vafan..

Efter ett besked idag så har jag gråtit i princip non stop i ungefär fyra timmar hittills och vet inte om och när det kommer att ta slut på riktigt. Det där var bara sååå oerhört jobbigt att höra och jag vet att det inte är ditt fel och jag vet att det kommer att gå över. Men just nu så går det bara inte. Jag förstår inte hur mycket Gud måste testa oss. Vardagen faller bara ihop mer och mer och jag vet inte hur jag ska kunna komma upp ur det här. Jag har helt ärligt ingen jävla aning just nu. Jag vet att jag brukar ta mig upp ur alla svackor och att jag har större anledning nu när jag äntligen funnit André. Men när allt faller, gång på gång och mer och mer kommer till ytan så känner jag bara att jag inte orkar. Jag orkar inte.

Just gonna stand there and watch me burn?
But it's okej.. cause I like the way it hurts..
Just gonna stand there and here me cry?
But it's allright..

Jag står vid sidan om, jag ser mitt liv från ovansidan och jag kan bara se mörker. Broschyren efter ingreppet listade dödsångest som biverkning.. och ja, visst, idag önskar jag, fast bara lite att jag kanske skulle börjat blöda lite mer under operationen så skulle jag inte känna hur ont det gör nu. Fast jag skulle aldrig kunna lämna dom som älskar mig och jag tänker kämpa för deras skull. Men just idag, just precis nu. JUST i detta tillfälle, vill jag hellre försvinna.

Jag vet inte hur jag ska överleva, men jag kommer göra det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0