mörker.

When reality gets to real..

Jo det känns väl lite som ett slap in the face, mer eller mindre.
Och förlusten är fan för påtaglig, jag är inte mig själv och det drabbar andra i min omgivning, vilket även ger mig dåligt samvete. Önskar bara att allt var annorlunda. Jag är medveten om att jag bestämmer själv över hur jag mår, för det har jag konstaterat så många gånger, men tänk om jag vill må dåligt nu, för att kunna må bra sen?

Jag vet inte.. Men det känns som så. När jag lyckas bli gravid igen, då kanske jag kan må bra. Men nu finns det konstanta påminnelser överallt runt om mig. De gravida är överallt och många är vänner. Vilket gör allt svårare, jag hatar alla gravida just nu. Jag klarar inte av att se dom. Om jag fick bestämma helt själv, om jag var helt själv. Då skulle jag sitta i ett mörkt rum nu och krama mig själv, timme ut och timme in. Men nu är det inte så.

Istället går jag på autopilot, jag gör allt som jag måste göra. Jag svarar på tilltal, jag fixar mat, jag håller tider, jag hjälper till när det behövs, jag säger ifrån. Men så länge det kommer blod till och från och sålänge jag ser och vet av en massa gravida runt om mig, som har det jag borde ha. Så har jag svårt att glädjas. Så har jag svårt att vara mig själv. Det här tog verkligen mer kol på mig än vad jag någonsin kunnat tro, jag önskar att jag inte blev gravid just den där månaden överhuvudtaget. Jag önskar att jag blev gravid en månad senare och därmed var gravid nu. Jag önskar.. jag önskar mig bort.

Istället sitter jag här med en obeskrivlig tomhet, både i kropp och själ. Jag kan inte beskriva det, jag bara känner mig tom. Sen om det är av vetskapen att barnet har dödats eller att jag saknar ett organ är ju en annan fråga. Men jag känner mig riktigt, riktigt tom.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0