nyår.

Jag hade en väldigt trevlig kväll igår med bland annat umeåborna som är nere över nyår. Nu har Sophie kommit och jag har klätt henne och sitter och väntar på att själv bli klädd.. Nä kanske inte riktigt, ska fixa håret och sminka mig nu iallafall, för vid 16tiden så åker vi till mamma ute i skogen och börjar firandet där. Jag avslutar det dock hos en vän i hans hus med andra knäppskallar. Detta kan bli bra, dock väldigt intressant, väldigt, väldigt intressant!
Ungefär såhär kommer jag att se ut ikväll, fast andra smycken och lite finare hår.

quotes

Citat från veckan som varit:
"Är det du som har en teori om att Toker är mongolid?"
"Han är ju grunden till allt det onda"
"Vad fan heter Huvudstaden i Hell?"
- .. Sundsvall?
"Klockarberget kan gå och dö!"
- Ja.
- Han bor där.
"Du var arg, jag var arg, alla var arga"
- Men matadoren, han var argast av dem alla!
"Hur var Kalle i år, för er som såg?"
- Det var en stark inledning i år, de började med tomteverkstaden!"

oh

Oh, did I tell you, that you took my breath away?



!

Snart åker jag till Sundsvall och ska umgås, basta och dricka nån kall, det kommer att bli riktigt trevligt. Hoppas jag iallafall. Om det blir så återstår att se. Kanske ska gå och packa badkläder snart så att jag inte glömmer dom, det vore ju ganska jobbigt. Ska hämta upp bästa Linda så får hon åka med mig till Sundsvall och därav slipper ta bussen! Det tyckte jag var en oerhört bra ide av mig.

Såhär ser man ut idag då, för den som bryr sig.
Jag vill ha imorgon och innebandy nu!

play it safe.

Jag var i Birsta med resten av Västernorrland. Efter att ha spenderat hela 6 timmar på detta självmordställe så kom jag hem, ungefär 20 min innan jag skulle börja hämta tjejer till träningen, som förövrigt var den roligaste på länge, även om vi inte gjorde så oerhört mycket mer än skrattade och tävlade. Ser redan fram emot träningen på torsdag. I övrigt ikväll så har jag fortsatt jävlats med mitt nätverkskort. Använde remote admin och fick hjälp av en vän också, som även han förundrades över vad felet kan vara. Jag tänkte att jag installerar om alla enheter via registret, men det gick ju tydligen inte. Så problemet förblir olöst, någon dag efter att det uppstått. Imorgon är det jag som hämtar den monsterlånga kabeln hos mamma så att jag iallafall kan sitta i vardagsrummet och hålla på istället för på denna hårda stol i köket, det enda stället dit min nuvarande kabel faktiskt når från modemet.
Imorgon ska jag till Sundsvall och träffa C, det kan nog bli intressant, roligt och förhoppningsvis så mycket mer. Har en bra känsla om detta, faktiskt. En riktigt bra känsla. Så det är bara att hålla i hårt och köra hårt. Livet <3

believe

There is always a way.
Even when it looks like there's no way.
There is a way. To do the impossible, to survive the unsurvivable.
There is always a way.
We are inspired, in the face of the impossible, we are inspired.
So today, if you become frightened, instead become inspired.



not like me.

Even though you are so many things that I'm not.
And even though I'm truly amazed about the fact that I've made up my mind for once.
I'm happy to meet you.. and terrified not seeing you again.

And that is so unlike me but so like you.




Det har varit jul och jag har inte riktigt haft tillgång till dator och nu när jag har det orkar jag inte ladda in bilder på det och orkar inte skriva och berätta om hur fantastiskt det varit och om allt roligt jag fått höra, alla berättelser jag delgivit mig av som fått andra att skratta. Kan inte beskriva hur otroligt mycket jag älskar min familj. Jag skulle kunna sitta här i timmar och beskriva hur mycket jag trivs i deras sällskap, hur mycket jag saknar dom nu och hur glad jag varit. Men jag lägger inte ner tid på det nu, för nu njuter jag bara. Hela livet är fantastiskt, jag har insett det nu. Det var som att något bara klickade i skallen på mig när  jag satt här på annandagen och tänkte på allt som helgen hade att erbjuda. Fantastiskt är ordet. Tack.

besked och beslut.

För en vecka sedan var jag på sjukhuset och gav dom lite blod att göra ett test på. Sen dess har jag väntat på svar. De sa att de skulle ringa inom några dagar, men idag tappade jag tålamodet, jag har inte ork att gå runt och vara orolig. Så jag ringde upp dom och fick prata med en sköterska.

- Vad gällde provet?
"blablabla"
- Okej, egentligen ska doktorn berätta det här för dig men hon är borta över jul.
"okej.." (hjärtstillestånd)
- Men jag säger det nu ändå, det är ingen fara med dig
"ååååh gud vilken lättnad, tack så hjärtligt mycket"
- Nu behöver du inte oroa dig över jul.
"Nä, tack tack och god jul!"
- God jul


I och med detta så har jag lovat mig själv en hel del saker och jag tycker att det är lägligt, jag har aldrig haft ett nyårslöfte men detta får bli mitt till mig själv. Tyvärr kan jag inte delge det här, men efter rädslan att vara döds jävla sjuk så känns det inte mer än rätt och lägligt och göra vissa löften till mig själv. Det kan inte fortsätta såhär, jag behöver struktur och det får man inte på det här sättet. Jag ska börja tänka mer på mig själv och givetvis på min omgivning som är full med människor att bry sig om och visa att man bryr sig om dom. Mitt självdestruktiva beteende och sättet jag låter folk utnyttja mig på, försvinner härmed. Jag tänker säga Nej. Jag tänker verkligen säga nej och jag tänker motivera varför för de jag säger nej till. Jag älskar livet och jag kan få det bättre än såhär på alla sätt och vis.

Så den här Alexandra, kommer att vara no more. No fucking more.


För ungefär en månad sedan skrev jag:
"Mig tar det inte! Äckligt.."
Och jag hade rätt, för det tog mig inte! :D

och nu blir jag blodgivare! 




suckar.

Tror nog att jag slutar skriva här ett tag, för det brukar vara den här förbannade bloggen som drar ner mig, faktiskt, säkerligen 3 av 5 gånger, möjligtvis att det är 4 av 5 till och med. Vågar inte ens räkna, helt ärligt. Alla missuppfattar mig bara, hela tiden. Jag skriver såhär, för att bara involverade ska förstå, det har jag alltid gjort, men det är nog just det som dragit ner mig, att de alltid förstår mig..

Jag kommer nog behöva söka på andra sidan jorden eller iallafall i en annan stad. Minst i en annan stad, i den här stan så lyssnar alla på varandra alldeles för mycket och det gör mig lite rädd. Man får bara hoppas att det finns de som är annorlunda och inte lyssnar utan bildar sig en egen uppfattning. Man får hoppas.

Jag kanske slutar skriva ett tag, eller så skriver jag tråkiga saker, som vad jag gör om dagarna, som att någon egentligen skulle bry sig. Hah, I laugh my ass off av bara tanken. Det är ändå ingen som frågar. Tummen upp!


!

Jag tycker att det är lite roligt att känna mig såhär nervös för något, jag vet att jag har oddsen emot mig och att det kanske bara är slöseri på tiden. Jag vet ju hur jag är, men inte många andra som gör det. Man skapar lätt egna bilder av saker och ting och hur andra människor är. Jag kanske verkar vara på ett sätt, men så är det verkligen inte. En kvinna i min situation skulle inte ha tid att hålla på så. Nu har jag iallafall, fattat ett beslut och det tänker jag hålla mig vid. Så snart kommer nog även alla rykten att dementeras. Lite spännande är det, samtidigt som jag blir fruktansvärt skräckslagen och lite lamslagen. Jag har aldrig gjort detta förut. Aldrig varit den personen som behövt göra det. Andra har tagit det steget åt mig. Jag är inte ett dugg van och vet inte alls hur jag ska bete mig, vad jag ska säga och göra. Kanske är bäst att chilla och bara vara sig själv såklart, men det där med tidsreglerna är jag sjukt dålig på och jag har faktiskt.. ingen som helst aning om vad jag håller på med. GAAAAH!


Jag har ingenting att förlora.. eller?



?



Where's the love?


helg.

Imorgon drar jag med min kära bror till Birsta för julklappsshopping, så när jag hämtat mitt barn på dagis ska jag ge henne en spade så hon kan hjälpa sin mamma att skotta fram bilen, ingen har sagt att det är barnarbete när de får presenter efteråt?

Jag har haft en väldigt bra helg, fredagen var lite småseg men genomlevdes, somnade ovanpå sängkläderna med mysdressen på, vaknade flertalet gånger den natten och ville att det skulle vara morgon. Men det var aldrig det. På eftermiddagen vid 14 så var det samling och vi åkte och mötte Sundsvall, det var en väldigt jämn match och jag fick min första utvisning för serien. Inget att göra åt. Vi kom hem runt 19 och då var det bara att svida om och dra iväg och infiltrera en teamfest. Tack för att jag fick komma trots att jag inte hör till teamet hörni, jag hade väldigt roligt. Och kvällen avslutades på ett bra sätt. Trevliga människor på krogen är det bästa.

Det är jul i helgen och det känns så overkligt, har ingen julkänsla alls what so ever. Det tycker jag är tråkigt som tusan faktiskt, brukar alltid ha lite känsla iallafall och trots att jag tog ner granen tidigare än vanligt så känner jag ingenting. Har huvudet fullt med något helt annat dock, vilket inte är fy skam, men jag borde inte tänka på det.

Imorgon har vi julavslutning med innebandyn, det ska bli mysigt, jag skippar dock gymmet innan eftersom jag har oerhört ont i min hals. Förkylningen går aldrig riktigt över. Man tror att den är borta men den ligger och lurar och hoppar fram när man minst anar det.


Du fick mig att tänka.


.

Vilka missförstånd man kan utsättas för, shame on me and shame on you.

Snart ska jag åka till mamma och hennes karl med mormor och morfar samt bror och fira jul lite tidigare än vanligt eftersom mor föräldrarna ska till Sthlm över julen. Det blir nog trevligt och jag är väldigt hungrig så jag hoppas att de kommer snart så jag kan komma fram och förtära mat! Tack alla inblandade för en fantastisk kväll igår, var nog den roligaste på länge faktiskt. Tack för att jag fick infiltrera teamfesten lite och komma tvåa på Limbo efter Christoffer som alltid varit galen på det där.. men man får vara nöjd.

Och tack du, för att du gjorde så jag slapp ångesten idag, den hade jag haft annars.


IBC Hernösand - Sundsvalls IBF - U

Och nu är det revansch, förra gången vi spelade mot dessa var i seriens allra första match, då gjorde vi verkligen en jätte dålig match och vi har utvecklats mycket sen dess, det har nog dom också förvisso, så det blir en hård kamp.
Förra matchen vann de efter Sudden, så vi fick iallafall med oss ett poäng. Iallafall jag (och jag tror resten av laget också) planerar att få med sig mer poäng hem än förra gången. Nu kör vi Hornets! Som aldrig förr!


tankvärt.

Tänkte bara påminna lite om detta fantastiska citat!

"Our deepest fear is not that we are inadequate. Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light, not our darkness that most frightens us. Your playing small doesn't serve the world. There is nothing enlightened about shrinking so that other people won't feel insecure around you. We are all meant to shine, as children do. It is not just in some of us, it is in everyone, and as we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same. As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others.."

-
A Return To Love: Reflections on the Principles of A Course in Miracles (1992) - Marianne Williamsson


insanely exhausted

Jag tror faktiskt att jag fixat sönder lägenheten, men det har ju hållit mig borta från att tänka på allt som hänt på senaste tiden, det är någon slags helning att hålla på och pyssla såhär. Jag satt dock nyss och gick igenom allt som hänt, om jag skrev en lista här i bloggen skulle alla häpna och förstå varför jag är lite nere nu och varför jag pga det är lite rättretlig och inte vet vad jag vill riktigt. Det känns som att det vänt lite nu i och med att jag städat och gjort om osv. Känns lättare på något sätt. Det är för mycket att hantera på en och samma gång och jag tror att arbetslösheten fick bägaren att rinna över. Men jag kämpar, som vanligt. Alla ni vet att jag är en kämpe, jag brukar inte ens låta något dra ner mig, men allt det här är för mycket att hantera och jag undrar återigen vart mina vänner är någonstans. Undrar verkligen det, när jag säger att jag är deppig så visst, de har sagt: "varför är du nere?" så har jag sagt något i stil med: "jadu, väldigt mycket som hänt på kort tid och det är väl lite arbetslöshetsdepp också" men får ingen respons med fråga om vad det är som hänt? Så jag sitter med allt inom mig och vill bara skrika ut allt. Vill bara berätta om alla telefonsamtal jag haft på senaste, som kanske kommer att förändra så jävla mycket, så oerhört mycket på många olika sätt. Men ingen frågar, utan jag sitter här. Det är inte ens någon som ifrågasätter att jag är vaken hela nätterna, är nog ingen som vet det heller. Jag är vaken hela nätterna för att jag är för orolig för att sova, jag är för nervös över besked som komma skall. Jag orkar inte hur mycket som helst. Och jag konstaterar att jag är ensam, faktiskt en väldigt ensam människa..



Mamma kom med denna "öppna spis" idag, hon har gjort den själv, hon är duktig som fasen på sånt där tycker jag allt, tack så mycket kära mor. Jag slängde upp krubban på den också, detta måste ni såklart också få se!








lite mer fix


Julstämning i vrummet

Hängde upp tröjan och flyttade in lampan.



Bilder Sohies rum:
1.
Detta kommer Sophie komma hem till måndag 20/12-10.

För en vecka sedan när vi såg idol finalen fick hon ett halsband med hennes favorit Hello Kitty på. Det gick sönder i veckan så jag har lagat det och lagt det i detta lilla paket. Hoppas hon blir nöjd och glad

2.
Satt även upp dessa, en fick hon i en tidning och de andra köpte jag uppenbarligen på marknaden.

3.
När jag väl höll på fixade jag en krok och hängde upp pyjamaspåsen.

4.
Satt även upp denna på väggen och "gömde" pärlorna där, så nu måste hon fråga mig om hjälp innan hon får dom. På detta sätt kanske vi undviker att de LEKS med och sprids ut överallt för mig att kliva på.


hemfixarN

Idag har jag tapetserat, dragit lite el samt fixat och pyntat lite, imorgon kommer lite inredning som ska få bo här lite, kommer att fota igen då, så får ni se. Har varit en jätte bra dag idag, träningen gick super bra och jag är hur peppad som helst inför lördagens match, dock har jag svinigt ont i ryggen..


En bit påvägen..






Passade på att klä julgranen också, samt satt upp en julstjärna i mitt sovrum.
Lite kvar att fixa i köket sen är julfix och städet klart!


Min dator var lite rolig också, vet att ordet har en annan betydelse men jag vart så ställd när jag läste det.


----------^----------
Memory Stick
Allmänt hierarkiskt


scar(e)d.

Det blir lite psykotiskt och lite läskigt, jag vet inte hur du fungerar, jag vet inte hur du värderar saker, har ingen aning om vad du tänker på. Jag vet att det är skrämmande, jag vet att det inte alls är bra. Jag vet att det kommer att gå snett, om och om igen. Det vet jag. Det fungerar inte såhär, det är inte såhär det fungerar. Jag förstår inte hur dina synapser kopplar dina neuroner. Jag kan inte förstå hur de levererar information. De verkar inte vidarebefordra rätt signaler mellan nerverna, eller whatever. Vad jag försöker säga är DU ÄR LÄSKIG.

Men på något konstigt sätt kan jag inte släppa det, kan inte sluta fundera på allt och ingenting. Det är så jävla konstigt. Men du skrämmer mig, mer än många andra.


Jag minns så väl, varför kärleken brunnit, utav olika skäl.
Blev du hjälplöst förälskad? Obeskrivligt tagen?
Som om du låg ner på marken och blev slagen?


lite allt och inget.

Jag vet inte om det gör mig svag eller om det gör mig medmänsklig. Men jag klarar verkligen inte av att se andra människor gråta, allra minst mina nära och kära. Jag var på en begravning i fredags och det var så hemskt, så oerhört hemskt. Det kändes helt okej, tills den dödas sambo, barn samt min far började gråta. Jag klarade det inte, det gör så fruktansvärt ont i min kropp. Tårarna började komma och det kunde inte hjälpas och så har det alltid varit.




En egen liten förrätsaktig sak fick jag även eftersom jag inte tål smörgåstårtan. YEY för mig.



Idag fick jag en tidig julklapp!


Den innehöll mina tapeter! HURRA



Gjorde en hel vägg tills jag gav upp och insåg att jag var för kort för att göra andra väggen som är aningen högre utan att behöva för sendrag tammefan hela tiden, så jag avaktar tills imorgon då jag kan skaffa mig en stege.




back in gods hands.




It didn't last
It's a thing of the past
Oh we didn't understand
Just what we had

I looked at your face I saw that all the love had died
I saw that we had forgotten to take the time

You said that you had said all that you had to say
You said baby it's the end of the day
And we gave a lot but it wasn't enough
We got so tired that we just gave up

We forgot about love
We forgot about faith
We forgot about trust
We forgot about us


jobbet.

Jag noterade nyss att jag missat en HEL jävla drös kommentarer. En var angående varför jag inte jobbar längre och tro mig, jag vill jobba, jag vill verkligen jobba. Jag tänker inte vara oärlig och nej det är inte för privat. Jag fick gå, en helt vanlig fredag fick jag gå. Deras förklaring var simpel och jag är inte oärlig om den heller, inte heller tänker jag dölja den. De sa att pga den ekonomiska situationen de går igenom nu så sätter de extra press på konsulterna som är inhyrda. Detta innebär att de måste sälja mer, be on top or their game, så att säga. Det innebär att du måste sälja, en hel del. Tro mig, jag sålde mina mål, någon månad kanske strax under, men jag var där och nosade. Men de ansåg att de inte visste hur de kunde hjälpa mig för att sälja ännu mer, att jag inte ville lära (vilket är nonsens). De sa att när de frågar mig vad jag behöver bättra mig på så svarade jag "jag vet inte" och det är sant, det gjorde jag, för att om jag visste vad jag gör fel, så skulle jag inte göra det felet. Då skulle jag göra något åt det, jag fungerar på det viset. I dont do "cant". Jag gör inte det, man lär sig så länge man lever. Jag tar inte misslyckanden, jag kämpar, jag lägger mig aldrig. Men enligt min chef så vet de inte hur de ska hjälpa mig så jag fick gå. Bara sådär, fick jag gå. Det är okej med mig nu, det var hög press och jag kände den pressen hela tiden. Det var jobbigt med kvällspassen, ordna allt så det funkade med Sophie och med träningar. Det var tufft, jag trivdes dock, tack vare alla underbara människor som fanns i min närhet på arbetet. Jag har fått oerhört många, nya fina bekanta, som jag hoppas få fortsätta umgås med och jag kommer att sakna dom en hel del.

Så istället, så tapetserar jag och tittar på serier, det är det jag gör denna vecka och helt ärligt, det dödar mig, långsamt. Jag är en alldeles för social människa, mina chefer sa det, att jag är en oerhört socialt kompetent person, att jag besitter en social förmåga som är väldigt stor. Och det är det som gör mig galen, jag behöver träffa människor, jag behöver göra något. Jag hatar att sitta här, dag ut och dag in och det är därför, jag ska tapetsera om min hall imorgon. YEY för mig!

Så den som tror att jag inte jobbar av annan anledning än att jag faktiskt fick gå kan ju gräva ner sina huvuden likt strusar och prata om något annat.


to you.

I'm just sitting here, watching the clouds float by, yes they're truely floating in the sky. At the moment I just want to be up there, where everything seems so easy and lightweight. Pain can impossibly be felt among all those clouds. They are not white, they have a shade of pink, to mock me even more. But they are just like life, unexpected and filled with sudden change. And I know that it's just the suns reflection on their whiteness. But still, pink and floating. It looks so easy. But it's not. I wish it was simpler, but I think that humans are not able to learn without being challenged. Thats why I, in everything I do always pushes to the limit but even so, It's not our sucess that defines us, it's our mistakes. We don't learn from our sucess and we don't learn from doing right, because we are already doing it the way it's supposed to be done. We learn from making those mistakes that we do, we learn from miscalculation, from acting in inappropriate ways and from giving people chances they really shouldn't have been given. But then again, that's the way we learn what's best for us and how we should live our lifes. So I'm greatful for every single one of my misstakes, that taught me how to be the best that I can be.


yours sincerely.

sund.. et

Det blev ännu ett besök på sjukhuset, det känns som att det var ett tag sedan, men minns perioden då jag var där ofta, väldigt väl. Läskigt som tusan och jag är glad att det är över iallafall, men nu väntar nya besked. En olidlig väntan och nervositeten är inte att leka med. Jag borde nog inte oroa mig, det är nog ingen fara, men jag kan inte slappna av förrän jag vet. Det kommer jag aldrig att göra. Det är bara att hålla tummarna, som alltid.

"Har du några besvär?" (obekväm tystnad) "Har du några besvär?"
- Definiera besvär?

Det är jul om lite över en vecka, hur weird är inte det på en skala 1-18? Känns inte alls så faktiskt, känns verkligen inte som det. Förra året kändes det som det, trots att jag spenderade mina dagar med att tapetsera och renovera, bli förgiftad av färgen och spenderade någon dag i sängen därför. Hade ändå mer julkänsla då, kanske ska ta fram kartonger så det blir som förra året. Jag saknar förra året lite, jag borde inte göra det och jag, mer eller mindre vägrar göra det. Så jag ska sluta nu. Men vi har konstaterat det förut.. Jag är dum i huvudet.

Om jag fick bestämma så skulle jag sova i hundra år nu.. Jag orkar inte.


down hill

Jag är ganska tom, de senaste dagarna har jag suttit och mest analyserat mig själv, jag har nämligen alldeles för mycket fritid. Jag har kommit fram till en hel del. Dragit en slutsats, som kan vara felaktig men den summerar en stor del av mitt liv; jag tycker om att plåga mig själv. Jag gör det, medvetet och omedvetet. Jag förstör för mig själv, jag förstör min hälsa, fysiskt och psykiskt. Jag överanalyserar och tvingar kroppen till en massa som den nog egentligen inte klarar av. Jag tränar och jag äter dåligt, dels mevetet och dels omedvetet. I flera år, ja nästan så länge jag kan minnas så har jag haft problem att känna hunger och mättnad. Jag kan gå i dagar utan att äta alls, jag kan även gå dagar och äta hur mycket som helst. Det tar aldrig slut, eller så börjar det aldrig. Men finns det mat i närheten och jag har tråkigt, så kommer jag att förtära det. Så har det alltid varit. Om jag är väldigt upptagen och inte har någon tid över, så äter jag inte alls. Då kan jag gå flera dagar om jag måste, utan att ens få känslan av att jag är hungrig. Jag vet att jag borde äta och ibland gör jag det, för att jag vet att min kropp behöver det, men jag känner inte känslan och måste då påminna mig själv. Att min kropp klarar att utföra träning är för mig en gåta, ett under och mer eller mindre ett mirakel samt det dummaste som händer. Jag borde kollapsa, vissa dagar så har jag inte ätit någonting alls, ändå orkar jag, inte bara det alla andra gör, utan mycket, mycket mer. Jag har aldrig riktigt förstått varför. Men så är det. Vad gäller psykiskt självplågande, så verkar jag aldrig kunna tillåta någon att tycka om mig och jag tillåter inte mig själv att tycka om någon. Jag finner de alldra minsta och fånigaste detaljerna till att intala mig själv att det är lönlöst. Man tycker att jag om någon borde klara ett förhållande, jag har ju haft sambo, jag har haft en sambo, som jag älskat och som jag fick ett barn med.  Jag hade det fantastiska familjelivet, jag har gjort det, klarade det. Men nu.. sen den plågan, sen den fruktansvärda smärtan det innebar att släppa det så har det inte gått, jag har försökt, men jag klarar det inte. Tvärtom, så tror jag att jag försöker hitta sådana som det aldrig kan funka med, för att jag gillar smärtan det innebär att släppa taget. Eller så har jag blivit sårad så mycket att jag gett upp, jag vet inte. Jag har låtit en person sen dess nå mitt hjärta helt och den personen sårade mig, mer än han själv förstår. Jag vet att det kommer bättre tider. Men jag tror även att det är något fel på mig som person, varför tillåter jag inte mig själv att tycka om någon på riktigt? Varför söker jag fel i dessa fantastiska människor? Varför säger jag aldrig; "Jag är värd det här"?


Istället så låter jag mig utnyttjas, på diverse sätt, om och om igen. Och för det ser jag ner på mig själv, jag skäms inte, men jag ser ner på mig själv, pga det fakta att jag vet att jag är bättre än så. Shame on me.

Alla onda ting kommer i tre och de gjorde verkligen det, även denna gång. Imorgon börjar det väl om med tre nya ting, för imorgon får jag ett telefonsamtal som kan avgöra en del och jag är rädd.


vad händer?

Den här dagen har börjat, eller börjat ska jag kanske inte säga men den har varit oerhört konstig hittills. Det hela började med att jag skulle klä på mig och stod och tittade på mig själv i spegeln. Jag finner mig själv tittandes in i mina egna ögon och känna en känsla av rädsla sprida sig i kroppen. Jag blev på fullaste allvar rädd för mig själv. När jag klätt barnet beger jag mig ut och dagen luktar annorlunda, allt känns annorlunda, jag tittar mig själv i ögonen ännu en gång i bilen och känner samma obehagliga känsla. Vid dagis står postbilen parkerad, den har parkerat in en väldigt fin bil.. postbilen brukar inte vara där den tiden och ingen sådär jätte fin bil heller. Barnet lämnar jag på dagis och går till min bil och jag känner mig helt tom, helt jävla tom. Påväg upp till lägenheten igen så känns det som att jag går i någon annans skor, som att jag verkligen inte är mig själv, som att jag levde någon annans liv. Oerhörd diffus och konstig känsla. Den gör mig orolig och idag är jag rädd.. För mig själv och för dagen i sig. Det känns mystiskt, rent ut sagt.

Det kanske bara är jag eller har någon annan känt såhär? Att man går i någon annans skor, att man ser någon annan i spegeln än sig själv? Ni tror nog att jag blivit galen, tappat förståndet eller något. Jag kan inte identifiera känslan. Den gör mig bara förbannat rädd..

Fotnot: En person jag inte pratat med på 7 månader ringde mig 07.18, förmodligen av misstag, mitt namn är ju ändock Alexandra i allas telefoner.. dvs oftast först i teleboken.


utför

Det börjar komma ikapp mig nu tror jag. Dagens fråga är utan tvekan: Finns det fler fall av depression bland arbetslösa? Förut hade jag ett mål, ett syfte med varje dag och dagarna flöt på, nu kan jag finna mig själv liggandes rakt upp och ner i soffan och stirra rakt ut, på ingenting alls och jag tänker inte ens, som man brukar göra, det är bara blankt. Det finns inget syfte eller mål med mina dagar. Önskar att någon kunde se hur ont det gör och hur svårt det faktiskt är att hantera. Jag vill ha januari snart, då får jag ett syfte med varje dag och en aktivitet att syssla med. Det är synd att jag inte gillar att gymma, annars hade jag kunnat göra det hela dagarna.

Nu är jag helt orkeslös och det är så orättvist mot Sophie också och jag får dåligt samvete men jag försöker förklara för henne att jag kanske inte orkar lika mycket nu men att jag älskar henne lika mycket för det. Det hade kanske varit enklare om jag haft någon, någon som sov här med mig, någon jag kunde gå upp med och någon att träffa när den personen slutat för dagen. Då skulle det funnits ett syfte, men nu gör det inte det. För jag har ingen sådan person i mitt liv, vilket inte direkt gynnar orklösheten, snarare tvärtom. Det är tur iallafall att jag har innebandyn två-tre kvällar i veckan samt eventuella matcher. Det kanske håller mig kvar, förra omgången arbetslöshet hade jag inte ens det på samma sätt.

Arbetslöshetens verklighet börjar komma ikapp mig. På fredag har jag en begravning och helgen spenderas hemma, gör nog inte saken bättre, överhuvudtaget. Jag behöver verkligen människor runt mig, nästan så mycket att jag längtar till begravningen, även om det är påfrestande och jobbigt så kommer det finnas människor runt mig.

Önskar ibland att jag hade någon att pussa, som kunde ge mig ett litet rus.


Fuck life ibland, men jag är ändå lycklig att jag lever. Det vänder nog.


Igår var en bra dag, vi var och matchvärdade E.on, pappa gick som vanligt ut på isen och inför tredje perioden fick jag tröjan av honom. Åh lycka! Det var god mat och det var många människor, vi var närmare 30 pers. Det var en bra match med trevligt sällskap, synd att Timrå klantade sönder sina typ 4 chanser att avgöra på straffar. Men jag fick en liten uns av socialt umgänge och det räddar mig.




.

"Man blir vad man dricker.. du genmanipuleras och blir en apa!"
- Jaha och vadå? Du blir en kapten eller?
"Precis så"

Jag tänkte vara en apa nästa gång jag går ut också, men tydligen är det helt okej att stjäla av andra..


life..



Utan dig vore jag nothing. Det allra bästa med att inte ha ett jobb längre är att kunna umgås med dig, mer och mer och under längre perioer, inte bara den där timmen innan träning eller läggdags. Så oerhört mysigt vi ska ha hela december. Inatt blev jag arg på dig, jag och din far hade fått en till dotter vid namn Alice, men du busade alltid en massa, vi antog att det var svartsjuka. För du fyllde hennes säng med vatten, du tog henne och gömde henne så att vi inte hittade henne osv. Så nu undrar jag om jag någonsin kommer att våga ge dig ett syskon. Låter ypperligt farligt må jag säga.

I fredags vann vi matchen med 5-3 och därför kunde detta firas lite och igår på krogen så träffade jag många från laget, det dansades och skrattades och det var riktigt roligt. En i överlag lyckad kväll igår och med undantag från vissa saker en väldigt lyckad helg.

Men det är en person som jag är oerhört besviken på, så ofantligt besviken att ord inte kommer att kunna beskriva detta. Du svek inte bara mig och andra involverade, du svek dig själv så jävla mycket. Sen har du mage att ljuga för mig, i flera timmar. Pucko, du betydde något för mig, du var en god vän, men nu vill jag inte prata med dig, förrän du skärper till dig. Usch för dig, nå jävla mycket.

<3!

Åh Pappa <3
Fantastiska pappa, oerhört underhållande och fantastiska far. Ibland så kommer du med ganska underhållande kommentarer! Ska tänka på dig och det vi pratade om idag under matchen ikväll. Fantastiskt!



nattligt.

Imorgon ska jag jobba från 08.45 till 17.30, därefter är det samling på Öbacka kl 18.15 och avfärd mot Timrå, det återstår att se om man ska spela eller inte. Det får visa sig imorgon. Jag är fortfarande lite förkyld men överlever nog, hoppas att rösten håller en hel dag på jobbet imorgon bara, men det ska nog inte vara några problem, förhoppningsvis. I helgen väntas det iallafall lite utgång på lördag, dock jobbar jag hela helgen men man överlever nog det med, gissningsvis. Sörjer att jag inte är trött än, för jag ska ju upp relativt tidigt. Det kan iallafall inte hjälpas. Ska gå och försöka sova alldeles strax.

Jag har alltid en positiv inställning, saker och ting löser sig alltid, men just nu känns det, mer eller mindre tvärtom. Allt detta är verkligen jobbigt och det känns påfrestande på fel sätt, jag funderar på att börja plugga igen, lätta lite på trycket och jag hoppas att livet kan få en vändning någon gång. Det tuffar på men det går sakta och vardagen är likadan dag ut och dag in, försöker sätta färg på tillvaron med fina kläder och rolig mat, samt umgänge givetvis. Saknar dock min prinsessa dag ut och dag in. Önskar egentligen att man slapp allt det här.

Men missförstå och misstro inte, jag är fortfarande väldigt glad och nöjd med mitt liv.


min kärlek



Du är som att andas för!

Om och om igen säger du att jag är vacker, att jag är fin, bäst, att du saknat mig och att du älskar mig.
Jag tror dig i allt vad du säger. Men om du bara kunde föreställa dig min saknad, varje sekund du inte är här, när jag ser program där föräldrar förlorar sina barn eller när barn äntligen får se sina föräldrar efter en lång tid så börjar jag att gråta, för det påminner mig om ensamheten och den saknad jag känner när jag inte är med dig. Aldrig i mitt liv, under den långa väntan efter dig kunde jag föreställa mig hur stark den här kärleken skulle vara, det är nämligen obeskrivligt och jag skulle offra allt för att få ha dig här nu. För att få se din vackra individ. Aldrig har jag älskat någon som älskat mig så ofantligt mycket och villkorslöst.

Jag hörde många skräckhistorier om hur det var att ha barn, inget har blivit som de sagt. Visst, du har gråtit när du varit hungrig, du har gråtit när du varit blöt osv. Men sen du lärde dig behärska ordets gåva, sen du lärde dig att formulera dina känslor, såsom jag lärt dig så upphörde allt. Vi pratar, om allt och ingenting, vi resonerar och ger varandra råd. Jag ser inte bara min dotter i dig utan även en god vän, den bästa i hela världen. Dina leenden värmer min själ, din beröring vidrör mitt hjärta och dina ord förverkligar drömmar. Allting förändrades den tolfte februari tjugohundrasju, klockan nollnio förtioåtta. Inget kan liknas vid detta, inga ord kan beskriva och inga metaforer finns att ta till. Du är kärlek, du är styrka, du är skönhet. Mamma älskar dig. Nu och alltid.
<3


RSS 2.0