Kort bearbetande.

När jag åkte in till akuten i onsdagskväll var jag inställd på att jag hade ett begynnande eller redan genomfört missfall. Att vårat foster inte var livsdugligt längre eller att det något fel på det som fick kroppen att stöta bort det. Jag var beredd men hoppades ändå på det bästa.

Istället sitter jag i gynstolen och inget som jag var förberedd hände. Gynekologen säger rakt ut att det inte finns någon graviditet i livmodern och att hon inte ser vart det sitter. De gör gravtest via urin och det är positivt och för att utesluta missfall testar de hormonerna i blodet för att se hur stor mängden är och därmed avgöra om hormonerna ökar eller är på väg ut ur kroppen. De var så höga som de förväntades och jag togs upp på kvinnokliniken. Jag känner mig lugnt när jag ännu en gång är blottad och ser mina inre delar på en skärm. Jag ser fostersäcken och något som sägs ska vara det 7 mm stora fostret och dess gulsäck. Hon kan inte utesluta att den inte har aktivitet utan tror snarare att den fortfarande lever och fodras längst upp i min högra äggledare.

Det var mer tårar än sömn de kommande dygnet och bara 12 timmar efter konstaterandet är fostret och äggledaren utanför min kropp efter att ännu en läkare konstaterat liv och att kirurgi blir det enda alternativet för att avsluta och ta ut fostret.

Jag skriver mest för att bearbeta och förstå vad det är som hänt.

André, min stackars älskade make! Du betyder allt för mig! <3


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0