bearbetar

Det dunkar, jag känner varje hjärtslag genom revbenen och för varje pulserande slag så känns det som en kniv genom magmunnen och mina axlar samtidigt och för varje skratt jag lyckas finna i mina sorgens minuter så smärtar såren. Inte ens tårarna hjälper, de bränner och drar under bandagen. Jag vet inte om hjärtat slår hårdare eller om det bara känns som det. När jag lyfter på tröjan ser jag varje hjärtslag på magen, den höjs snabbt och sänks lika snabbt igen. Det känns hela vägen ut i ryggen från mellan revbenen.

Jag vet att folk har förlorat en massa i sina liv, jag vet att jag inte varit och gått igenom det värsta. Men kan utan tvekan och tvivel säga att detta är det värsta jag varit med om och att det just nu känns som att livet aldrig kommer att bli normalt igen och jag har ingen aning om hur man hanterar detta på ett bra sätt.

I all smärta saknar jag min dotter men tror inte att jag kan ta hand om henne alls när det är ett projekt att ta mig själv till toaletten. Hon har varit borta sedan i onsdagskväll och jag känner med henne och jag saknar med henne såsom hon förmodligen saknar oss.

Jag känner mig som världens sämsta förälder samtidigt som jag känner mig helt jävla lam i sinnet. Jag känner mig utlämnad och blottad. Jag vet att jag inte kan rå för det här och jag vet att jag måste ta tag i saker men jag orkar inte. Varken mentalt eller fysiskt. Jag önskar att det här aldrig hänt, att ägget inte befruktades denna gång, att den inte väntade en månad till.. Jag hade kunnat vänta en månad till trots att jag bett till gud under flera försök att äntligen få lyckas. Jag hade kunnat vänta några månader till för att slippa det här. Och nu får jag göra det igen.. vänta. Vänta på något jag inte vill vänta på.

Jag är tacksam för alla fina människor som stöttat oss och som sagt fina saker. De som jag inte hade förväntat mig säga ett ord och de som jag trodde skulle göra det. I sorgen träder vännen fram.

Sen finns det dom som sa otippade saker, som visade förvånandsvärt lite sympati, som inte vet hur de ska bete sig. Jag vet inte hur jag ska hantera det heller utan ångrar att jag sa något överhuvudtaget. Jag vill faktiskt inte höra din röst på ett tag och nästa gång lyckan når oss blir du nog sist att veta. Min respekt för dig tog ett stort jävla magplask och du har sårat mig.


Grattis förresten till Sandra och Maria till era underverk; Ida och Arvid.
Jag är glad för eran skull!

Kommentarer
Postat av: Marica Jakobsson

Oj, vackra människa! Vad säger man i ett sånt här läge? Jag vet inte alls, mer än att jag tänker på dig/er fastän jag inte ens känner dig! Tur ni har varandra, ta till vara på det! Ni var jätte vackra!! <3

2012-01-29 @ 19:43:09
Postat av: Mikaela

Var på högmässa idag och såg lillasyster sjunga. Prästen välsignade dig och André och jag tänkte lite på er och vad som hänt. Kikar inte in på din blogg så ofta men gjorde det för någon dag sedan och läste om vad som hänt. Hoppas att allt blir bra till slut och att Sophie får sitt lilla syskon och ni får ert efterlängtade barn :) Jag håller tummarna och hejar på er.

2012-01-29 @ 20:46:07
URL: http://pickadoll.org

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0