minnen.

Idag är jag en sådan där, ledsen och bitter människa. En som förbannar andra för deras respektlösa sätt under mitt sorgarbete. Nej, jag har inte sörjt klart än. Det gjordes det tydliga tecken på idag när jag läste mina journaler om hur stort mitt foster var och hur hjärtat tickade. Ett tickande hjärta = ett levande foster.

Jag är inte redo att prata om graviditeter och all glädje runt om det. Snälla sluta göra det såvida inte jag frågar er hur det är med er och eran graviditet. Jag kräks nästa gång någon gör detta, jag har kunnat hålla mig till illamående hittills. Jag dör en bit inombords vid varje ord om era graviditeter och hur jobbigt det är. En bit av mig dör. Så såvida ni inte vill utrota mig så snälla sluta. Låt mig sörja allt som skulle vara, att missfallsrisken skulle varit förbi nu och att vi skulle kunna berätta för alla våra vänner om att vi väntade vårat första, planerade jävla kärleksbarn! Istället får jag berätta om pengarna jag fick efter att de dödat mitt barn genom att rycka ut det ur dess trygghet i min mage och även tagit en del av mig med sig upp. Istället får jag fortsätta att prata om den eviga väntan och att vi om tre månader kommer vara berättiga till hjälp och utredning. Jag kan prata om det så kan ni prata om era "jobbiga graviditeter" som jag skulle DÖDA för att få ha. Varje sekund av spända bröst och illamående skulle vara heligt för mig. Det skulle vara en välsignelse. Något jag skulle ge allt för.

Dra åt helvete, på ren svenska!

Vi skulle älskat dig, som ingen annan någonsin kan.

Kommentarer
Postat av: Melissa

sorg är himla svårt att komma över faktiskt. Kämpar också med de fortfarande trots att de gått 3 månader, helt seriöst när vi satt och käkade på restaurang så kom en bekant med sin högravida flickvän så ville jag bara spränga sönder hela stället med dom i det..

Som om de vore nog, då kom servitrisen som han råkade känna och glatt berättade att hon hejsamhoppsan blivit gravid och snart skulle bli mammaledig. Kan ju säga att man tappade aptiten och bara ville börja böla rakt ut och som en unge springa iväg.. Istället ler man grattar och trycker i sig maten som om allt är frid och fröjd när man skriker i ångest inuti.

Livet är så jäkla orättvist och alla gravida kan ju ta sig nånstans

2012-02-27 @ 19:13:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0