"you have to say; come in"

LET ME IN


Det var med förväntningar som dock inte var lika stora som inför första filmsläppet som jag idag skulle se min favoritbok filmatiserad för andra gången, denna gång var det landet på andra sidan Atlanten som tagit sig an romanen "Låt den rätte komma in". Filmen var inte riktigt upplagd på samma sätt som i den svenska men handlingen kvarstod, de hade tagit med ungefär samma scener och relevanta stycken ur boken, för de små scenerna hade de valt lite annorlunda. Den var lite brutalare än originalet, vilket inte alls var otippat med tanke på att amerikanerna har en slående förmåga att göra scener mer skräckinjagande.
Den likt den svenska versionen var inte alls läskig och jag vill fortfarande inte klassa den som någon form utav skräckfilm, trots att det förekommer väldigt mycket blod och ett barnansikte som i sin monsterform var äckligt likt flickan i exorsistens. Hela filmen är amerikaniserad, dvs att de har ändrat namn på karaktärerna för att passa in i deras land, de har även ändrat en del i omgivning, skola och dylikt, men de har till min stora förvåning ändå försökt att få det att likna miljön som skildras i berättelsen så gott det går.

Jag vill verkligen säga att denna är bäst, men det är i så fall grundat i ett hårfint beslut. Den svenska versionen är bra på sitt vis, med den rätta miljön och allt som kommer där till, den är djup och kärleken barnen emellan är gripande. De la betydligt mer fokus på den "manliga" huvudrollen än i den amerikanska där de har valt att lägga den mot "monstret". Men det kan vara just den detaljen som nog ändå kommer att få mig att välja den amerikanska. Som avslutning vill jag bara säga att scenen i poolen är fantastiskt filmad, i såväl denna som i orginalversionen.

Jag har inte riktigt tid med en recension just nu eftersom jag snart ska iväg på vin och kexkväll, men det kommer att komma en. Tills vidare kan ni läsa recensionen av Låt den rätte komma in.  HÄR


"happy" reading <3

Ni som läst min blogg ett tag har nog noterat att mina favorit författare är John Ajvide Lindqvist. Jag vet att jag är efter nu men hade helt missat boksläppet trots att jag länge bevakade den. Men nu har jag beställt boken och ser så oerhört mycket fram emot att läsa den. Det är Johns i ordning femte bok, men hans fjärde roman, då en bok är en samling noveller. Läs utdrag nedan. Ack så mycket jag ser fram emot att få den i min hand. Här ska läsas!




Lilla Stjärna är berättelsen om två flickor.

Under en svamputflykt hittar svensktoppsartisten Lennart ett spädbarn nedgrävt i en plastpåse. Han räddar flickan till livet och hennes första skrik gör honom stum. Ur den lilla kroppen stiger en serie perfekt träffade toner. Han tar med flickan hem och gömmer henne i källaren. Hennes obefläckade musikalitet ska ge hans liv mening.

Hon är Flickan med den gyllene håret.

Vid samma tid föds en annan flicka i en mellanstor svensk stad. Hennes liv rymmer inte många glädjeämnen. Hon upplever sig själv som grå och alldaglig med få begåvningar och ännu färre vänner. Hon tröstar sig med elaka hyss och trollande på olika nätforum.

Hon är Den andra flickan.

Så småningom korsas de två flickornas vägar. En brinnande vänskap växer fram, med förödande konsekvenser för alla som kommer i dess närhet.

Lilla Stjärna är en historia om kärlek och besatthet, om en röst ifrån en annan värld och idoldyrkan driven till sin spets. Hur långt är du villig att gå för den du beundrar över allt annat?

I Lilla Stjärna för John Ajvide Lindqvist ännu en gång in skräcken i ett vardagligt, samtida Sverige. Unga människor i en värld av bortvända vuxna försvarar sig med vad som finns till hands. Eldrivna verktyg, om så krävs. Det är hans mörkaste bok hittills och både känsliga läsare och älskare av Allsång på Skansen varnas.

 

Läs ett utdrag här!

 

Läs även: Låt den rätte komma in, Hanteringen av odöda, Pappersväggar och Människohamn.


Kiss, Stadion, 12/6 - 10

Klockan hade inte ens slagit ett när vi satt oss ner utanför stadion i en kö som var oerhört betydligt kortare än vi någonsin väntat oss. (vi var efter i våran planering och kom 1-2 timmar senare än tänkt) Där påbörjade vi våra timmars väntan och med tiden fick man sällskap av trevliga rock n roll människor. Det regnade och var sol om vart annat och vi bad en stilla bön för att slippa spöregn. Klockan hade nog blivit två när det står en grupp med gula kepsar och tittar på oss. Jaha? vad har vi gjort för fel nu? tänkte vi givetvis och tittar undrandes på varandra.
Så kommer de fram och tar tag i först Elise hand: De 400 första blir för insläppta.
"jaha?" så fick vi varsitt nummer, 276-279. Så vi skulle bli insläppta före de resterande 30843 som tänkt sig att se Kiss denna kväll i Stadion. Vi satt i regn, vi satt i sol, vi satt i vind, vi satt i regn, sol, vind om vart annat och frös ihjäl oss innan vi runt 17 fick komma in på arenan efter att ha stått i kö och umgåtts med en massa trevliga och stundvis konstiga människor. Vi satt oss ner, där framme vid stängslet med vad som snart blev 396 övriga förinsläppta människor, vissa man inte såg hur dom såg ut pga smink och andra med klädslar man inte sett på länge.

Vi stod där i över 1½ timme innan Mustasch entrade scenen, publiken var inte riktigt med på noterna men vissa sjöng med och visade att är det rock konsert så är det. Mustasch kändes ödmjuka och nämnde hur häftigt det var att få vara förband till Kiss och att även om vi är här för Kiss så ska de ge oss en bra uppvärmning. Tråkigt dock att de bara hade halva scenen, för nästa förband hade hela och det var nämligen Europe.. Joey Tempest.. Det finns inga ord som helst för den där människan, inga alls. Någon större diva har jag då aldrig sett i hela mitt liv. ALDRIG. Han gick runt som att han ägde showen, som om alla var där för honom, när han egentligen var förband till ett av de största banden genom tiderna. När han greppade sitt skrev eller svingade runt med sitt vita stativ kunde jag inget annat än att tänka: "Men kliv av scenen din jävla tönt", detta gjorde han naturligtvis inte, men efter några låtar tänkte vi: "Nämen what the fuck, ni ska fan publiken gå igång" så vi satte igång med lite hoppade och skrikande samt \m/ och publiken var igång. Jag hoppas bara att Joey inte trodde att det var för honom.

"You wanted the best.." vid detta lag minns jag bara den enorma adrenalinkicket och värmen igenom exakt hela kroppen, främst bröstkorgen "you got the best" pulsen blir svinhög och sekunden senare till orden "the hottest band in the world: KISS!" kommer de upp på en platå och all sans och reson försvinner ur kroppen och ett obeskrivligt rus far igenom hela kroppen samtidigt som man skriker så man tror att något ska flyga upp ur halsen.
De kommande 90 minuterna är mer eller mindre en dimma av känslan av overklighet och lycka. Ena stunden står man och tittar och tänker: "jaha.. bra musik" sen ser man någon röra sig och inser att de står framför en och man tänker: "men VAD I HELA HELVETE ÄR DET SOM HÄNDER?"  samtidigt som man dras med och sjunger och skriker, varpå man är nere i "jaha.. bra musik" igen och så går det fram och tillbaka. Behöver jag säga att han uppmärsammar oss och speciellt Elise som inte ens vet vad hon själv heter i det här läget. Hon är så exalterad att hon står och skakar och har världens största ögon och hakan nere på marken. Vakterna märker detta och frågar under kvällen inte bara en utan minst fem gånger hur hon mår och om det går bra. Varpå en av dom helt plötsligt och random kommer fram och ger henne ett plektrum.. Just då visste jag inte om det var det smartaste att göra i det läget men nu i efterhand vet jag att det nog var det. Ännu en man, denna svartklädd och med stora hörlurar kommer fram och ger henne ett plektrum, varpå hon dör ÄNNU en liten bit mer. Min uppgift i det hela var att hålla i henne eftersom hon inte kunde stå själv i princip.

Konserten var 90 minuter av ROCK, gitarr, fin sång, flygshower, höjda platåer, en jävla scennärvaro och obeskrivlig inlevelse. Detta är en upplevelse för livet, det försvinner aldrig. Vet inte hur många gånger jag tänkte samt sa: "Vad FAN är det som händer?". Jag kan inte beskriva detta för något i mitt liv och jag ska erkänna att minnena ifrån denna tillställelse inte är så fullständiga, det var bara fruktansvärt fantastiskt. När de drog igång Beth så började även jag likt Elise skaka och gråta. Det är min absoluta favoritsong alla kategorier och det var mäktigt att se detta på riktigt.

Mer detaljer kring köer och konsertvistelsen kommer senare. vi träffade ju trots allt en hel del härliga människor samt äckliga taffsande fanskap. Så det återkommer jag om.

"Ja säg bah en sak ja: HÅRDROCK!"



lagomt glad tjej innan konsert.


blabla fiasko, blabla eurovision.

Det var det, ja det var det faktiskt, bra jobbat Anna, ikväll var du felfri, men tyvärr så är det sen några år etablerat att Europa endast gillar flummig musik med konstig rekvisita samt att kompisrösta på sina grannländer är oerhört populärt och eftersom vi inte ens brukar få poäng av alla våra tre härliga grannländer så är vi rätt utelämnade redan innan, tyvärr. ("Vi är det nya Finland")

Om Sverige någonsin ska ha en chans i denna enligt mig sedan länge tabulagda tävling så måste vi rösta på den låt vi tänker "What the FUCK is this?!" om. Det får bli vårat vinnande koncept. Men häng inte läpp Svenska folket, detta kommer inte påverka våran övriga musikindustri, så stort inflytande har det inte.

Är rätt stolt över att jag lyckades vända diskussionen om hurvida Svenska folket skulle skickat Salem Al Fakir istället för Anna, till en diskussion om hockey. Förvisso kan jag hålla med lite om Salem, han har ju rätt lustigt hår och är väl i överlag sådär fantastiskt konstigt alternativ, skulle nog gå hem tok mycket. Var låten bättre än Annas? - Det låter jag vara osagt.


E
Nu får vi skämmas. Finns ju ingenting vi klarar av snart  
Alexandra
Vi tog brons i Hockey-VM alldeles nyss? ;D
I
Haha nä, vi klarade inte ens av att gå till fotbolls VM ffs! ;o
Alexandra
Fotboll är sedan länge förlegat, ungefär samtidigt som henke skippade dreadsen, hockey däremot, jag ser en ljusnande framtid! ;D
E
Inte ens i Hockey klarar vi av att ta straffar  
Alexandra
Straffar är väl knappast ett rättvist sätt att avgöra en match? SLUMPEN
E
Ja,vi få vara glad att dom hamnade på 3 plats iallafall  
Alexandra
Det däremot var inte slumpen, det var Pääjärvi ♥ (bara för att han är Timråit)


Läslogg.

Observera att denna version är direkt kopierad ur Word och när man klistrar in den här försvinner alla indrag och dylikt, så det blir nästan som en smörtext. En liten kladd. Nåväl, detta har jag skickat in idag. Efter att äntligen har orkat skriva sista delen. Del nr 5.

"Hoppas det ska smaka"

Låt den rätte komma in.

Trettio år har platsen med de stora betonghusen i jordfärger funnits, för trettio år sedan kom dem med bilar, flyttbilar, likt pionjärer från förr med allt de ägde instoppade i dessa fordon för att börja ett nytt liv. De bar sina möbler som de noga placerade ut i hemmet, fyllde sedan tomhålen med nya saker. De tänkte sig ett drägligt liv, här kan de bo, som på många andra platser.
Det var skapat i det syftet; för att människor skulle ha någonstans att bo.
Denna plats, där det förr bara existerade skog var blankt, ett nytt blad som behöver skrivas. Utan historia, innan var det ingenting speciellt där, bara en sjö som bar på ett stilla lugn.
Det fanns inget att berätta om, inget att hitta på sagor om, eller så var det tvärtom, eftersom det var utan förflutet.
Nu fanns det trevåningshus, ett centrum där det fanns lekplatser till barnen, där grönområdet sträckte sig runt hörnet. En bra plats.

Lastbilschauffören hade blivit tillsagd att köra Norrköping-Blackeberg (Sthlm) med en lätt last, nästan för lätt, de ägde i princip inga möbler. Enda konstigheten var att det skulle utföras nattetid, OB-tillägget var inget bekymmer.
”Självklart ifrågasatte jag inte det” log han.
Han minns den körningen väl, det var en man och hans dotter.
Åkarens mun vred sig bekymmersamt när han fick veta vilka han körde den natten.
”Det var som fan.”
18 oktober: Norrköping-Blackeberg (Sthlm)
Det var han som kört dem, han som flyttat dem. Mannen och flickan.
Han tänkte aldrig någonsin berätta det.

Titeln Låt den rätte komma in anser jag drar åt sig uppmärksamhet, man vill gärna veta varför boken fått just det namnet och det skiljer sig ur mängden med boktitlar som ofta reflekterar sina böckers innehåll ganska väl.
När jag först uppmärksammade boken var på julafton 2005 när jag fick den av min farbror, jag öppnade den medan jag gick in i köket för att hämta något att dricka, där på bänkskivan bredvid kylskåpet blev jag sittandes tills min pappa kom och sökte mig. Två väldigt sena kvällar/nätter senare låg den på min säng, utläst.
Den första av fem delar i boken inleds med två citat;
Kärleksgrubbel, ger er trubbel grabbar! – Siw Malmqvist - Kärleksgrubbel

I never wanted to kill, I am not naturally evil,
such things I do just to make myself more attractive to you.
Have I failed? - Morrissey - The last of the famous international playboys.

Redan här får man en liten inblick om vad den här delen och således antagligen hela boken kan komma att handla om, det klassiska; kärlek och mord, att sälla sig till någon/några andra för att bli godkänd, för att få bekräftelse av vederbörande.

"Och vad tror ni att det här är för något, då?" Gunnar Holmberg, poliskommissarie från Vällingby, höll upp en liten plastpåse med ett vitt pulver i. Blickarna for i klassrummet, mellan varandra och påsen, alla visste vad den innehöll, inte för att det var uppenbart för ögat utan för att lektionen handlade om droger.
"Är det bakpulver tror ni? Mjöl?"
Oskar ville svara, få en blick av polismannen, en bekräftelse om att han existerade, att någon kunde se honom. Han räckte upp handen väl medveten om att det var dumt.
”Ja?”
”Det är heroin va?” sa han undrandes.
”Ja det är det, hur gissade du det?”
”Jag läser mycket och så där.”
Polismannen frågade klassen hur mycket de trodde att innehållet i påsen var värt. Oskar behövde inte svara, kände ingen längtan efter bekräftelse mer.
Han inledde en fantasi om hur polismannen tog honom åt sidan på rasten, att han fick berätta allt han är med om varje dag. Han drömde sig bort om hur polismannen tog honom i sin famn och lyfte upp honom.

”Grisen! Är du där?”
Han stänger fort dörren om sig och sätter sig i fosterställning på toaletten så att ingen kan se hans fötter om de tittar in under dörren. Han visste förvisso att det ändå bara var en tidsfråga innan de hittade honom, innan de kunde trycka ner honom i toaletten. Men han hade dragit slutsatsen att ju längre deras jakt fick pågå desto kortare blev hans straff. Hans straff för att han var, ful eller äcklig. Sen lät han dem slå och sparka på dörren och sakta såg han hispan åka upp.
Pojkarna triumferade med att de hittat honom.
”Skrik som en gris!”
Och Oskar skrek, ihopkrupen på golvet, grymtande medan han tittade ner i golvet.
Helt plötsligt blev det tyst, de hade gått medan han satt där på golvet, förnedrad.
Men han hade kommit undan det riktiga straffet.

Håkan satt och lurade i skogen, han hade tänkt ut den perfekta platsen genom att titta på kartan. en bit in i skogen hade han hittat ett undangömt ställe, en sänka med ett träd i mitten, där hade han ställt sin utrustning.
Efter en lång väntan, nästan så lång att det var dags att gå hem såg han en pojke komma gåendes längs med skogsstigen. Perfekt!
”Ursäkta? Vad är klockan?”
Nervöst tittade pojken på mannens armbandsur.
”Den är trasig.”
En kort stund senare bar mannen upp pojken i skogen.


”Du får absolut inte gå ut i skogen något mer, hör du det?” sa Oskars mamma förtvivlat.
En pojke i Oskars ålder hade nämligen blivit mördad igår i Vällingby.
Oskar gick ändå ut den kvällen, men bara till lekplatsen på gården. Han tog fram kniven han hade gömt i byxlinningen.
"Vad glor du på? din jävla idiot? Vill du dö, eller?"
Trädet svarade inte, Oskar körde in kniven i det, försiktigt, ville inte skada eggen.
"Så går det om man glor på mig"
Han tystnade, tyckte att han hörde något. Lyfte upp kniven i ögonhöjd och på knivens blanka egg speglades en flicka på klätterställningen. Han satt tillbaka kniven i byxlinningen.
"Hej"
Hon tittade på honom.
"Jag sa hej"
”Jag hörde det.”

Hon luktade, inte som intorkat svett, utan mer som, ja som hans hund hade luktat när den hade det svårt infekterade såret som fick den att avlivas.
Hon kastade upp portdörren som om den vore ett pappersblad, han var förvånad, för trots hennes utmärglade utseende så var hon tydligen rätt stark.

Hennes namn var Eli, hon framstår i början som en vanlig, harmlös men aningen mystisk tjej, med tiden inser man att hon är någon annan än bara en vanlig tjej, i boken beskrivs hon mycket utefter hur hon agerar och mindre i ord om hur hon ser ut. Utseendemässigt framgår det främst att hon är utmärglad och ovårdad. Hon finner kontakt med Oskar, hennes granne, en mobbad kille som snabbt finner tycke för Eli. Han ger intrycket att vara en ganska störd, hämndlysten ung man med ett nästan skrämmande intresse för morbida händelser, men med ett stort hjärta med stor plats för hans och Elis relation.
Han har en dålig relation med sin far och upptäcker snart att Elis pappa, Håkan inte verkar vara den bäste fadersgestalten han heller.
Håkan, som i själva verket inte är Elis pappa utan hennes tjänare gör i princip vad Eli säger, om än lite motvilligt, allt detta i hoppet om att få vara hennes älskade. Han framstår som en desperat åldrande man, med en aning labilt psyke pga. att han framstår som en pedofil, vilket inte står i klartext någonstans men som verkligen lyser igenom i allt han säger, tycker och tänker och givetvis genom hans agerande.

Miljöbeskrivningarna står absolut i fokus, man får en oerhört fin bild av hur allting ser ut runt omkring karaktärerna, allt från lekplatsen, skolan till skogens förfarande storhet. Utan att det sägs så ser man hur dunkelt det är i skogen när de går där, man ser solens ljus trycka sig igenom molnen under dagarna och i beskrivningar angående kläder och aktuella leksaker och sysselsättningar så märker man att det handlar om tidigt 80-tal.

I boken framkommer både externa och interna konflikter.
Håkan har en konflikt med honom själv, då han så oerhört gärna vill ha Eli att han gör exakt allting för henne, även dödar, bestialiskt varpå han rättfärdigar för sig själv att det är ett korrekt handlande eftersom han ska erhålla det han önskar mest i hela livet, den andra delen av hans medvetande avskyr verkligen sina handlingar och känner ångest över dem. Det känns även som att han skäms över att han vill ha Eli och berättigar även detta med att hon faktiskt är äldre än honom, trots hennes barnakropp.

Det bästa exemplet på en extern konflikt är mellan Oskar och hans mobbare, som han dagligen går och är rädd för, som dagligen gör honom något ont, om det inte är fysiskt så är det psykiskt. Han gör allt för att undvika dem varje dag, men kommer sällan undan.

Det känns som att peripetin i Låt den rätte komma in kommer i och med Håkans fall ner i marken efter att Eli druckit av hans blod och sedan blivit tvingad att hoppa upp på taket innan processen var slutförd. Kort efter detta kommer även informationen om att Eli egentligen heter Elias och inte är en flicka till Oskars vetskap och hans värld slängs mer eller mindre upp och ner.
När sedan polisen ingriper och lyckas gripa den skyldige mannen så börjar slutet på boken, den sista femtedelen, även i boken kallad ”Femte delen – låt den rätte komma in”

Det var fredag och trettonde dagen den månaden, november.
Poliskommissarien Gunnar Holmberg var åter på plats på Blackebergskolan för att prata med eleverna men denna gång i annat syfte, han var där i sällskap med två tekniker från centrum och en blodstänksanalytiker från SKL som var nere i simhallen för att säkra spår.
Igår kväll blev nämligen två ungdomar dödade och en pojke är försvunnen.
Det hade visat sig att den försvunne pojken var samma pojke som svarat på hans fråga om vad som var i påsen med heroin. Han minns honom väl.
Jag läser mycket och sådär.
Hans minns väl att han trodde att den här pojken skulle vara först ut till polisbilen, men han kom inte alls. Det var synd, han hade tänkt ta med honom på en sväng, för att stärka hans självförtroende, för att ge en gnutta hopp om att allt blir bättre.
Poliskommissarien tittade igenom sina anteckningar från samtalen med pojkarna som befunnit sig i badhuset under gårdagens händelser. Ett ord var återkommande: Ängel.
Men det var knappast en ängel, tänkte han. En ängel som halshugger pojkar.

Psykologer var på plats för att samtala med pojkarna, som alla visade tecken på att ta händelsen allt för lättvindigt, som om de återberättade en film, som om det inte hänt.
Det som var med oroväckande var att blodstänksanalytikern kunde bekräfta allt pojkarna påstod ha hänt, blodet hade hamnat på sådana platser, färdats genom luften och landet på platser som bara är möjliga, om halshuggningarna skett av något flygande. Något luftburet.
Det var just detta faktum som alla poliser nu arbetade med att förklara, eller förmodligen bortförklara. Gunnar, önskade sig bort medan han såg ner på sina anteckningar.
En ängel hämtade Oskar.
”Det kan inte vara en ängel.”

För Oskar var det en ängel, en ängel som hämtat honom ur skräcken.

Biljettkontrollanten på sträckan Stockholm – Karlstad tittade på pojken, bad om hans biljett medan han tittade på pojkens koffert. Det var inte ofta man såg sådana nu för tiden.
”Är det dina kartonger också?”
Pojken nickade. Stefan gick därifrån, drog igen kupédörren med orden; Trevlig resa.



Hoppas det inte var för svårläst utan indrag och dylikt. Om någon orkade läsa, dvs.


låt den rätte.

Detta är nog det längsta jag har pluggat på länge.
Japp, det tog mig nästan 3 timmar (med små uppehåll) att läsa en femtedel av boken och skriva om expositionen samt svara på en heeeel mängd frågor. Del nummer 2 av 5, imorgon kommer jag!

Det blev något sånt här (kladd);

Trettio år har platsen med de stora betonghusen i jordfärger funnits, för trettio år sedan kom dom med bilar, flyttbilar, likt pionjärer från förr med allt de ägde instoppade i dessa fordon för att börja ett nytt liv. De bar sina möbler som de noga placerade ut i hemmet, fyllde sedan tomhålen med nya saker. De tänkte sig ett drägligt liv, här kan de bo, som på många andra platser.
Det var skapat i det syftet; för att människor skulle ha någonstans att bo.
Denna plats, där det förr bara existerade skog var blankt, ett nytt blad som behöver skrivas. Utan historia, innan var det ingenting speciellt där, bara en sjö som bar på ett stilla lugn.
Det fanns inget att berätta om, inget att hitta på sagor om, eller så var det tvärtom, eftersom det var utan förflutet.
Nu fanns det trevåningshus, ett centrum där det fanns lekplatser till barnen, där grönområdet sträckte sig runt hörnet. En bra plats.

Lastbilschauffören hade blivit tillsagd att köra Norrköping-Blackeberg (Sthlm) med ett lätt last, nästan för lätt, de ägde i princip inga möbler. Enda konstigheten var att det skulle utföras nattetid, OB-tillägget var inget bekymmer.
"Självklart ifrågasatte jag inte det" log han.
Han minns den körningen väl, det var en man och hans dotter.
Åkarens mun vred sig bekymmersamt när han fick veta vilka han körde den natten.
"Det var som fan"
18 oktober: Norrköping-Blackeberg (Sthlm)
Det var han som kört dem, han som flyttat dem. Mannen och flickan.
Han tänkte aldrig någonsin berätta det.



Titeln Låt den rätte komma in anser jag drar åt sig uppmärksamhet, man vill gärna veta varför boken fått just det namnet och det skiljer sig ur mängden med boktitlar som ofta reflekterar sina böckers innehåll ganska väl.
När jag först uppmärksammade boken var på julafton 2005 när jag fick den av min farbror, jag öppnade den medan jag gick in i köket för att hämta något att dricka, där på bänkskivan bredvid kylskåpet blev jag sittandes tills min pappa kom och sökte mig. Två väldigt sena kvällar/nätter senare låg den på min säng, utläst.
Den första av fem delar i boken inleds med två citat;
Kärleksgrubbel, ger er trubbel grabbar! - Siw Malmqvist - Kärleksgrubbel

I never wanted to kill, I am not naturally evil,
such things I do just to make myself more attractive to you.
Have I failed? - Morrisey - The last of the famous international playboys.

Redan har får man en liten inblick om vad den här delen och således antagligen hela boken kan komma att handla om, det klassiska; kärlek och mord, att sälla sig till någon/några andra för att bli godkänd, få bekräftelse av vederbörande.

"Och vad tror ni att det här är för nåt, då?"
Gunnar Holmberg, poliskommissarie från Vällingby, höll upp en liten plastpåse med ett vitt pulver i. Blickarna for i klassrummet, mellan varandra och påsen, alla visste vad den innehöll, inte för att det var uppenbart för ögat utan för att lektionen handlade om droger.
"Är det bakpulver tror ni? Mjöl?"

Oskar ville svara, få en blick av polismannen, en bekräftelse om att han existerade, att någon kunde se honom.
Han räckte upp handen väl medveten om att det var dumt.
"Ja?"
"Det är heroin va?" sa han undrandes.
"Ja det är det, hur gissade du det?"
"Jag.. läser mycket och så där."
Polismannen frågade klassen hur mycket de trodde att innehållet i påsen var värt. Oskar behövde inte svara, kände ingen längtan efter bekräftelse mer.
Han inledde en fantasi om hur polismannen tog honom åt sidan på rasten, att han fick berätta allt han är med om varje dag. Han drömde sig bort om hur polismannen tog honom i sin famn och lyfte upp honom.
Man fick titta på polisbilen om man ville, på rasten. Oskar tänkte att nu kunde han få vara ifred, alla kommer att titta på bilen. Hela klassen sprang ut, men Oskar stod kvar, öppnade sedan försiktigt dörren och smög längs huskanten till toaletterna.
Inne i ett bås tog han fram bollen, pissbollen och förde den mot näsan. Ja visst hade han kissat på sig lite. Det här var hans största hemlighet, bollen av skumgummi som han hade i kalsongerna.
Inkontinens hette det nog, han hade läst om det i sin mammas tidningar, det fanns visst ett botemedel, men han ville inte lägga sin hårt förvärvade veckopeng på att stå och skämmas på apoteket, ännu mindre berätta för sin mamma.
"Griiiiisen! Är du där?"
Han stänger fort dörren om sig och sätter sig i fosterställning på toaletten så att ingen kan se hans fötter om de tittar in under dörren. Han visste förvisso att det ändå bara var en tidsfråga innan de hittade honom, innan de kunde trycka ner honom i toaletten. Men han hade dragit slutsatsen att ju längre deras jakt fick pågå desto kortare blev hans straff. Hans straff för att han var, ful eller äcklig.
Se han lät dom slå och sparka på dörren och sakta såg han hispan åka upp.
Pojkarna triumferade med att de hittat honom.
"Skrik som en gris"
Och Oskar skrek, ihopkrupen på golvet, grymtande medan han tittade ner i golvet.
Helt plötsligt blev det tyst, de hade gått medan han satt där på golvet, förnedrad.
Men han hade kommit undan det riktiga straffet.


Håkan satt och lurade i skogen, han hade tänkt ut den perfekta platsen genom att titta på kartan. en bit in i skogen hade han hittat ett undangömt ställe, en sänka med ett träd i mitten, där hade han ställt sin utrustning.
Efter en lång väntan, nästan så lång att det var dags att gå hem såg han en pojke komma gåendes längs med skogsstigen. Perfekt!
"Ursäkta? Vad är klockan?"
Nervöst tittade pojken på mannens armbandsur.
"Den är trasig"
Ett ögonblick senare fann mannen sig gåendes upp i skogen igen, med pojken i sin famn.


"Du får absolut inte gå ut i skogen nåt mer, hör du det?" sa Oskars mamma förtvivlat.
En pojke i Oskars ålder hade nämligen blivit mördad igår i Vällingby, upphängd upp och ner i ett träd.
Oskar gick ändå ut den kvällen, men bara till lekplatsen på gården. Han tog fram kniven han hade gömt i byxlinningen.
"Vad glor du på? din jävla idiot? Vill du dö, eller?"
Trädet svarade inte, Oskar körde inte kniven i det, försiktigt, ville inte skada eggen.
"Så går det om man glor på mig"
Han tystnade, tyckte att han hörde något. Lyfte upp kniven i ögonhöjd och på knivens blanka egg speglades en flicka på klätterställningen. Han satt tillbaka kniven i byxlinningen.
"Hej"
Hon tittade på honom.
"Jag sa hej."
"Jag hörde det."

Hon luktade, inte som intorkat svett, utan mer som, ja som hans hund hade luktat när den hade det svårt infekterade såret som fick den att avlivas.
Hon kastade upp portdörren som om den vore ett papperblad, han var förvånad, för trots hennes utmärglade utseende så var hon tydligen rätt stark.


(Allt skrivet i wordpad, utan rättstavningsprogram eller dylikt.. ska skriva om imorgon när jag är pigg)

timrå - rögle

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja...

Det var med halvdana men ändå positiva förhoppningar jag plockade upp gammfolket och påbörjade vår resa genom regnet till den snart glömda kommunen timrå. Vi etablerade oss snabbt i matchvärd logen där vi spenderat en del tid tidigare. Vi förtärde en god middag med gröna mysterier och tippning av period samt slutresultat. Det konverserades och alla kändes rätt på hugget ändå. Jag följde sedan med min far ner på isen för att filma honom när han tog emot matchtröjan och satte igång klacken varpa vi intog våra platser för att avnjuta en match som egentligen kunde gå hur som helst men som Timrå borde ta hem. Efter knappa minuterna gör Timrå 1-0 och det känns hoppfullt, men lyckan var inte långvarig då Rögle ganska snabbt kvitterade och på den vägen var det. De tog ledningen med två mål emot ett, timrå kvitterade i andra perioden och tog sedan ledningen med 3-2. Här kändes det verkligen som om vi skulle ta hem matchen om det inte vore så att Rögle kvitterade 10-15 sekunder innan periodpaus.

Det finns inte mycket mer att säga, vi kvitterade och tog ledningen sen kvitterade Rögle och vann matchen med 5-4. Jag hade kunnat skrivit mer utförligt men jag är på för tok för dåligt humör för det nu.

Fick iallafall gå ut på isen och dela ut matchens lirare i slutet på matchen. JIPPIE... fick även autograf och en handskakning och jag MÅ säga att det inte var en ful karl. Det må jag säga.

Jag är inte pessimist, men kvalserien HERE we come.. såvida de inte gör något drastiskt, som MoDo gjort.. Det är INTE ok att släppa in 2-3 mål i öppen kasse för att de inte kan täcka.. INTE ok. Godnatt



Let the right one in

Publicerade denna recension i gamla bloggen, så tänkte ta med den här också. Skrevs någon gång under mars månad.

 

Jag såg denna film själv igårkväll och ooooh I love it, den är självklart inte lika bra som boken (det är dom aldrig eftersom det är två helt olika medier så kan det aldrig uppfyllas) men hugaligen vad bra filmjäkeln var. Inte konstigt att branschfolket säger att den är en av de bästa svenska produktionerna efter Ondskan.
Denna är alltså baserade på min favorit roman:
John Ajvide Lindqvist - Låt den rätte komma in.
Boken som jag ägnade två nätter åt att läsa i slutet av 2005.
Det är inte för intet John likställs med Stephen King - sveriges tal på King.
Filmen är ratead 8.2/10 på imdb och det anser jag är bra jobbat.
Givetvis rekommenderar jag filmen men om man måste välja. för guds skull - läs boken.
Så sinnessjukt jävla underbar bok så att jag nästan förgås när jag tänker på det.
I denna film/bok har man inte sympatier för de stackars människorna utan man sympatiserar med den stackar lilla vampyr flickan, man vill verkligen hjälpa henne vad det än krävs. Det kan vara därför den blir så spektakulär och annorlunda gente andra vampyrfilmer.
Det är även inte för intet som det ska göras en engelsktalande remake som kommer utkomma 2010. its mesmerizing!
Sensmoralen: SE FILMJÄKELN!

(Lina Leandersson, du är min nya svenska favorit skådis!)

 

 

Jag tänkte för en första och antagligen sista gång uttala mig om en film här i bloggen.

För under gårdagen såg jag nämligen ”Låt den rätte komma in” helt själv, efter ett väldigt lamt försök av mig och en kär vän. Tänkte i vilket fall som helst börja med att berätta lite om min favorit roman och dess författare.

Författaren heter John Ajvide Lindqvist och romanen som bekant ”Låt den rätte komma in” Denna bok höll mig vaken två hela nätter i sträck under 2005 kyliga sista månad. Sedan de nätterna har jag stolt basunerat ut att den är min favorit roman någonsin. Många har missuppfattningsvis fått för sig att detta bara är en vampyr bok, men den är så mycket mer än det. Den återger två unga och annorlunda människors vänskap och kärlek skildrat i sånär nutid man kan komma nämligen i början på 80-talet i Blackeberg en förort till våran Kungliga Hufvudstad. Oscar – en mobbad tolvåring med skilda föräldrar träffar Eli en flicka vars kropp ser ut att vara tolv år ungefär, men som i verkligheten är så mycket äldre samt bär på så mycket mer vishet än en tolvåring någonsin kan göra. Hon fryser inte i snöns kyla, hon luktar konstigt och är väldigt blek och utmärglad. Men trots detta finner Oscar en vän i denna karaktär. Någon som han senare komma hysa starka känslor för. Som sidestory har vi ett A-lag, dvs ett gäng alkoholister som spenderar sin tid på den lokala puben. När olika situationer och händelser uppstår i detta gäng samt morden i närliggande förorter så börjar de forska i vad det är som egentligen försigår i Blackberg.

 

Det var intressant att se vad producenten i samförstånd med John valt att välja bort, som i alla filmatiseringar så kan man inte ha kvar alla händelser och det händer att man väljer bort något som för publiken är väldigt viktig. Det har i vissa anseenden skett i denna film. Många tycks på förhand ha fått missuppfattningen som tidigare nämnt att detta ska vara någon slags vampyrfilm gjord för att skrikas till, gjord för att man ska gömma sig bakom en kudde eller hålla sig tätt intill sin käraste och det är just pga detta vissa tyckt filmen varit dålig. De har inte sett den för vad den är – en film baserad på en skräckroman. Romantik, humor, skräck och hur det är att växa upp präglar filmen ur de flesta aspekter. De som kommer att se filmen utan förväntningar av att det ska vara en film gjord för att skrämmas kommer att fascineras exakt lika mycket som jag gjorde. Varför? Jo det grundas i något så simpelt som att filmen är filmad på ett sätt där simpla detaljer som att filma med fokus på bakgrunden istället för på karaktären ger än känslan av att karaktären inte är säker i sin roll i världen. När han senare vi filmen inte bara visas i linjen så förstår man att han till slut funnit sig själv. Andra detaljer som ljud och kroppar som faller utanför bild gör att man är medveten om att det är mer till filmen än bara det man ser. Sekvenser där man får föreställa sig själv hur det slutade ger en mer frihet att skaffa sig en egen uppfattning, att sätta en prägel. Jag ger en stor eloge till Lina Leandersson för hennes magnifika insatts som Eli – vampyrflickan. Hon tolkar och visar på ett väldigt storsint vis hur Eli är och hur man bör uppfatta henne. Sårbar men farlig. En helt oskyldig flicka men samtidigt en blodtörstande vampyr. Hon får en verkligen precis som i boken att sympatisera med henne istället för med hennes offer, man verkligen känner det hon känner. Utstöttheten och hungern.

Kåre Hedebrant passar utmärkt i rollen som Oscar dels eftersom han trovärdigt skildrar hur det är att vara en pojke i hans situation och för att han visar på en mognad som skådespelare likt Lina som inte går att jämföra med jämnåldriga skådespelare i detta land.  Denna storslagna duo ger varje scen, varje replik något som gör allt väldigt trovärdigt. De framställer deras relation som något helt naturligt. De lär sig om känslor och om livet tillsammans och alltid tillsammans.

Ur boken utelämnas viktiga detaljer som att Elis ”pappa”, den man som mördar för att föda henne med blod har pedofilia drag och hyser en annan kärlek till Eli än vad som återges i boken då fokus ligger lite mer på han uppgift – själva kollekterna.

Samt att han efter att betet och fallet från sjukhuset faktiskt själv blir en odöd.

Att Eli är androgen indikeras bara i en väldig snabb filmsekvens när hon byter kläder samt i några få repliker som ”Oscar - jag är ingen flicka” och ”skulle du tycka om mig även om jag inte var flicka” det sägs aldrig att hon under sina tidigare år kastrerades. (tåls att tilläggas här att hon är hundratalet år gammal). Detta är bara några av de detaljer som är åsido lagda.

Filmen rent generellt är enligt mig ett mästerverk  av svensk standard.

Ett genidrag av både manusförfattare, regissör och ljud samt fotograf.

Jag uppmanar alla människor att se filmen allra helst om man inte läst boken för att sedan efter det läsa boken och få en riktig inblick i vad det är som egentligen försiggår Blackeberg.

 

Under 2008 års Guldbagge gala vann filmen följande priser:
Bästa manuskript: John Ajvide Lindqvist

Bästa regi: Tomas Alfredson

Bästa foto: Hoyte van Hoytema

Bästa ljud: Per Sundström och Ljudteamet

Bästa produktionsdesign: Eva Norén

 

Det är inte för intet som John Ajvide Lindqvist utmålas som Sveriges svar på Stephen King och Anne Rice. Vidare är det för mig ringa förvånande att det ska tillverkas en amerikansk remake av filmen. En version som ur alla aspekter antagligen kommer att vara sämre. (kan dock inte uttala mig helt, förrän denna version släpps)

 


Joe labero - world of illusion.

Expect the unexpected

 

Det var med stora förhoppningar jag ställde mig i kön för att få min biljettriven och träda in på tältområdet. Det första jag möts av är en trevlig engelsktalande man som säger ”welcome miss” och jag känner redan hur spänningen stiger. Vi träder in i det mörklagda tältet, jag vrider på huvudet för att tilltala min mor som förövrigt bjöd mig och min bror på tillställningen när jag ser en svartklädd man med en teatermask för ansiktet, omedvetet röck jag till, trots att jag verkligen inte är lättskrämd. Men hans mysteriösa anseende gjorde mig både rädd och chockad. Det enda man skymtade av den kåpbeklädda mannen var ögonen bakom masken och om jag inte visste bättre själv hade jag dragit egna paralleller till att döden trots allt kanske är among oss. Vi sökte upp våra platser medan jag höll ett vakande öga på denna mystikens man som med händerna placerade likt en lucia gick fram och tillbaka med klumpiga steg. De gånger han vände sitt skräckinjagande ansikte emot mig vände jag mig bort och lossades som att min mor sagt något, man kan givetvis inte visa sin rädsla för ondskans tjänare, men man ska visa respekt.

 

Tiden gick med ett konstant vakande öga när musiken började spelas och min uppmärksamhet riktades emot scenen där en bur, tillsynes tom uppenbarade sig, den lyftes upp, antagligast för att man skulle se att det inte var något under den och rökfylldes var på den snabbt sänktes och ut kom; mannen, myten och legenden, illusionisten och magiker; Joe Labero, i egen hög person. Kvällen som följde innehöll så mycket så det absolut inte går att göra en rättvis sammanfattning av de två timmar vi spenderade i det röd/blåa tältet. Det spelade ingen roll hur mycket man ville upptäcka hur han gjorde, hur mycket man koncentrerade sig för att se hur tricken gick till.. det fanns ingen logisk förklaring mer än att magi existerar.

 

Mest fascinerande var när det sänktes ner ett bord på mitt scenen. Ett bord med en tunn skiva och fyra snirkliga ben, ovanpå stod en fyrkantig låda med uppskattat mått 30*30 cm. Bakifrån kulisserna kom nu Joes hjälpreda, en snärt liten japanska. Joe vecklade ut lådan till en större låda där kvinnan satte sig i en position som såg ut att vara fosterställning. Nu bestämmer sig plötsligt magikern för att vika ihop lådan till original storlek, vilket han också gör. För att göra allt ännu mer fascinerande bland allas öppna munnar är att han nu tar till de tre svärd som satt fast bredvid bordet och sticker dessa igenom den lilla lådan. När han sedan tar ur dessa och vecklar ut lådan till dess större storlek igen så kommer kvinnan inte helt oväntat ut oskadd.

     Men den stora frågan kvarstår… VART tog hon vägen under tiden? Det är helt omöjligt, helt omöjligt och det är det som gör det så oerhört fascinerade. Jag har tillbringat lång tid åt ett program där de visar de vanligaste trollkarlstricken. Men detta.. detta är beyond allt. Och jag sitter här, två dagar senare, fortfarande totalt fascinerad och hänförd. Joe – vill du gifta dig med mig? Jag lovar att älska dig för den du är, inte för dina trick.

Jag undrar även hur man gör en 500kr sedel av en 100krs… och även hur du kan få ihop en slips som varit i fyra bitar till original storlek. Det var trots allt en i publikens. Jag vill förstå, jag vill så gärna förstå, men kan omöjligt göra det.

 


RSS 2.0