Det "stora" inlägget

Jag har tagit ett beslut.

Hittills när jag bloggat så har det känts som att jag lever ett dubbel liv. Ett liv där allt är frid och fröjd och ett liv där jag kämpar och kämpar för att få barn. Jag har separerat dessa två för att folk kommenterat att de inte vill läsa om sådant jobbigt. Men vet ni vad? Det tänker jag strunta i.

Vi är ofrivilligt barnlösa och så är det. Det är en del av oss och jag tänker inte längre mörklägga delar av min vardag. Tänker inte kategorisera upp att här skriver jag om Sophie och hur det är att vara hennes mamma och hur livet är med min make och sedan skriva om hur jobbigt det är att inte få syskon till henne på ett annat ställe. Att behöva kämpa och kämpa. Det är ju mitt liv, lika mycket som allt annat.

Jag kommer slå ihop bloggarna och det kommer att ske i andra bloggen.
Dels för att rensa upp här på läsare som kanske inte ska ha tillgång till andra bloggen. Så den får man gott BE om.
Dels för att jag har bokfört alla menstrautioner och ägglossningar och sådant där. Alla datum finns där, så jag vill inte ge upp den informationen i förmån för denna blogg som gjort mer ont än nytta genom åren!

Det här är en del av vårat liv och de som inte kan ta det behöver inte prata med oss eller läsa bloggen, jag är trött på att dölja vad jag känner och hur allt går. Det här påverkar ändå redan så många i våran omgivning.


Här kommer lite info om vad vi går igenom så kan ni ta ett beslut om ni vill läsa andra bloggen eller inte:

"Som ofrivilligt barnlös möts man tyvärr alltför ofta av oförståelse från omgivningen. Trots att barnlöshet år 1997 klassades som en sjukdom av WHO och av svenska regeringen ses det ibland som något av ett lyxproblem."

"Ofrivillig barnlöshet gäller inte bara par som inte kan få ett första barn, utan man kan också vara ofrivilligt barnlös när man inte kan få ett syskon till ett barn man redan har."


Jag skriver om den extrema långa väntan till beräknad icke mens (BIM) och visa upp glada gubbar på ägglossningstester. Allt med från en lätt och skämtsam inställning till en stundvis väldigt ledsam ton! Ibland nästan ord formulerade från en deprimerad.

Att vara ofrivilligt barnlös är en livskris, en sorg, en sorg som inte bearbetas snabbt som vanliga livskriser. Ett dödsfall blir sakta enklare att hantera men detta påverkar varje dag, ibland varje minut. Man påminns dagligen eftersom man lever i sin kropp, en kropp som inte bär på barn. En kropp som inte samarbetar. En kropp som sticker och drar och man tror att alla är ett symptom.

Vi kämpar och stundvis har vi det förbannat bra, så att man nästan skäms över att man inte tänker på att man inte blir gravid och vi har ju en 5 åring här hemma som är en lillgammal ung dam med roliga och kloka utlägg om att om vi ska göra ett syskon så kan hon titta på tv medan vi gör det i badrummet. Och att det gick hel galant att jag blev hennes mamma som 17 åring, trots att jag "nästan var ett barn". Hon har rätt.

Det var jag och det ger mig skuld och glädje. Jag känner skuld över att inte kunna ge min make ett barn men så "enkelt" ge någon annan det. Det är en börda jag får bära dagligen och påminnas om varje gång jag ser henne. Men jag är så glad att hon finns ändå!

Ibland kommer bilder från lekparken, där jag själv gärna deltar i klättrandet, men det får man inte se på bilderna såklart. Det är ju svårt att klättra och fota samtidigt!

Jag skämtar om att det är svårt att få barn ibland, men observera att jag egentligen är jätte ledsen men jag hanterar det stundvis genom att skämta bort det, det blir ju enklare för omgivningen också.

MAN FÅR fråga mig saker men är man gravid behöver man inte SKRYTA om det och KLAGA på alla symptom, jag tar dom gärna ifrån er! Jag är en öppen person som gärna vill hjälpa andra och kommer därför svara på alla frågor jag får och jag är lite besatt av vad som händer kring allt detta. Så jag forskar och filosoferar mycket kring detta med att man inte får barn. Provar gärna naturläkemedel som inte fungerar och det tar jag på fullaste allvar. Att höra "sluta tänka på det så går det" är det värsta jag vet och det undanbedes vänligt men bestämt!
Däremot får man nog säga att jag tänker för mycket på det, för det gör jag, men vad är för mycket?
Ni får iallafall givetvis säga vad ni vill men jag kommer kanske inte besvara elakheter.
Det är sådant jag måste få bort ur detta för att klara av vardagen.

Förövrigt så älskar jag människor och tror på människans godhet!

VÄLKOMNA!

Kommentarer
Postat av: Ulrika Hägglund

Hej!



Låter som ett klokt beslut! Jag vill gärna läse Din blogg om jag får!



För övrigt så har jag många personer i min omgivning som är ofrivilligt barnlösa eller har varit... det finns hopp!



Förstår att ni är döless på alla olika "lösningar" som sluta tänk på det så händer det... En som lyckades efter många års kämpande pratar mycket om ackupunktur! (Han ute i Näs)



Varmt Lycka till!

2012-05-28 @ 15:47:35

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0