ett steg i taget.

Har tidigare skrivit om hur jag trodde livet skulle vara som vuxen under min uppväxt och blev påmind om det inlägget idag när en kommentar handlade precis om det och jag lyckades hitta det eftersom jag minns ungefär när jag skrev det och tänkte klippa in det stycket här:

"När man var liten var allt så självklart. Man skulle bli vuxen och man skulle på en gång hitta den rätta som man sedan skulle flytta ihop med. En man som skulle fria till dig på det mest romantiska sätt som bara var möjligt att iscensätta. Man skulle gifta sig i en vacker kyrka med massa familj och vänner som alla skulle vara finklädda och gråtandes se dig gå fram till din blivande man, som några månader tidigare hade bett din pappa om din hand.
Ni skulle ha en storslagen fantastisk bröllopsfest, åka på en fantastisk smekmånad där du naturligvis skulle bli gravid med erat första kärleksbarn. Innan barnet skulle födas hade ni bestämt er för att flytta till ett av de vackraste husen du någonsin sätt med en barnkammare för en prinsessa.
Två-tre barn senare skulle ni kunna sitta i solen på gården medans era perfekta barn utan sjukdom och bekymmer sprang runt och lekte med varandra i väntan på maten.

Men vänta.. det är inte riktigt så det fungerar. Man söker och söker, man gråter och skriker, man blir frustrerad, man kanske skaffar barn med en man, separerar och söker efter den rätta, som tar flera år på sig att uppenbara sig. Kanske har ingen av er jobb och eran kärlek får vara bärande för familjen, bröllopet blir ett litet bröllop för bara de allra närmaste med en liten mottagning med lite mat och dans. Smekmånaden får vänta och huset existerar inte. Men som tur är inser man att livet är fantastiskt ändå utan bilden man byggde när man var liten
."

Känns ju lite krast av mig att faktiskt påpeka att jag fanemej önskar att jag hade 2-3 perfekta barn utan sjukdomar och bekymmer som sprang runt! Men det får vänta, det kommer, det vet jag. På ett eller annat sätt. Även om vi måste gå igenom hur mycket som helst för att komma dit så kommer vi att komma dit. Och även fast jag ibland gråter över det jag/vi förlorat så måste jag koppla bort allt för att klara av min vardag.

"Ett efterlängtat barn är ett mer älskat barn"

Så säger iallafall vi som får vänta på våra barn även om de som får barn snabbt förmodligen älskar sina barn lika mycket så känns det större för oss andra att faktiskt lyckas och jag tror faktiskt att jag inte kommer att ta det barnet som lika självklart, som jag hade gjort om vi lyckats månad 1. Men det är bara spekulationer som man inte kan erhålla svar på.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0