.

Nu har vi taggat och peppat jätte länge för den här dagen, dagen vi åker och har the weekend of weekends i Umeå, jag ser fram emot det så mycket att hela jag sprätter, jag ska snart åka och handla virke och sen hämta Emelie och hämta hennes saker innan vi hämtar upp övriga resenärer och beter oss mot Norrlands huvudstad. Vi kommer att börja tidigt idag och jag tror inte att jag kommer att hinna blogga någonting överhuvudtaget om jag ska vara helt ärlig. Men det kommer att bli en fantastisk helg hoppas jag, men iallafall helt klart lovely människor och nya bekanta.

Fick nyss hemska nyheter så känner mig helt ställd.

Jag ÄLSKAR dig min vän! <3<3<3<3



en dag.

Jag var med min mamma och shoppade i Birsta, hon hämtade mig kl 10 och vi kom hem vid 18, man var lagomt trött i benen och hade gott om skavsår.. Men man fick en hel del shoppat.. alla kläder till mig gick på 400 och hälften av sakerna till Sophie på 133 kr. Jag är bra på att fynda jag, mina vänner gillar att gå med mig för jag hittar alltid en massa på reorna. Handlade även på Coop, lite kräftor och gott tills ikväll, ska ha film-mys något jävulskt! Vila de stackars fötterna och se fram emot imorgon då det bär av mot Umeå med tre fantastiska tjejer, ska träffa lite kompisar och festa sönder oss en aning, så imorgon ska det packas och inte bara till mig. Ska även packa till Sophie som åker till mormor från sin pappa på söndag, hon ska vara med henne mån- och tisdag. Nu ska jag slänga kassar och betala räkningarna. YEY.










vad är meningen?!

Min anledning att leva mitt liv och att satsa på mig själv som människa och inte göra dumma saker samt ha en stark karaktär och inte utsätta mig själv för onödiga saker är;

Sophie, 3 år och 5 månader, världens finaste och mest värdefulla människa, en fin person som förtjänar en mamma med fokus, styrka och självrespekt. Som kan ge trygghet och vara en bra förebild.

När jag inte hittar någon anledning, när allt känns tomt och svår, oförståeligt och jobbigt så tänker jag bara på det som gör mitt liv värt att leva, det som förgyller min tillvaro. Hon har gyllene hår, små tänder som strösocker, ett leende som värmer i den kallaste av vinter, lyckliga ögon med så mycket fantasi men ändå så oerhört mycket vishet och förståelse. Vad och vart vore jag utan min vägledare, utan min andra hälft i vått och torrt. Vad vore jag utan hennes intelligens? Hon säger saker som får en att fundera. Man kan resonera med henne och hon förstår alltid. Man ska inte jämnföra barn men ibland kan man inte låta bli att göra det när man ser hur långt hon kommit i sitt liv. När jag växte upp så var jag nog inte ens hälften så säker som henne. Och många pratar om att unga kvinnor inte ska ha barn, men vadå? Vi minns mer hur det var att vara liten och vi har en annan livsstil, som är lika bra, jag anser den t.o.m vara bättre. Sophie är cool, hon är vän med många av mina vänner och det ger henne insyn på flera olika sätt att leva och bete sig, olika sätt att uttrycka sig och prata. Varenda en av mina vänner kan bidra med något. Så är det nog för äldre också, men som jag nog tror så umgås inte dom lika mycket med vänner tillsammans med deras barn och inte på samma sätt som vi gör.

När Sophie kom så lovade jag henne att bli en super mamma, en cool mamma men en som man kan vända sig till om allt, som en bästa vän, jag lovade henne trygghet och roliga äventyr. Jag lovade aldrig bort smärta men försäkrade henne att jag ska göra allt för att hålla henen borta från den, men inträffar den så får man hantera den och man lär sig av det med. Jag sätter mig gärna ner med henne och förklarar olika saker, jag är en tämligen pedagogisk människa och kan jämföra med andra saker när jag förklara om hon mot förmodan inte förstår.

Så min anledning  att leva och min mening med livet är; Sophie, 3 år och 5 månader, världens finaste och mest värdefulla människa, en fin person med slående intelligens och förståelse. Med en super jävla bra uppväxt som ger många bra livserfarenheter. En liten tjej med sin mamma alltid vid sin sida.



"Mamma du är söt, jag älskar dig mycket"
"Mamma, kommer du älska mig när jag är hos pappa?"
"Mamma, jag vill också hem, men doktorn måste titta på din fot först"

Jag saknar dig, varje dag, så att det gör ont. Min älskade lilla ängel <3



u-shape.

I don't know how else to put this.
It's taking me so long to do this.
I'm falling asleep and I can't see straight.

Where am I supposed to hide now?
What am I supposed to do?
You still don't think I'm gonna see this through.

Tell me I'm a part of history.

Tell me I can have it all.
I'm still too tired to care and I got to go.



Pratar med någon om beroende, denne säger att om denne får en anledning (nån speciel) så skulle han sluta på en sekund.. Jag svara att det inte ska behövas det egentligen, livet är inte slut och allt kan bara bli bättre. Man kanske får leva med sina misstag men man kan iallafall försöka fixa dom.

Jag oroar mig för den här personen, denna har ändå en stor del av mitt liv. Så jag blir förvirrad och vet inte vad jag ska göra. Vill hjälpa till men vet inte hur jag ska sträcka mig utan att göra för mycket och för stort av litet. Jag ska göra mitt bästa helt enkelt. Sen märker man. Jag ska hjälpa till, jag ska försöka. Även om det egentligen inte är min uppgift, men jag vet att en liten del av detta är pga mig, oavsett vad jag själv tänker om det. Det var ändå något förut och allt som hänt som har lett personen hit har funnits i min världsbild. I mitt liv på något sätt. Kan inte förklara och gå djupare in på det. Men jag oroar mig, ur många aspekter och av många anledningar.


But that's alright, 'cause I like the way it hurts.


"it has to be said"

I'm running out of time, out of mind.
Nothing will ever be the same but time remains.
Standing still I see your face.. I know I need you.
I know I want you. Lost and confused.
The fault is my own.

Snart ska jag gå på dejt nummer två för idag, med en väldigt kär vän som jag känt i många år. Jag vet inte när men personen skulle höra av sig när det skulle bli lite dejt. Du vart jag är, vad jag är, hur jag är och varför. Du brukade vara min bästa vän, den jag litade på mest av allt, den jag träffade varje dag. Men ibland så ändras saker och ting. Till och från har vi varit tillsammans, gånger om och gånger igen har vi inte varit med varandra. Det har känts lika tomt varje gång.

Jag vet vad jag vill med livet, det finns ingen fråga om den saken, frågan är lite med komplex. Det är ingen jätte bra tid för mig och det känns hopplöst och orätt på många vis. Önskar att det vore annorlunda ur många aspekter. Jag vet att det går att rädda och att det kommer att bli bra, jag tror på det, för att jag vill göra det. Men nu är jag stressad och tryckt och vill helst bara gömma mig i ett hörn och låta mörkret sluka mig. Kommer nog bli många sena kvällar framöver, gissningsvis. Det är inte det att jag inte vill allt det här, jag kan bara inte. Det är omöjligt. Som att sommaren skulle komma mitt i vintern, omöjligt. Man får helt enkelt vänta på den tiden.

Ibland gråter jag, för att jag är oförmögen..
Oförmögen att göra allt jag vill,
oförmögen att agera. Att ta ställning.
Det är mycket jag är oförmögen till.
Det är inte rätt. Fel, rätt, fel.

Ibland vill jag bara försvinna in i ovissheten.. Där kan jag stå och titta på.
Tiden passerar ändå och åren går snabbare med åldern. Hjärnan får ett annat perspektiv på tid, än när man var liten och allt gick som det gick och tiden flög i väg i lekarnas värld. Sen tonåren, de långsamma åren. Sen äntligen så ställer hjärnan in sig och tiden går, lagomt. Men när man ser tillbaka på tiden så har den gått väldigt snabbt och en vecka känns inte som en evighet som det gjorde när man var äldre, det går snabbare dit. Jag går snabbare.

det slår, rytmiskt.

Jag anser mig själv rätt duktig på att sätta ord på känslor.. men nu är jag rädd för orden som jag ger dom. Oerhört rädd.. och jag visste aldrig att ord kunde göra allting så svårt, jag visste inte att de kunde göra så ont, när det är ord av snällhet. När orden betyder någonting. Men ord krossar mitt hjärta om och om igen.

Min mor, en av mina bästa vänner pratade med mig om en tjock barriär av is och jag önskar att hon hade rätt, jag önskar att det vore så enkelt som att tina den, att hacka sönder ett hål i den och sträcka sig in. Men det är tyvärr inte det. Jag vet att jag kan vara det bästa av mig, jag vet att jag kan ge det till alla, att jag är skyldig mig själv det, men tyvärr vet jag inte om jag kan. Det som gör mest ont, är just de där orden man hör, som går rakt in i hjärtat även om det är ord om hur dålig man varit, hur bra man är eller hur man gjort skillnad på något vis. På olika sätt.. Jag har fått mitt hjärta att göra ont på grund av alla de sätten. Just idag, gråter jag för ett av sätten.

Det finns ingen klarhet för andra att se, om man inte ser den själv. Det handlar inte om hur jag ser på mig själv, hur alla ser på sig själva.. i slutänden handlar det bara om hur andra ser på dig. Det finns alltid tid att ändra det synsättet även om det känns långt borta. Jag önskar att jag kan rädda alla och att alla kan rädda mig. Men kanske är det just den där barriären av is som gör allting lättare och mer självklart. Kanske.. är det den som utmanar dig.


Det är mycket om mig som ni inte vet, som ingen vet, som jag inte vill att någon ska veta och saker jag vill att vissa ska veta men utan att finna modet att berätta. Ofta får jag höra om hur modig jag varit, hur starkt jag sträckt på mig. Men jag kan inte låta bli att fundera på hur jag ska ändra det synsättet. Jag har inte varit något av detta. Jag har bara varit; Alexandra.
På gott och ont, jag har gjort misstag som alla andra och ibland gör jag dom fortfarande men alla misstag har gjort mig till den jag är och bildat min väg i livet, jag tycker inte alltid om vägen, men jag ser ljust på den långa sträckan jag har framför mig. Det finns mer i livet än funderande och ånger över det som är och kunde vara. Om något ska vara, så blir det så, om inte.. så var det en fin rastplats på vägen.

Men den stora frågan är.. hur kommer vi igenom barriären till våra egna hjärtan?


.



I wanna be in another place.
I wanna be in the energy
not with the enemy
A place for my head.



nattligt.

You can't mend a broken heart.

Jag antar att det inte är så enkelt som man vill att det ska vara, aldrig får man hellre någon klarhet i vad det är man gör, vad man ger sig in på och vilka man skadar på vägen. Jag har en kär vän, en väldigt, väldigt kär vän, som jag bryr mig om mer än allt och jag hoppas att det går bättre för henne än vad det gjort för mig. Och visst, as much as I'd like too så vet jag inte om det är det smartaste just nu. Jag vill vara med dig, om jag kunde, tammefan varje dag. Men jag är hindrad och trasig. Och är det en sak jag lärt mig genom tiderna så är det att man måste älska sig själv innan man kan älskas av andra. Vart står vi? Du verkar veta och jag ser upp till din karaktär, du påminner mig om mig själv i en liknande situation. Vi beter oss på exakt samma sätt, detta kan förvisso bero på att vi i övrigt är väldigt lika. Jag hoppas iallafall att du hittar vägen tillbaka snabbare än vad jag gjorde. För ingen vill ju såra någon. Ingen vill få någon att känna sig mindre. Så jag vet att du kommer att klura ut det här. Såsom jag gjorde, jag hoppas bara att du hittar dit snabbare.

Ikväll hörde jag återigen ett av mina favoritcitat.. dock bara första delen, även av den nyare versionen, men nära nog, jag fyllde i resten och fick ännu lite klarhet.

"Hell has no fury.." sa personen i fråga.. jag fyllde i.
- like a woman scorned.

Detta skrivet av Shakespeare enligt många, dock är detta en felcitering, följande är det riktiga citatet av William Congreve, ur pjäsen "The mourning Bride" (1697);

"Heaven has no rage like love to hatred turned / Nor Hell a fury like a woman scorned."


Jag antar att det är lite så jag känner mig ändå, scorned. Och även så så vill jag meddela att man inte leker med min fury. Skämt åsido, så känner vi väl alla oss så då och då, vad vore livet annars? Jag önskar att jag kunde definiera glädje.. naturligtvis kan jag inte det, vad jag däremot kan göra är att säga att utan ilska och sorg, så skulle inte glädje kännas lika värdefullt. Det har jag erfarat, gång på gång. Jag bara önskar att det kunde komma tydligare, jag önskar att jag slapp såra människor och jag önskar att de slutar såra mig. Jag vet att det finns en hel värld där ute som skriker mitt namn och jag vet att jag skulle kunna göra vad som helst, men jag är rädd, inte bara för mig själv, att misslyckas och att känna mig dålig, utan även för vad andra ska tycka, även om jag vet att det är fruktansvärt fel. Men det är väl som dom säger, man ska inte vara rädd för sina drömmar. Det som kommer ivägen för dom får man lösa på vägen.

Jag har sagt det förut, men jag skulle verkligen vilja åka fram i tiden och se vart jag står, vad jag gör och hur, samt med vilka människor i min omgivning. Men samtidigt inte, för då skulle det inte kännas lika spännande att ta sig dit. Jag har mycket att säga ikväll, tror jag iallafall, så jag ska sluta med att tacka mina två finaste vänner för en excellent gårdag, tack och tack. Utan er vore det aldrig samma sak.



kort uppdat.

Det är stadsfest idag.. så man gör väl som alla andra och trippar dit. Nu väntar jag på pappa som ska hämta mig så man slipper gå. Hinner inte skriva så mycket, han kommer när som helst.. Men jag önskar alla en trevlig kväll här i stan såväl som i alla andra städer. Kommer skriva imorgon, får så dåligt samvete när jag inte skriver, vet ju att det finns människor där ute som faktiskt bryr sig om vad jag skriver.

Ha så roligt ikväll my love <3



Vad vore en natt på slottet utan sockervadd?


.

"Why do we fall?

- So that we might learn

to pick ourselves up"

Alltid mitt favoritcitat, det ligger så mycket sanning i det och jag försöker hålla mig till det. - Att det är därför jag faller, för att jag ska lära mig att ta mig upp ur hålet om och om igen. Vet inte om jag kommer någonstans.

Det blåser ute, det är trots allt Härnösand, och det lugnar mig och jag vet exakt varför.
Det regnade idag och jag tackar dig för det. Regnet som faller ner för min kropp renar mig och jag vet exakt varför. Jag trivs i mörkret, mina tankar skingras lite. De som är kvar får klarhet. Och jag vet exakt varför.

Jag ser inte mig själv så väl längre, det är ingenting jag kan säga att jag gör rätt, allt blir fel, inget är som det borde vara eller skulle bli. Allt är upp och ner och jag vill inte vara den människan. Jag hade min trygghet, jag hade min kärna, jag kunde dela problemen. Man vet allt, man förstår varenda liten rörelse, varenda ton. Ingenting är främmande och ingenting ger en oro. Jag bara visste, nu vet jag ingenting. Jag är inte bara vilse i mig själv utan i min samvaro. Alla i min närhet förvirrar mig eller gör mig vilseledd. Jag känner mig inte förd bakom ljuset, än, det känns bara som att jag står där bakom ljuset och vinkar och hoppar i hopp om att bli sedd. Jag blir nog det, men jag vill inte se det själv, så jag står kvar, bakom ljuset, i mörkret, där jag finner klarhet.


Jag smsade en kär vän igår, berättade precis vad jag tänkte just då, jag borde inte gjort det, inte för att hon inte förtjänar att veta det utan för att andra behöver veta det mer. Jag vet inte hur jag kom hit och varför men jag fryser.. inte fysiskt men psykiskt. Jag vet exakt hur allt borde vara, men inte är. En fasad, ett ansikte, en förklädnad man kan ta på sig när man som bäst behöver, men det känns falskt och kommer att lura alla i slutänden. Jag är dum, som alla andra som gör misstag. Det var inte mitt men jag bidrog nog. Mörkret här inne ger mig lugn. Men framkallar även tankar som jag borde trycka iväg men som jag inte är redo att släppa taget om. Jag vet vad jag vill ha och jag ska försöka att få det även om det är det sista jag får gjort. I mina drömmar för alltid. Jag önskar att vi kunde dela natten och man får inte svar på frågor man inte ställer.


Det kanske är dags att sluta förneka och börja riskera.




forever thine, forever mine, forever ours.

ingen.

I don't need to be anything other than a prison guard's son
I don't need to be anything other than a specialist's son
I don't have to be anyone other than a birth of two souls in one
Part of where I'm going is knowing where I'm coming from


I'm surrounded by liars everywhere I turn..
I'm surrounded by impostors everywhere I turn..
I'm surrounded by identity crisis everywhere I turn..
I'm the only one who's noticed?
I can't be the only one who's learned!


Can I have everyone's attention please?
If you're not like this and that
you're gonna have to leave.


I don't want to be anything other than what I've been trying to be lately
All I have to do is think of me and have peace of mind
I'm tired of looking 'round rooms wonder what I gotta to do
Or who I'm supposed to be
I don't want to be anything other than me




=O

Varför har jag aldrig tid att skriva för? Jag gör väl egentligen ingenting speciellt. Har varit i stugan lite, träffat släkt och vänner, har missbrukat One Tree Hill (är redan på 5.de säsongen, vara bara nån vecka sedan jag började). Idag har Sophies rum möblerats om och hon har fått en 90s säng med Hello Kitty sängkläder, det älskade hon. Hon fick även nya ritpennor.

Jag personligen, är fortfarande nedstämd till och från men försöker att inte visa mitt barn det trots att det är svårt. Det är väl en av dom tiderna på året helt enkelt. Inte så svårt att se egentligen, är väl ungefär samma tidpunkter varje år och det spelar ingen roll vad jag gör, eller varje år och varje år. Depressionen började väl 2008. Men det har varit några, har hunnit med en sommar depression förut samt två vår depressioner och två vinter. Hösten är den enda årstiden jag brukar klara mig. Men jag älskar ju våren så det är inte så oerhört konstigt ändå. Har alltid älskat hösten, älskat modet, älskar luften, älskar allt. Man blir en annan människa.

Vet inte hur mycket ur H&Ms höst katalog som jag vill äga, åh jag blir galen.


get down with the sadness.

Jag ser samma mönster om och om igen, varje gång du känns sådär ofattbart långt borta, varje gång jag vill se in i dina ögon men Du inte är där. Om jag kunde hitta ett sätt att få göra det varje dag, att få det jag hade förut, så hade jag gett det allt. Jag finner mig själv, allt för långt ner. För långt ner för att kunna se upp. Det finns ingenting där att hämta ändå. Jag bara önskar att det vore annorlunda, att du vore här. Ingenting kan någonsin ersätta dig och jag njuter inte ett dugg av min situation nu. Visst finns det händelser och ögonblick som borde vara fruktansvärt minnesvärda och ofantligt älskvärda. Men utan dig ser jag bara vitt, jag ser ingenting. Världen ter sig grått och jag vet inte vart jag ska se någonstans. Det verkar som att ingenting fungerar. Jag fungerar inte.
Ibland önskar jag att jag kunde lagas, likt en bil kan räddas ifrån skrotning, bara man lägger ner tillräckligt mycket tid och ömhet på den. Men jag tenderar att inte tillåta det. Jag kommer alltid att vara trasig, inget kan laga mig. Jag kommer aldrig att bli fullständigt hel igen, för utan dig är jag halv och stunderna utan dig blir tomma och meningslösa. Önskar bara att jag kunde hitta en mening med allt, men det verkar inte finnas någon eller så har allt gömts långt bort, där jag inte kan hitta det just nu, men bara jag gräver lite, så kanske, kanske kan jag få det tillräckligt inom räckhåll för att greppa det. Men jag vet inte hur.


Om bara kärleken kunde hela mig.
Om den bara räckte till.
Men jag är ingenting utan dig.
Jag vet inte ens vem jag är.
Vart jag ska. Hur jag ska ta mig dit.
Det enda jag vet är att jag säljer min själ,
för att få ha dig här, varje dag.


Det handlar om livet, det gör det alltid och jag vet inte vart jag ska vända mig, känns som att världen slukar mig ibland, behöver bli omhändetagen ibland. Behöver känna allt jag ska känna, men jag känner inte. Men ibland måste man lära sig saker, som man kanske inte vill lära sig. Och ibland så måste man prata istället för att skriva, trots att det är en av de saker som får mig att må bra, varför vet jag inte. Det kanske är så att det känns som att jag öppnar upp mig för de jag behöver när jag skriver, eller så är det bara lättnad. Vad det än är, så får det mig alltid att må bättre. Jag önskar att jag fick och kunde skriva oftare. Nå ut till världen på ett helt annat sätt, jag önskar att jag kan göra skillnad med något jag är bra på. Jag vet bara inte vad och hur. Men någon gång kommer det att ändra sig, jag kommer att inse vad jag måste göra och världen kommer att acceptera det. Tills dess så önskar jag bara att jag visste nu.

(Jag försöker minnas hur det kändes, men jag hittar ingen känsla. Jag vill resonera med det, men det utesluter mig, om jag bara kunde minnas, så jag vet att det här är det. Annars.. ge mig det)

ingenting kan vara perfekt igen och jag antar
att jag får lära mig att leva med det.
Tills dess.. lev.


mitt hjärtas diamant.

Jag är fortfarande så himla glad att jag kunde ge Sophie en liten semester, när hon såg alla djuren och speciellt delfinerna och såg så lycklig ut började jag nästan gråta. Både en och två gånger. Det ger mig verkligen allt i världen att se henne lycklig och det var längesedan jag såg henne så lycklig. De där 6 dagarna i södern har inte bara fått mig att om möjligt älska henne ännu mer utan det har gett mig och henne glada minnen för livet och gjort så att jag verkligen sett vad sådana saker gör för barn. Hennes glada skratt, hennes busiga gangster skratt gör mig till världens lyckligaste människa. Det bästa med Sophie är att hon kan glädja andra, på sätt man aldrig kan förstå. Hon dummar sig, bjuder på sig och berättar roliga saker. Vet ingen som varit i hennes närhet som inte skrattat med eller åt henne. Hon är en helt fantastiskt individ, som man inte kan låta bli att älska. Så darling, du ska veta att inget du gör eller säger kommer någonsin få mig att sluta älska dig, för vad som än händer i framtiden så kommer du alltid ha mig och jag kommer alltid se dagarna med dig som de bästa i mitt liv.

Dagarna som är nu känns tomma och inte lika meningsfulla, det är ett jävla påhitt att barn har två föräldrar, skulle det inte vara bra om man kunde befrukta sig själv och få ha sin sötnos för sig själv exakt hela tiden? Nämen skämt åsido så är det jätte bra att de har en massa signifikanta människor i sina liv, mammor, pappor, plastisar, far- och mor föräldrar, föräldrarnas nära vänner, deras barn och respektiven. Det finns så många som formar ett barn, som ger dom vishet om livet. Men föräldrarna är alltid viktigast och jag älskar dig och ska lära dig allt jag vet och kan. Och med lite hjälp av omgivningen så kommer du att växa upp och bli ett helt fantastiskt vuxet barn med liverfarenheter som klår alla andra. Jag ska stå bredvid dig för varje steg du tar, redo att ta emot dig när du faller, redo att ge dig en knuff för att våga satsa på allt du vill, för aldrig ska jag sluta älska dig.




ohooonsdak.

Satt i tåget igår och funderade lite och kom på något riktigt bra att skriva här, synd bara att jag inte skrev ner det.. hade varit smart av mig. Hur som haver så är jag klädd och snart redo för en kväll med fina, fina tjejer. Ska bara fila naglarna lite så jag inte biter av dom. Grillen är varm där nere och väntar på mig. Bara att hoppa ner och se hur det går. Foten är bättre och får nog plats i en sko nu iallafall. YEY.



Utgång är framgång!


saknar.

Saknar ihjäl mig efter min super prinsessa idag. Lämnade henne på dagis imorse och nu ska hon till sin pappa tills på måndag då hon blir min igen. Jag längtar ihjäl mig. The abscence is everywhere I look. Det finns så många saker som vore så mycket bättre med henne här. Jag lyssnar på Lady Gaga - Alejandro nu och den är inte samma sak utan henne, utan hennes sköna stämma som sjunger med. Hennes söta röst som ber att få höra den igen. Det är våran låt och jag saknar att sjunga den med henne, den är inte samma sak utan henne.

Kommer nog kännas ännnu värre imorgon, men är väl bara att sysselsätta sig, har aldrig haft henne såhär länge som jag haft nu, 2½ vecka blev det ju totalt, eller aldrig. Jag hade henne ju med hennes pappa varje dag i nästan 2 år. Sen helt ensam i några månader och nu har vi haft varannan vecka i 1½ år, så det kändes konstigt i början att inte ge henne till honom efter en vecka men nu känns det konstigt att vara utan henne. HEMSKT t.o.m.




L
- is for the way you look at me
O - is for the only one I see
V - is very, very extraordinary
E - is even more than anyone that you adore.





åååååh åka långtåg!

Laddar och peppar inför en tot cirka 7 timmars resa, inkl byten osv med en halvt förlamad i facet man och med ett litet, litet barn. Ska snart gå och handla saker som kan vara bra att ha med sig.. typ saft och dylikt.
Det ska bli en intressant resa "up north" för jag har bara åkt med Sophie i tåg en gång och det var 2007 och hon var 8 månader och sov mest. Så det ska bli ypperligt intressant. Har filmer med mig och sådant som kanske, kanske underlättare, sitter och klurar på vad som är bra att ha och äta eftersom vi åker över middagstid.. Blir väl bara mackor eller dylikt. Tråkigt men sant. Wish us luck.

Beräknad ankomst Härnösand; 20.55.


sommar 10

Ingen uppdatering på en vecka, man får skämmas, men i sommarens sverige har jag inte haft tillgång till internet med datorn.. Men vi har varit på kolmården, vi har åkt båt, vi har haft vattenkrig gånger 5, vi har badat i pool och hav. Vi har ätit god mat varje dag, plockat jordgubbar, smultron och blåbär, ätit glass. Vi har blivit bitna och spenderat 2 timmar och 7 minuter på sjukan. Vi har tittat på fotboll och sovit i stuga. Vi har umgåtts, skrattat, kramats och pussats. Det har varit de bästa 6 dagarna på väldigt länge, Sophie var duktig på bilresan ner, hon var duktig och gnällde inget på sjukan och nu hoppas jag att slippa gnäll imorgon på tåget när vi beger oss hemåt till Norrland igen. Det är bittersweet, Sophie som trivs så bra på landet där vi varit och nu har jag haft henne i 2½ vecka så det känns inte alls roligt att lämna bort henne till hennes pappa igen. Vill ju ha henne hos mig varje dag.

Antar väl även att det är dags att gå ut med att jag har fått äran att ha fått någon i mitt liv som verkligen bryr sig om mig och Sophie och som förgyller alla dagar vi har tillsammans. Någon som får mig och henne att skratta åt och med denne. Jag tvekar inte alls på att det kommer att gå bra, har aldrig sett mitt barn interagera så bra och lättsamt med någon förut, även om hon retas ibland och säger att bara tjejer får göra vissa saker. Har även fått privilegiet att få träffa en helt underbar familj, trevliga och roliga på alla sätt.
När vi kom hem ifrån Kolmården på lördagen så hade de införskaffat en barnpool åt Sophie som hon kunde plaska runt i och hon har skapat en fin relation med dom alla. Cant wait too get back.
Känner på mig att det här kommer att bli en väldigt fin sommar.

Imorgon tar vi iallafall tåget hem till Norrland och kommer väl hem 9 på kvällen så hoppas att barnet klarar de 7 timmarna vi ska åka utan så oerhört mycket gnäll. Tar med filmer och fika!









suffering.

Lidande.. jag önskar att jag kunde definera lidande. Jag anser mig själv ha lidit i mitt liv, men när man läser i tidningar så känner man att man har lidit i så ringa grad att man inte ens borde få kalla det för lidande. Jag önskar att jag kunde sätta en skala på det, 1-10, jag skulle hamna på 1 och de dödade i trippelmordets anhöriga skulle hamna på 9483764748. Jag kan inte sätta ord på det, men jag mår dåligt när jag läser det senaste. Åh vad jag tänker på er. Jag önskar att jag kunde definera lidande. Sätta ord på det. Det sägs att en näras avlidande inte är vårt största lidande utan att det är när vi avlider i vår själ som följd av tragiska händelser.

Nu ska vi ut i värmen här i söder och hitta på något, whatever egentligen. Hoppas alla får en fin dag, utan lidande.


liten uppdat.

Anlände till Den Kungliga Hufvudstaden vid halv 12 tiden och gick ut från terminalen och fick en total värmechock, trots att jag visste att det skulle bli varmt ute. Man är inte beredd trots det. Morgonen var stressig men genomförbar, tack Tomas för skjutsen till tåget, hade inte hunnit utan din hjälp. Bra med så fina vänner. Jag ber väl om ursäkt för de som inte blivit informerade om att jag skulle åka, pengarna tog slut på mobilen, olyckligt. Men nu är jag hur som haver framme och ska bege mig ut och äta lite mat i en stuga i dödsvärmen, jag tror att jag avlider.

Just ja, satt bredvid svettigaste svett tysken påväg hit..

Fränds - miss you.
Sophie - miss you.


åka.

Sj, Sj, Sj.. kan inte säga mer, men men nu kommer jag kunna åka iallafall tack vare min hjälpreda. Så ska upp tidigt imorgon och därav packa klart och sova nu. ska ställa 3 alarm ifall att, behöver aldrig ens ett när jag ska åka någonstans, vaknar alltid före väckaren, men man vet inte, någon gång är olyckan framme och med min tur idag så skulle det inte förvåna mig. Gnatt, ha en trevlig kväll alla, kan inte garantera att det blir så mycket skrivet, kommer att ha mycket för mig, kommer hem sent söndagkväll eller måndag eftermiddag, beroende på när vi åker.. TRÖTTÖGA.


m.



Indirekt självdestruktivitetssträvan.

Jo det är så det känns som nu iallafall men det går väl över.


pengar.

Jag hatar livet, egentligen så älskar jag det, jag älskar att leva, älskar att umgås med människor, träffa nya bekantskaper, jag älskar att lyssna på musik, att sporta, jag älskar att finnas, att existera, jag älskar att leva.
MEN det är synd att man ska behöva gråta, över saker man egentligen inte ska behöva gråta över. Pengar är det värsta jag vet, det absolut värsta, kan vi inte gå tillbaka till byteshandel? Fem kg mjöl mot 2 meter siden? Ett gram salt mot en kopp socker? Inte vet jag, men det vore så himla bra. Jag kan odla potatis eller whatever på min kolonilott och ett halv kg mot två fiskar. Så får två familjer potatis och fisk till middag. HURRA. Jag kan sy en klänning och byta den mot två kuddar? Så får två familjer klänningar och kuddar. Ja ni hör, man kan göra vad som helst. Nej vi måste sätta valuta på allt, vi måste ha ett pris, i mynt, små saker av metall. Små saker av metall bestämmer mitt liv. Små jävla saker av metall och små jävla saker av papper. Siffror, knapptryckningar. Pengar man inte ens ser skymten av, pengarna vi betalar via internet. Sifforna på ditt konto, siffror, det känns inte verkligt, det är kanske därför många människor har svårt att förhålla sig till pengar och tar på sig fler och fler krediter och lån, det känns inte verkligt, de finns där, men man ser dem inte, man känner dom inte, kan inte lukta på dom. Det är siffror.. 1.or och 0.or. Ett system.. ett system som gör så att många går bet. Det är svårt.

Jag tycker att det är svårt, jag har gått en ekonomisk utbildning på gymnasiet och jag tycker fortfarande att det är svårt att hantera, det känns inte verkligt. Man får hem papper med siffror på, siffror man knappar in så det försvinner siffror från internetsidan du tittar på som ska kallas "dina pengar", "konto". Här ser vi våra tillgängliga belopp, men är det verkligt? Nej.

Jag går i fullständig protest och yrkar på byteshandel!
Eller iallafall en mer rättvis fördelning av pengar samt jobb, som faktiskt ger pengar.


soc-fittor.

Det enda jag hatar mer än mitt liv just nu är Socialförvaltningen.
Det enda jag hatar mer än socialförvaltningen är att gå dit med ett papper kl 8 på morgonen.
Det enda jag hatar mer än att behöva gå till socialförvaltningen med ett papper kl 8 på morgonen är att behöva gå hem och hämta ett till papper de inte sagt att de ville ha.
DET ENDA jag hatar mer än att behöva gå och hämta ett till papper hemma är att lämna det papperet och ifrågasätta varför de ska ha det när det inte är det slutgiltiga beslutet och få höra att de inte vill ha papperna alls.
DET ENDA JAG HATAR mer än att lämna papper de inte vill ha är att de ifrågasätter en inbetalning på 197 kr från Swedbank och tvingar mig att gå dit, varav jag måste gå hem och hämta leget.
DET ENDA JAG HATAR MER ÄN ATT BEHÖVA gå till banken för att ifrågasätta en fond jag inte ägt på 3 år är att få höra att jag inte har någon fond där utan det är en återbet av för hög avgift och behöva gå och säga det till soc.
Det värsta är ju dock att de på allvar trodde att jag hade en gömd fond i en annan bank med pengar. JO JAG LÄR JU GÅ TILL SOCIALEN OCH TIGGA PENGAR OM JAG HADE DET.. idioter.

ÅÅÅÅH DÖDEN. Jag har gått fram och tillbaka till socialförvaltningen sen kl 8 och det enda jag hatar mer än att slava åt dom med papper de inte ens vill ha är att jag ska slava åt dom genom att praktisera för existens minimum pengar som knappt täcker mina utgifter. JAG HATAR DETTA.

Senast jag grät såhär mycket var när jag och Sophies pappa separerade och sedan dess har folk dött, jag har funnit ömhet och förlorat den, jag har haft ekonomisk kris gånger om och igen, men aldrig har jag känt mig mer som en hund än nu. Jag undrar.. ser de på socialförvaltningen oss som människor eller hundar som de måste ge mat? För jag är säker på att de behandlar sina hundar betydligt bättre än de behandlar oss människor, som bara vill överleva. Det finns människor i arbetsmarknaden som varken vill eller kan arbeta men som ändå måste göra just detta. Jag tar gladeligen alla de människornas jobb. Socialförvaltningen finns för att hjälpa oss när vi hamnar fel, när vi har kris. De ger oss pengar men de ser inte människorna. Jag är fullt arbetsför och sitter där med människor som är alkoholiserade, drogade, som inte vill jobba, som inte ens försöka få jobb, som vill leva på soc för att slippa arbeta. DÄR sitter jag, en fullt arbetsför ung kvinna, mor till ett barn, som jag vill ge allt i världen. Där sitter jag och det finns ingenting jag önskar mig mer än ett jobb, ingenting. Där sitter jag med alla som inte vill och kan, som suger på systemet. HJÄLP oss som faktiskt vill och kan. Ge oss en start.
Jag blir så förbannad på systemet som om och om igen felar, på auktoriteter som inte ens vet vad de håller på med.

Jag blir så oerhört trött på att aldrig kunna säga: "Hej, jag heter Alexandra och jag försörjer mig och min familj själv, tack för den hjälp jag fick när det inte gick, men nu klarar jag mig"
Men det är det som är grejen, jag kan inte försörja mig själv nu och jag kommer aldrig att tacka för någon hjälp jag fått när de behandlar oss på det här sättet. Jag protesterar.

Vi ÄR människor.


RSS 2.0