lite tankar och fakta.

Tack för alla fina och långa kommentarer om allt och ingenting, det hjälper ju faktiskt.

Imorse vaknade jag och hade mer ont i halsen än någonsin och tovan i håret som uppkom efter operationen men som jag inte kunnat kamma ut pga svaghet irriterade mig mer och mer. Jag såg bara botten imorse, en botten jag aldrig skulle kunna ta mig upp ur, tänkte jag. Ingenting hjälper.

Det är underbart väder ute med blå himmel och fantastiskt ljus. Tappar av is hänger från alla taken, genom staden där jag kör min bil. Det är det enda jag lägger märke till och trots att det är ljust så känns det här som en mörk dag. Den fysiskta smärtan börjar smärta, men även det gör ont, för det är det enda som påminner mig om hur ont jag har i min själ. Jag vill inte glömma det som hänt, jag vill ju ta det med mig och utmana mig själv att bli starkare.

Blodet pulserar genom ådrorna och jag känner hjärtat slå fortare och fortare.. Jag tror att kroppen är rädd för att glömma, lika rädd som mig. Jag har slutat blöda men också det känns konstigt, tomt. Jag har bara alla nålhål kvar, i armvecken efter de fem gånger de har tagit mitt blod och en liten skorpa på handen efter droppet. Givetvis har jag ärren kvar, de kommer alltid påminna mig, men de är fina, de är små och tunna, men de visar ändå att jag har en berättelse att förtälla. Magen är fortfarande grön och gul runt ärren och det gör fortfarande ont, om än lite. Jag hoppas att min kropp minns graviditeten, det sägs att det är lättare att bli gravid igen då. Men jag.. jag hoppas ingenting någonsin mer. Det får maken stå för.

Det är en ljus dag men det gör ont ändå. Dock blir varje dag bättre, såklart. Varje dag för med sig lite extra ljus och snart så ser jag dagarna lika ljusa som alla ni andra gör, det vet jag!

Jag begär inte att folk ska förstå mig och jag begär ingen medkänsla.
Många tycks dock missuppfatta det som har hänt, så här kommer lite fakta:

- Vissa tror att fostret finns kvar och det är fel. Fostret ligger i något rör i någon sopsäck på Sundsvalls sjukhus.

- Vi visste att vi var gravida, vi visste det i nästan en månad. De opererade för att behålla äggledaren men det uppstod en för stor blödning så operationen blev längre och de fick ta bort äggledaren.

- Jo, jag kan bli gravid igen, det kan vara svårare eller "lika lätt". (Det var inte alls lätt.. tog ett halvår)
Äggledaren jag har kvar kan överprestera och ta från andra äggstocken om ägget lossnar där, det är dock inte säkert och förutsätter att äggledaren jag har kvar fungerar som den ska. (vanliga anledningar till att fostret fastnar: skador på äggledaren pga ex: bukoperation inkl kejsarsnitt, könssjukdomar. Samt stigande ålder på kvinnan. Och hmm ja jag har iallafall haft ett kejsarsnitt, hoppas de inte skadade andra ledaren också..)

- Missfall och utomkvedshavandeskap (X) är INTE samma sak. Ett utomkvedshavandeskap till skillnad från ett missfall förutsätter inte att det är något fel på fostret som vid majoriteten av missfall. Tvärtom så växer det precis som det ska, bara att det är i äggledaren istället för i livmodern och en brusten äggledare är livsfarlig eftersom det orsakar massiva inre blödningar. Jag vore faktiskt gladare, hemskt nog om det var ett missfall. "Kroppens sätt att sortera bort de svaga" (sen finns det givetsvis missfall som beror på fel på mamman och inte fostret) Och visst finns det en liten risk att det är fel på X bebisar också eftersom de växer på fel ställe, men så verkade det inte vara i vårat fall, allt såg normalt ut.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0