Ett inlägg med helt annan innerbörd:

En icke dementerbar terror.

Det har inte passerat någon obemärkt att något fruktansvärt har inträffat. Hela tryggheten har brustit och det kommer att ta tid att restaurera något sådant som tro till samhället och dess säkerhet.

"Är du en av dom som var där när det hände eller saknar du nån du en gång trodde du kände, är du en av dom som gråter när ingen ser på, är du en av dom som berörs ändå?"

Vi kan fundera och länge försöka att förstå hur en människa som tagit livet av så många människor resonerar, hur han ser på livet. Hur hans världsbild utvecklades till vad den är nu. Den världsbild som lett honom till att förstöra så många liv. Världsbilden, om ett samhälle utan muslimer och homosexuella. Ett 50-tals samhälle. Hans form utav "Utopia". Där människor lever, enkom med sin egna ras, där männen arbetar och kvinnorna föder barn strax efter att de tillagat dagens middag för 1478 gången i rad. Hans något moderniserade form av terror, med samma propaganda som ledde det andra världskriget.

Men grunden i denna teori och därav hans motiv är ändock något som vi aldrig riktigt kommer att förstå, även om han klargör detta grundligt. Våra sinnen klarar inte av den massiva kapaciteten oförstånd, sorg och hopplöshet som innefattas av denna händelse och kommer därför aldrig att förstå, likt andre världskriget. Har något riktigt förstått det ännu?

Likheterna mellan denna man i vårt västra grannland och huvudmannen som agerade mellan 1939-1945 är skrämmande. Samma politiska syn blandad i en beslutsamhet att uppnå vad han som tidigare nämnt anser är ett fulländat samhälle, grundat i samma åsikter. Tillvägagånssätten är olika men målet är det samma. Planeringen och den pågående manipulationen efter gripandet är en del av hans stora livsverk, hans manifestation. Vari han uppmanar och lär andra att ta till samma åtgärder på vägen, som år 2083 ska leda till ett rent samhälle.

Vi behöver inte stoppa enskilda personer, vi behöver inte söka terrorister, vi behöver motverka och eliminera den grund som dessa människor står på, tills de inte längre besitter samma extrema världsbild. Vi behöver få alla människor att erhålla den åsikten att alla är av lika värde.

Det går inte längre att dementera, att vi inte längre är trygga.
Och inte ens Sverige är inte ett neutralt land där terror inte utförs, ett litet bevis på detta erhöll vi i slutet på december förra året. Men inget i motstycke till 9/11-2001 och 22/7 - 2011.
Vi ser ett samhälle som nu inte bara styrs av Arbeiderpartiet utan även av terrorn.


Allt grundas i ett oförstånd till samhällets signifikanta utveckling.


Mina tankar går inte enkom till offrena, deras nära och kära. Utan till alla som känner sig berörda av denna fruktansvärda händelse som rubbade mer än en hel nations föreställning om en trygghet som inte skulle kunna stjälpas.

hickj*fel

Väntar otåligt.. på lasagne i nuläget! Som min kockiga karl har tillagat. Något av det bästa med att ha en kock är när man inte vet vad man ska äta och kan säga "men hörru, kocken" varpå jag konstaterar att det kanske är elakt att använda hans titel mot honom. Som att jag ska göra allt ekonomiskt. Känns ju inte helt rätt.

Dagarna går hur som helst mycket långsamma nu för tiden, en dag blir typ en vecka. Igår stack vi ut och åkte, vi var ut till smitingen och gick hela stranden och sen parkerade vi och gick ett varv runt nattviken, när vi kom hem hade det bara gått 50 minuter totalt. Känns helt konstigt i tidsuppfattningsperspektiv.

Min sambo skrattat åt min hicka, ska gå och spöa honom!

arg

Ni är några jävulska fittor ni!

Jag hoppas du,
Aldrig någonsin igen kan komma ihåg en pin-kod, asså aldrig, även när du får en ny.
Och må din klocka alltid gå tjugo minuter för sakta så att du alltid kommer för sent
Och må köttätande myror äta upp dina ögonlock så att du alltid är trött
Och även när du är pigg så ser du väldigt väldigt väldigt trött ut..
Och må dina hårddiskar för evigt alltid krascha!

otrogen.. (A)

Jag är otrogen mot den här bloggen! Därför jag uppdaterar så sällan, vissa har fått den nya redan men det är inte många. Bara mina allra närmsta såklart! Ni andra får nog vänta ett bra tag till är jag rädd.

Jag ska göra mitt bästa att uppdatera här under tiden också, tills alla är välkomna till den andra, alla som vill dvs. På lördag ska vi åka MS Ådalen 3, en båt som går här i stan där man får äta massa god jävla mat och se på fin miljö. Alla som bor här vet vad jag menar. Det ska bli himla trevligt och mysigt.

Idag saknar jag sönder mitt barn, vill så gärna ha henne här varje dag. Så gärna, över allt annat i världen i princip, det känns som att all tid går ut på att vänta. Vänta är det absolut enda jag gör, mina dagar har ingen speciell mening. Jag bara sitter och väntar på nästa dag som inte heller har någon speciell mening. Idag slutar mannen i hemmet ganska tidigt, kl 8 med andra ord. Vad vi ska hitta på då har vi inte riktigt etablerat. Det återstår att se. Jag har inte lust till något i nuläget heller. Det känns bara tomt i mig.

konstaterande.

Efter en dag på stranden så är man rätt slut i huvudet. Ack så varmt det har varit, således finns det ingen lust att laga mat, så det blir att värma potatisgratängen sen igår.

Imorgon ska Sophie till sin pappa igen. Jag kom ihåg i början efter våran seperation, då var varje lämning på måndagar jätte jobbig för mig. Men med tiden släppte det, det var rätt skönt att få en vecka och göra exakt vad man ville, så måndagarna blev lättare och lättare att hantera. Nu har det börjat om. Varje måndag blir jobbigare än den förra och om jag fick bestämma själv så skulle jag inte lämna henne alls. Inte ens för en sekund. Denna vecka har flugit förbi likt molnen och jag önskar att vi hade några dagar kvar att leka, gosa och busa på.

Jag kan glädjande säga att jag har hittat tillbaka i livet och det känns fantastiskt. Varje steg jag tar är i rätt riktning och jag har ännu något att leva för.

i all stress

Jäklar vad jag står i här hemma, jag förstår verkligen inte vartifrån jag fått alla mina saker! Jag vill inte ens börja fundera på hur det ska bli när jag ska rensa förrådet.. Känns redan nu som en avskyvärd mardröm. Än så länge har jag gjort sovrummet, vardagsrummet samt hallen klanderfritt men har därmed även varit en sväng med bilen fullproppad till miljöstationen. Gissar på att det blir någon vända till med något överflödigt bord och sådär. Jag har även lämnat en ikeakasse med barnkläder till Erikshjälpen och det blir en till säck med mina kläder imorgon. Sen finns det nog en hel del smågrejer som ska slängas. Gissningsvis blir det en säck med leksaker också som får transporteras till Erikshjälpen.

Ska lägga upp en annons på blocket på mina högtalare och basen samt tvmöblerna och möjligtvis Andrés 32" tv också eftersom den nu är rätt så överflödig.

Sophie har varit väldigt hjälpsam idag, hon är en klippa! Hon har städat och hållt sig undan under fotograferingen och ligger nu i min säng och spelar lite på min iphone. Tror det är Tom the Cat som gäller just nu! Snart ska vi äta lite pannkaka eftersom att det är pannkakstorsdag. Vi brukar äta det till middag men blev bjudna på hamburgare efter badet med mamma, Stefan och Sofie så idag får det bli till efterrätt/kvällsmat.

Igår var vi och la handpenningen på 46.000 och gjorde André kund på min bank där vi tog lånet. Så nu är vi ett steg närmre trots allt krångel och alla papper som ska skrivas och skrivas om osv.


(Jag har lagt in min signatur automatiskt i bloggen nu och därför kommer det vara dubbelt på gamla inlägg. Orkar inte gå bak och ta bort.)

en måndag

Vi spenderade dagen på Drakborgen med Emelie, Markus och Viggo, nu sitter barnet och spelar memory med sig själv och vi ska snart äta tacos. Det var lika fantastiskt att se henne som exakt varje måndag. Mannen i hemmet blev lite deppig över att han behöver jobba så sent idag så att han inte hinner träffa Sophie någonting förrän imorgonbitti. Flyttfotograferingsrensningen ska komma igång idag och därför har jag införskaffat mig en hel drös med stora svarta sopsäckar, där ska även sängkläder och handdukar packas eftersom, såväl som kläder. Men det blir lite närmre den egentliga flytten det, nu ska det bara göras så att det är så lite saker som möjligt framme här. Önskar att jag hade en nyckel upp till vinden också, får väl be en granne om en nyckel upp dit igen så jag kan ställa upp de redan packade kartongerna där tills vidare.

Bortsett från att jag får sakna mannen hela dagarna så känns det rätt bra, jag söker jobb dagligen och fösöker att få så mycket tid som möjligt med barnet. Snart finns inte den tiden på samma sätt längre. Well! Nu blir det mat i alla fall, jag känner hur magen bränns, har lärt mig att det är hungerkänsla!



dagen..

Detta känns som en tom och tråkig dag, har inte mycket alls att göra förutom att hämta barnet på dagis lite senare efter sin vecka hos pappa. Har saknat henne så! Men innan ska jag fixa lite här hemma. Sånt där som är så himla roligt. Måste få till det så att jag kan fota lägenheten snart. Den är ju trots allt till salu. Jag hoppas verkligen att det går snabbt! Vill inte riktigt stå här med dubbla hyror om jag ska vara helt ärlig. Har redan rensat bort en hel del men förväntar mig att det blir massa massa mer. Och jag behöver komma upp på vinden med kartonger med saker som ska vara kvar men som är överflödiga i nuläget. Massa, massa att göra med andra ord. Imorgon blir det nog ett gemensamt ryck.


Gillar inte riktigt denna ensamhet.
Ge mig ett jobb att sysselsätta mig med.

Kärlek.

Varje dag blir en ny gåta om hur jag skulle kunna leva utan dig.

Varje gång vi skiljs önskar jag
Att vi kunde ha en till kyss.
Ett till ögonblick av förälskelse.
Min värld snurrar när du ser på mig.
Jag är lycklig som har dig.
Men varje gång vi skiljs
Önskar jag mig ett till ögonblick
Vid din sida.
Ännu en sekund av obegriplig lycka.
Ett endaste ögonblick till med dig,
Skulle göra mig, finare och väsentligare.
För du, Du är allt.


Gånger förut har jag trott att jag hittat något med värde i, jag var ung och naiv och visste inte mycket alls. Tiden ändras och jag med den. Med åldern inser man vad det är man behöver, vad som krävs för att man ska kunna levaa, utan oro och besvär. Jag brukar söka fel hos människor och jag är duktig på att finna dom och tro mig jag har ännu en gång sökt, tittat och analyserat allt men inte riktigt funnit några svar. Inte riktigt hittat något fel. Vad jag fann var  någon som fyller i mina meningar när jag pratar, någon som tänker exakt samma sak som jag precis tänker. Någon som ser på mig som om jag vore en gudinna sittandes på en piedestal blickandes ner på världen. Som att jag besatt svaren på alla frågorna, som jag vore lösningen på alla problem. Jag fann människan som älskar mig, som älskar mitt barn och som vill vara i mitt liv.

"Det gäller att hitta någon som framför 6,8 miljoner människors händer väljer att hålla i dina"

Det framstår som att vi har många människor att välja mellan och så är nog fallet, det svåra är ju som sagt att hitta någon som faktiskt väljer att hålla i dina för resten av sitt liv. Jag kan inte låta bli att undra hur många av dessa människor som faktiskt passar just mig? Om man räkna efter ålder, intressen osv. Jag önskar att jag kunde räkna ut detta för att se hur stora oddsen egentligen var att jag skulle finna min sambo. Hur stora oddsen är att jag skulle hitta den som skulle få mig att känna som jag aldrig gjort förut, som skulle ge mig samma tillhörighetskänsla som jag nu besitter. Mitt liv ha inte varit någon vacker kärlekshistoria och jag har varit med om mycket, men allt det har lett mig hit där jag är nu.

När man var liten var allt så självklart. Man skulle bli vuxen och man skulle på en gång hitta den rätta som man sedan skulle flytta ihop med. En man som skulle fria till dig på det mest romantiska sätt som bara var möjligt att iscensätta. Man skulle gifta sig i en vacker kyrka med massa familj och vänner som alla skulle vara finklädda och gråtandes se dig gå fram till din blivande man, som några månader tidigare hade bett din pappa om din hand. Ni skulle ha en storslagen fantastisk bröllopsfest, åka på en fantastisk smekmånad där du naturligvis skulle bli gravid med erat första kärleksbarn. Innan barnet skulle födas hade ni bestämt er för att flytta till ett av de vackraste husen du någonsin sätt med en barnkammare för en prinsessa. Två-tre barn senare skulle ni kunna sitta i solen på gården medans era perfekta barn utan sjukdom och bekymmer sprang runt och lekte med varandra i väntan på maten.
Men vänta.. det är inte riktigt så det fungerar. Man söker och söker, man gråter och skriker, man blir frustrerad, man kanske skaffar barn med en man, separerar och söker efter den rätta, som tar flera år på sig att uppenbara sig. Kanske har ingen av er jobb och eran kärlek får vara bärande för familjen, bröllopet blir ett litet bröllop för bara de allra närmaste med en liten mottagning med lite mat och dans. Smekmånaden får vänta och huset existerar inte. Men som tur är inser man att livet är fantastiskt ändå utan bilden man byggde när man var liten.


Utkast: Juli 2, 2011

Igår konstaterades det ännu en gång att man är alldeles för gammal för att vara ute och tjoa på staden. Det är lika tråkigt varje gång och jag får inte ut någonting av att trängas med en hel drös as fulla människor under samma tak. Visst är det roligt att sitta hemma hos någon och umgås men att gå på krogen har verkligen blivit något riktigt tråkigt och man går runt och kollar på alla uteställen bara för att ännu en gång konstatera att vi borde gå och äta och bege os hemåt istället. Detta börjar bli så tröttsamt! Ändock sitter jag här och fundera på om jag ska gå iväg och umgås med lite folk som senare vill ta en sväng på stan. Man kanske ska gå hem på en gång då istället för att ens försöka hitta någon glädje i det?

Jag vet exakt vart jag vill i livet och det är inte mot krogen mina vägar leder.
Det var en sak när man var singel, man var ute och kanske inte medvetet men letandes efter den där karln som vill vara med en. Som vill leva livet med en. Jag har haft riktigt roliga kvällar på krogen och jag känner mig redo att ha dom som minnen. Visst kommer jag att gå ut framöver, men inte i den utsträckning som jag gjort. Går nästan hellre ut på en lång kvällspromenad med lilla familjen. (trots att promenader inte alls är något jag tycker är så himla roligt)


RSS 2.0