lycka

Jag är med sambo!

Jag tror, ganska innerligt att detta är lösningen på ofantligt många problem. Har funderat till och från i några dagar nu men alltid kommit till samma slutsats; självklart ska vi bli sambos, det finns inga negativa sidor. Så jag frågade och jag fick ett leende av världens finaste person och kände glädjen i atmosfären. En sak kom vi fram till som skulle vara negativt, men vi kom även på en lösning på det omedelbart. Så just idag, var en fantastisk dag. Jag älskar idag!

Våran dörrskylt kommer att vara så ofantligt fin, så oerhört fin. Våran mat kommer att vara godast och våra kvällar kommer att vara oslagbara. Idag känner jag mig som världens bästa människa med en fantastisk sommar framför mig med alla fantastiska människor i min omgivning som förgyller exakt varje stund på sitt alldeles egna sätt. Jag älskar er och jag älskar idag!




tomma ord ur en tom själ.

Efter en dag med prednisolon vill jag inte veta hur resterande dagar blir när den höga dosen verkligen börjar verka i kroppen. Tålamod - nej. Trötthet - ja.

Det är en väldigt diffus och konstig känsla, jag är trött men ändå känner jag mig rastlös och lite hyper och jag vet ingenting längre. Hopplösheten smyger sig på mer och mer, frågor som: varför jag och hur hamnade jag här? Är de som tränger med en del andra tankar i mitt huvud nu. Trängs om uppmärksamheten. De poppar upp då och då, jag som har haft det nog svårt att orka med allt i livet innan. Jag vet inte hur jag ska orka något längre. Men jag hoppas att jag får hunger mer och mer.. det kan nämligen vara en form utav biverkning. Hunger, som jag inte känt sen jag var ett barn. Den biverkningen välkomnar jag med mina allra varmaste och öppnaste armar. Problematiken är dock att jag inte får göra så många saker, får inte äta vad jag vill och när jag vill utan försöker iallafall hålla mig till mina restruktioner. I helgen gick det åt helvete och det är väldigt tråkigt för jag fick stå det kastet efteråt.

Det som oroar mig mest är ju dock hur jag ska orka, med en sedan innan redan bristande ork.

Jag som alltid annars haft en förmåga att sätta ord på alla känslor, att bilda meningar som gett andra en inblick och ett perspektiv, verkar helt ha försvunnit. Jag vet mina känslor men jag kan absolut inte beskriva dom. Det känns som att vokabuläret, mitt kära vokabulär för första gången verkligen sviker mig. Jag önskar att det går över. Jag önskar vara mig själv ur alla aspekter, på alla sätt.


beautiful mess

And behind this illusion of everything being glorious..
I miss you






Jag har sökt överallt.
Lyft stenar
lyssnat
tittat
Bortom horisonten
jag har väntat
Du saknas mig
vem du än är.
du kommer beröra min själ
jag kommer växa
Du lär vara som en sol
en måne.
obeskrivligt fascinerande
adekvat
Jag har hört dig kalla mig.
viska mitt namn
jag har sträckt ut handen
vidrört lätt
hoppats
åtrått
Jag söker tröstlöst.
Du saknas mig
vem du än är.
komplicera mig.



horoskop

Jungfrun
Vecka 17 (25 april - 1 maj)
Blir du bjuden på fest så tacka ja. Du tycks få trevligt och bli speciellt välkomnad, det kan tyda på romantiska önskningar. Nu är du medelpunkt för någons känslor. Det är en svår vecka att söka nytt arbete i. Det kan bero på brist på arbetstillfällen, så var rädd om det jobb du redan har. Bli inte irriterad nu, försök nu att vara så sparsam som det bara är möjligt. Det kan bli dyrt om du förhastar dig i köp, så snåla istället. Med spel får du ingen vinst att glädjas åt så låt bli spel.


Hmm ja, jag vart bjuden på fest, jag tackade ja och jag kände mig väldigt välkommen. Om jag är en medelpunkt för någons känslor kan man ju bara hoppas på. Finns väl dock alltid någon som tycker om en lite. Detta med jobbet gillar jag inte alls för jag ska på arbetsförmedlingen imorgon. Ja ni, det är sådant här jag sysslar med alla dessa sömnlösa nätter och jag vet inte varför men man ska ju ha något att göra. Denna vecka har dock börjat fantastiskt, såsom förra veckan avslutades. Det gör mig glad, men jag besitter samma jobbiga känslor som alltid annars. Jag vill njuta av allt, åka ett varv runt jorden och bara vara. Jag kvävs här..


-



You are my heaven and you are my hell.


I'm longing for things that I can never do, things that I can never have.
But I'm desperate to have it, I desire it, I need it.
I cant live, you are my suffocation.
I cant speak, cant breathe, cant live.
Just cant love.
I'm being choked by your presence.
I can never explain, but this is not me.


.

Jag vet exakt vad som gör mig lycklig, tråkigt nog kommer jag aldrig att få det, för mig är det en omöjlighet att uppnå det. Att få göra det, jag är hindrad och det är precis det som gör mig så olycklig att jag inte vet hur jag ska ta mig igenom det. Det gör ont att känna som jag känner och det i olika bemärkelser. Dels för att jag vet att det är fel och dels för att jag faktiskt överväger det, varje dag. Vilket gör mig till en oerhört dålig människa. Jag vet exakt vad jag vill göra i mitt liv men jag kommer aldrig kunna göra det och just det gör så förbannat ont.

Jag ger upp snart



kort

Orkar inte skriva något ikväll, har haft riktigt trevlig idag och har fått en massa gjort. Hann byta däcken på bilen och vara social med André och Sara med shopping i Birsta och god mat och med en avslutning med hårfärgning och häng med besteste sara varpå jag gjorde örhängen jag tänkte att jag kanske skulle kunna ha imorgon. Nu bnlir det att sova så att det blir fredageftermiddag någon gång. Jag, Sara och bror åker ut till mamma och äter middag eftersom hon fyllde år idag! Sen blir det festande som aldrig förr hela helgen!

Jag ber om ursäkt för hur jag stavar och formulerar mig, är så vansinnigt trött. Natti på er!




yey!

One of those moments när man undrar: vad gjorde jag precis? Men som senare fyllt med lättnad och behag. Dagens och kvällens konstaterande är utan tvivel att man måste våga ibland för det kan vara så att det lönar sig. Just ikväll går jag och lägger mig med ett leende på mina läppar och hoppas på en ljusnande framtid. Jag älskar att träffa nya människor, det är något oerhört fantastiskt.


Jag har hoppat ett varv runt jordklotet.

Men vad vet dom som aldrig vågat något nån gång
Som gömmer ångest bakom murar och betong
.


Just ikväll känner jag mig awesome!



infååååååw

Som sagt så skriver jag inte för att människor ska tycka synd om mig för jag söker ingen empati, den är ändå svår att få av människor som inte genomgår detta. Vad jag försöker göra är skapa er en bild av vad det är som händer utan att sätta ett namn på det och jag har noterat att många klagar över detta. Men eftersom det är mitt beslut så borde det inte vara så svårt att acceptera.

Anledningen till att jag inte ens skrivit ut det på facebook har inget med min vänlista att göra eftersom jag där bara har människor jag träffat och fortfarande pratar med när vi träffas. Men att vi har en relation som består av samtalande betyder inte att jag delar privata delar av mitt liv med dom. Det är ungefär samma sak som att en gravid kvinna först bara berättar för sina närmaste innan hon till slut berättar för alla. Det är simpelt, jag vill att alla mina närmaste ska få höra av mig först innan jag berättar för allmänheten. Förstår inte varför alla flippar över detta faktat.

Jag vill inte att nån tycker synd om mig jag vill bara att ni ska få förståelse för hur det kan kännas dag för dag. Kan berätta för er att jag stukade foten igår på träningen så nu kan jag knappt gå. Intressant va? Det kan ni prata om tills vidare.

Ikväll är det spelarmöte och jag ska försöka ta mig dit men i nuläget känns det svårt. Idag ska jag även äta mat och tänkte umgås med Sara också. Känns som att det kan bli en bra dag ändå trots att magen är som en chockad ballong idag och huvudet sprängs. Musiken gör mig glad, alltid! Sammy Davis Jr. just nu!


.

Jag saknar den där någon.


memories.



Jag tynar bort när jag borde växa.


Jag tenderar att stänga människor ute när jag borde välkomna dom.


Det är dags att inse att jag inte kommer att orka allt.



Jag börjar verkligen tro att det finns en anledning till att vi träffades som vi gjorde, det är små sammanträffanden som för oss till varandra om och om igen. Små och stora detaljer av livet som vi delar som är unika på sitt sätt men ändå inte olika. Det fascinerar mig vilken kunskap du besitter om just det jag inte vet så mycket om. Angående det ämne som gör mig allra mest frågandes i nuläget. Det är fascinerande att se in i dina ögon och vet att du kan besvara mina frågor, denna gång. Att veta att du besitter svar, få andra ens kan förstå. Och inget är dumt utan allt är bara självklart och i ditt sällskap kan jag vara mig själv och jag vågar vara svag och jag vet att jag kommer att få ärliga svar, även om det inte är just dom jag vill höra. Du kallar det att förbereda mig för vad som kan komma. Jag kallar det att inte alls stärka mig utan att trycka ner mig när jag redan ligger med ansiktet mot asfalten. Men du har kanske rätt, att se varje litet gruskorn så nära min hornhinna är kanske exakt vad jag behöver. Framförallt så kommer jag att behöva dig, jag har saknat dig, omedvetet eller förträngt. Men jag är rädd för mig själv just nu och vill inte dra ner dig på asfalten med mig. Så ge mig tid, mer tid än jag redan fått. Ikväll hittade jag något som startade utsöndringen av mina endorfiner, jag fann det i dina ögon. Jag är räddare nu än förr.


Jag har haft ont i huvudet i tre dagar nu och jag gissar att det inte kommer att släppa på ett tag.


Små tankar om stora händelser.

Min vän, det är helt okej att falla ibland, speciellt du för jag är säker att du hittar ett sätt att ställa dig upp, det är precis som ett av de bästa citaten jag någonsin hört.

"Why do we fall? - So that we might learn to pick ourselves up"

Det är det som allt handlar om, vi lär oss ta hand om oss själv, att hantera oss och vi får veta hur vi ska ta oss ur allting, vi finner vägar eller konstruerar nya, som vi kan gå på. I början kan det tänkas krävas en arm att kroka fast sin egen vid, en stödjande tyngd i livet. Sen med tide kommer vi att lära oss att gå helt själv och då är det vi som är någons armkrok upp ur det djupa hålet vi befann oss i.

Vi är starka, självstående kvinnor som klarar allt vad världen serverar oss även när det känns som värst, för vi vet att världen vore inte samma plats utan oss. Vi är starkare än vad vi själva tror men vi behöver erkänna för oss själva när det faktiskt är okej att sträcka ut en hand efter hjälp, när verkligheten överväldigar oss, när vi känner att vi inte orkar mer. Du kan hålla min hand såvida jag får hålla din.

Det är lätt att titta ner i mörkert när vi möts av motgångar, det är lätt att se åt helt fel håll. Det finns ingen anledning, jag föll och du får falla, jag har klättrat halva vägen upp, följer du med? Annars klättrar jag hela vägen åt oss och jag lovar att slänga ner ett rep åt dig, så att du lättare kan ta dig upp. Jag älskar dig.


om idag.

Det har varit en jätte bra dag omgiven av människor hela tiden och gamla saker som känns fantastiskt nya.

Alla är jätte gulliga men ni behöver inte tycka synd om mig, jag tycker inte ens synd om mig själv än jag brukar göra jag börjar tycka att det är fantastisk bra faktiskt, eller ja fantastiskt är ju att ta i, man är ju hellre frisk men det känns inte alls så jobbigt. Jag har nog varit överväldigad de senaste dagarna bara. Den här kvällen hos M har verkligen räddat massor och jag känner mig riktigt glad.

Imorgon ska jag på arbetsförmedlingen och jag ska till mamma och städa ur bilen samt träffa maria innan jag ska försöka att lira lite innebandy. Jag börjar se fram emot denna vecka, mer och mer. Nu blir det nog en film innan jag ska försöka sova eftersom jag ska upp relativt tidigt imorgon!


,

Tårarna bara rinner och jag vet inte varför längre, jag är trött, jag är less, jag är ensam och jag vet inte vad jag har i livet som är värt någonting. Jag tittar på gamla bilder och jag minns. Minns tider som var bättre som innehav hopp och mening, nu känns det bara tungt. Jag behöver något mer än detta. Jag behöver trygghet. Just nu vet jag inte hur något ska gå. Jag är bara, ensam i allt just nu. Jag vet att mina vänner läser och tänker skriva att jag inte är ensam och nej jag vet att jag har er, men det är ensamt ändå, just nu, just precis här och jag undrar hur jag ska klara och orka allt. Jag undrar hur det ska gå. Har läst mina egna texter om att vara positiv i allt det svåra men har väldigt svårt att ta åt mig mina egna ord idag. Jag är bara tom, jag ser inte ens någonting känns det som. Vet inte ens om jag orkar något mer, jag är bara trött. Så oerhört trött. Vill inte ens veta hur det blir sen. Vill inte spekulera. Vågar nästan påstå att jag hatar mig själv just nu. Tack.
Om inte ens min kropp klarar av min kropp hur ska någon annan göra det? Hur ska någon kunna finna sig i hur det är, jag tynar bort och allt jag förut fann tröst i får jag inte längre ta hjälp av, för då mår jag sämre. Jag har alltid varit matberoende och har alltid gömt mina känslor i det och nu kan jag inte ens göra det. Och jag har rökt för att det dämpat alla mina känslor, för att det utsöndrat endorfiner och dopaminer, nu kan jag inte göra det. Och jag har ingen källa till utsöndring av andra ämnen som ger behag av olika slag. Inte ens något så simpelt som adrenalin. Jag är utan allt som förut gett mig så mycket. Jag vet inte hur jag ska överleva, just nu. Jag erkänner att jag inte orkar, nu blottar jag mig och berättar det. För jag tänker inte slå upp en fasad som jag ändå inte kan hålla skinande. Jag  tynar bort, psykiskt och inte minst fysiskt. Framtiden skrämmer mig, ofantligt. Jag är så rädd att inte orka med min lilla tjej i hennes trots, när jag är nog trött och förstörd nu. Hur blir det senare? Önskar att det fanns någon som bara höll om mig, just precis nu.


men du..

Vet faktiskt inte vad jag ska tänka längre, kan människor bara sluta leka med mig? Du är ute ur mitt register så jävla fucking bad att det är synd om dig.. Nästan iallafall! Det är nog inte min förlust i vilket fall.

Imorgon blir en trevlig dag, ska träffa Maria och gå ut och gå en långpromenad följt av lite lunch, kom dock nyss på att jag ska förtära flytande nu någon dag för att rensa systemet för att kunna påbörja uteslutningsmetoden för att komma fram till vad för slags mat jag ska slänga åt helvetet. Men men. Sen senare på kvällen ska jag till M och umgås lite, var längesedan och personen i fråga har stenkoll på vad jag går igenom så det kanske blir mer än trevligt, kanske t.o.m lärorikt.
Jag tror stark på den här veckan, iallafall en del av mig, tror jag. Äsch, det blir nog fantastiskt som vanligt!

Min nya line: Jag är obotlig.. obotligt awesome!


nyfikna härnösand

Dagen jag var på sjukhuset hade jag rekord på antal läsare, antar att folk som vanligt är sjuuuukt nyfikna. Jag har nämligen fått en miljon nyfikna frågor från människor jag knappt känner. Ta hand om era egna liv och eran egen hälsa, jag tror att de flesta vet vilka ni är som kommer att få veta. Ytligt bekanta tänker jag inte gå runt och berätta för, helt enkelt. Utan de som är involverade i mitt liv på ett eller annat sätt. Undantag för den regeln är väl möjligtvis de i klubben och sådana ställen, där min prestation kan vara lite annorlunda och de som är med mig där förtjänar att veta, tror jag allt. Jag tar en dag i taget och har väl tänkt att köpa näringsersättning så fort jag får råd med det. Kortisonen får jag nog först när vävnadsproverna kommer tillbaka.

Angående nyfikenheten, jag kan ju ha fel, folk kanske bryr sig bara.


Du behöver inte komma krypandes mer..


diagnosen

Känner mig så otroligt liten och ensam i världen just nu, som att alla pekar och viskar. Alla vet saker som jag själv inte vet och ingen vet någonting ändå. Har aldrig känt mig såhär utsatt någonsin,  så utsatt men i sådant behov av närhet och sällskap. Jag har ont, jag smärtar och jag är rädd för mig själv. Min kropp stöter bort mig från min kropp. Jag är en människa, som alla andra, en av många med samma diagnos, samma kroniska, obotliga sjukdom. En i mängden, där tänker jag gömma mig. Kommer något någonsin bli samma sak nu? Jag har alltid sagt att min kropp hatar mig och nu fick jag beviset.. hudproblemen - beror på sjukdomen, problem med lederna - beror på sjukdomen, oförmågan att känna hunger/minskad aptit - beror på sjukdomen. Det börjar falla på plats nu, det börjar sjunka in och jag har all information i världen men har aldrig känt mig så oviss.. På ren svenska så är jag tammefan rädd..

We all drink to forget, some of us more then most.
We all have our days, when not a soul in the world seems to understand.
And for someone to talk to, you'd give anything.
Well go on and cry out load cause someone's listening.




fuck.

Hur kunde jag kasta bort dig sådär lätt? Jag minns inte ens varför, vet inte varför. Kommer inte ihåg vad som gick fel, det kunde ha blivit hur bra som helst och nu är det ingenting. Det var en fantastisk tid i mitt liv och jag saknar det hela tiden. Jag vet inte vad jag tänkte med, men det är väl som vanligt, jag blev rädd över att vara lycklig, sökte fel och drog i alla trådar. Jag hittade nog på fel också, överanalyserade och förstörde. Helvete.. Jag saknar dig.. fuck fuck fuck.


quotes.

Dagens comment, helt random och påtal om brödrost:

"Alex
ett tips i all välmening
sluta träffa mongon
,)
du borde träffat typ mig istället
om jag ine hade haft flickvän alltså
tilläggas bör
"


Point and note taken!

"Undra hur många som inte vet vad bastard egentligen betyder"
- oäkting menar du?
"Jag vet iallafall att jag inte är faderslös och att min mamma inte var glädjeflicka på 1700-talet"
- haha ja, eller?
"Gammal må hon vara, men inte från 1700talet"

<3

blod, svett och tårar.

De senaste dagarna har varit konstiga och omtumlande men känns ändock lite givande, det har varit smärta, skratt, tårar, konflikter och överrenskommelser. Det har även varit missförstånd och dispyter och jag har testats på alla möjliga sätt. Min kropp har testats och mitt psyke samt att min familj och vänner har fått sig ett test. Jag har suttit, jag har legat och stått upp, smärtan ändrar sig inte. De har dragit mig från små diagnoser till stora och tillbaka till små, tills de inte ville spekulera mer och jag fick äntligen min remiss till Umeå, som jag velat ha i ett par år. Ultraljudet på gallan visade ingenting så den är iallafall tack och lov utesluten. Istället så spekuleras det i en tarmsjukdom. Men de i Sundsvall ville inte säga något till mig om deras gissningar eftersom de är just gissningar. De ville inte ge mig tro på något utan låter mig avakta tills läkaren i Umeå har genomfört sin tarmundersökning.

Nej det har varit väldigt omtumlande idag och jag har inge vetat någonting alls, man stänger in sig i sin bubbla när det börjas pratas om konstiga namn på sjukdomar och jag har konstaterat att läkarspråket är ett alldeles eget språk utan reson. Det har helt enkelt varit jobbigt på alla möjliga sätt och jag hoppas nu få åtminstone något lite bättre svar i Umeå om inte en diagnos så att min resa mot tillfrisknande kan börja, så att jag kan bli den människa jag vill vara, fullt ut. En smärtfri människa med möjligheter lika stora som hälsan. Håll gärna tummarna för mig imorgon.

Tackar alla fina människor som ringt och skrivit till mig under dagarna/dagen som gått och jag uppskattar det. Jag kommer skriva något imorgon om hur det gått också, men kommer nog vara lite otillgänglig i övrigt.



sjuk.

Väldigt snabbt och kort nu.

Jag har fått remiss till Norrlands riktiga huvudstad Umeå, för undersökning av min tarm eftersom de misstänker en tarmsjukdom. Vidare information kan jag inte ge eftersom jag i nuläget inte vet ett piss själv. Åker norröver imorgon. Skickar tack till alla som hört av sig till mig under dagen och kollat läget med mig, all kärlek till er, såklart! Man märker vilka som bryr sig om en på riktigt när man genomgår sådana här saker. Skriver mer sen.


.


Flames to dust.
Lovers to friends.
Why do all good things come to an end?


kort uppdat.

Det har konstaterat att jag inte har gallsten idag, vilket är ett framsteg, nu väntar fasta från kl 00 till undersökningen kl 10, där de ska kolla lite på själva gallan, vilken de i nuläget misstänker är det primära problemet. Jag får inga svar och jag får inte veta något, det är som att de talar ett helt annat språk än vad jag gör och jag vet inte någonting. jag känner bara frustration och smärta. Något preparat som stillar smärtan vill de i nuläget inte ge mig heller utan de avvaktar. Vilket gör mig till en ännu mer frustrerad människa. Jag var smart nog att lägga in bilder på Joel på magen en vanlig dag och magen en jobbig dag, så de kan se skkillnaden eftersom magen i nuläget bara är lite svullen. Det är samma bilder som jag har här i bloggen i föregående inlägg.

Det lutar mot att jag blir inlagd ett tag men jag vet ingenting ännu, har försökt att ordna för Sophie i helgen men en viss oerhört signifikant person i hennes liv verkar ha gått i fullständig omvårdnadsstrejk. Vilket för mig är helt oacceptabelt och helt oförståeligt. Hon kan inte bo med mig på sjukhuset och hon kan inte bo på gatan. What to do liksom? i d i o t i ..

Jag vet inte hur det är med er, men jag är iallafall förälder alla dagar, hela året, i flera år framöver, inte bara 182.5 dagar per år. Men det är jag det, vet inte hur ni andra föräldrar har det, separerade som inte. Hjälp mig förstå.

om magen.

Nu gott folk, kommer ni att se två bilder, en bild på mig en vanlig dag och en bild på mig en dag som inte alls är vanlig, en dag som är fylld med smärta och obehag. En dag när magen inte samarbetar.





Nej mitt herrskap, jag är inte vidare gravid.

Däremot har jag en åkomma som läkarna inte har listat ut vilken det är än men vad som händer är att min mage sväller upp när jag förtär föda som kräver bearbetning av kroppen. Flytande föda går bra men allt som behöver smältas i princip gör detta mot mig. Det gör ofantligt ont och ibland kräks jag av smärtan. När jag är på humöret att jag inte orkar bry mig så brukar jag skämta om att jag är gravid. Men det ligger nog mer allvar i detta än vad man vill tro. Jag har träffat på många som försökt diagnoserat mig, allt från att jag bara äter dåligt till att jag har anorexia? Hur dessa resonerar får de stå för själva. Jag varken äter dåligt eller har anorexia/bulimi, som är en psykisk sjukdom. Jag älskar min kropp och jag älskar mat, jag tränar en massa och lever rätt så sunt enligt mig själv. Men något är fel. Idag kräktes jag av smärtan så imorgon blir det doktorn igen för ytterligare dåliga gissningar från dom. Exempel på gissningar: cancer, aids, klamydia, utomkvedshavandeskap, graviditet blabla.

Jag kallar dessa läkare en sak: inkompetent. exempelvis så betvivlar jag att utomkvedshavandeskap samt graviditet bara uppenbarar sig vid intag av föda.. Nåväl, imorgon blir det väl fler tester.. Önskar mig bara en remiss till Umeå och att kunna äta all god mat i världen utan att veta att det kommer leda till fosterställning i soffan..

Vill ändock skriva ner lite av processen från att det började till där jag står idag.
Jag hade haft ont till och från ett tag, under slutet av 2008 men hade inte tänkt på det så mycket iom att det var i samband med min separation så trodde jag att det kunde bero på stress. En dag var jag och fikade med en väninnan och upplevde ofantligt obehag med kallsvettningar och jag kunde inte sitta still. Jag tog mig till Sophies dagis för att hämta henne men hann ungefär 10 meter med henne i vagnen innan mina ben inte längre orkade bära min smärtande kropp. Min mor ringde vårdcentralen och min far hämtade mig. Jag stapplade in på vårdcentralen men la mig rätt snabbt på golvet, en patient i väntrummet sprang och hämtade en läkare som tog in mig i ett rum, jag skrek av smärtan, jag kunde inte stå, jag kunde inte ligga, jag kunde inte sitta och framförallt så ville jag inget av detta. Ambulansen kom och jag åkte snabbt till Sundsvall. Där det väntades en rad med tester. Denna gång diagnoserades jag med slidkatarr och urinvägsinfektion vilker jag köper eftersom jag haft jobbigt att gå på toaletten och sådant en längre period.
Efter detta har problemen dock kvarstått och min mage har gjort ont, i perioder har jag inte kunnat/vågat äta alls, har detta gjorts ändå, så har magen svällt och första perioden kräktes jag vid varje intag av föda. Sedan dess har det varit väldigt upp och ner vad jag klarar av att äta. Men att hålla mig till flytande vid första känning av smärta i magen har fungerat bra, det hjälper dock inte min kropp att orka och den förstör min personlighet. Ingen kan vara människa på flytande föda, så jag äter och jag får ont, jag sväller och jag kallsvettas och kräks. Jag har extremt ont, jag skulle kunna jämföra detta med vad som helst som gör ont i världen. Det känns som en kniv som skär och vrider på tarmarna. Det känns som att de är överbelastade, de går verkligen i strejk och protesterar. Det är en knivskarp men ändock molnande smärta, ett obeskrivbar ofantligt tryck mot magens känsligaste delar. Jag kan inte leva med mig själv när jag inte äter, så jag äter och jag får ont. Fosterställning är den position som tar bort mest smärta, men detta hjälper ändock inte. Efter att ha varit in och ut från sjukhus utan svar så önskar jag bara att de kan komma på vad det är för jag börjar känna mig skeptisk mot sjukvården och deras rutiner. Ge mig en remiss till någon som kan området? Det har gått över två år och vi har inte kommit någonstans, det enda som konstaterats av sjukvården är att jag har ofantligt ont, att det krävs tre doser morfin för att jag ska kunna slappna av samt att de helt enkelt inte vet. Tack, men allt detta visste jag innan. Jag har kommit till den punkten att jag vet vad jag ska undvika för att få ont men att jag inte orkar bry mig om det, jag har även kommit till den punkt att jag känner att inget spelar någon roll längre, för smärtan tar över allt. All energi och all lust att ens vakna på morgonen. Det finns personer som håller mig uppe, även om det är via sms, msn eller genom personlig kontakt så känner jag att det är NI som räddar mig just nu. Ni som ger mig orken.

Tack för att ni stöttar mig trots att jag ser gravid ut ibland! All jävla kärlek till er alla!


smärtan.

Jag skulle vilja göra som barn gör, ni vet, räcka ut tungan åt folk. Men det går ju verkligen inte i det vuxna livet, då får man ta sig en diskussion istället även om man egentligen bara vill ligga kvar i sin fosterställning, där världen känns som en mycket bättre plats för tillfället. Där smärtorna lindras för en stund och tankarna slutar att snurra runt i det stackars huvudet som redan besitter så många funderingar.

Imorgon ska jag i vilket fall ringa läkaren igen, har bestämt att detta är ohållbart nu, smärtan gör mig ofantlligt irriterad och det går ut över människor jag inte vill att det ska gå ut över. Jag önskar att kunna äta utan smärta och jag önskar att jag kan få det normalt igen. Idag kräktes jag av smärtan som uppstod. Jag orkar inte mer, helt enkelt, det tär på krafterna på alla möjliga vis. Vilket inte känns okej mot någon, speciellt inte min lilla skatt.. Så jag ber en stilla bön om en remiss till en specialist.

Idag åt jag jätte mycket mat och jag fick syna för mitt brott..

Förövrigt så verkar det vara någon form utav nyfunnen trend att bjuda ut mig över facebook. Konstigt kan jag tycka, men lite gulligt av dom.

aj som...

Och jag tycker att det är konstigt att jag blir deppig när inte ens kroppen fungerar som den ska och när jag inte har en mening med mina dagar, inget mål och inga rutiner. Igår satt jag på fönsterbrädan och tittade ut över havet, halvt dubbelvikt för att jag hade så ofantligt ont i magen. Det är som en kniv som vrider om mina tarmar till oigenkänlighet. Jag sitter just nu på fullaste allvar och funderar på om jag inte ska åka upp till Umeå och lägga in mig själv där. I Sundsvall har dom aldrig hjälpt mig, de har konstaterat att jag har svin ont och att något är fel, men de har ingen aning om vad och skriver ut mig. Om och om igen, som att det skulle lindra smärtan. Just nu har jag inte heller psyke för att inte äta något. Jag behöver äta, mitt humör dödar annars alla i min omgivning och det är absolut ingenting jag vill. Frustrationen växer och når otroliga propotioner. Det där slaget i magen som kommer med jämna mellanrum gör inte den knivskarpa smärtan bättre, jag vet att det är nu jag borde börja äta flytande igen men jag orkar inte, min kropp orkar inte och min själ protesterar hejvilt. Jag önskar att jag hade en hand i min nu, alternativt en hand som stryker mitt hår och vars ägare som säger att allt kommer att bli bra. För just nu tvekar jag över detta. Det gör ont och det går inte att förneka. Jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte. Vill och kan inte ta hand om mig själv ens. Jag vill bara ligga här och känna min smärta, inte behöva röra mig. Inte behöva göra någonting. Men min vardag tillåter inte det, hur mycket jag än försöker.


Vart är rewind knappen för livet?


uppskattning..

Det finns en person, nästan så långt söderut som det bara går att komma som får mig att känna mig så ofantligt vacker, som om jag är ståendes på en piedestal. En gudinna, en underbart fantastiskt skapelse, en bra människa och fin person. Alla orden blir ett virrvarv i min hjärna och jag finner uppskattning. Jag gillar när goda vänner säger ärliga saker, när de visar att jag duger, som jag är. När jag blir något fantastiskt i deras liv, när de tackar för att jag förgyller deras kvällar och dagar, när jag blir något alldeles utomordentligt för dom. Tack, för alla fina ord och meningsbildningar av uppskattning. Jag önskar mig ingenting annat i mitt liv. Jag önskar mig ännu fler underbara människor i mitt liv, för jag får aldrig nog av er. Ni är min drog, min absoluta drog. Jag är väldigt djupt beroende. Jag tackar åh djupast. Jag behöver er, jag älskar er. Mina obeskrivliga vänner.

Och så fort, så oroar jag mig inte längre. Ni finns.


.



Don't forget me, I beg..

You know how the times flies.
Yesterday was one of those days.
And I woke up this morning with at feeling of satisfaction.
For me.. I hope it isn't over.
But I wish nothing but the best for you, but dont forget me, I beg.
No one knows how bittersweet this tastes..
I'm sure that you can catch me, if you dont run.


allt nattligt.

Har dragit följande slutsats: Min kropp hatar mig och enda sedan min födseln då den försökte döda mig med "navelsträngen-kring-halsen-metoden" så har den försökt att ta död på mig på diverse sätt.. Den är allergisk mot allt och ingenting, magen kan inte hantera föda på ett normalt sätt, jag skadar mig svin enkelt och jag lider av diverse små skavanker. Det är verkligen defekt rakt igenom. Men det för ingenting, för jag är starkare än problemen. Jag vägrar vika mig för allt som gör ont.

Jag har kommit till den punkten i livet, till tiden på året, av elände, av nedstämdhet. Men igår och idag räddades jag lite, men är ändock fortfarande rätt indirekt självdestruktiv. Något tär, alltid och kommer göra det, tills jag hittar rätt. Tills jag kan lita på mig själv helt och på allt jag står för och har någon bredvid mig som kan förstå och som gärna lyssnar men som inte behöver oroa sig. Jag är en fantastisk människa egentligen och jag har så ofantligt mycket att ge, men ibland kommer det och slår mig i ansiktet, allt det där gamla, som jag så jävla bra har grävt ner. Ibland får det armar och gräver sig upp lite, viftar på en hand och säger "Hej du! Minns du mig?" - Ja jag minns och jag avskyr. Jag har tagit fram spaden igen och ska gräva igen, denna gång för gott, förhoppningsvis. Men tills dess är jag nog skrämmande och det kan med all min otur förstöra allt. Men jag är positiv.

Idag efter att jag umgåtts med Linda samt träffat på Emma så gick jag hem i den varma härliga solen med ofantligt bra och glad musik i mina öron och såg ut över havet och kände en bris av lyckan, den där livslyckan och glädjen och orden från olika sångare värmde mitt hjärta igen. Det var en bra stund, jag log och älskade igen. Jag kommer kunna älska fler människor, jag lär mig att lita på och älska dom. Jag älskar mig själv och jag älskar Sophie. Ibland behöver jag dock peace of mind. Det blir nu, i mitt fönster med en cigarett, tittandes på den otroliga natthimlen. Jag drömmer mig bort, till din beröring. Men jag tror inte att du förstår.


.



Most important is never ever losing faith!



en liten titt i störd-hjärnan..

Jag försöker koncentrera mig, jag försöker att inte skrämma iväg människor runt om mig men det verkar inte riktigt gå så som jag tänker. Ibland kan jag säga saker som jag inte borde sagt och ibland så tror jag att jag verkar svårare än jag är. Men jag har en komplex hjärna, som är förstörd av händelser som aldrig kommer att försvinna, på gott och på ont. Det kan nog vara dessa upplevelser som skrämmer andra. Men en sak är säker, jag har aldrig låtit det gå ut över någon annan än mig själv. Jag tror att jag är dålig, jag tror att jag inte är värd något ibland. Det är en period och den går alltid över, när jag inser att jag har en massa fantastiska människor runt om mig. Men jag orkar inte bli utnyttjad, jag behöver ärlighet och jag behöver ha någorlunda koll på vad folk runt omkring mig egentligen tycker och vad de har för intuitioner. Jag tror mig ha koll på vilka som är mina riktiga vänner och jag tror mig ha koll på att de tycker likadant om mig. Det blir betydligt svårare när det gäller män, de an tycka att de vill ge mig allt ena stunden sen nästa så är det inte alls så. Jag har inga förväntningar what so ever just nu, har bestämt att det är lika bra, jag är glad över varje minut jag erhåller. Behöver inte sägas så mycket egentligen, dock tror jag att jag inte har förmågan att läsa och förstå människor längre och det frustrerar mig en aning.

Men som sagt, jag har bestämt mig för att chilla, jag ska kontrollera alla känslor av att måsta, jag ska bara ta varje dag för vad den är och sluta analysera varenda litet ord. Det har jag bestämt mig för, annars kommer jag att förstöra allt som hittills gått så bra. Jag har även hittat någon som verkar kunna lyssna på allt mitt psyk, hoppas jag inte skrämmer bort personen bara, det är inte min avsikt.

Nu ska jag väl börja klä mig, ska möta en vän på stan och sen äta middag med en annan. En fick vänta tills nån annan dag, jag har inte tid med alla. Men det känns fantastiskt att så många saknat mig så över en helg bara! I love you!



a complex mind

We all drink to forget
Some of us more than most
When reality gets too real
And the fires of hell to close

We all have our days
When nothing goes as planned
And not a soul in the world
Seems to understand
And for someone to talk to
You'd give anything

What matters most is never ever losin' faith


Keep your faith alive
You're not the only one


Sthlm

Det har varit en konstig helg i Stockholm med många blandade känslor, visst är det så att jag alltid trivts bra där och att jag funnit stor frihet, det tänker jag inte gömma under mattan. Men denna gång kändes det inte likadant. Det har som att något saknades för att staden skulle vara lika fulländad som vanligt och jag tror art jag vet vad det är men jag låter det förbli osagt. Jag har givetvis haft riktigt trevligt och träffat fantastiska människor från olika delar i världen. Jag har skrattat med andra och med samt åt mig själv. Men det kändes tomt och som att jag hellre var på flera andra platser istället. Jag har till och från varit på dåligt humör, vilket inte alls är likt mig och det kändes som om jag tappat en del av mig själv där ett tag och jag vågar påstå att jag saknade Härnösand. Jag sitter på tåget nu och skriver på Joel, så blir inte mer text just nu. Kanske kommer på något att skriva när jag kommer hem om en timme ungefär. Börjar nämligen få kramp i handen nu.

Har saknat många av er!


<3

Vem är det som hjälper mig när jag hjälper andra?
I vems famn ska jag då ligga?
När jag behöver stöd bland allt stöd jag ger?
Vem ska stryka mitt hår och säga att allt blir bra?

Det är en tung natt och jag har ingenstans att vända mig.
Jag är ensam och förlorad..
En stilla önskning om att få finnas i någons närhet.
Ett hopp om att få höra tröstande ord men nej det blir en sömnlös natt.
Oron tar över hand.

Förstår du inte att människor älskar dig?
Att det finns dom som behöver dig men som samtidigt tror att du är kapabel att utföra stordåd?
Som tycker att du gör stor skillnad på jorden och de som skulle göra vad som helst för att få stå bredvid dig och hålla din hand när det blåser extra hårt.

Jag skulle göra vad som helst för dig.

åh kärleken.

Jag kan fan inte hålla mig längre! Har lovat att inte slänga ut det men jag vill inte dölja det..

Jag har skaffat pojkvän, hans namn är Joel och vi är mycket lyckliga tillsammans.

Han är liten, mörk, en aning kantig men ofantlig slim, han gör allt jag vill och håller koll på saker åt mig. Det enda han inte gör är lagar mat, men det kan jag göra, så det är ingen fara. Han har även fått en helt egen kudde nu och jag tror att han trivs ganska bra hemma hos mig. Just nu ligger han i soffan bredvid mig lätt lutad mot min mage.

If this isn't love, then why do you fit my hand this way?



Ibland så bråkar vi, men jag tror att det hör sunda förhållanden till, att säga ifrån och ventilera lite.


I think it will last in love, cause you leave me breathless..

Joel, jag älskar dig redan <3


sometimes..

Det känns halvtungt att erkänna men jag tror att det var min tur att bli dissad denna gång.

Jag finner mig själv gå runt och sucka över karlar hela tiden. Meningsuppbyggnader i form av "Åh, typiskt karlar" och "Jag förstår mig fan inte på karlar" är sådana meningar som lämnar mina läppar oftare och oftare nu för tiden känns det som. Det är nog mig det är fel på trots allt. Men jag hänger inte läpp för det, jag klarar mig superbt helt själv. Men det var väldigt synd, ja det var oerhört synd. Men jag tror mig veta exakt hur det kom hit, hur alla vägar i mitt liv ledde mig just hit. Men allting ordnar sig alltid. Imorgon har jag min första sovmorgon på en vardag på länge, det känns tungt samtidigt som det ska bli skönt. Men jag har ett ton plugg att komma ikapp med också, så jag ska försöka komma upp i tid ändock.


Ibland gör det bara ont, utan anledning men fullständigt genomskärande. Om det fanns en mening med allt som hänt på sistone så skulle jag vilja få den nerskriven och signerad av Gud. Men det spelar ingen roll, jag kommer att hitta något liknande men jag tror inte att jag glöms bort i första taget. Ibland så rullar det på, ibland så rullar det av. Som när man skriver sms i bilen, risken att man kör av vägen ökar markant. Jag riskerade och jag körde av vägen.

Nu ger jag upp, men det är okej att ge upp ibland. Det kommer att komma en tid med nya tag. Huvudsaken är att jag inte drar ner mig själv i vårdepressionen som har en förmåga att uppstå. Kämpa.


.

Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead.

I hope you see my face and will be reminded,
that for me, it isn't over..



<3




Alltså denna tjej, denna sång. Åh jag dör i hela mig.


all over, all time.




You know that feeling?
When someone touches your skinn and you really dont know what to do with yourself.
So you just feel it. You just sit there and embrace it.
That feeling, and noone can really live without it cause it makes you feel more then needed,
it makes you feel appreciated and sometimes it makes you feel loved.
But sometimes, in rare occasions, it makes you swirl and you need to catch your breathe.
You are in the line to become an addict.
You will just need it more and more and it will scare you to begin with but after a while,
you just know, that you will never manage without it and it doesnt make you terrified..
Cause you dont know yourself anymore, you are lost in the secure touch of your skinn.
You are so lost in being loved that nothing else matters.
And you will wake up while realising that the touch is gone and everyone around you aswell.

Love is a life-long lesson.
And you make the same mistake every time.
You let one thing, mean everything.
And you get lost.
In love.


.

I wish I could describe to you that feeling that you've landed, safe and sound after a visit on the heart of selfdestruction and realised that you actually did survive. I wish I could tell you that your heart never was broken, that it was all just a dream. I wish I could pinpoint exactly the moment you gave up and why, so that you could understand that it wasn't worth all the tears and all those nights wishing for better. I really wish I could tell you that you're going to manage absolutely fine right away, but I cant, cause as with any other addiction, you need time to get pass the point of needing, the part of missing it, and then you can realise that the only good it's done; is damage.
Because its the fact that it has damaged you, that will make you not want it ever again.

I wish I could tell you that, but I cant, cause I never got myself pass the part of missing and near enough to touch realisation.


But I know that you can, 'cause You are the Kings and Queens of your own happiness.





Kan fortfarande relatera till gamla blogginlägg..

Jag känner det igen, minnena. Jag ska inte läsa så mycket, från förr i tiden.
Det är som att ta en kniv och rispa lite på ytan, en skör yta. Jag må vara social och framåt, men jag är nog egentligen rätt osäker, men jag gömmer mig för den jag var då, för att jag snarare känner förakt än stolthet. Kanske inte över mig själv som person men för att jag lät allt ske. Så jag drar själv parallellen att det är därför jag hittat och byggt upp en alternativ Alexandra, eller så är det pga allt det som hänt som jag är just den här Alexandra. Jag trivs ändå bättre på det här sättet, med lite go i mig själv. Jag vågar, på ett annat sätt, jag har växt. Men ibland, i min ensamhet så känner jag det där, oundvikliga, de där mörka sakerna; minnen. De spelar upp sig, inte alltid i bilder utan allt för ofta i känslor, som jag för min del inte riktigt vet hur jag ska hantera, så jag gråter. Efter det får det vara bra, jag står inte där, jag är inte samma veka, svaga person. Jag har byggt upp mig, men jag är ödmjuk, ser inte ner på någon. Det spelar ingen roll hur någon ser ut, hur någon ter sig, jag ser inte ner på någon förrän de felar framför mig, om och om igen. Alla människor är värda något, stort. Ingen individ förtjänar att tryckas ner. Visst sker det onda saker varje dag och vi behöver lära oss att hantera det, men det finns gränser. Men jag tror att vi måste sätta ner foten och ändra lite vart gränsen går. Vi håller den nog för högt.


Did you give the world som love today?


Ge lite extra och ta lite mindre.
Försök vara ditt bästa varje dag.
Lev livet och läk såren.
Lev i nuet och försvinn i det förflutna.
Se till att imorgon blir ett fint igår.

Jag ska försöka.


Augusti-2010



Efter att ha sett dokumentären: De förlorade barnen.


Jag blir så arg, upprörd och frustrerad. Det får och kan inte gå till på det här viset. Jag har alltid varit skeptisk mot socialförvaltningen och deras maktlystenhet, men det här gör mig så oerhört kritisk mog hela systemet, mot hur människor agerar och hur handläggarna ser på fallet. De belyser inte ur någon aspekt vad som egentligen är bäst för barnen. Alltid har jag ansett att det här med att barn runt om i landet slussas runt mellan olika familjer, ibland hela sin uppväxt är absurt och fullständigt oacceptabelt. Att socialen en gång per halvår gör en bedömning och kan antingen skicka dom till sina biologiska föräldrar, låta dom stanna där de är eller skicka dom vidare, gör mig rätt illa tillmods. Det ska göras behovsanalyser innan barnen placeras, familjerna ska kollas upp och verkligen ha som tanke att barnen som placeras hos dom ska bo där, på heltid, resten av sina liv. Barn ska inte behövas slussas runt, de ska hamna rätt på en gång. Och folk undrar varför det finns stor procent fosterhemsbarn bland unga kriminella. Jag ser iallafall en ohygglig logik och ett stort samband mellan dessa. Barnen mår inte bra, de är förvirrad och vet inte vilka de kan och borde förlita sig på. Detta gäller en stor mängd barn, givetvis inte alla. Och självfallet finns det barn som hamnat rätt på en gång, det finns barn som inte gjort det men som mår bra ändå. Men det jag säger är att det ska göras en analys av barnens behov och de ska i allra största grad hamna rätt, på en gång.

Jag vet inte om det är så att jag är känslig, eller om det är för att jag själv är mamma, men jag känner så ofantligt för dessa föräldrar som inte får ha sina fosterbarn kvar och att det kan ske på det här viset. När man fick höra barnen gråta och säga att de vill komma hem så kunde inte mina tårar hållas tillbaka. Jag blir nog ledsen när mitt barn säger att hon vill vara med mig när hon inte ska vara det. Jag mår dåligt över att hon hamnat i den situationen att hon inte kan ha oss båda två, samtidigt. Jag vill inte ens föreställa mig hur det måste kännas att vara förbjuden att få träffa de barn, man fostrat i princip hela deras liv och att höra dom gråta och säga att de vill ha dom. Fruktansvärt, det är för mig tydligt, vad dessa barn behöver. Varför kan inte socialen se det?

Speciellt när socialen vill att dessa barn ska återbördas till sin biologiska mammas, när hon är intellektuellt funktionshindrad och är dömd för brott, våld och vapeninnehav och när barnens styvpappa dömts 8 gånger för misshandel och under den tid jag skriver avtjänar ett straff. Sjukt.. sinnes jävla sjukt..

November-2010


Elektriskt ljus orkester.

Hey you, with the pretty face!
Welcome to the human race.

Look around and see what you do, everybody smiles at you.
See how the sun shines brightly, in the city, on the street where once was pity.

And you want so much but you're all out of luck.
When you're so downhearted and misunderstood
Just hold on tight to your dream.


ELO - Mr.Blue Sky
ELO - Hold on tight




Mate?

Det är det som kan vara problemet med Soulmates..
För lite Soul och för mycket Mate.
(
eller tvärtom. )

Finns inte där heller någon sund balans. Utan som med allt annat så går man och vinglar på en alldeles för tunn lina. Det kan även vara så att man måste inse att det inte finns några fairytale stories utan att om man vill ha en saga, så får man skriva sidorna själv och varje dag är en ny sida att fylla i. Jag tänker iallafall sluta vänta, tro och hoppas. "Good things comes to those who wait" och det är väl vad man får göra, som alla andra dödliga. Skillnaden är att jag aldrig någonsin lär mig utan gör samma missar om och om igen. Jag, som ni vet, hade kunnat haft allt, gånger om och gånger igen, men jag lägger krokben på mig själv, varje gång. Dags att lära sig att gå utan att snubbla på sig själv.

En mening som jag levde efter för några år sedan, som jag lärde mig var sant på det hårda viset var: Den enda du kan lita på är dig själv.

illamåendet = hunger?

Det slog mig nyss, som en blixt från klarblå himmel, illamåendet jag har haft den senaste månaden kanske inte alls är vad alla trott det är, för nej det är det faktiskt inte. Det kanske.. hör och häpna är jag som fått tillbaka förmågan att känna hunger, det är faktiskt inte alls långsökt, överhuvudtaget! För precis alldeles nyss i all mitt illamående så kände jag hur magen kurrade. Den kurrade! Det är nog hungern som jag känner, är det såhär det känns? Kan man bli så hungrig att man mår illa? Kan någon snälla besvara detta. Jag vet ju trots allt inte..


monster is monster.

Mitt monster har börjat låta som ett monster också, en rolig fotnot såhär mitt i natten mindre roligt att det faktiskt är mitt i natten och att hon morrar inne i sitt rum, tror inte att hon riktigt hanterar avvänjandet av att komma in till mig mitt i natten för att sova som uppstått den senaste månaden i min svaga period av föräldraskap. Jag har varit trött och sliten och har inte riktigt orkat säga emot när hon kommit mitt i natten. Så jag antar att min sjukdomsperiod nu för något positivt med sig, dvs att avänja henne nu när jag ändå är vaken nattetid. Hon säger ju t.o.m att hon vill sova i min säng när hon vaknar, så jag antar att när hon inser att hon inte kommer att få göra just detta när hon vaknar så slutar hon att vakna. Det är ju så man gör, om jag förstått rätt.


RSS 2.0