tack och tack.

Tårarna har runnit i princip hela tiden sen klockan fyra idag och de tycks aldrig ta slut. Det var bara i duschen som de försvann bland alla renande droppar.

Det strömmar in välmenande kommentarer och peppande inlägg och jag glädjs för varenda ett även om jag inte har ork att svara på dom och ens publicera alla så är jag tacksam för vart enda en.


Imorgon ska jag vara på socialförvaltningen, kampen fortsätter, hur man än gör. För den som finns i livet. Min älskade fantastiska dotter. Jag vet inte hur jag ska orka, när jag normalt sett inte orkar detta, nu behöver jag skjuts till och från mötet och hoppas att jag klarar av att vara där. I nuläget vågar jag inte andas riktigt pga luften mot lungorna och jag vågar därmed inte heller prata riktigt utan är väldigt försiktig i orden. Det kanske är bra, eftersom jag annars har lätt att ta i lite i all frustration.

För att vara lite skämtsam (för tro det eller ej så går det faktiskt ibland) så var duschen en överkurs och jag kom ut där mer som en ostkrok till formen än innan men dock mindre ostkrok till färgen! (kanske hjälper det att duscha bort det gula från operationen för att ta ett steg i rätt riktning)

Fick höra att prästen välsignat oss på högmässan idag, det är ju alltid trevligt antar jag. Och jag hoppas att jag som alltid varit lite troende i smyg och bett till Gud i alla möjliga jobbiga situationer ska kunna tro att han finns igen. För det har hjälpt mig tidigare. Men snacket om att Guds vägar äro outgrundliga är inte förklaring nog till varför han gjorde såhär.. tyvärr. Jag ska försöka finna tro igen.


Förresten, alla som tar era graviditeter för givet: tänk efter en extra gång och ta vara på varenda minut.
Det var vad jag tänkte att jag skulle göra när de konstaterat att allt var normalt.. men det beskedet fick jag aldrig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0