lite om veckan.

Det är roligt när barnet gråter för att hon inte får träffa min pojkvän en dag och att hon senare refererar oss tre som "familjen". Lyckan är ju verkligen påväg hitåt, det känns i hela kroppen nu. Verkligheten kommer ikapp och jag sätter mig gärna till ro i denna känsla. Vi är hemma över helgen och mannen är och "leker" kock en sväng på hotellet, han blev även inringd för jobb imorgon så då blev det lite ändrade planer för dagen men det är sådant man får räkna med, det är jätte bra att han jobbar så mycket som möjligt. Så ikväll blir det tjejmys för mig och älskade Sophie med film, godis, chips och framförallt tacos till middag!

I veckan har vi varit ute i huset och Sophie var ledig från dagis ännu en vecka och vi har lekt i lekpark och vi har busat i huset samt jobbat på gården och sett alldeles för många filmer och ätit mycket glass. Vi har även hunnit med att träffa andra barn samt varit på badhuset i fredags. Jag lånar kvar henne på måndag också trots att pappaveckan börjar då, för att ta med henne på cirkusen som kommit till stan. Det kommer hon nog tycka är roligt.

Jag kan inte med ord beskriva lättnaden av att ha hittat rätt i livet, att ha hittat hem. Bitarna har fallit på plats och det är egentligen bara en sak som saknas och det är ett fast heltidsjobb så att jag kan flytta från min förvisso väldigt fina lägenhet till ett hus eller dylikt. Man har verkligen märkt den senaste tiden hur mycket lyckligare Sophie är när hon har fri tillgång till en gård som hon kan gå ut och leka på när och hur hon vill. Barn behöver utrymme.









Jag orkar inte ladda upp alla fantastiska bilder från våran vecka men detta var några iallafall!

Löv you girl <3


kort igen

Nu är jag hos svärmor och har sökt en massa jobb, sex stycken för att vara exakt, man kan aldrig söka för många jobb antar jag och jag lyckades finna en hel massa som var inom ekonomiyrket. Vi ska till Härnösand snart igen, idag eller imorgon, vi har inte riktigt bestämt än. Imorgon ska jag och Sophie vara med mormor och bada lite på badhuset och sen ska vi köpa "hoppatofflor" åt henne också så hon får ett eget par och slipper stjäla Novas hela tiden när vi är här. Sophie har varit ledig från dagis hela denna vecka också, för andra gången idag, jag tror att hon har roligt.




Snabbt igen

Hur ska man älska någon som har älskat någon förut? Det har varit en bra men stundvis jobbig vecka än så länge, jag må vara lycklig och därför orka lite mer men kroppen är fortfarande trött inuti och det är svårt att klara av vad sin helst trots att man verkligen vill. För den som helt missat så har jag gått och kärat ner mig i en alldeles egen kock. Skämt åsido så är han en fantastisk människa och allt jag någonsin kunnat önska mig. Jag inte bara tror utan vet att det är början på något fantastiskt. Han är inte bara helt galet förälskad i mig, så pass mycket att han strålar av glädje och ser på mig på ett sätt ingen någonsin gjort. Han går även väldigt, väldigt bra ihop med mitt barn och det har han gjort sen den första minuten med henne och hon pussar och kramar honom som om hon inte gjort annat. Det gör mig väldigt lycklig. Kanske börjar livet på riktigt just här och nu. Jag ber om ursäkt för dålig uppdatering men det finns inget internet här i huset men det finns ett badkar som gör massa, massa bubblor istället, det är nästan lika bra. Nåväl ni förstår nog att det är jobbigt att skriva långa inlägg på iphonen, men jag kan ju försöka att skriva oftare men kortare förvisso. Nu ska barnet läggas och snart kommer karln hem från hotell höga kusten, han var ledig idag men fick hoppa in extra idag pga magsjuka så jag och Sophie fick klara oss själva hela dagen.

Long time..

Det har varit längesedan jag skrev och det är för att jag med och utan Sophie varit cirka en mil innan Kramfors med André i huset. Här finns inget internet bortsett från det på iphonen och jag har inte orkat skriva på den förrän nu, det tar ju nämligen lite längre tid. Jag och Sophie var här i huset majoriteten av förra veckan och hon inte bara trivs här hon tycker även redan väldigt mycket om André, vilket glädjer mig ofantligt och gör mig väldigt, väldigt lättad och han i sin tur är fantastisk med henne. Det känns som att jag äntligen hittat hem. Jag har sökt överallt under en lång tid efter denna människa som fulländar mig och som tar fram det allra bästa i mig. Inget har någonsin känts såhär bra. Nu är jag ensam i huset eftersom karln är och lagar mat åt människor på hotell höga kusten. Japp jag har skaffat mig en kock! Nåväl det blir en gårdagen i repris; en springtur i den fina naturen sen kratta lite på gården. Åh jag älskar mitt liv. Imorgon åker vi dock tillbaka till Härnösand för lite utgång i stan. Men ikväll ska jag mysa med vin och naturgodis tills mannen kommer hem nån gång vid halv 10 snåret. Imorgon ska jag göra en uppdatering när vi kommit till stan med bilder på förra veckans bus och äventyr.

<3



She got the most beautiful hands in the world,
little hands of creation.
And I glimpse upon her grace, perfection personified.
She gots a smile, comparable to stars shining and
her eyes sets me out of balance and starts a blazing spark.
I could never imagine, the power of the heart.


Jag ser på godhet och den vackraste av själ, jag känner värmen genom din hud som inte filtrerar kärleken. I dina ögon ser jag framtiden, som spännande lockar och drar. För en gångs skull har jag någorlunda vetskap om vart vi är på väg. Du har alltid varit bättre än mig ur så många aspekter och vi hyser en fantastisk ömsesidig kärlek som jag inte finner motstycke för. Du är mitt barn, du är min vän och du bär mitt hjärta utanför min kropp i dina små vackra händer. Du har makten över mitt välmående, du har makten över mitt välmående. Du påverkar mig med varenda litet fantastisk ord du avger, de lämnar spår i min person och avtryck i min själ. Du kan riva min fasad och vi lyssnar och förstår varandra. De bästa stunderna i livet har varit de då vi suttit en timme i soffan och bara pratat och resonerat. Jag har lyckats att göra dig till en trygg tjej fylld med kärlek trots allt som varit. Och det finns inget som gör mig stoltare än din personlighet. Så snäll, omtänksam, positiv, tillmötesgående, social och glad. Helt fantastisk och framförallt så ofantligt smart. Sophie Milly Rönnberg, utan dig, vore livet blankt.


Du.

Den där känslan när du är tätt intill en annan människa men trots detta vill trycka dig närmare, så pass att du nästan trycker hela din kropp igenom personen. Inget är nära nog och om det vore möjligt skulle hjärtat ha slagit igenom min och hela vägen in i din bröstkorg. Ljudet av ditt hjärta fascinerar mig, otroligt mycket. Vi tappar andan i varandra. Jag har levt mitt liv men aldrig vetat hur det egentligen ska vara, hur hjärtat kan slå, hur ögon kan glittra och hur mitt sinne känner säkerhet i varje liten rörelse, i vart enda litet ord. Du kompletterar mitt väsen.


Ljudet av ditt hjärta är det mest signifikanta ljudet i min värld.



Varje dag blir en gåta om hur jag ska kunna leva utan dig.
I dina ögon värms jag, dom ger mig färg.
Vilseledd skulle jag gå, utan din hand i min.
Mitt hår kittlar din kind, i en öm kyss.
Men det vidrör dig inte, den stunden finns bara själarna
av oss, i varandras kroppar.

Och i en stund vet jag att utan dina andetag, andas inte jag.
Rödlätt blir jag, när jag förstår, att vi fångat varandra.
Dina fingrar, fjäderlätt på min haka får mig ur balans.



tankar.

Jag vågar säga att jag för första gången känner mig uppskattad rakt igenom hela min kropp, från den stund mina ögon möts av solens första strålar tills att månens sken vaggar mina ögonlock. Varenda litet ord värmer min kropp och just nu får den varma känslan i magen all smärta att försvinna av bara en tanke på hur dessa ögon ser på mig. Hur de läpparna formar magi för mina öron och hur de trycker blixtrar in i mig. Inte ett spår av osäkerhet infinner sig utan bara vetskapen av att min själ inte tvekar, att den funnit ett hem. Det fascinerar mig att någon så simpel som mig kan ha en sådan stor inverkan på en annan människa. Att jag kan framkalla sådana känslor hos en annan individ. Jag kan inte räkna tillfällena jag känt mig fulländad, bara idag. En känslan jag känt så oerhört få gånger under mitt vuxna liv, en känslan som jag inte visste att jag förmådde att känna. Jag tror att det finns något stor, bara för mig.


Och varje gång du möter min blick
blir min värld en aning större
Varje gång du möter min blick
hör jag ditt hjärta ge mig blod

Varje gång du möter min blick
går en störning genom ljuset
Varje gång du möter min blick
så vet jag vem jag är

Som en elektrisk chock genom skelettet





do you feel that?

Why is everybody so obsessed?
Money can't buy us happiness.
Can we all slow down and enjoy right now?
Guaranteed we'll be feelin'
All right.


Just stop, for a minute and
Smile!
Why is everybody so serious?!
Acting so damn mysterious..

We don't need your money..
We just wanna make the world dance!
We'll pay them with love tonight...



somethings changing.

Det kan vara såhär det ska kännas, när det är rätt och när det är utan tvivel. När man hittar någon som verkar hysa stor respekt för ens väsen och som du inte bara tycker verkar bra för dig utan även är det. När du helgas och sätts på en piedestal som du förvisso kanske inte riktigt förtjänar. Det enda som är säkert är det osäkra. Och det enda som är osäkert är det säkra. Du vet den där känslan av att någonting avgörande hände? Den känslan som sprids i kroppen likt tidsvattnet sprider sig över sandkornen. Den obeskrivligt fantastiska känslan av att vara kompletterad och fulländad. Jag tänker stanna i den känslan, för alltid.



Jag har sökt överallt.

Lyft stenar
lyssnat
tittat
Bortom horisonten
jag har väntat
Du saknas mig
vem du än är.
du kommer beröra min själ
jag kommer växa
Du lär vara som en sol
en måne.
obeskrivligt fascinerande
adekvat
Jag har hört dig kalla mig.
viska mitt namn
jag har sträckt ut handen
vidrört lätt
hoppats
åtrått
Jag har sökt tröstlöst.
Du saknades mig
vem du än var.
komplicera mig.
Jag har funnit min stig.
erhållit min hand.
Lyssnat på kallet.
Du saknades mig.
just Du.



det vackraste som finns!

För ditt vetande så är du underbar, fantastisk och du är värdefull samt duktig. Du är vacker och smart. I dig ser jag allt jag aldrig någonsin sett förut. Om det inte varit för dig hade jag aldrig förstått det riktiga värdet på livet. Du fulländar många människors liv och det finns ingen liknelse till hur stor min kärlek är till dig. Jag lovade mig själv och dig för längesedan att hålla dig trygg och att aldrig släppa din hand.

"Varje morgon slår hennes skönhet mig i ansiktet och jag inser med ens att jag måste skydda henne mot världen, mot all grymhet, nederlag och förvirring, men samtidigt vill jag visa henne allt vackert som finns att upptäcka, förväntningarna och kärleken. Jag vill vägleda henne rätt, jag vill göra henne trygg i sig själv så att hon vet att hon bara behöver vara Sophie. För från första gången jag la mina ögon på henne har jag vetat att hennes existens är stor, att det är just Hon som kommit, just Hon som finns i mitt liv. "

Vi har sagt att vi alltid har varandra och även om vi går mot mörker så ska jag leda dig och du får bli mitt sken på ovetandets stig. Du kommer alltid lysa upp det overkliga, det oförståeliga, det diffusa. Jag kommer att hålla din hand och försiktigt omfamna ditt hjärta. Jag kommer splittra mig själv för din välhälsa.

Du är för mig, vad Jesus var för Kristendomen.
Mitt heliga kors och min gudomliga fristad. Du är min himmel och mitt helvete.
Min uppoffring och min ledande stjärna.
Du är min tryggande borg och jag tänker orka, vilja och kämpa för dig.
När vi går mot mörker vet vi att vi har varandra.

"Och med fascination skymtade jag dig och jag såg evigheten.
För evigt din, för evigt min, för evigt vår."

Nu är jag på verkligt less på att konstant vara orolig, jag kan bortse från min orkeslöshet, bara du är i de tryggaste av armar. Bara du har det fantastiskt, bara vi är trygga. Jag ska kämpa för dig, ordagrant.




Jag har visst upplevt det största i livet.
Det vackraste som finns.
Fått skapa det finaste i världen.
Ingen sa att ovillkorlig kärlek var såhär.
Ingen viskade att nu startar livet,
allt som var innan är ingenting.
oväsentligt, ett förspel.
för livet började med dig, min finaste.
Med din mjuka hy, med ditt vackra jag.
Jag började leva med dig och för dig.
För mig var du allt och mer där till.
dina mjuka händer mot min hy
dina pussar på mina läppar.

dina armar runt min hals.
när du sa 'mamma' vände allt.
jag var det för dig,
som jag aldrig varit förut och jag lovade mig själv.
att älska dig.

nu och alltid.
Mamma sviker dig aldrig.
Jag ger dig mitt liv, i gengäld får jag;
ditt skratt, din glädje, din sorg, ditt leende.
ditt hat, din kärlek och alltid dig själv.
©Sveaalexandra

Tänk att du växt och frodats i mig?
Att du är skapad av mig och ur mig.
Av mitt kött och av mitt blod,
Av min näring och av min kärlek.
Tänk att du växt under mitt hjärta
Och i det.
Jag väntade visst hundra år på att få
Känna din varma hud och
Höra din sköna stämma.
Tänk att du varit så nära, men så långt borta.
Du fanns i mig och nu håller jag din hand.
Tänk att du växt och frodats av mig.
Av min närhet och kärlek.
Tänk att du växt under mitt hjärta
Och alltid i det!

©Sveaalexandra



nattliga tankar.

En spännande, utmanande, ovan känsla sprider sig i kroppen. Det är något, något som jag dras till, något som jag vet att jag skulle må så oerhört bra av. Men jag vet inte, jag blir nervös, jag blir generad och skäms i hela mig. Det finns inte riktigt några ord, men på något förvånande vis så dras jag likt en magnet till sin motpol till något som jag inte vet hur jag ska hantera. Det är som en diamant, något jag inte vill vidröra i desperat förtvivlan att förstöra.

Jag vet exakt hur jag skulle agerat om det var någon annan, men det kommer aldrig att fungera. Det finns inget i det sättet som kommer att ge rätt signaler utan att förstöra något fantastiskt. You mesmerize me!

Nu har jag hur som haver lite tid att sova, jag ska upp vid 8 och göra några viktiga samtal sedan förhoppningsvis kunna somna om så att jag kan får tillräckligt med sömn någon gång. Det händer mycket i helgen!


life in disease.

Det är de saker man vill stoppa som allt för ofta är de hejdlösa. Det känns ibland hopplöst, en kväll som denna med en dag som varit stressig med en kropp som inte orkar med tar musten ur mig men trots det så kan jag inte varva ner, hur jag än gör. Varför? Jo för att min kropp arbetar så fruktansvärt inuti just nu att den blir helt upp i varv. Ibland undrar jag bara hur jag ska kunna överleva detta. Jag har ingen dödlig sjukdom men den är där och den stör min vardag med sin obotlighet. Medicinen är fruktansvärd och jag hatar den just nu trots att jag vet att den lindrar och jag kan äta lite mer nu än vad jag kunde tidigare vilket jag är tacksam över. Men visst finns det stunder då jag känner för att bara ge upp. Men jag har en väldigt bra tid i mitt liv ändock så jag kommer inte tillåta mig själv att påverkas för mycket av just detta.

Igår när jag kom hem från Birsta med Emma ville jag bara lägga mig ner och sova hur länge som helst, jag hade ont i mina leder, mina hudproblem på handen som vägrar läka kliade, huvudvärken hade infunnit sig och magen var som en ballong. Jag fick inte sova. När jag gett upp den tanken överhuvudtaget så behövde en vän hjälp så jag åkte och hjälpte till och det fick mig att koncentrera mig på annat en stund så att smärtorna kunde filtreras och hanteras. Jag fann ett syfte med dagen som fick allt annat att verka oväsentligt. Nu är jag trött och oerhört sliten efter denna dag. Jag blev väckt när jag väl somnat och fick lov att gå upp, imorgon kommer jag inte få sova länge heller (om jag ens somnar) eftersom jag ska träffa en väldigt kär gammal vän som jag inte träffat på oerhört länge eftersom vederbörande numera lever i vårat grannland; Norge.
Detta blir nog den där bra veckan jag hoppats på, ska bara sköta maten resten av veckan så ska det nog inte vara några problem. Hoppas jag.

Jag vill absolut inte vara gnällig, jag behövde bara skriva av mig om allt som cirkulerar runt i min hjärna. Det finns inget stopp och jag känner mig ibland, bara så ofantligt hjälplös.

Men jag har accepterat det faktat att jag var född såhär och det finns en mening till att det är just jag som får detta, jag är stark nog att hantera situationen även när det blir tröstlöst ur många aspekter. Jag kan klara detta, jag tänker klara detta. Detta är så mycket mer än en tarmsjukdom, det påverkar hela mitt leverne. Min föda, hur jag ska hantera min sport, hur jag ska använda min tid, stress är absolut inte bra utan det är så att detta och rökning förvärrar situationen avsevärt. Givetvis är jag rädd, rädd för alla problem som medföljer detta tillstånd och rädd för att behöva operera och rädd för att medicinera. Det allra värsta är ju dock att jag alltid har en liten rädsla för att äta. Det mest grundläggande behovet i våra liv. För överlevnad, jag räds det. Jag räds det ofantligt mycket. Jag är tacksam att medicinen tagit fram min hunger efter så många år, men jag är rädd för att känna den och veta att jag behöver äta. Jag har en viktig sak att lära mig slutgiltigt: Min kropp bestämmer.

Att leva med detta är en daglig kamp och att vakna känns lika spännande och ödesdigert varje gång, ska jag har ont och känna små bubblor i min mage eller ska jag ha den mage jag vill ha? Ska jag behöva gå och känna mig svag eller ska jag klara av dagen? Klarar jag att leva idag på de få timmars sömn jag fick inatt? Varje morgon ger ångest, jag vet att jag måste ta min medicin och jag vet att den kommer få mig att känna mig ännu tröttare för varje dag som går. Det är en konstant balansgång. Jag är glad att jag inte har börjat svälla något. Jag är rädd för det, väldigt rädd. Jag önskar att det fanns någon att prata med, någon som lyssnar och förstår. Jag orkar inte, det är så mycket jag inte orkar och så mycket jag inte klarar av. Mentalt vill jag så oerhört mycket och det finns så mycket att göra och upptäcka, men denna kropp, denna lilla kropp klarar inte av allt. Jag finner mig själv med andfådd än vanligt och jag är rädd för att klia mig när det kliar på huden, tänk om jag får ett sår? Det kommer inte läka. Mina utslag på händerna har inte läkt, de har inte ens gjort en antydan av att försvinna.

Jag hoppas få vakna till en bra dag idag, nu ska jag göra ett nytt försök att somna alternativt vila. Tror det är tredje stycket som jag uppdaterar nu för att jag inte kan sova. Dags att acceptera: Min kropp bestämmer.

Livet med Crohns sjukdom.




kort

Oj det har varit så mycket på senaste att jag inte skrivit något, vi har varit sjuka och vi har haft roligt samtidigt. Men framför allt har allt satt fart som tusan nu och i slutet på veckan har jag en sambo. Det ska bli spännande givetvis och jag hoppas att det kommer att fungera bra så jag inte tappar mitt förstånd! Så nu under veckan är det väldigt mycket att göra känns det som. Det kommer nog inte skrivas här så fruktansvärt mycket under veckan är jag rädd, men ni överlever ändå! Jag hade väl tänkt att påbörja någon form utav städning här i lägenheten och rensa lite bland saker så att sambon får lite plats för sig med.



RSS 2.0