Bebislängtan

Igår brast det, igen.

Jag har jobbat hårt med att inte känna något, att hålla allt gömt. Att inte alltid prata om och visa hur okvinnlig jag känner mig och att kämpa vidare, just som den kämpe jag egentligen är. All styrka som jag har samlat på mig genom åren, som ska hjälpa när något stjälper, visar sig inte vara till någon nytta alls i slutänden.
Igår, såg jag att en till bekant deklarerade sin graviditet, hon ska ha under samma period vi skulle ha.. hon har passerat missfallsrisken nu och är nån vecka före oss. Hon är där jag ville vara. Istället sitter jag här med 11 misslyckades ägglossningstester och inget hopp alls.
Igår brast det och innan jag själv visste ordet av var kudden helt blöt, av hopplöshet och tårar. Jag vet faktiskt inte hur jag går vidare. Samtidigt som jag får dåligt samvete för jag vet att det finns människor som har det värre..

Många som får missfall går vidare med tanken: Ja jag kan ju bli gravid iallafall. Mmm, det har jag redan bevisat en gång, hon är fem år och springer runt med sitt blonda hår virvlande i luften. Men jag är äldre nu. Nästan sex år äldre sen den graviditeten och jag kan inte tänka: "ja, jag kan ju bli gravid iallafall". För det verkar inte så. Jag kan bli befruktad men ägget kan inte fästa. Så enkelt är det. Och med en äggledare mindre känner jag mig kort. Inte god nog. Som om jag tappat lite av mig själv. Som att jag inte är kvinnlig nog att bära ett barn.

Kommentarer
Postat av: Josefine - Allviolet - bl.a. 22 år, förskollärarstudent och Göteborgare :)

Förstår att det är en oerhört tuff period du går genom just nu... Och jag känner så med dig, inga garantier finns i livet och ibland gör det fan så ont. En önskar att världen, livet, ibland kunde se ut så som man förmodade att det skulle göra som yngre. En man kommer längs med livet, kärlek uppstår, bjällror ringer och vips så blev det en liten på bröllopsnatten... typ. Men livet, livet... detta underbara, fasliga, vackra, sorgliga, lyckliga liv. Det kommer i så många variationer i så många olika perioder.



Jag hoppas för er. Jag hoppas för mig själv också.



Kramar!

2012-02-16 @ 16:29:33
Postat av: Anonym

Jag förstår att det känns jobbigt men det är bara att hålla huvudet högt! Det är okej och gråta och må dåligt. Men ge aldrig upp! Tänk om du får en liten bebis snart, då kommer det ha varit värt allt besvär:) Jag skänker all lycka jag kan hitta till Er!

2012-02-16 @ 20:02:18

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0