Svar På Tal

"Jag vill börja med att beklaga eran sorg, kan inte föreställa mig hur det känns.
Nu till min kanske lite sjuka och pinsamma fråga. Men jag ska gifta mig nästa år och ska snart beställa klänning från Kina. Och därmed vet jag inte riktigt hur tyget är. Så min fråga är (haha): vad hade du för trosor under din klänning? Jag antar att min klänning inte är helt ogenomskinlig och vill inte att alla ska se mina underbrallor.
Du måste såklart inte svara om du inte vill :P
Tips på hobby kanske kan vara scrapbooking, träning, fotografering, lära sig manikyr, frisyrer, smink, jobba ideellt. Typ :)"

Haha! Sött! Men nej, inget speciellt. Bara vanliga underkläder, hade vita spets trosor från H&M! Bhn var från Wonder Bra! Ifall du kommer på att du undrar det med! Tror för övrigt inte att det är något problem med tyget faktiskt! Min hade tyll och underkjol och klänningstyget så fanns inte ens någon antydan till genomskinligt. Men jag vet inte vad du har för något förvisso. Annars har jag hört att hudfärgade underkläder ska var bäst under genomskinliga kläder. Men har aldrig provat så vad vet man!


Jätte kul att så många kommit med bra tips på hobbies!
Ska nog börja plugga om någon vecka!
Idag har jag fixat och inrett i lägenheten. Kan lägga ut lite bilder på det!
Bröllopsfixare var annars ett bra förslag! ^^


Igår borrade vi upp hängare till Sophie så att hon kan hänga upp sina kläder själv!
Blev insanely bra faktiskt!


Byggde även ihop en sittpuff, främst till Sophie framför tvn eftersom hon tycker att
soffan är för långt bort.. även för extra främmande som inte får plats i våran mega soffa!

Vi skaffade korgar till handskar, halsdukar, mössor och dylikt! FINT

Köpte även igår denna fina griffeltavla där vi även kan lägga nycklarna!
Äntligen slipper man springa och leta!

Denna fina byrå har vi nu TVÅ av, en i fjärde rummet och en här i vårat sovrum.
Bokstäverna hade vi på våran bröllopsdukning.

Lampan har ju hängt en tag men vi satt upp hyllan häromdagen och dit ställde
jag ett brudpar vi fick i present, ett foto från dagen och en tavla av fina Sandra.

Sådär ja! Jag har även knåpat ihop några pärmar åt räkningar och köpt ett för litet överkast, bra att man läser riktigt på dom och tänker vad man själv har för mått.. Den åkte nu i "den förhoppningsvis-kommande-bebisens-saker-förvaringen" där det hamnar mycket dubbelköp och sådant.
Nån som behöver inredningshjälp? Sophie sa även idag att hon ville hem och städa. Så om vi kör ett paketpris med städ och inredning så kanske ni är sugna? :D

suck

Bajs liv! Bajs, bajs, bajs!

Alla spöken i hela världen kan dra åt fanders!
(ja ni som fattar fattar, ni som inte fattar, ja ni fattar ju inte.)

Önskar att jag hade något vettigt att distrahera mig med om dagarna men det har jag ju faktiskt inte.

Någon med ideér på hobbies?

tummen upp för F-kassan

Försäkringskassan funderar på att ta bort lagen om att man måste anmäla sjukt barn på första dagen barnet är sjukt. Detta är det bästa jag hört. För hur många är vi som faktiskt inte riktigt lyckas anmäla varje gång?

Kan i ärlighetens namn säga att jag har nog kommit ihåg och haft tid att sjukanmäla Sophie på första dagen EN gång. HURRA för mig. Om mitt barn kräks och har sig så har jag inte haft tid att sätta mig vid datorn och knappa på den eller sitta i en, en miljon lång telefonkö.

Försäkringskassan pratar nu om att ändra detta till att man har 14 dagar på sig från det att barnet blir sjukt och då anmäler man sjukdomen och söker ersättning samtidigt och då har man kanske t.o.m hunnit få ett intyg av dagis påskrivet och kan skicka med det samtidigt. Och den uppenbara fördelen - du slipper komma ihåg och göra tid till att anmäla dagen då barnet är sjukt, då ni kanske hellre sover. Bra va?

minnen.

Idag är jag en sådan där, ledsen och bitter människa. En som förbannar andra för deras respektlösa sätt under mitt sorgarbete. Nej, jag har inte sörjt klart än. Det gjordes det tydliga tecken på idag när jag läste mina journaler om hur stort mitt foster var och hur hjärtat tickade. Ett tickande hjärta = ett levande foster.

Jag är inte redo att prata om graviditeter och all glädje runt om det. Snälla sluta göra det såvida inte jag frågar er hur det är med er och eran graviditet. Jag kräks nästa gång någon gör detta, jag har kunnat hålla mig till illamående hittills. Jag dör en bit inombords vid varje ord om era graviditeter och hur jobbigt det är. En bit av mig dör. Så såvida ni inte vill utrota mig så snälla sluta. Låt mig sörja allt som skulle vara, att missfallsrisken skulle varit förbi nu och att vi skulle kunna berätta för alla våra vänner om att vi väntade vårat första, planerade jävla kärleksbarn! Istället får jag berätta om pengarna jag fick efter att de dödat mitt barn genom att rycka ut det ur dess trygghet i min mage och även tagit en del av mig med sig upp. Istället får jag fortsätta att prata om den eviga väntan och att vi om tre månader kommer vara berättiga till hjälp och utredning. Jag kan prata om det så kan ni prata om era "jobbiga graviditeter" som jag skulle DÖDA för att få ha. Varje sekund av spända bröst och illamående skulle vara heligt för mig. Det skulle vara en välsignelse. Något jag skulle ge allt för.

Dra åt helvete, på ren svenska!

Vi skulle älskat dig, som ingen annan någonsin kan.

historiskt




Jag erkänner mig besegrad i namnfrågan. Men vem i ärlighetens namn hade kunnat gissa på Estelle?

Har sett otaliga diskussioner om hurvida hon heter Bernadotte i efternamn eller icke. Vilket gör mig rädd för allmänbildningen. Kungligheter har inte efternamn, i deras folkbokföring står endast deras namn, så som prinsessans ovan. När papperna fylls i lämnas efternamnsrutan med en asterisk ifylld. Dvs detta tecken: *

Dock använder de Bernadotte i efternamnsliknande syfte. Exempelvis som Prinsessan Madeleine, som skrev in sig som "Madeleine Bernadotte" på universitetet. Detta används alltså när det krävs efternamn. Men är i grund och botten bara ett ättsnamn och i körkort och pass är de utan efternamn.
De heter alltså "Kronprinsessan Victoria", "Prinsessan Madeleine" och "Prins Carl-Philip"

Ett undantag är Prins Daniel. Hovet önskade ta bort hans efternamn men eftersom det kräver ett lagbyte i namnlagen så var det ej genomförbart. Man kunde ej ta bort efternamn endast byta detta. Så istället för det förstnämnda alternativet som således var omöjligt. Så lade hovet till Bernadotte som hans efternamn och flyttade hans dåvarande efternamn till mellannamn.

Således heter Prins Daniel: Olof Daniel Westling Bernadotte

Detta har aldrig hänt tidigare.

Prinsessan Estelle är nu den första flickan som föds till tronarvinge och är den andra i succesionsordningen.
Victoria föddes endast till prinsessa och hennes bror Carl-Philip föddes till kronprins. Detta ändrades dock efter lagändringen av succesionsordningen samma år som Carl-Philip föddes, vilket gjorde Victoria till första i ordningen. Kronprinsessan Victoria.


Så nu har vi rett ut det! Trevligt va? :)

a king was born..

Jag vet inte vad som hänt, men lusten att skriva har mer eller mindre sinat. Det har varit många små grejer att planera här hemma och mycket att göra. Möten fram och tillbaka och som alltid hoppet. Som är det sista som lämnar människan.

Idag skjuter dom salut på KA5 för den nyfödda prinsessan. Visst är det fantastiskt att det kommer en era av drottningar? 100 år av kvinnliga regenter. Det enda som egentligen intresserar mig är eventuella namn på denna prinsessa, den andre tronarvingen. Det kommer att prägla namnvalen till många kommande små prinsessor över hela landet den kommande tiden. Jag såg att Alicia var med i omröstningen och tänkte därför påpeka. JAG HAR REDAN VALT DET FÖR EN EVENTUELL DOTTER SEDAN MÅNADER TILLBAKA!

Sådär, nu vet folk att om jag får ett barn och det blir en dotter så valde jag namnet oberoende av vad prinsessan heter, så det så! Själv tror jag att Christina kommer att vara med i namnet, efter en gammal drottning. Möjligen Ingrid också och det finns en chans för Alice och Lovisa samt Lilian. Prinsessan Lilian var mycket omtyckt i sitt hemland och så även här i Sverige. Intressant också att se om Daniel får in ett namn från sitt släkte och vad detta i så fall skall bli. Här snackar vi släktforskning för att få fram fina och passande namn, för en prinsessa!
Möjligen namn på mödrar av kronprinsessparet!

Idag får vi se och det är det enda spännande med detta. Tronföljdsintresserad som man är.

Godhjärtade lilla vän

Ikväll är det träning och det känns som att det var fem år sedan igen, men nej det var inte ens två veckor sedan och då har jag hunnit spela en match emellan nu i lördags som jag var med på fast jag inte tränat. Mycket för att vi var alldeles för lite folk. Så ikväll blir det det, bra att hålla tankarna på annat håll faktiskt!
Men först ska jag hämta karln på jobbet och sedan blir det väl som alla andra iväg och köpa semlor. Ja jag kan ju inte missunna mitt barn detta!

Barnet som förövrigt var jätte gosig och gullig igår. På dagis är det insamling för leksaker till ett barnhem och Sophie tycker så synd om alla flickor som bor där och samlade ihop en HEL påse med dockor, bollar och små figurer att ge bort till dom här barnet. Vi glömde påsen imorse men i korgen där insamlingen är ligger det två mjukdjur. Känns fjuttigt, min älskade dotter plockade ju ihop en hel påse utan att vi ens sa något.
Hon är så godhjärtad och absolut värd en semla eller fem idag! <3

ganska kort

Det har varit en rätt bra dag idag även om jag fått sakna min make så har jag mått bra idag.
Jag är glad och lycklig över mitt liv och vart jag tagit mig i det och är inte ett dugg förvånad över att jag måste ta mig igenom nya prövningar. Det hör väl till antar jag!

Sophie kom tillbaka efter 6 timmar och jag hade hunnit sakna henne och hon hade saknat mig! Hon känns alltid större när hon kommer tillbaka efter att ha varit borta ett tag, konstigt nog. Hon har ju förmodligen inte växt en enda millimeter! Men det känns som så ibland. Kan bara föreställa mig hur mycket en bebis skulle kunna växa på en dag, för det minns jag ju inte. Var ju trots allt cirka 5 år sedan Sophie var en bebis.

Har egentligen ingenting att skriva om idag, har ätit massa riskakor och sett på en film efter att André blivit skjutsad till jobbet och jag var helt ensam!

Fick väldigt glada och fina känslor idag när jag var och handlade och skulle betala och tittade ner på min ring, jisses amalia! Jag är gift och jag handlar. Låter kanske trivialt men det är det inte för mig. När man var liten ville man ju givetsvis vara en fru som åker och handlar! Hahah, låter ju helt vansinnigt när jag skriver det såhär. Men det kändes verkligen fint.

<3

Imorgon är en ganska stor dag för Sophie och jag önskar henne all lycka! <3

(ni som brukar skvallra kan skvallra om detta också tycker jag)

Själv spelade jag match i Söderhamn idag. Vi var 10 spelare mot serieledarna. Det var alltså bara att kämpa även när man var trött. Rätt jobbigt på två kedjor när man inte är i bästa form. Vi förlorade bara (ja faktiskt) med 10-0. Vi tror de var besvikna eftersom de borde vunnit med minst 20-0 och de fick toppa laget för att lyckas göra mål. Vi höll nollan i imponerande 19 minuter. Vi och jag personligen borde fått några mål. Vår skottstatistik i andra perioden var 11-9 så vi försvarade inte bara även fast detta var fokus. Nä jag är så jävla nöjd!

Fick dock sen dödens huvudvärk och kräktes, lite i efterhand tänkte jag: "jag har bara ätit en halv sallad idag.. Kanske är näringsbrist?" så jag tog det som fanns på bordet - chips och dipp samt cola. Och vet ni vad för otroligt som hände? Jo migränen gick till vanlig huvudvärk och illamåendet försvann. Trots att det ökade under tiden jag åt. Nåja, nu börjar batteriet ta slut på telefonen. Puss och hej säger man väl?


ett steg i taget.

Har tidigare skrivit om hur jag trodde livet skulle vara som vuxen under min uppväxt och blev påmind om det inlägget idag när en kommentar handlade precis om det och jag lyckades hitta det eftersom jag minns ungefär när jag skrev det och tänkte klippa in det stycket här:

"När man var liten var allt så självklart. Man skulle bli vuxen och man skulle på en gång hitta den rätta som man sedan skulle flytta ihop med. En man som skulle fria till dig på det mest romantiska sätt som bara var möjligt att iscensätta. Man skulle gifta sig i en vacker kyrka med massa familj och vänner som alla skulle vara finklädda och gråtandes se dig gå fram till din blivande man, som några månader tidigare hade bett din pappa om din hand.
Ni skulle ha en storslagen fantastisk bröllopsfest, åka på en fantastisk smekmånad där du naturligvis skulle bli gravid med erat första kärleksbarn. Innan barnet skulle födas hade ni bestämt er för att flytta till ett av de vackraste husen du någonsin sätt med en barnkammare för en prinsessa.
Två-tre barn senare skulle ni kunna sitta i solen på gården medans era perfekta barn utan sjukdom och bekymmer sprang runt och lekte med varandra i väntan på maten.

Men vänta.. det är inte riktigt så det fungerar. Man söker och söker, man gråter och skriker, man blir frustrerad, man kanske skaffar barn med en man, separerar och söker efter den rätta, som tar flera år på sig att uppenbara sig. Kanske har ingen av er jobb och eran kärlek får vara bärande för familjen, bröllopet blir ett litet bröllop för bara de allra närmaste med en liten mottagning med lite mat och dans. Smekmånaden får vänta och huset existerar inte. Men som tur är inser man att livet är fantastiskt ändå utan bilden man byggde när man var liten
."

Känns ju lite krast av mig att faktiskt påpeka att jag fanemej önskar att jag hade 2-3 perfekta barn utan sjukdomar och bekymmer som sprang runt! Men det får vänta, det kommer, det vet jag. På ett eller annat sätt. Även om vi måste gå igenom hur mycket som helst för att komma dit så kommer vi att komma dit. Och även fast jag ibland gråter över det jag/vi förlorat så måste jag koppla bort allt för att klara av min vardag.

"Ett efterlängtat barn är ett mer älskat barn"

Så säger iallafall vi som får vänta på våra barn även om de som får barn snabbt förmodligen älskar sina barn lika mycket så känns det större för oss andra att faktiskt lyckas och jag tror faktiskt att jag inte kommer att ta det barnet som lika självklart, som jag hade gjort om vi lyckats månad 1. Men det är bara spekulationer som man inte kan erhålla svar på.

Bebislängtan

Igår brast det, igen.

Jag har jobbat hårt med att inte känna något, att hålla allt gömt. Att inte alltid prata om och visa hur okvinnlig jag känner mig och att kämpa vidare, just som den kämpe jag egentligen är. All styrka som jag har samlat på mig genom åren, som ska hjälpa när något stjälper, visar sig inte vara till någon nytta alls i slutänden.
Igår, såg jag att en till bekant deklarerade sin graviditet, hon ska ha under samma period vi skulle ha.. hon har passerat missfallsrisken nu och är nån vecka före oss. Hon är där jag ville vara. Istället sitter jag här med 11 misslyckades ägglossningstester och inget hopp alls.
Igår brast det och innan jag själv visste ordet av var kudden helt blöt, av hopplöshet och tårar. Jag vet faktiskt inte hur jag går vidare. Samtidigt som jag får dåligt samvete för jag vet att det finns människor som har det värre..

Många som får missfall går vidare med tanken: Ja jag kan ju bli gravid iallafall. Mmm, det har jag redan bevisat en gång, hon är fem år och springer runt med sitt blonda hår virvlande i luften. Men jag är äldre nu. Nästan sex år äldre sen den graviditeten och jag kan inte tänka: "ja, jag kan ju bli gravid iallafall". För det verkar inte så. Jag kan bli befruktad men ägget kan inte fästa. Så enkelt är det. Och med en äggledare mindre känner jag mig kort. Inte god nog. Som om jag tappat lite av mig själv. Som att jag inte är kvinnlig nog att bära ett barn.

ganska tråkigt ändå.

Dagens önskning:

Att Trygg Hansa arbetar snabbare..
Dock så spelar det egentligen ingen roll, om jag får pengar för organförlust så kommer de att läggas på det eventuella barnrummet, så de har egentligen typ ett år på sig men man vill ju att det ska gå fort ändå. Och alla pengar kommer inte behövas till barnrummet, så dyrt är det ju faktiskt inte. Kan tänka mig använda lite till en ny bil också. Jo vi kommer ju behöva en sådan. Min räcker inte riktigt till, den är inte gjord för barnvagnar. Dock äger jag ju den helt själv. Så den får man ju lite för, synd dock att den är krockad.. Får se om det är värt att fixa den eller inte. Beror helt på hur mycket värdet höjs.

Jag vill även bli frisk. Ja igår vaknade jag av att jag nästan svalde halsmandlarna.. Det kan vara så att jag överdriver en aning men det gjorde riktigt ont att gäspa och prata och allting. Jag äter nu pencillin, undra hur lång tid det dröjer tills jag kan träna. Jag har inte ett dugg ont nu.. väldigt konstig förkylning detta, måste jag medge.

Sophie är hemma idag, hon sitter och spela Kinectimals. Ett spel då man klappar, tvättar och leker med katt och björndjur. Riktigt gulligt faktiskt om jag ska vara ärlig och hon kan ha det på och sitta och läsa sagor för dom och så vidare. Väldigt bra underhållning. Egentligen hade jag tänkt att vi skulle ut och åka pulka, men vädret är ju inte optimalt för det idag. Blåser en hel del. Jag vill ju ha sol och blå himmel!

lite och kort.

Den här veckan kommer rinna bort den med, som alla andra veckor, men det är bra. För då är det lättare att fokusera framåt och hitta nya milstolpar. För att snabbare nå dit jag vill. Men det är äver två veckor kvar och tiden går faktiskt rätt långsamt. Men imorgon är det exakt två månader tills vi åker utomlands. Det är första gången för båda André och Sophie att flyga och överhuvudtaget vara utanför Norden. Det ska bli så himla spännande och jag tror att Sophie kommer att vara så glad.

Är det någon som varit i Egypten som rekommenderar vacciner som kan vara bra att ta? Hepatit har vi redan listat ut själva, speciellt eftersom vi har All-inclusive. Något annat som kan vara bra?

snabb uppdate

Dottern har hunnit fylla hela 5 år här hemma!
Det är helt otroligt vad tiden går och det här var nog den roligaste födelsedagen hittills för nu har hon faktiskt längtat riktigt mycket efter den. För första gången och räknat ner dagarna. Nu är hon iallafall en stor tjej enligt henne och är ungefär EN MILJON saker rikare.. sjukt vad barn har saker alltså.. dags att börja sälja massa som hon redan har, tänker jag!

Imorgon är det den där dagen som alla hypar sönder så myckt, vi får se vad som händer i den här familjen. Jag menar vi älskar ju varandra och visar det löjligt mycket exakt varje dag. Vad blir skillnaden? Sophie kanske kommer hem med en gullig teckning från dagis och jag kanske får god mat, som jag faktiskt får varje dag här hemma. Med lite tur är jag inte svin trött hela dagen som alla andra dagar och har lust att agera familjemedlem. Det har gått lite på tomgång på senaste känner jag och tröttheten har verkligen tagit över varje aspekt. Skulle kunna sova flera timmar varje dag, bara jag hade möjlighet utan att få världens sämsta samvete norr om Varberg.

<3

Tappar nog hoppet om världen en smula.. Nu är det mest bara att vänta och se, vänta och hoppas att de genomskådar bluffen. Hoppas på ändring.

Nåväl, idag ska jag försöka träna för första gången, har förklarat att jag inte kommer att träna magmusklerna direkt för de måste vila ett tag till men att jag ska göra mitt bästa med allt annat iallafall! Känns som om det var flera månader sedan jag tränade. Jag är ytte pytte förkyld fortfarande men kan inte vänta mer, så tar det lite lugnt och hoppas att kroppen fattar vinken.

I helgen fyller ju lill hjärtat 5 år och det ska firas med pompa och ståt! Eller iallafall med öppet hus för alla fina vänner på söndag, kunde inte sätta någon tid då alla verkade kunna komma olika tider, så gör så ni! Nu har vi isolerat oss för länge. Behöver lite social umgänge, hur mycket vi än älska varandra här hemma så dör man inte av lite sällskap i hemmet tillsammans heller! :)

Nedräkningen är här hemma till födelsedag och sedan till bröllops/familjeresan till egypten. Vad lätt att vara barn och inte behöva oroa sig för att man ska hinna få pengarna man ska få innan vi åker! Åh fantastiska barn!
Varje dag med dig är trots allt en välsignelse och vi älskar dig så!

ojojoj!





Hahahaha, denna hittade jag idag! Man ska alltså inte lita på majoriteten av alla kvinnor som inte gått in i klimakteriet, dvs ungefär halva befolkningen?
Mig kan man inte lita på med andra ord eftersom jag blödde i en vecka efter operationen! Men annars, vanliga månader kan man lita på mig! SKÖNT

<3<3

ingenting.

Har en lite känsla av att jag vill kräkas mitt under febertåget som pågår nu. Man får tydligen aldrig må helt bra, men det är okej, feber matchar min deppighet.

Det märks på hemmet att vi har gått igenom någonting.. min brudbukett hänger vissnad, precis som blommorna jag fick av André efter operationen och jag vill inte påstå att vi har städat något och jag betvivlar att vi kommer att göra det också, nu när sjukdomen rullar fram. I helgen blir det kalas här så då är frågan om vi ska klara av att städa här innan eller inte. Jag vet att jag med nuvarande sömnmönster och feber inte klarar av det iallafall. Tur att vi är två till i den här familjen.

Nä jag har ingenting att skriva om i nuläget, om det inte är deppiga tankar och det vill jag inte skriva om längre.

randig dag

Ja men det var väl dags då!

att köpa en ny tröja och randig den kommande våren i ära. Ja de har ju faktiskt börjat med vår kollektionen på i princip alla klädbutiker, men min köpte jag på H&M. Ursäktar mitt osminkade ansikte, har inte sminkat mig sen innan operationen. Det har inte funnits någon ork och jag har ansett att det funnits viktigare saker att göra än fokusera på mitt utseende just nu. Min make tycker att jag är finast osminkad också så det är ju skönt att man inte behöver känna att man kanske offrar relationen för att man inte orkar sminka sig. Har aldrig förstått mig på de som måste vakna innan sina män och sminka sig innan de får se dom. (Jag tycker inte illa om er, jag tror bara att det är onödigt, era killar tycker om er ändå, tror jag rätt så bestämt!)



Nej, hoppsan! Det där var visst jag när pappa skrämde ihjäl mig i fjällen häromdagen.
Här kommer rätt bild!




Och nej, jag posar inte på denna bild.. jag råkade trycka när jag skrattade åt karlns tvspel som hade ett intro på tjugofemtusen ååååår! Han tror förresten inte att jag är sann för att jag ibland föreslår att han ska spela tv-spel. Brukar nypa oss båda i armen då och konstatera att jo, vi är nog ganska sanna båda två.


Jag har även problem.. ja det har jag väl alltid, tänker ni nu. Men jag har sånna jävla fantomsmärtor i en äggledare, som ni förstår av namnet inte finns längre! Den kanske försöker röra sig för att sedan inse att den inte finns längre eller något. Det pulserar och gör faktiskt riktigt, riktigt ont till och från. Det började igår och har kommit då och då sen dess. Får se hur länge det håller i. Mer om detta kan ni läsa i andra bloggen.

here I go again

Har ätit ihjäl mig på godis! Ja jag har ätit så mycket att jag mår illa.. det är väl den där indirekta självdestruktivitetssträvan som är och hälsar på!

Det jobbigaste med operationen har varit att inte träna och att inte veta när fan jag har ägglossning! Jag ska ringa läkaren i dagarna och be om en massa råd. Exempelvis om jag kan träna nu i veckan igen och om ägglossingen har samma cykel.. nä nu inser jag att jag får skriva klart detta i andra bloggen, inte alla som vill läsa sånt här.

Jag har besämt mig för att plugga igen! Löneadministratör blir jag när det är klart! Ska bara få bekräftat att jag får studiestöd av csn och att jag får ta kursen via Miroi på distans! Hoppas att någon där ute i världen är stolt över mig! Tänker inte låta det här dra ner mig mer än nödvändigt, jag är nog ledsen som det är och litar inte ett dugg på min kropp men min hjärnas kapacitet ska det nog inte vara något fel med.

mörker.

When reality gets to real..

Jo det känns väl lite som ett slap in the face, mer eller mindre.
Och förlusten är fan för påtaglig, jag är inte mig själv och det drabbar andra i min omgivning, vilket även ger mig dåligt samvete. Önskar bara att allt var annorlunda. Jag är medveten om att jag bestämmer själv över hur jag mår, för det har jag konstaterat så många gånger, men tänk om jag vill må dåligt nu, för att kunna må bra sen?

Jag vet inte.. Men det känns som så. När jag lyckas bli gravid igen, då kanske jag kan må bra. Men nu finns det konstanta påminnelser överallt runt om mig. De gravida är överallt och många är vänner. Vilket gör allt svårare, jag hatar alla gravida just nu. Jag klarar inte av att se dom. Om jag fick bestämma helt själv, om jag var helt själv. Då skulle jag sitta i ett mörkt rum nu och krama mig själv, timme ut och timme in. Men nu är det inte så.

Istället går jag på autopilot, jag gör allt som jag måste göra. Jag svarar på tilltal, jag fixar mat, jag håller tider, jag hjälper till när det behövs, jag säger ifrån. Men så länge det kommer blod till och från och sålänge jag ser och vet av en massa gravida runt om mig, som har det jag borde ha. Så har jag svårt att glädjas. Så har jag svårt att vara mig själv. Det här tog verkligen mer kol på mig än vad jag någonsin kunnat tro, jag önskar att jag inte blev gravid just den där månaden överhuvudtaget. Jag önskar att jag blev gravid en månad senare och därmed var gravid nu. Jag önskar.. jag önskar mig bort.

Istället sitter jag här med en obeskrivlig tomhet, både i kropp och själ. Jag kan inte beskriva det, jag bara känner mig tom. Sen om det är av vetskapen att barnet har dödats eller att jag saknar ett organ är ju en annan fråga. Men jag känner mig riktigt, riktigt tom.

vafan..

Efter ett besked idag så har jag gråtit i princip non stop i ungefär fyra timmar hittills och vet inte om och när det kommer att ta slut på riktigt. Det där var bara sååå oerhört jobbigt att höra och jag vet att det inte är ditt fel och jag vet att det kommer att gå över. Men just nu så går det bara inte. Jag förstår inte hur mycket Gud måste testa oss. Vardagen faller bara ihop mer och mer och jag vet inte hur jag ska kunna komma upp ur det här. Jag har helt ärligt ingen jävla aning just nu. Jag vet att jag brukar ta mig upp ur alla svackor och att jag har större anledning nu när jag äntligen funnit André. Men när allt faller, gång på gång och mer och mer kommer till ytan så känner jag bara att jag inte orkar. Jag orkar inte.

Just gonna stand there and watch me burn?
But it's okej.. cause I like the way it hurts..
Just gonna stand there and here me cry?
But it's allright..

Jag står vid sidan om, jag ser mitt liv från ovansidan och jag kan bara se mörker. Broschyren efter ingreppet listade dödsångest som biverkning.. och ja, visst, idag önskar jag, fast bara lite att jag kanske skulle börjat blöda lite mer under operationen så skulle jag inte känna hur ont det gör nu. Fast jag skulle aldrig kunna lämna dom som älskar mig och jag tänker kämpa för deras skull. Men just idag, just precis nu. JUST i detta tillfälle, vill jag hellre försvinna.

Jag vet inte hur jag ska överleva, men jag kommer göra det.

Resaaaaa

Mitt i allt, har vi iallafall beställt en bröllops/familjeresa till Egypten!

Klicka på Egypten så kommer ni länkas till sidan med en massa bilder! Det är ett as fint hotell där man bor i bungalows och allt är all inclusive, det finns sex olika bufferestauranger och hela stället är ett badland med 35 olika rutschkanor! Gissa om vi längtar redan nu?! Tack alla som gav oss bidrag till denna resa i bröllopspresent! Det är tack vare er vi kan göra detta, när vi behöver det som mest. Vi åker i april, så det är bara två månader bort! Vi längtar som tokar här såklart!

lite tankar och fakta.

Tack för alla fina och långa kommentarer om allt och ingenting, det hjälper ju faktiskt.

Imorse vaknade jag och hade mer ont i halsen än någonsin och tovan i håret som uppkom efter operationen men som jag inte kunnat kamma ut pga svaghet irriterade mig mer och mer. Jag såg bara botten imorse, en botten jag aldrig skulle kunna ta mig upp ur, tänkte jag. Ingenting hjälper.

Det är underbart väder ute med blå himmel och fantastiskt ljus. Tappar av is hänger från alla taken, genom staden där jag kör min bil. Det är det enda jag lägger märke till och trots att det är ljust så känns det här som en mörk dag. Den fysiskta smärtan börjar smärta, men även det gör ont, för det är det enda som påminner mig om hur ont jag har i min själ. Jag vill inte glömma det som hänt, jag vill ju ta det med mig och utmana mig själv att bli starkare.

Blodet pulserar genom ådrorna och jag känner hjärtat slå fortare och fortare.. Jag tror att kroppen är rädd för att glömma, lika rädd som mig. Jag har slutat blöda men också det känns konstigt, tomt. Jag har bara alla nålhål kvar, i armvecken efter de fem gånger de har tagit mitt blod och en liten skorpa på handen efter droppet. Givetvis har jag ärren kvar, de kommer alltid påminna mig, men de är fina, de är små och tunna, men de visar ändå att jag har en berättelse att förtälla. Magen är fortfarande grön och gul runt ärren och det gör fortfarande ont, om än lite. Jag hoppas att min kropp minns graviditeten, det sägs att det är lättare att bli gravid igen då. Men jag.. jag hoppas ingenting någonsin mer. Det får maken stå för.

Det är en ljus dag men det gör ont ändå. Dock blir varje dag bättre, såklart. Varje dag för med sig lite extra ljus och snart så ser jag dagarna lika ljusa som alla ni andra gör, det vet jag!

Jag begär inte att folk ska förstå mig och jag begär ingen medkänsla.
Många tycks dock missuppfatta det som har hänt, så här kommer lite fakta:

- Vissa tror att fostret finns kvar och det är fel. Fostret ligger i något rör i någon sopsäck på Sundsvalls sjukhus.

- Vi visste att vi var gravida, vi visste det i nästan en månad. De opererade för att behålla äggledaren men det uppstod en för stor blödning så operationen blev längre och de fick ta bort äggledaren.

- Jo, jag kan bli gravid igen, det kan vara svårare eller "lika lätt". (Det var inte alls lätt.. tog ett halvår)
Äggledaren jag har kvar kan överprestera och ta från andra äggstocken om ägget lossnar där, det är dock inte säkert och förutsätter att äggledaren jag har kvar fungerar som den ska. (vanliga anledningar till att fostret fastnar: skador på äggledaren pga ex: bukoperation inkl kejsarsnitt, könssjukdomar. Samt stigande ålder på kvinnan. Och hmm ja jag har iallafall haft ett kejsarsnitt, hoppas de inte skadade andra ledaren också..)

- Missfall och utomkvedshavandeskap (X) är INTE samma sak. Ett utomkvedshavandeskap till skillnad från ett missfall förutsätter inte att det är något fel på fostret som vid majoriteten av missfall. Tvärtom så växer det precis som det ska, bara att det är i äggledaren istället för i livmodern och en brusten äggledare är livsfarlig eftersom det orsakar massiva inre blödningar. Jag vore faktiskt gladare, hemskt nog om det var ett missfall. "Kroppens sätt att sortera bort de svaga" (sen finns det givetsvis missfall som beror på fel på mamman och inte fostret) Och visst finns det en liten risk att det är fel på X bebisar också eftersom de växer på fel ställe, men så verkade det inte vara i vårat fall, allt såg normalt ut.

Svar På tal mm

Jo, jag vet att man ska vänta ett år, gjorde dock inte det med kejsarsnittet.. (det är faktiskt fint nu) Och finner det svårt att inte sola ärr som är vid naveln och höfterna när man är utomlands, jag kommer ju inte ligga och pressa, för det hatar jag ju. Sola är inte min grej men de blir ju automatiskt solade om man går runt i bikini. Kan ju super sol-skydd smörja in dom men hjälper det? Hur ska jag annars gå tillväga? Är ju som sagt riktigt svårt att inte utsätta ärr för sol en hel sommar med två utlandsresor i april och juni sen resten av den svenska sommaren. What to do? Hudfärgad tejp maybe?

Tejpen är kvar, mest för att senast jag drog bort den på kvinnokliniken så började det blöda för att jag drog med hela skorpan. Nu vågar jag helt enkelt inte, skorpan och tejpen kanske lossnar av sig själv när det är klart..

Idag fick jag hela tre mail av advokaten, är bara att vänta och vänta som vanligt nu. Att det aldrig tar slut.
Vill ha mitt brev från trygghansa där jag säger att de får gräva i mina journaler, kommer det inte idag (ringde ju faktiskt i måndags och första pengarna har hunnit komma in) så får jag ringa dom och be dom maila det så att jag själv kan skriva ut och skicka, det verkar ju i så fall gå snabbare.. (ja man blir lite pengakåt när man ska utomlands)

Blödningen börjar att avta idag, tror jag. Tampongen var mest brun, så nu är det sluttampen på den. Hoppas bara att det räknas som dag ett med den blödningen.

Vad tycker folk? Jag har en blogg där jag skriver om våra försök att bli med barn, ska jag länka den här eller ska jag inte göra det och fortsätta ha den på den sidan där den är eller ska jag börja att skriva allt sånt här? Känns som att så många kanske inte är intresserad av den. Den handlar om våran kamp och alla tankar kring att först inte lyckas på några månader och sedan att få operera bort fostret. Vill ju inte tvinga folk att läsa om det här, vore intressant att se hur många som är intresserade av att läsa den dock! Önskar att man kunde gilla det här inlägget för det men detta är ju inte facebook så man får gärna skicka en kommentar, tom eller inte, så jag vet på ett ungefär.

Svar På Tal

Tack för solningstips på ärren! Har ett kejsarsnitt ärr sedan tidigare och det syns men inte jätte mycket, mest för att det går in och uppåt på ena sidan eftersom kirurgen måste varit berusad och inte bara skar snett uppåt på ena sidan utan även för att han skar i Sophies fot. På den sidan där snittet inte går in så ser man det knappt och det är fint. Lite svårare att inte sola det så mycket när man ska utomlands två gånger men man får göra sitt bästa.

Kejsarsnittet skulle vara vid bikinilinjen, vet dock inte om de går efter en gammal standard på bikinilinje eftersom mitt syns väldigt väl eller om han helt enkelt var lite halv inkompetent, min kirurg! Jag vet att man vänjer sig vid ärr och inte bryr sig efter ett tag, men just nu känns det inte kul eftersom jag fortfarande inte är helt bekväm med kejsarsnittet som jag redan har och har nu fått fyra till ärr, mamma säger att det ser lite ut som en glad gubbe på min mage nu och det stämmer ju faktiskt!

Kommer lägga ut en bild sen och se hur många som säger att det är as fult! Skämt åsido.. Jag är ju gift och har barn, ärrad får man vara i det stadiet av livet anser jag! Funderar dock på baddräkt utomlands!

RSS 2.0