.

Jag tänker och tänker och skriver och skriver och det kan bli tjatigt, jag vet.. men då få det vara så, för jag behöver skriva för att överleva min ensamhet.

Jag kom på att jag inte hann njuta så mycket av mitt hårt ihopknåpade bröllop. Det var på kvällen den fantastiska dagen som första blödningen kom och jag blev orolig på en gång och kunde inte riktigt komma tillbaka i rätt stämning, även om jag försökte att dölja det, genom dans och leenden så låg det där bak och grodde. Sedan var jag orolig varje dag och hann aldrig svälja att jag gifte mig. Och under min sjukhusvistelse har jag fortfarande varit Alexandra Nilsson och fått berätta för alla att jag gift mig och inte heter det längre men att det får gå nu eftersom leg och namn måste matcha i sjukvården. Så det var ju tur.. men det var också otur. Jag är fortfarande samma person som jag var innan för alla. Fröken Nilsson med sin pojkvän.

Nej vet ni vad, jag är Alexandra Viberg och jag var inlagd på Sundsvalls sjukhus med medföljande MAKE. Men jag känner i helhet att jag blivit berövad min känsla av att vara nygift och det kanske låter som att jag har orimliga krav och förväntningar, men är det så mycket att förvänta sig att få känna lycka den närmsta tiden efter sitt giftermål? Nej jag tror inte det, men vi blev bestulna på det. Det gör inte att jag älskar honom mindre, absolut inte. Vi går starkare ur detta.

Vi har båda gråtit, nästan av panik. Och av frustration. Hopplöshet.
Vi har båda slagit på saker och skrikit. Men inte framför varandra.
Jag har fallit till golvet i en hopplös omfamning av mig själv.
Krypt ihop till fosterställning och gråtit hejdlöst.
Jag har hört min make gråta, sett och känt hans tårar.
Vi har hållit varandras händer och haft närhet, av det äkta slaget.
Och jag tror att jag blev kär i honom igen, varje gång han sett in i mina ögon.
Sen den dagen, har jag upplevt hans oro och sorg och han min.
Vi har klättrat och mött fallet, men vi är nog redo att klättra igen.
Många må känna att vi varit snabba, ni kan fråga de vi känner
och alla kommer att säga samma sak, att det är självklart.
Vi är självklara, vi är inget utan varandra.
Jag har aldrig trott på själsfrände, men nu tror jag.
Och medans bröllopsbuketten vissnar, växer och frodas vi.
Våran gemensamma styrka.
Första prövningen som gifta - check.
Kärlek övervinner allt.

Kommentarer
Postat av: Miriam<3

Utan varandra skulle det vara otroligt jobbigt förstår jag. Sån tur att du och André har varandra, och att även Sophie finns där. Vi hoppas att det här gör er starkare och att ni ska få uppleva lyckan ni önskade snart. Det är ni värda båda två!! Älskar dig <3

2012-01-30 @ 15:48:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0