men det ligger nog mer allvar i detta än vad man vill tro. Jag har träffat på många som försökt diagnoserat mig, allt från att jag bara äter dåligt till att jag har anorexia? Hur dessa resonerar får de stå för själva. Jag varken äter dåligt eller har anorexia/bulimi, som är en psykisk sjukdom. Jag älskar min kropp och jag älskar mat, jag tränar en massa och lever rätt så sunt enligt mig själv. Men något är fel. Idag kräktes jag av smärtan så imorgon blir det doktorn igen för ytterligare dåliga gissningar från dom. Exempel på gissningar: cancer, aids, klamydia, utomkvedshavandeskap, graviditet blabla.

Jag kallar dessa läkare en sak: inkompetent. exempelvis så betvivlar jag att utomkvedshavandeskap samt graviditet bara uppenbarar sig vid intag av föda.. Nåväl, imorgon blir det väl fler tester.. Önskar mig bara en remiss till Umeå och att kunna äta all god mat i världen utan att veta att det kommer leda till fosterställning i soffan..

Vill ändock skriva ner lite av processen från att det började till där jag står idag.
Jag hade haft ont till och från ett tag, under slutet av 2008 men hade inte tänkt på det så mycket iom att det var i samband med min separation så trodde jag att det kunde bero på stress. En dag var jag och fikade med en väninnan och upplevde ofantligt obehag med kallsvettningar och jag kunde inte sitta still. Jag tog mig till Sophies dagis för att hämta henne men hann ungefär 10 meter med henne i vagnen innan mina ben inte längre orkade bära min smärtande kropp. Min mor ringde vårdcentralen och min far hämtade mig. Jag stapplade in på vårdcentralen men la mig rätt snabbt på golvet, en patient i väntrummet sprang och hämtade en läkare som tog in mig i ett rum, jag skrek av smärtan, jag kunde inte stå, jag kunde inte ligga, jag kunde inte sitta och framförallt så ville jag inget av detta. Ambulansen kom och jag åkte snabbt till Sundsvall. Där det väntades en rad med tester. Denna gång diagnoserades jag med slidkatarr och urinvägsinfektion vilker jag köper eftersom jag haft jobbigt att gå på toaletten och sådant en längre period.
Efter detta har problemen dock kvarstått och min mage har gjort ont, i perioder har jag inte kunnat/vågat äta alls, har detta gjorts ändå, så har magen svällt och första perioden kräktes jag vid varje intag av föda. Sedan dess har det varit väldigt upp och ner vad jag klarar av att äta. Men att hålla mig till flytande vid första känning av smärta i magen har fungerat bra, det hjälper dock inte min kropp att orka och den förstör min personlighet. Ingen kan vara människa på flytande föda, så jag äter och jag får ont, jag sväller och jag kallsvettas och kräks. Jag har extremt ont, jag skulle kunna jämföra detta med vad som helst som gör ont i världen. Det känns som en kniv som skär och vrider på tarmarna. Det känns som att de är överbelastade, de går verkligen i strejk och protesterar. Det är en knivskarp men ändock molnande smärta, ett obeskrivbar ofantligt tryck mot magens känsligaste delar. Jag kan inte leva med mig själv när jag inte äter, så jag äter och jag får ont. Fosterställning är den position som tar bort mest smärta, men detta hjälper ändock inte. Efter att ha varit in och ut från sjukhus utan svar så önskar jag bara att de kan komma på vad det är för jag börjar känna mig skeptisk mot sjukvården och deras rutiner. Ge mig en remiss till någon som kan området? Det har gått över två år och vi har inte kommit någonstans, det enda som konstaterats av sjukvården är att jag har ofantligt ont, att det krävs tre doser morfin för att jag ska kunna slappna av samt att de helt enkelt inte vet. Tack, men allt detta visste jag innan. Jag har kommit till den punkten att jag vet vad jag ska undvika för att få ont men att jag inte orkar bry mig om det, jag har även kommit till den punkt att jag känner att inget spelar någon roll längre, för smärtan tar över allt. All energi och all lust att ens vakna på morgonen. Det finns personer som håller mig uppe, även om det är via sms, msn eller genom personlig kontakt så känner jag att det är NI som räddar mig just nu. Ni som ger mig orken.

Tack för att ni stöttar mig trots att jag ser gravid ut ibland! All jävla kärlek till er alla!


aj som...

Och jag tycker att det är konstigt att jag blir deppig när inte ens kroppen fungerar som den ska och när jag inte har en mening med mina dagar, inget mål och inga rutiner. Igår satt jag på fönsterbrädan och tittade ut över havet, halvt dubbelvikt för att jag hade så ofantligt ont i magen. Det är som en kniv som vrider om mina tarmar till oigenkänlighet. Jag sitter just nu på fullaste allvar och funderar på om jag inte ska åka upp till Umeå och lägga in mig själv där. I Sundsvall har dom aldrig hjälpt mig, de har konstaterat att jag har svin ont och att något är fel, men de har ingen aning om vad och skriver ut mig. Om och om igen, som att det skulle lindra smärtan. Just nu har jag inte heller psyke för att inte äta något. Jag behöver äta, mitt humör dödar annars alla i min omgivning och det är absolut ingenting jag vill. Frustrationen växer och når otroliga propotioner. Det där slaget i magen som kommer med jämna mellanrum gör inte den knivskarpa smärtan bättre, jag vet att det är nu jag borde börja äta flytande igen men jag orkar inte, min kropp orkar inte och min själ protesterar hejvilt. Jag önskar att jag hade en hand i min nu, alternativt en hand som stryker mitt hår och vars ägare som säger att allt kommer att bli bra. För just nu tvekar jag över detta. Det gör ont och det går inte att förneka. Jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte. Vill och kan inte ta hand om mig själv ens. Jag vill bara ligga här och känna min smärta, inte behöva röra mig. Inte behöva göra någonting. Men min vardag tillåter inte det, hur mycket jag än försöker.


Vart är rewind knappen för livet?


allt nattligt.

Har dragit följande slutsats: Min kropp hatar mig och enda sedan min födseln då den försökte döda mig med "navelsträngen-kring-halsen-metoden" så har den försökt att ta död på mig på diverse sätt.. Den är allergisk mot allt och ingenting, magen kan inte hantera föda på ett normalt sätt, jag skadar mig svin enkelt och jag lider av diverse små skavanker. Det är verkligen defekt rakt igenom. Men det för ingenting, för jag är starkare än problemen. Jag vägrar vika mig för allt som gör ont.

Jag har kommit till den punkten i livet, till tiden på året, av elände, av nedstämdhet. Men igår och idag räddades jag lite, men är ändock fortfarande rätt indirekt självdestruktiv. Något tär, alltid och kommer göra det, tills jag hittar rätt. Tills jag kan lita på mig själv helt och på allt jag står för och har någon bredvid mig som kan förstå och som gärna lyssnar men som inte behöver oroa sig. Jag är en fantastisk människa egentligen och jag har så ofantligt mycket att ge, men ibland kommer det och slår mig i ansiktet, allt det där gamla, som jag så jävla bra har grävt ner. Ibland får det armar och gräver sig upp lite, viftar på en hand och säger "Hej du! Minns du mig?" - Ja jag minns och jag avskyr. Jag har tagit fram spaden igen och ska gräva igen, denna gång för gott, förhoppningsvis. Men tills dess är jag nog skrämmande och det kan med all min otur förstöra allt. Men jag är positiv.

Idag efter att jag umgåtts med Linda samt träffat på Emma så gick jag hem i den varma härliga solen med ofantligt bra och glad musik i mina öron och såg ut över havet och kände en bris av lyckan, den där livslyckan och glädjen och orden från olika sångare värmde mitt hjärta igen. Det var en bra stund, jag log och älskade igen. Jag kommer kunna älska fler människor, jag lär mig att lita på och älska dom. Jag älskar mig själv och jag älskar Sophie. Ibland behöver jag dock peace of mind. Det blir nu, i mitt fönster med en cigarett, tittandes på den otroliga natthimlen. Jag drömmer mig bort, till din beröring. Men jag tror inte att du förstår.


all over, all time.




You know that feeling?
When someone touches your skinn and you really dont know what to do with yourself.
So you just feel it. You just sit there and embrace it.
That feeling, and noone can really live without it cause it makes you feel more then needed,
it makes you feel appreciated and sometimes it makes you feel loved.
But sometimes, in rare occasions, it makes you swirl and you need to catch your breathe.
You are in the line to become an addict.
You will just need it more and more and it will scare you to begin with but after a while,
you just know, that you will never manage without it and it doesnt make you terrified..
Cause you dont know yourself anymore, you are lost in the secure touch of your skinn.
You are so lost in being loved that nothing else matters.
And you will wake up while realising that the touch is gone and everyone around you aswell.

Love is a life-long lesson.
And you make the same mistake every time.
You let one thing, mean everything.
And you get lost.
In love.


.

I wish I could describe to you that feeling that you've landed, safe and sound after a visit on the heart of selfdestruction and realised that you actually did survive. I wish I could tell you that your heart never was broken, that it was all just a dream. I wish I could pinpoint exactly the moment you gave up and why, so that you could understand that it wasn't worth all the tears and all those nights wishing for better. I really wish I could tell you that you're going to manage absolutely fine right away, but I cant, cause as with any other addiction, you need time to get pass the point of needing, the part of missing it, and then you can realise that the only good it's done; is damage.
Because its the fact that it has damaged you, that will make you not want it ever again.

I wish I could tell you that, but I cant, cause I never got myself pass the part of missing and near enough to touch realisation.


But I know that you can, 'cause You are the Kings and Queens of your own happiness.





illamåendet = hunger?

Det slog mig nyss, som en blixt från klarblå himmel, illamåendet jag har haft den senaste månaden kanske inte alls är vad alla trott det är, för nej det är det faktiskt inte. Det kanske.. hör och häpna är jag som fått tillbaka förmågan att känna hunger, det är faktiskt inte alls långsökt, överhuvudtaget! För precis alldeles nyss i all mitt illamående så kände jag hur magen kurrade. Den kurrade! Det är nog hungern som jag känner, är det såhär det känns? Kan man bli så hungrig att man mår illa? Kan någon snälla besvara detta. Jag vet ju trots allt inte..


för oss som bryr oss.

Den här cirkulerar som vanligt på facebook:

"Var och en av oss har 1000 önskningar. En cancerpatient har bara en: att bli frisk igen. Jag vet att 97% inte kommer att sätta detta på sin logg, men jag vet att 3% av mina vänner kommer att göra det, åtminstone för en timme för att hedra dem som dött av cancer eller dem som kämpar just nu"


Nej, jag tänker inte sätta den på min logg. Det är inte för att jag inte bryr mig utan för att de jag älskar som är drabbade eller som redan har dött, vet att jag hedrar dom, varje vaken minut. De som lever, lever med vetskapen att alla vi som bryr oss om dom, tänker på dom och kämpar med dom. Vi är medsjuka och lever i oro att den här dagen kan vara den sista dagen, att imorgon kanske aldrig blir sig likt. Vi vet att varje dag är en gåva. Varje skratt vi delar blir ett heligt minne och varje ord ni säger etsar sig fast. Ni är fantastiska.

Jag älskar er.


.



"Every cell in my body was intoxicated by his presence; An alcoholic, I was."


parenthood.

Föräldraskap: Möjligheten att forma och hjälpa en människa att bli något fantastiskt!

Vi var på 4års koll idag på BHV som det numera heter och innan var förväntningarna inför ett lyckat besök inte alls höga med tanke på att barnet inte sa ett ord på 3årskollen. Och det började väl ungefär på samma sätt denna gång men det utvecklades till ett fantastiskt stolt moment i mitt liv. På plats fanns förut den vanliga sköterskan en under utbildning, som var betydligt äldre än hon vi brukar träffa, denna kvinna sa till mig efter undersökningen att det var fantastiskt att se hur Sophie bryr sig om mig, att jag skulle vara delaktig i allting och att hon minnsann inte vann bokstavsleken utan att vi båda vann tillsammans. Hon sa att hon verkar vara en väldigt fin tjej med mycket vänlighet och omtanke i sig. Det är skönt att andra märker och noterar hur fantastisk min tjej är. För förutom att de såg att hon är duktig på precis allt man ska vara duktig på och trots att de vart väldigt imponerade över att hon visste vad bokstäverna hette så var det viktigaste att de uppmärksammade hur underbar hon är som person och hur fint vårat samspel är. Det märks att hon är trygg i mina armar, att hon känner all kärlek hon behöver och att vi verkligen har varandra. Precis som vi alltid sagt.

Det är en fantastisk möjlighet att få vara en så pass betydelsefull person för en annan människa att allt man gör och säger blir sanning och en sak är säker, man är aldrig ensam i något. Jag vet att jag är en bra förälder, men smo många andra ibland upptagen, men det är en viktig del i uppfostran tycker jag, att barnet ska lära sig att vara med andra människor. Det har jag alltid haft i åtanke, detta pga att man hört om barn som blir skogstokig när de får barnvakt. De ska känna trygghet och tillit till andra människor men det ska givetvis vara föräldrarna som är mest signifikanta. Signifikanta.. jag har skrivit om det förut. Många säger att föräldrarna är det enda viktiga i livet och det som formar en. Men så är det verkligen inte. Alla människor i barnets närhet är med och formar det, så hur mycket jag än vill det kan jag inte ta på mig all cred för att Sophie är som hon är, det finns så många andra signifikanta människor i våran omgivning, som alla är en del av henne. Men jag tror att jag är hennes allra bästa vän och den hon anförtror mest åt. Den hon vill bli mest som. Den viktigaste i hennes liv.
Mamma är alltid mamma och vilket privilegie det är att få kalla mig "Sophies mamma".



Sophie Milly Rönnberg

Sophie Milly Rönnberg.

Jag tänkte beskriva dig med ett ord: Sophie.
För det finns inga ord i någon ordlista, i någons vokabulär som någonsin kommer att kunna beskriva dig och min kärlek till dig. Men jag ska försöka beskriva dig, om du någon gång i framtiden kommer att läsa detta.

Ända från första stund har du inte bara utstrålat men verkligen visat ett otroligt lugn och i dina ögon har jag sett en otrolig vishet, de har tittat på mig, som om de visste lösningen på alla problem. Under dessa fyra år, har jag lärt mig hur du fungerar och du har växt till den mest fantastiska människa jag någonsin stött på. Du har ett hjärta större än vad jag någonsin kunnat föreställa mig och det bär på så mycket vänlighet, omtänksamhet och kärlek att jag varje dag är rädd för att det ska spricka. Under dessa år har jag fått se en otrolig utveckling, inte bara i dig när du lärt dig att peka, sitta, rulla, stå, gå, prata och konversera, utan även i mig själv. Jag hade aldrig varit den person jag är idag utan dig i mitt liv. Inget hade varit så otroligt fantastiskt. När allt är som värst och jag är ledsen så vet du exakt vad du ska säga, för att få mig att le. Du förklarar saker för mig, som borde vara självklara men som ändå inte är det. Du berättar för mig att allt kommer att bli bra, att man inte alltid måste vinna, varpå du ler ditt fantastiska leende och ser in i mina ögon. I det ögonblicket rusar hela min själ, den omges av en sådan kärlek att bara en beröring från dig får allt i mig att explodera.

Att ha barn är som att vara nykär varje dag
, har jag sagt och du bevisar det varje dag. För även när du inte är med mig, så är dina ord det och saknaden av dig berättar så mycket mer om hur jag är än vad mina ord till dig kan göra.

Jag gör inte alltid rätt och det är kanske bra att du ser det, men det ger mig dåligt samvete. Ibland tänker jag på mig själv och ibland tänker jag bara på dig. Jag har inte haft en balans på det på två år, det kallas seperation och delad vårdnad. Med dig är jag i mitt sinne, utan dig är jag utanför det.

Du är en stor tjej nu och det är rena faktan, så mycket större än vid vårat första möte och jag har inte en sekund, sedan den minuten, den fyrtioåttonde minuten på den nionde timmen på den tolfte dagen i den andra månaden på det tvåtusensjunde året inte älskat dig mer än min egen existens. För dig skulle jag offra allt jag har, jag skulle göra allt för att helga ditt namn. Att stå på marken du går på är en ära, att få känna din hud emot min är ett privilegium, att få tala till och med dig, är ett mirakel. Att få vara din mamma, är obeskrivligt.

Jag är ledsen att jag inte får medverka på din stora dag, men jag lovar dig att ringa dig, så att du vet att jag inte glömt, för dig glömmer jag aldrig. Du är mitt allt.

Under ditt första dygn viskade jag i ditt öra: "Sophie, mamma älskar dig och kommer alltid att finnas för dig, från och med nu, är det du och jag, för alltid." Att få höra dig säga: "Vi kommer alltid ha varandra", betyder så ofantligt mycket för mig. Åh du är det största i livet.

För mig är alltid heligt och du är alltid helig för mig.
Jag älskar dig!

Jag hoppas att det inte gör något, att jag försöker berätta, hur underbart livet är, med dig i det.


Min gåva är min text och dessa har alltid varit, bara för dig:

Tänk att du växt och frodats i mig?
Att du är skapad av mig och ur mig.
Av mitt kött och av mitt blod,
Av min näring och av min kärlek.
Tänk att du växt under mitt hjärta
Och i det.
Jag väntade visst hundra år på att få
Känna din varma hud och
Höra din sköna stämma.
Tänk att du varit så nära, men så långt borta.
Du fanns i mig och nu håller jag din hand.
Tänk att du växt och frodats av mig.
Av min närhet och kärlek.
Tänk att du växt under mitt hjärta
Och alltid i det!

Jag har visst upplevt det största i livet.
Det vackraste som finns.
Fått skapa det finaste i världen.
Ingen sa att ovillkorlig kärlek var såhär.
Ingen viskade att nu startar livet,
allt som var innan är ingenting.
oväsentligt, ett förspel.
för livet började med dig, min finaste.
Med din mjuka hy, med ditt vackra jag.
Jag började leva med dig och för dig.
För mig var du allt och mer där till.
dina mjuka händer mot min hy
dina pussar på mina läppar.

dina armar runt min hals.
när du sa 'mamma' vände allt.
jag var det för dig,
som jag aldrig varit förut

och jag lovade mig själv.
att älska dig.

nu och alltid.
Mamma sviker dig aldrig.
Jag ger dig mitt liv, i gengäld får jag;
ditt skratt, din glädje, din sorg, ditt leende.
ditt hat, din kärlek och alltid dig själv.


Förra årets text

 



<3

Linda Mellajärvi



Förutom att hon är, som ni ser sjukt jävla vacker på utsidan, så har hon något som många av de som inte får vara min vän saknar: Humor, vänlighet, en fantastisk personlighet samt bra värderingar. Givetvis skulle jag kunna rada upp en hel del till fantastiska egenskaper hos denna kvinna men jag anser att det räcker så. För hennes skratt får en alltid att må bra, hennes ord får en att tänka efter och hon ger mig ständig inspiration. Jag är glad att du funnit lycka, min fina vän och det är ett privilegium att få vara en del av ditt liv.

Det kanske låter som att vi känt varandra länge, men det är rakt det motsatta, vi lärde känna varandra under första veckan på utbildningen för jobbet och vi har sagt det förut och säger det nog igen, att det klickade direkt. Så vi har känt varandra i snart ett halvår iallafall och jag kan helt klart säga att jag älskar denna person! Du är amazing!
Jag påstår att jag ångrar det där jobbet, men det kan jag aldrig göra, för det var där jag fann dig.



det klara och det enkla får råda som det vill.

Jag pratar om rädsla, jag pratar om att bli sviken, jag pratar om att offra allt, för ingenting. Jag talar om att inte riktigt veta vad man ska göra och hur man ska bete sig. Jag oroar mig för mig och för dig. Men jag vet inte hur mycket jag kan göra för dig, ibland gör sanningen ont, ibland känns den inte alls. Nu känner jag ingenting, alls. Det är bara en miljon tankar som fladdrar runt i mitt huvud och det var du som placerade dom där. Nej jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga. Men snälla, tillåt mig att skrika! (och skratta) Haha, är det okej att ge upp nu? Snälla, säg att det är helt okej, för annars vet jag inte. Kanske.. kanske löser det sig själv, men det känns ju faktiskt inte riktigt så. Men det är okej med mig, det känns ingenting, jag vet det jag vet iallafall och för tillfället så räcker det. När ja är ja och nej är nej och tvivlet tiger still, då ska jag lita på det. Tills vidare, nej, jag orkar inte.


Och jag kan inte säga sanningen till någon som saknar förmåga att förstå.




smärtan.

Det händer att man gör misstag. Man gör det för att man är mänsklig. Det händer att man överanalyserar, man gör även det för att man är mänsklig. Jag har gjort misstag i mitt liv, jag har sårat andra och överanalyserat en hel del, vilket i slutänden bara skadat mig själv. Men man får ta nya tag, det finns inget annat alternativ. Inget annat sätt, än att hoppa upp på hästen igen, sätta sig i sadeln och sätta fart. Jag har kanske skador, som aldrig kommer att gå att reparera. Jag är kanske föralltid förstörd, jag kanske inte kommer att fungera riktigt igen. Men en sak vet jag och det är att jag kommer att kunna leva med dessa skador, jag kommer att hitta ett sätt att fungera dugligt. Hur kan jag vara säker på detta? Jo för att jag har fått det att fungera förut.

När jag varit som längst ner i grottan, när jag haft som mest fysiskt smärta, när jag legat och vridit mig i smärta, när jag gick igenom den värsta hjärtesorgen jag varit med om, när jag kämpade med att klara mig själv. Jag kommer att få livet att fungera igen. För jag lärde mig på nytt, hur man lever. Jag lärde mig att leva själv. Förut hade jag aldrig bott själv, jag hade aldrig gått och lagt mig utan vetskapen att det finns någon bredvid mig, eller i min närhet som älskar mig. Jag var aldrig rädd för att sova, jag var aldrig rädd för att skada mig, att falla, att hitta vägen upp igen, ensam. Jag visste ingenting, jag visste inte hur tiden skulle gå ihop, hur jag skulle spendera mina kvällar ensam. För jag hade aldrig bott själv förut, jag hade aldrig haft ett barn själv förut. Men jag lärde mig att sova om nätterna, jag lärde mig t.o.m att sova i mörker, något jag aldrig kunde förut. Jag lärde mig att leva i en vardag utan sällskap, utan någon att tala med. Jag lärde mig att hitta vägen upp ur det mörkaste mörker. Jag såg den där glimten ljus och jag tog tag i den och drog mig upp.

Det krävdes många sömnlösa nätter, många mardrömmar. Det krävdes även några sjukhusbesök, lite hjälp av nära och kära och det krävdes att jag ville ta mig upp. Det är nämligen där man börjar, med viljan. Jag var rädd för att klara mig själv, nu.. Nu är jag rädd för att inte vara själv. Jag är rädd för att behöva anpassa min vardag igen, att behöva göra om ett säkert system. Att släppa in någon som kan röra runt i grytan. Någon som tar mig tillbaka till det som var så fruktansvärt att ta sig upp från. Rent kortfattat, så är jag rädd för förändring. Men jag vet att jag klarar det, för jag har klarat det förut. Så kom igen, nu kämpar vi tillsammans. Jag har bestämt mig, för att ge en person en chans och jag kommer att klara av att göra det. Jag kommer att klara det.

Det låter sjukt, men jag tror att jag är rädd för lycka.
Jag är rädd att inte behöva känna mig såhär längre, för jag är trygg i det.
Kanske är jag rädd att släppa in någon, så de märker hur förstörd jag är.
Men jag är mer än förstörd, jag är.. fantastisk.
Fylld med kärlek, vänlighet, kamratskap och livsglädje.
Men jag är människa, jag har tagit skada.
Jag lever!


jag.. bara tänkte.

People change with time, and with time they grow. To become people that we can think more of then we used to.
They rethink their choices and make better ones for the time to come. They change, because they know how it is  like to fail and how it is like to be dissapointed, of themselves or of others. People love and hate. People care and some of them just dont. Everyday, we are told, by the people among us, what we are like, but they rarely tell us, what we can be. What we are capable of doing and not many gives us the help, to experience what it is like, to be: Great.
But those who does, are the ones that we can count on. Because those people that tells us that we are more then what we are, that we can do even better and those who makes us believe in ourselves, are the ones who loves us the most.
And they are the ones that we should cherish and share our sucess with. Those are the people who we love.

skillnader.

"Det är grejen med att växa upp, alla är livrädda för att vara annorlunda, sen plötsligt över natten, vill alla vara det."


Det stämmer verkligen, jag minns när man gick i högstadiet och alla såg likadana ut, alla försöker höra någonstans. Men ju äldre man blev desto mer ser man att det inte alls är så. Det är en liten skala som verkligen är rädda för att vara annorlunda. Tittar man på de människor som fanns omkring en i högstadiet så är det en oerhört liten skala som fortfarande är mainstream, de allra flesta, även de som var mest populär på den tiden och som ledde flocken, har dragit sig ifrån och utvecklat något eget, vill vara ett eget namn, ha en egen person. Det fascinerar mig hur saker och ting ändras på bara några år. Otroligt mycket!

En annan sak som fascinerar mig och som är otroligt häftigt och läskigt på samma gång är att kunna språk. Idag fick kollegan bredvid mig ett inscannat brev från en kund på datorn. Vad hon och jag såg var en massa kludd, massa tecken, en himla massa oförståeligt, det var inte bokstäver, för oss var det bara tecken, vi är oförmögna att förstå. Så vi tillkallar en kollega efter att ha kommit fram till att det nog är arabiska. Karln ställer sig bakom och tittar på skärmen, helt tyst, säger ingenting. Sen "Han vill....."
Så oerhört fascinerande, något vi inte förstod något av, något vi sitter och stirrar på, är något som han kan läsa. Något som han tittar på och förstår. Helt jävla otroligt. Jag sa det till honom också, berättade hur oerhört tufft det där är. Massa tecken, oerhört många tecken, för honom är det ord. FANTASTISKT!


tankar.

Man tror att man är skyddad, att man har relativ koll på läget. Men det kommer alltid som ett slag någonstans i bakhuvudet. Livet tar vändningar, man absolut inte kan förutse. Och trots att det händer, om och om igen, så blir man lika förvånad som när första snön kommer. "redan" säger man.
Redan är ett ord, som även om man är förberedd på döden kommer att nå våra läppar. Läppar som inte längre formar leenden utan som endast formar ord av förvirring, nedstämdhet och sorg. De som tidigare fört oss framåt i livet, står nu bakom oss. De som vi förlitat oss på, får nu förlita sig på oss.
Det tog lång tid, innan första dödsfallet inom familjen som jag kände av. Det tog hela 16 år av mitt liv innan jag inte längre var skyddad från sorgen. Efter det känns det som att en efter en, vänner som släkt, släcker sina lampor. Det är bara tomhet de lämnar bakom sig. Det var dock nästan två år sedan jag tog på mig mina begravningskläder, men det känns inte som en sån lång period. Det känns som en mycket kortare period. Men det sägs att sorg är ett av de längsta arbeten vi är tvunga att genomgå. Jag antar att de har rätt.
Det kan bli en tung jul..

10 år har gått och du har varit i närheten under den tiden. Jag vet ingenting just nu, det har gått, för fort.



Jag undrar, hur de förklarar för er.
Hur de håller i era små händer och yttrar orden.
Jag är rädd för hur era ögons glöd slocknar.
Jag är orolig för hur det gör ont.
Den här natten blir lång.
Håll deras händer i mörkret.
Låt dom gråta, låt dom fråga.
Låt dom ifrågasätta och fundera.

Låt dom säga: varför?
När ni svarar, håll deras händer
och stryk håret ur deras förtvivlade ögon.
Beskriv, att man alltid vilar i frid.
Och låt dom somna i er famn.

Jag önskar att jag kunde förklara.
Önskar att jag kunde få er att förstå.
Vill att ni slipper känna sorg.
Jag tar all smärta åt er.
Jag älskar er.



Tidigare inlägg
RSS 2.0