Kampen

Det har gått några dagar nu men det känns som om tiden stannat och jag vet inte hur jag ska bearbeta allt. Jag orkar inte skratta, jag orkar inte gråta. Ändå skrattar jag och gråter. Jag känner mig tom och har börjat förstå att jag inte alls kommer få någon bebis när vi tänkt. Istället försöker jag att läka mina sår och just nu vet jag inte hur jag ska kunna hantera det här. Jag har vetat om mitt barn i nästan en månad, vi har varit på mödravården och vi var lyckliga. Vi var så lyckliga.

Det fanns bara en otrolig framtid och nu finns den inte lika tydligt längre och väntan fortsätter att vara oändlig.

Jag känner sorg och tomhet. Bestulen på det vackraste som finns. Det fanns i mig och det levde och fodrades. Jag vet att jag borde vara glad att det upptäcktes, att jag hade min kvinnliga intuition som kände felandet. Att jag borde vara glad att jag lever istället för att det skulle växt till bristningsgränsen och låtit mig blött inombords. Men det är svårt att acceptera att de tog vårat foster, att det fick dö och jag är rädd att det ska hända igen men rädsla får inte hindra mig. Men först ska jag läka, det är som de säger; försök så snabbt igen som det går. Förmodligen för att fokusera på något bättre och större.

Men när vi äntligen lyckats, misslyckades jag.

I torsdags skulle vi fortfarande ha barn men nu finns det inget kvar. Tur att vi har varandra.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0