veckan <3

Det väsentliga är inte att älskas utan att älska sig själv. Jag har sagt det många gånger och kommer att säga det många gånger igen. Det finns alltig något att glädjas över. Igår var jag ledsen, även lite idag, det lustiga är att min nedstämdhet kom omedelbart när jag gick ut från jobbet, då överväldigade känslorna mig lite. Såhär efter träningen, ett möte med väldigt fina och duktiga tjejer och efter att ha sprungit så jag bokstavligen ville spy (ja fick kväljningar och behövde kräkas en aning när jag kom hem) så kände jag mig pånytt född. Jag känner mig alltid så oerhört bra efter en bra träning och jag ska säga er en sak, det gick så jävla bra idag. Jag börjar komma tillbaka, börjar hitta rätt, börjar lära mig att träffa mål igen, (ja jag fick in jävligt fina mål på en manlig målvakt) börjar lära mig att täcka av igen och passningarna och dribblingarna går fortfarande jätte bra. Åh just nu, som jag brukar säga är jag; high on life. Så himla bra. Imorgon blir det jobb, en hel dag i telefon och sedan så ska jag på after work med gruppen och kika på Timrå - Modo i E.on. Träning igen på torsdag och jag längtar ihjäl mig efter denna vecka, klart den bästa på länge. Oerhört länge.

(Jag tänkte säga att det är lugnt att du kommer, men visste inte om jag tyckte det, visst, jag spelar alltid sämre med sådana som dig på läktaren men det gick bra ändå. Lite roligt men samtidigt jobbigt att se dig, men det är sådant man får ta. Jag klarar mig alltid.)

Kollegor, you make my fucking days! <3


tack och bock.

Nu äre innebandyträning.. såhär ser jag ut då, serni! Ska ut och springa lite innan, har världens bästa föräldrar som hjälper mig med barnet <3






kort.

Ska jag.. klä mig fulare? se fulare ut? vara mer oattraktiv? VAD ska jag göra för att detta inte ska hända om och om igen. Förstår inte vad man ska göra för att det ska bli något mer med någon. Jag är inget objekt, på fullaste allvar så är jag faktiskt inte det. Känner mig så jävla äcklig, så jävla utnyttjad. Så jävla lurad.
Är äcklad av mig själv och min egen existens just nu. HUGA.

Lite intressant att alla kallar mig så jävla stark och förvisso, så kan det väl vara så att jag är det. Mycket väl vara så, jag har hjälpt många och kommit över mycket. Men nu vill jag fan inte ens se på min egen kropp, äcklas av existensen.. Länge sedan jag kände såhär, ungefär 2½ år faktiskt. Så jävla äcklad. Allt jag ser är fel och åh jag känner mig så utnyttjad, så jävla utnyttjad. Det var kanske inte så det var tänkt, men det är så det känns.. usch, usch, usch. Aldrig mer, tammefan förevigt singel.


FÖRÖVRIGT.. Hoppas att räksalladen smakade, du som tog min mat. Vore iallafall roligt att få tillbaka burken! :)

Satt i telefonen halva dagen idag, det har verkligen gått bra och imorgon blir det en heldag. De flesta är trevliga när man är trevlig tillbaka. Det gillas, nu ska jag slänga ihop en ny jävla sallad och byta om för träning.


insikter.

Jag har aldrig vetat vad som är bäst för mig och jag vill gärna få någon form utav klarhet i varför jag alltid felar, varför jag alltid väljer fel vägar vid fel tillfällen. Jag skulle vilja ta reda på varför det aldrig blir som jag tänkt. Jag ger allt i allting jag gör. Jag har klättrat över hinder som vissa bara har mardrömmar om. Jag bearbetar alla de hindrena och använder min självinsikt och välvilja till att hjälpa andra. Jag ger andra hopp om något bättre, hjälper andra ur situationer jag själv suttit som djupast i. Jag är stolt, över mina åstadkommanden. Det har varit en hel del djupa och branta dalar, en hel del svarta hål, som känns omöjliga att ta sig ur. Jag har sökt i mörkret efter något som inte finns där, famlat efter något som inte går att ta på. Livet är inget spel, inga människors liv är det.

Men jag har kommit så oerhört långt. Jag har gått från att vara gravid som 16 åring, gått på sämsta möjliga föräldrapenning, bott i ett inte alls så jävla super bra förhållande, klättrat på min utbildning, kämpat och gett det mitt allt. Levt med vetskapen att jag kan, jag vill. Jag har tagit mig över det, jag har tagit mig längre. Jag har blivit krossad, sårad, demolerad, fullkomligt förstörd. Jag har gått igenom perioder av ovetskap om framtiden, med känslan att inte räcka till, att inte kunna försörja mitt barn. Hade jag tänkt detta? Nej givetvis inte. Men jag tog mig över och förbi, jag har en underbar lägenhet, jag har ett jobb, jag kommer försörja mig själv helt och fullt om bara någon månad. Jag har tagit mig förbi allt och när jag tänker på det, så ser jag att det inte finns någonting som kan dra ner mig nu. Det finns ingenting som kommer att kännas hårdare. Jag var på botten, jag visste inte vem jag var, jag hade få vänner, jag kunde inte ta hand om mig själv, jag såg bara svart..

Nu har jag ett underbart liv, ofantligt många nära och fina vänner. Jag kan egentligen inte be om mer. Detta var ett bakslag, och jag kan inte säga "utan dess like" för jo, det har verkligen like. Ofantligt mycket liknelse med tidigare incidenter och händelser. Men jag är inte den som är den, jag finner något i allt. Man är stark, om man klarar det. Jag vet att jag klarar det för jag har gjort det förut. JAG ÄLSKAR MITT LIV, precis som jag har det nu.


Det finns en mening med exakt allt, det var inte tid just nu, det kanske aldrig blir tid, eller så blir det. Jag har alltid gått efter en filosofi som lyder att allting sker av en anledning, om något är menat att vara så blir det så, allt annat är en stig till den stora vägen. Den upplysta underbara vägen. This ain't bringing me down.


Förövrigt så har jag verkligen, världens mest fantastiska vänner! Alla kategorier någonsin. Vissa har jag bara känt i en vecka, men ni är fantastiska som bryr er om mig och skriver sådant som ni gjort till mig. All jävla kärlek åt er alla!


.

The best of us can find happiness in misery



Lets pretend we don't care..

When all we do is care.



Lets pretend it was nothing..

When all we know is that it was.

 

Lets pretend it's easy..

When all we know is that it wont be.


Lets pretend that we can make a difference..

When all we know is that it's no use trying.

 

 



!




Såhär känner jag mig.. Tom, gapande och jävligt, jävligt klämd.
Så ofantligt tur att jag älskar mitt liv alldeles för mycket för att låta sådana här tillfälligheter bring me down.
Jag har trots allt världens bästa dotter, världens bästa vänner och verkligen super kanon bra kollegor som jag tycker oerhört mycket om. Jag har en lägenhet, en inkomst, ett liv. Jag älskar mitt liv.
Synd bara att jag har sån jävla oerhörd otur i en viss del av mitt liv.
Men life is life och det finns ingen anledning att låta det dra ner en.
Jag anser att det alltid finns någonting att glädjas över och jag har massor! <3


internt.

"Vi måste skippa hockeyn, det är fångarna på fortet"

"Vadå.. 2008? två år? Det är 2011 nu, så det är tre år sedan?"

"Du ser hungrig ut"

"Jag trodde att du var en SIMS-kille"


Internt, men ack så roligt allt var.. ojoj, vilken underbar dag! Utan tvekan den galnaste på länge, jag trodde på riktigt att vi alla skulle skratta ihjäl oss där ett tag. Tajmingen var så oerhört oslagbar på alla sätt och vis. Jag har nästan aldrig trivts såhär bra i en grupp någonsin tror jag. Det är verkligen en oerhört bra grupp och vi kompletterar varandra så fantastiskt bra. Längtar tills imorgon!


just come over and lie here with me.

Det är nog egentligen dags att uppsöka den där sängen, den där sköna sängen jag trånat efter ett tag nu. Men jag är inte riktigt där ännu. Mycket trivsel ikväll, vi var 7 personer i Malins fina etta, vi trängdes och myste till film efter att vi hade ätit oss tok tjocka på tacos. Många skratt blev det. Roligaste citatet under kvällen var tydligen ändå när jag efter filmen skulle gå förbi tvn och M bytte mellan dvdn och tvn och tanten på tv3 stod och pratade på volym 50 och jag skrek "men sluta skrik för HELVETE!". Detta var tydligen väldigt roligt, kul att jag får till det ibland. Det var i vilket fall som helst, jag, malin, annika, dennis, pelle, tomas samt niklas. Niklas som jag förövrigt nästan rullade över några gånger i soffan, det lutade så fruktansvärt att jag fick ont i ryggen men men, man fick sig ju lite mänsklig kontakt på det sättet. Niklas var i början lite vresig när vi gick in till honom från Malin för han hade minsann inte blivit bjuden, så vi drog med honom också. Vi gjorde världens största och finaste tacobuffe och satt och gottade oss rejält. Åh vad jag älskar människor, skulle nog inte överleva många dagar utan social stimulans.

Fick åka taxi med en av gästerna hem, så jag slapp gå i regnet, vi hade även gjort matlådor av resterna och jag fick med mig en, så imorgon blir det mer eller mindre tacobuffe på jobbet eftersom vi är tre stycken som jobbar där. Så tummen upp åt lunchrummet imorgon!

Förövrigt så saknade vi en person.. och det ställdes många frågor, som jag skämtade till det om. Hade ett väldans skämtflyt ikväll, tror jag var on a go så att säga. I love it.



You are the flower, confusing me about beauty.

Jag saknar dig, jag saknar dig, jag saknar dig.
Men jag ger upp, en smula, for now. Bollen är hos dig, på din planhalva.
Du får hantera det, jag tar inte tag i det mer just nu. Känns som.. jag vet inte.


I want you so bad, I'll go back on the things I believe.
There I just said it, I'm scared you'll forget about me.

So young and full of running, all the way to the edge of desire.
I'm silently screaming; I have to have you now.




no longer a slave.

Mitt hjärta, dunkar sönder. Jag vet inte ens varför.. Kan vara så att jag är orolig, osäker och funderar alldeles för mycket, det kan vara så, mycket väl. Jag vet att jag inte ska ta åt mig och över analysera exakt allt. Men det känns annorlunda, mer sterilt på något sätt. Som att något förändrats, vilket det förmodligen inte ens har. Ömtålig ur den aspekten är jag och inte alls så behändig som det sägs. Man får ta sig igenom det och vidare, det är inte så himla jävla svårt egentligen. Nu längtar jag bara tills jobbet imorgon så att jag får fokusera på annat än det här. För det gör mig bara ledsen och livet är på tok för underbart för att jag ska ha sådana tankar.

Det kommer att bli en underbar vecka detta, med fantastiska kollegor, träningar, födelsedag och socialt umgänge helt enkelt. Den har potential att bli den bästa veckan på länge, om allt går som man tänkt sig. Nu gör det oftast inte det men den senaste veckan har verkligen fått mig att inse hur snabbt allting kan vända, hur bra allting kan bli och hur underbart livet är. Man behöver så lite för att kunna känna så mycket. Jag har nästan allt jag behöver.. Men jag är så himla rädd att det ska vända och snabbt. Jag får helt enkelt ta tillvara på tiden som ges mig.


If God had a name what would it be?
And would you call it to his face?
If you were faced with him in all his glory
what would you ask if you had just one question?

If God had a face
What would it look like?
And would you want to see
If seeing meant that you would have to believe
In things like heaven and Jesus and the saints
and all the Prophets



Man vill tro på kärlek, man vill tro på vänskap, lycka och fred. Jag tror på detta men jag tror inte att man finner det i andra, i världen. Jag tror att man finner det i sig själv och att man har förmågan att föra över det till andra så att de kan finna det i sig själva och sprida vidare lyckan. Ett hjärta kan brista, om och om igen. Jag håller mitt ganska hårt nu, har stundvis svårt att släppa in någon helt, in på livet, in i själen. Det är lite ironiskt, när man tror sig ha hittat något så vänder det nästan alltid. Dagar man tror att man ska vara lycklig är dom man sörjer. De dagar man tror att man ska sörja, är de dagar man hittar sig själv. Många gånger önskar jag att saker vore enklare. Jag önskar att jag kunde se in i framtiden och veta här och nu om jag ödslar min tid på något som ändå inte ger mig något. Nog om detta. NU vill jag bara ha imorgon! SES PÅ JOBBET!


it's alright.




Hatar och älskar denna video.. alldeles för många känslor som blir ett enda virrvarv. Farligt.
Vill se den och vill inte se den. Aldrig igen, aldrig någonsin.


.





(Ladies lets go!)

living and loving.

Väntar in världens bästa tjejer, utan tvekan. Vi ska umgås och förhoppningsvis ha den bästa utgången på länge, vi lägger problem och vardagliga saker åt sidan och har så trevligt man bara kan ha. Ska självklart möta upp fler härliga vänner och individer down town sedan.

Saknad, är ett av sätten att veta vad man känner.


Det har nog inte undgått någon att Härnösand är skvallrets stad och jag tror att alla här någon gång blivit lite sviken och baktalad. Att det går runt människor som inte vet någonting om en själv och säger en massa saker. Sen går det tråkigt nog ibland runt vänner och bekanta och kasta en massa trash. Ett sådant rykte kom till min vetskap igår och jag vet exakt varifrån det kom och har tagit upp det med den som startade detta. Ska ta det med en av de andra i ledet, som gjorde så att detta skvaller genom en av mina vänner kom fram till mig. En blick säger även mer än tusen ord och blicken jag fick igår av en av mina vänner var mindre smickrande. Roligt med rykten, som gör att även ens vänner inte tror på en. Jag tror på mig själv, jag vet hur det var och jag vet att du snackat. Du har förnekat det, men jag vet. Du vet att jag känner många i den här stan och du vet att allt kommer att komma fram. Du har lovat nu att inte sprida mer lögner och påhitt bara för att du känner dig sviken och lite besviken på utgången. Jag orkar helt ärligt inte mer, ingenting mer. Jag fokuserar på det som gör mitt liv fantastiskt: Mina vänner, mitt jobb, mina kollegor, min dotter, min idrott och lagkamraterna. Musiken, inredning, mode, höstluften och så mycket mer. Livet rullar fram och det var ett år sedan jag fyllde 20 år och jag har fått så många erfarenheter på det året, mycket jobbigt må ha hänt, men så mycket gott också, otroligt många positiva händelser och jag är lyckligare än någonsin.

Det var tre år sedan jag blev myndig, tre år sedan jag fick Sophie, tre fantastiska år. Jag har inte helt hittat rätt än, men jag hoppas att jag är på vägen. Det känns mer rätt och riktigt än någonsin och jag tänker ta tillvara på detta. Nu eller aldrig, som man säger. Låt oss stå i nuet men möjligtvis, kanske blicka lite framåt. För framtiden bär på fantastiska upplevelser.

Live and love the life.



"Jag vill ha måndag"
- Ja vem vill inte det med er som kollegor! <3


nattliga tankar.

Klockan är snart halv 3 och jag sitter här med min kopp kaffe som man får av pingst kyrkan på krysset.. Har varit med om en hel del ikväll, mycket orkar jag inte delge mig av men det är som det är. Vänner är inte alltid vänner, helt enkelt. Jag vet inte vad jag gjorde idag.. men när jag och M dansade så kom det fram 4 män samtidigt och började dra i mig och jag vet inte.. kändes obehagligt. Har inte sett någon av dom idag och nej jag räknar inte med erat.. konstiga.. försök grabbar. Men ja 4 stycken just då. Jag gick iväg och in på dansgolvet med en annan kompis och ja jag tror jag hann stå i 20 sek innan det kom 2 andra och tröck, samtidigt? varför alltid samtidigt och varför var jag extra snygg idag? Vet inte om jag ska köra dessa kläder varje gång jag är ut eller byta, något är det ju med dom. Eller så strålar det bara om mig att jag är lycklig. Jag vet inte.


(Du förresten. du är lite.. patetisk men lycka till med det för all del. (moahahahhaha). Det kommer att gå över snabbt, när alla inser hur du egentligen är. )


Träffade två av mina härliga kollegor och en tredje smsade jag med en stor del av kvällen, åh vart har ni egentligen varit hela mitt liv? vavvavaava? Jag bara undrar. Verkligen, jag bara undrar.



snabbt.

Denna vecka har jag verkligen upplevt det där ultimata livet som jag vill ha. Jag har jobbat med världens bästa gäng, trodde som sagt aldrig att det skulle vara såhär. Sen har jag tränat, umgåtts, vaknat innan klockan varje dag, gjort mig i ordning och gått och haft så jävla bra dagar. Druckit ihjäl mig på kaffe och jävlats med kollegor. Gud vad jag love this, många säger att det syns på mig att jag är lycklig och jag har varit på världens bästa humör. Jag har verkligen allt nu. Allt. Efter träningarna har jag gått och tittat på andra träningar och ja jag har mått, jag har mått så jävla mycket och jag tror att jag börjar.. "förfalla" som Emelie så fint uttröck sig. Nu kom jag ganska nyss hem och ska byta om och fixa mig innan jag ska till Elsa och festa lite. Visst, jätte roligt att gå ut och roa sig, men jag saknar verkligen jobbet och gänget nu. MÅNDAG, vart är du?


<3<3 dag 4!

Livet, vad säger man om livet. Jag har en massa att säga, en massa berättelser att förtälla. Kan säga så mycket som att jag nog aldrig älskat livet så mycket som just precis nu, jag tror att allt vänder och att framtiden är ljus, fin och klar. Jag vet att det alltid finns en anledning till att man träffar människor vid vissa tillfällen men det känns så orätt nu, jag hade velat träffa dessa människor tidigare, haft mer tid med dom, men det är ändå fantastiskt. Jag har fått en vardag, jag har därmed också fått ett liv. Ett liv jag fullkomligt älskar. Vill inte från jobbet, vill till träningarna, vill leva, jag andas och jag andas lätt. Antar att jag äntligen fått en definition på begreppet: "High on life". Jag förstår vad de menar nu. Allt går vägen, den väg jag går på. Underbara väg, åh jag kan inte ens beskriva hur jag mår nu, det är bara fantastiskt på alla sätt. ÄR så glad att jag sökte, att jag kom in och att jag trivs. Medlyssnade idag och det fick mig att trivas ännu mer. Bara massa underbara människor och jag tror verkligen att jag klarar av det där.

Kom hem för ett tag sedan, åt lite mat och ska nu ut och springa, hoppas möta på T i spåret och visa vem som bestämmer. I love this, I soooo love this. Och här har jag suttit på min rumpa i månader.. fyfan, vill aldrig komma tillbaka till det.

Förhoppningsvis blir det utbildningsgrupp/gängs träff på onsdag, ser fram emot det!


resten av veckan. (TOTALT OINTRESSANT)

Strax ut med Emelie och titta på fyllon, nykter för er som undrar, jag jobbar imorgon.
08.00 - 12.00 - Skratta och utbilda sig, dricka 3 koppar kaffe och kanske ett äpple.
12.00 - 13.00 - LUNCH, skratta ännu mer och umgås med kamraterna.
13.00 - 17.00 - Skratta och utbilda sig, dricka 3 koppar kaffe, kanske ett tuggummi.
17.00 - ÄTA mat på jobbet
18.00 - Planerar att vara hemma.
19.00 - Ut och springa i spåret lite.
20.00 - Innebandyträning!
22.00 - Avlida

<3

Fredag:
08-17 - Skratta som fan och umgås med underbara människor samt utbilda sig (dricka 6 koppar kaffe samt äte ett päron och lunch)
Efter det, fritt fram för mat och sådant, samt förhoppningsvis utgångelången.

Lördag:
Ta igen sig och sakna utbildningsgruppen samt fullständig utgång med besteste.

Söndag:
Längta tills måndag för skratt, umgänge och utbildning <3


dag 3.

Åh underbara, underbara liv. Jag är så glad att jag fått jobb, jag är så glad att jag fick jobb nu med dessa underbara människor, jag tror att vi skrattar mer än vad vi är allvarliga. Det är helt fantastiskt. Har fått många nya vänner och har det bara super roligt på lektionerna. Man kan skämta med och om varandra med i princip alla i klassrummet och det är väldigt lätt stämning, vi är väldigt kompatibla med varandra, sådär som ungdomar lätt är. Så oerhört lätt att prata och ha trevligt, speciellt på lunchen, vi sitter tillsammans.. mjaa förutom Molgan, min lossas kompis som Johan fick flytta på. Även intressant att Tobias berättar för Linda om våldtäcktsplatser i Sundsvall.. han verkade lite för insatt, vilket han även fick höra från mig. "Ja Linda, tänkte att vi ses där imorgon". Vissa skämt är lite under bältet, men ingen tar illa upp och skrattar bara åt allt. Livet är fantastiskt, man kommer hem, man äter, man kanske går och tränar och så har det rullat på. Systemen är enkla och vi har lärt oss snabbt och bra. Kan bara summera detta till att just nu är jag galet lycklig!  Livet  <3


dag 1.

Fruktansvärt glad, kan summera dagen rätt bra, dock ska jag utveckla det lite mer. Började dagen med frukost med Sophie framför tvn, hon satt något längre medan jag klädde på mig och gjorde andra bestyr. Kl 08.50 entrade jag ComHem och de 14 andra nyanställda stod med mig i receptionen, stämningen var väl aning tryckt, ingen kände någon annan. Kan säga att det tog inte många timmar innan vi skrattade med och åt varandra och utbildaren. Oj vilken härlig stämning på jobbet säger jag bara. Vi gick en rundvandring och jag träffade på en hel drös vänner och bekanta, känns som att det enda man gjorde var att säga "hej" vart man än gick. Så jag har verkligen fått social stimulans idag, skrattat mer på en så kort tid än vad jag gjort på länge och dagen flög iväg. Det var en härlig dag, jag fortsatte den med att skjutsa hem Elise för att sedan handla och åka hem. Diskade och dammsög samt åt mat, tog fram matlåda för imorgon och konstaterade att jag på mitt passerkort verkligen, som två personer sagt idag liknar något som kan stå på Madame Tussauds.. Vaxdocka på bilden? Svar: Ja.

Ser fram emot imorgon och hoppas på lika mycket skratt och glädje. Tacka vet jag min utbildningsgrupp och en fantastisk utbildare. "Här kommer lilla Ludde, håhå jaja!"

Klockan är halv 8 och jag känner mig lagomt pigg, lagomt allting och det känns bra att bara ha suttit i soffan 20 min under dagen. Istället för nu förmodligen 8 timmar om jag varit arbetslös..

Tummen riktigt högt upp!


det finns alltid, en anledning.

Everybody got a reason too live.



Jag har flera anledningar, en kommer alltid att heta "Sophie", den andra kommer alltid att heta "Kärlek", vad mer behöver man egentligen? Det är sådant man kan leva på, men det är alltid fördelaktigt att ha drömmar och visioner och jag tror att alla har något de vill göra innan de dör, även de som kanske inte kommit på det än. Det kan vara vad som helst, så simpelt som att gå och se havet till att resa världen runt eller hoppa fallskärm. Det finns många saker som väldigt många människor vill och kan göra. Och jag tror verkligen på att det alltid finns en anledning att leva. Visst har man tänkt på döden, men det har alltid funnits något mer spännande än det som döljer sig på andra sidan. Jag blir lätt high on life, tidigast idag när vi satt i Cadillacen och det blåste och det kom en sådan vindpust, fylld med dofter och lycka, jag inandades och en tanke for åt ett speciellt håll och sedan kände jag lyckan, ännu en gång. Det kan vara så simpelt som en lite vind. Jag har förut jämfört mitt eget liv med ett träd, på vintern går tiden långsamt och man tappar färg på tillvaron oftast, men man hänger kvar, för man vet att snart kommer sommaren, en tid fylld av liv och glans. Man hänger kvar i de svåra perioderna för att få uppleva de fantastiska stunderna i livet. Man säger att livet är sådär, up och down-hill. Jag är nöjd i nuläget, det är spännande, det här livet och ibland så slår mitt hjärta ett extra slag, för alla som älskar mig och för alla jag älskar. För nyfikenheten och nyskapandet, för upptäckterna och äventyren. Det kommer att bli en fin höst, en fin, älskad höst.

Just nu vill jag har måndagkväll, mest av allt i livet. LÄNGTAR.
Tisdag och torsdag tränar jag och onsdag vet jag inte riktigt.
Dock jobbar jag även hela veckan, starting imorgon kl 09.
Håll en tumme nu för min första arbetsdag med utbildning och nya människor.
Helgen bringar festligheter och det ska bli härligt, träffa gamla och nya vänner.
Lördag spenderas med fördel på Hamnkrogen där Irene Panik spelar,
där kommer ni iallafall att träffa på mig, Emelie och förhoppningsvis Elise.



fly to another place.

Har haft den värsta men samtidigt en av de bästa veckorna i mitt liv denna vecka, konstigt nog. Den har präglats av oro, gråt, hat och en otrolig dos mys och eufori. Mitt hjärta har stannat och slagit extra flera, flera gånger denna vecka. Jag har varit fruktansvärt, vansinnigt orolig och det kändes som att världen gick under några gånger, lika många gånger som den sedan återuppstod pga hur mänsklig känslor gör en. En väldigt, väldigt förvirrad vecka, en väldigt, väldigt lycklig vecka. Många händelser som tillsammans bara blir ett fullständigt mayhem och jag känner idag att jag inte kan kontrollera det. Vill bara lägga mig ner och fullständigt flyga bort, ut i rymden, där jag inte behöver göra någonting som jag inte vill, inget behöver hända som gör en ledsen, men då blir man även utan de detaljer som gör en glad. Därför stannar jag här, på jorden. Även om jag inte alltid vill.

Jag saknar dig.


All of my questions are answers too my sins.

Förövrigt är jag sjukt duktig på nyttighetsgrejen.
Så duktig att jag åt sallad igår istället för pizza,
när alla andra skulle mumsa i sig det.

Måste även meddela att vi vann på brännbollen! YEY för oss!


helt utan.. all respekt.

För tillfället finns det ingenting jag hatar mer än denna situation, det känns verkligen som att du infiltrerar och förstör. Jag kan inte sätta fingret på det, men allt vad detta innebär är det största misstaget i mitt liv, jag hatar att se detta, jag hatar att vara en del av det. Jag mår inte bra av det för fem öre, det kanske blir min undergång, kanske blir det som fäller mig. Dom kallar mig dum, men jag vet saker de inte vet, jag är dock inte den som är den som går runt och snackar sönder fullständigt, jag säger ingenting. Men ibland vill jag bara rättfärdiga allt genom att berätta exakt allting. Det kommer inte att hända. Nog för att del av mig vill hämnas, vill säga åt alla hur det var. Jag snackar dock inte, sprider inte faktan, olikt dig, som inte ens sprider sanning, utan hittar på. Men stå där och se mig gå under, du verkar bra på det. Jag förstår inte varför alla onda ting kommer i tre, det är en oskriven lag och slår aldrig fel. Det sparkar mig i ansiktet och just nu vill jag bara strunta i allt detta och försvinna in i det jag känner. För just nu orkar jag inte göra någonting, vill inte göra någonting, känner bara att jag vill ligga där med dig.

Jag har aldrig riktigt förstått varför vissa människor har sådan bristande respekt jämte andra, det är bortom allt jag kan föreställa mig. Varför? Jag förstår det bara inte. Största misstaget någonsin att ens ta hit dig från första början. Förstår du inte vad du gör mot mig? Du verkar inte förstå eller så vill du inte. Lögner, lögner och åter lögner. Löften som inte hålls, överrenskommelser som skipas. Vad är det som inte riktigt går in i lillhjärnan din? Om folk bara visste allt, om folk bara insåg. Jag är ledsen att det blev såhär, men jag bryr mig inte, för det är som att du siktar in dig på det som kan skada mig mest. Något står verkligen inte rätt till och det säger jag inte för att jag inte tycker om dig, det säger jag för att du själv ska förstå, att man kan inte bete sig hur som helst. Lär dig mer av livet, lär dig mer. Jag försökte, men det hjälpte inte så värst långt. Sluta infiltrera mitt leverne, sluta omge dig med mina vänner, sluta vara så fruktansvärt "soul-killing"..


oron

Jag hatar att vara såhär ovetande, såhär fruktansvärt ovetande man bara kan bli när det är något man inte kan kontrollera, när man står där handfallen och inte ens kan titta på, utan när det snarare är så att man inte kan göra någonting, inte veta någonting. Jag känner paniken sprida sig i kroppen. Sömn? Det vet jag inte vad det är ikväll och jag vill bara att allting reder sig. Finns det någon högre makt så ber jag till den ikväll. Mina ögon tåras, av blotta tanken på allting.. det är som att världen, hela jordgloben håller på att vända sig ut och in och att det i sin tur skapar ett sådant mayhem att man inte ens kan agera, allt man kan göra är att se på, när det kanske går åt helvete och hålla en tumme för att självslukningen inte sker, att allting inte imploderar, att vi klarar oss. Jag känner mig tämligen genomskinlig men svart. Detta är ingen situation min ande trivs i, det är inget moment jag hurrar över. I grunden vet jag inte ens vad jag känner, för det är ett sådant känslomässigt kaos att det inte går att beskriva, det går inte att yttra sig om det. Jag bara känner hur kroppen till och från domnar bort och smärtar, likt hud mot is.


It tears me up, it ties me down, it mess me up and it brings me down.


Always remember - I love you.


en fredag.

Idag har jag den där obehagliga känslan i kropp och själ igen, den biter sönder mig, bit för bit, river loss bitar av mitt inre, får mig att känna oro och nervositet. Ånger och rädsla. Jag känner på mig att något kommer att gå fruktansvärt fel. Det är nästan som en röst, fast ändå inte, mer en känsla, som talar och den talar inte med glädje. Den har en raspig röst, den röst som skär i min själ. Nä jag vet inte vad det är, men jag har en otroligt dålig känsla, som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Hoppas att det går över, dock brukar mina sådana här känslor stämma, de gånger jag haft dom har något hänt, så jag är rädd.. väldigt rädd.

Dagen har varit bra, jag handlade lite på Ikea och fortsatte kursen åt Sundsvall för kontraktskrivning där jag träffade 4 av de andra nyanställda, trevligt! Kommer få träffa dom igen på måndag samt 10 till som ska påbörja sin utbildning. Sen åkte jag hem, hade en härlig känsla i kroppen då, solen sken och allt kändes bra. Jätte bra, solen sken även inomhus, det bara var en sådan dag, nästan helt utan anledning som det brukar vara. Tills jag fick ett sms, som vände upp och ner på tillvaron. Åh, må det gå vägen. Annars vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Morgondagen blir förhoppningsvis bättre, betydlgit bättre än idag, om man får hoppas på det bästa dvs, jag har en hel dag framför mig med världens bästa charmtroll som stod och basunerade ut hur mycket hon älskar mig idag i kön på affären och pussade mig fullständigt sönder och samman, folk hade svårt att hålla ögonen ifrån oss. Mja ni, det har iallafall inte jag sett på en affär förut, kanske är jag en super mamma iallafall? Nämen skämt åsido, så vet jag ju att jag lyckats bra, jätte bra och inte en sekund betvivlar jag mitt barn kärlek till mig. Hon älskar mig verkligen över allt annat på jorden, det känns i varje beröring, varje puss, varje kram och i vart enda ord hennes vackra läppar yttrar. Känns extra bra att vara lite små ung som förälder och stå där med ett barn som visar en sådan tydlig kärlek. Jag mår som bäst när jag håller din hand.


en himmelsk drog

Jag kan inte ens andas längre, kan bara förnimma denna underbara doft och varje gång jag andas in, stannar tiden en aning. Mitt hjärta slår inte så markant men hela kroppen pulserar vid varje inandning och en varm känsla sprider sig i magen. Mitt ansikte känner, mina ögon de glänser, mina läppar formar ett leende och min hjärna funderar inte. Just nu existerar allt och ingenting. Alla dofter förstärks och alla intryck förhöjs men verkligheten suddas ut en aning, som dis över havet. Jag ser samma scenario spelas upp i mitt inre, om och om igen. Första och sista gången. Jag andas in, jag andas ut.
Jag lever för att jag känner, jag känner för att jag lever.

Kanske är detta en himmelsk drog, som jag vågar förlita mig på.



Tonight I received the ability too fly.



rättigheterna..

Såg ett av de mest hjärtskärande fallen av djurplågeri (mja hon dömdes inte för det men enligt mig så var det tammefan det ändå) på programmet; "samlare". De hade så mycket saker i huset och tagit in så många katter att de inte ens visste hur många katter som bodde där längre. De tog in alla hemlösa katter som de hittade i princip, samtidigt som de aldrig städade och stöket ökade markant hela tiden. Hur som haver, så började teamet att tömma huset på först djur sen saker. Medan de fångade in katter så hittade de döda katter, ibland bara skelett och ibland torkade fullvuxna katter samt små kattungar. När de fångat in alla katter hade de hittat 76 levande katter (paret hade tidigare tippat på 34-40) varav 35 var tvungen att avlivas pga diverse sjukdomar på lungor och hjärta. De hade även hittat 35 stycken döda katter. När de senare började rensa garaget på saker fann de fler och fler lik, kranium och skelett. I början ungefär en i minuten. Jag har inte slutsiffran på antalet döda katter som hittades eftersom jag helt enkelt inte orkade titta mer, och innerst inne vill jag nog inte veta.

Det var så fruktansvärt hemskt att se att jag fick ofantligt ont i mitt hjärta och kände en aning ilska mot paret, de dömdes dock inte trots utredning för djurplågeri, eftersom hon faktiskt försökt hjälpa katterna som kom till hennes hus, gav dom husrum och mat, varje dag. Det var stöket som tog dom, ansåg dom. Det var aldrig menat att skada katterna på något vis. Nå vad säger min lag om detta..? Vållande till annans död möjligtvis? Djuren har lika stor rätt att leva som vi har. Det känns tragiskt att det ska behöva bli på det här viset. Det fullkomligt äcklar mig ur alla aspekter.


S.

"Om man älskar någon så måste man pussas och kramas" - Sophie 3 år.


Sophie ringer Anicka (i pippi) med en lossas telefon.

Hej Anicka!
Nej jag vet inte..
Är du i Villekulla?
Nej, jag kan inte komma till Villekulla.
Jag är inte pippi, jag är bara Sophie och jag måste vara hemma.


Ja barnet kommer med en massa saker om dagarna, helt enkelt.


ingen räknar dagar.

Det är som man säger, när man slutar att leta så dyker det upp. Det slår som aldrig fel och det spelar ingen roll vad det handlar om. Har varit med om det rätt nyligt och finner det väldigt intressant. Var en kompis som sa det och sen poff så hände det. Finns inte mycket mer att säga.

Däremot så har jag ett spännande äventyr framför mig och jag ser så oerhört fram emot alltihop, ska bli himla spännande, nu känns det rätt och på rätt sätt, jag hoppas att det blir bra denna gång. Ingen räknar dagar, take it easy så går det bättre.

Jag är ung och full av spring, kraft och önskan. Man riktar lätt in sig på det man kan och vågar inte att prova nytt, men jag har verkligen börjat med det, jag har funnit inspiration i något. Det ger mig styrka och jag vet att jag vågar en massa. Fokus, lägger jag på träning nu samt matlagning, som jag finner himla roligt. All annan ledig tid går till musik och om mitt barn är här, till kramar.

Låt mig förövrigt redogöra för vilka kroppsdelar jag har ont i uppifrån och ner:
Nacke, axlar, ryggen, sidan av magen, lite fram på magen, ljumskar, lår, hand- och fotleder.. YEY!


finaste.

20.50 - Kvällsfika med barnet nu, det har varit en oerhört lugn eftermiddag/kväll. Barnet har lekt lite själv samt tittat på barnprogram. Jag har inte fått vara med, lillgamla fröken som hon är ibland och vill vara ifred. Jag hade iallafall rätt om några batterier, var hon snabb med att berätta för mig när jag satt in dom. Nu sitter hon här, på andra sidan bordet och ler världens största leende åt mig och gav mig precis en kram och sa att hon älskar mig och har saknat mig jätte mycket. Ibland så smälter man lite extra. Härlig dag idag!

"Mamma, du vill inte vara ensam, men jag är här, drick upp din mjölk sen.."
Lillgammal, som sagt. Fortfarande väldigt bra när vi var hos doktorn med min fot söderut och vi hade väntat i timmar och alla var trött och less och hon sa; "Mamma, jag vill också åka hem, men doktorn måste titta på din fot först." <3

"Mamma, jag älskar dig, särskilt idag, men titta! Jag har växt, idag fick jag sitta på en frökens stol, jag är stor nu. När man är stor får man sitta på frökens stol, alltså får jag göra det"

Det finns ingen mer fantastisk varelse på hela jorden, det kan jag lova.

Godnatt hjärtat.


Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor.
Jag kan inte ens stå när du inte ser på.
Jag skulle ge dig allting du pekar på,
men bara när du inte hör,
vågar jag säga så.


Vitlökssmörad lax med pasta och grönsaker.

Dagens recept (till Linda)

Ingredienser:
Broccoli
Rödlök
Champinjoner
Räkor
Lax
Smör
Vitlök
Dill
Pasta
Soya

Fisksås (färdig,pulver, tyvär)


Börja med att hälla olja och salt i stekpanna.
Samt sätt på pastan.
Skär champinjoner (jag använde färska) och Rödlöken grovt.
Stek dom med broccolin i stekpannan och tillsätt lite soya.

Häll olja och citronpeppar i ugnsfast form och lägg på laxen.
Gör och tillsätt vitlökssmör på laxbitarna och krydda på dom med citronpepparn och salladskrydda.

Gör såsen enligt förpackningen.

Avnjut.






.

Jag tror att det är när sånt här händer som man på riktigt inser hur mycket man älskar sin familj och exakt hur rädd man är att förlora dom.

Tack för att jag fick vakna med hjärtat i halsgropen.



säsongsstart.

Hade säsongens första träning idag.

Tränaren; "Ja men då kör vi då tjejer, vi tar det lugnt, inget strul och tjaffs, bara lätt och fint. Så, ut och spring 5.an (5 km) nu så ses vi sen på planen"

Jaha, ja men det verkar ju roligt, verkligen. Så man fick ju bara sätta igång och springa och runt kom vi, jag gick väl 500 meter pga att jag kände lite i smalbenet sen förra skadan, men satt igång sen och sprang hela vägen och sen lite extra (vägen ner till hallen) så jag sprang nog 5 km iallafall. Vi kommer in efter mja en 30-35 kanske och byter skor och börjar bolla lite, några snabba skott på mål och dylikt. Sen skriker tränaren; "tre varv och 10 av varje". TRE VARV? Vi har alltid kört 2 varv.. men okej, vi kör på. Upphoppen var rent spontant värst, av allt efter att ha sprungit så mycket som vi faktiskt gjorde. Några roliga övningar till, sen hör man det man inte vill höra..; "Ställ er på sträcket". Sagt och gjort, höga knän, snabbt tempo, fram till nästa sträck, ner på mage, upphopp, ner på rygg, upphopp och tillbaka * 2. Sen fram och rulla runt, rulla runt och tillbaka. Döden för benen på alla sätt. Vi kör en övning till efter det, verkar roligt, sen spel i 40 minuter. Jag minns väl hur det var sista träningen på förra säsongen, man glömde att byta så folk skrek på en att man måste byta. NU hann man kanske sitta i uppskattnigsvis 20 sekunder innan man fick byta in igen. ROHOOOLIGT. Men rent tekniskt var vi as duktiga och vi höll ut bra, trots smärtor i ben och överallt. BRA jobbat IBC Hernösand. Nu kör vi denna säsong!

Ses Torsdag, om någon kan stå och gå på sina ben! ;)


igår, idag.

Jag vaknade på en bättre sida, dock fortfarande trött och sliten, men solen skiner och musiken muntrar upp mig. När jag vaknade så noterade jag en hel bunt med sms från vänner och familj. Det uppskattar jag. Jag har litet ont i huvudet men hoppas kunna träna ikväll ändå, hur vore det att missa första träningen? Inte helt okej i hjärtat. Funderar oerhört på om jag orkar göra något alls under dagen eller om jag ska sitta här i min underbara soffa och bara titta ut på naturen. Jag bor ju så fantastiskt. En del av mig hoppas att veckan går snabbt, en annan vill stanna den, jag har väntat länge på att få börja jobba på måndag, så jag vill ju att tiden ska gå, men vad ska jag göra sista veckan som arbetslös? Vill ju faktiskt inte bara sitta här, som nån annan mupp.

Och visst, jag dras i armarna, både hit och dit och sitter i ett vägskäl som jag inte vet hur jag ska ta mig bort från. Det håller mig lite vaken om nätterna men jag antar att det bara är att ta allt som det kommer, tror inte att jag har någon stress på mig egentligen, det är väl bara jag som gör det till en betydligt större grej än vad det förmodligen är.

Har noterat på den sjunkande temperaturen att hösten kanske är på väg, vilket faktiskt gör mig glad, jag älskar höst och det betyder att jag överlevt ännu en sommar och finns kvar för nya äventyr. Längtar tills jag får nöjet att se färgskiftningar i löven, andas den friska luften och känns den där mysfaktorn som kallare tider alltid för med sig.

Nu ska jag fortsätta denna förhoppningsvis fantastiska men uttröttande dag med följande låtar:
Foo Fighters – Best Of You
Starship – We Built This City
Johnny Cash – Folsom Prison Blues
Johnossi – Man Must Dance



downhill.. and a hard way up.

Kanske gråter jag mycket, kanske sörjar jag saker jag borde kommit över, kanske tycker jag ibland att livet kan vara sådär jobbigt jävla drygt, att det är orättvist, att jag trivs bäst i mörkret. Vissa gånger känner jag att jag inte orkar, när minnen överrumplar en som en tjuv, som stjäl allt jag trott på. Som tagit alla mina väderingar. Jag älskar ju livet, men ibland ser jag tillbaka på livet, ibland så känner jag igen mig i nya situationer som är bekanta de som varit. Det jag klättrar över, det stora berget som alltid kommer att finnas, det berg som jag står på toppen av och skriker och gestikulerar ifrån i hopp om att någon ska se mig. Att någon ska känna vid mig. Finns det någon därute som vill lyssna på mina problem? Jag hjälper många människor och får ofta otroliga creeds för det. Och visst, jag tänker på mig själv också, försöker med allt jag gör att ta det till min egen fördel och bearbeta allt som hänt, alla händelser som hänger kvar som parasiter. Jag älskar ju livet.. men det känns ibland mer än orättvist.

Så visst, jag sitter och gråter för mig själv ibland och känner mig handfallen och maktlöst, som att det inte finns någonting att hämta, när allt jag vet är att det gör just det. Jag vet att jag antagligen kommer att vakna imorgon och bara känna hur underbart livet är. Där finner jag mitt hopp, i morgondagen. I livet och min vilja att leva det. Men ikväll, får jag dränka mig i mina egna tårar. Det smärtar, som ni aldrig kan förstå. Ibland känner jag mig bunden, knuten, ofrivilligt ofri. Jag vill göra så mycket, men kan så lite och det var inte så det var tänkt. Jag har kapacitet som alla andra att göra stordåd, att åstadkomma fantastiska saker, men man undrar, då och då, vad som skiljer mig från alla andra? Vi är alla samma.

Men som tur är så vet jag hur jag funkar, jag kan få en period, en liten period, sen är den glada perioden betydligt längre, som jag själv brukar säga; ingen lycka utan smärta. Så här står vi, men jag känner fortfarande greppen, jag känner fortfarande stötarna och fallen. Orden och skriken klingar, blickarna skär. Jag kommer alltid att lukta på döden, för ibland var jag nästan där, i form av rädsla. Inget kan byta ut det, någonsin. Men en sak är säker, jag försöker, att ur alla aspekter och ur varje downhill använda minnena och göra mig själv starkare som individ. För jag är starkare än det förflutna. Men kanske är det jag, som den här gången behöver hjälp, men vem ringer _jag_?



Do you feel better, when she falls to the ground?
Do you feel like a man?





Idag handlade jag bara en massa mumma på affären förövrigt.
Lite wok, broccoli, räkor, gul- och rödlök, färska champinjoner, persikor, äpple, passionsfrukt, lime.
Champinjoner på burk, krossade tomater, tonfisk, lax.
Smör, creme fraiche, matlagningsgrädde, soya, chilisås.
Kolsyrat vatten *3, tonfiskpålägg, ost, buljoner, pasta, nudlar, lättdryck.
Special K red berries, hälsofil; naturell och jordgubb, redning.
(säkert något jag glömt typ mjölken)

Känner på mig att det kommer många goda middagar framöver!
Matlagning <3
Hoppas kunna bjuda någon så man slipp äta ensam hela sitt liv.
Skönt med bra mat nu igen lagomt till innebandyn börjar imorgon.


lite kort.

Ska iväg och hämta mammas bil och åka och återvinna samt förmodligen handla lite så min kyl ser ut något för världen någon gång igen. Ser fram emot det, var längesedan jag storhandlade. Ska ut till far först en sväng, men innan jag gör allt det så ska jag rensa kylen på allt som inte borde vara kvar där vid det här laget. Hoppas på en bra kväll, men har en aning huvudvärk så vet inte riktigt hur det blir men.

Sista veckan arbetslös nu! <3


Remember this; Nothing last forever, so embrace it while it does.


ååååh frustrationen.

När man var yngre och tänkte sig hur ungdoms- och vuxenlivet skulle vara så föreställde man sig det som nog alla andra föreställer sig. En massa fester, sen hittar man den man vill vara med (som tycks så enkelt) och skaffar sig det där fina huset och hunden/katten samt barn och allt är så självklart. Man älskar den personen resten av sitt liv och allt är sådär frid och fröjd som i en vacker romantisk kärleksfilm. JAG har iallafall märkt en sak, det är inte så jävla simpelt! Verkligen inte, det är hemlighetsmakeri, det är oro att personerna man träffar ska backa tillbaka när man själv redan har kommit halvvägs på den där stigen. Man får konstant vara orolig och tänka och fundera på vad som är bäst för alla. Jag kan inte alltid tänka på mig själv. Men jag tycker att jag har en relativt bra balans i mitt liv, men så var det, det där med acceptansen. Den oroar mig, hela tiden. Bli inte rädda, det finns inget att vara rädd för och är det någon ni ska vara rädda för, så är det mig. Jag är väl den mest skrämmande här. Jag får hålla andan, jag är orolig att allt ska komma fram, men vill så gärna att det gör det. Det är inte alltid så lätt som det tycks för alla andra. Snarare tvärtom. Så allt jag får är ljuvlig rädsla och frustration. Snälla acceptera mitt liv.


inandning.

Börjar väl med en rolig sak.. mamma tyckte att min ipod behövde tvätta håret, eller så var det schampoflaskan som tyckte det. Hur som haver så är den dränkt i schampo! YEY!



Breathe out, so I can breathe you in.


Jag har antagligen sagt detta förut och kommer förmodligen att säga det fler gånger.
Känslor är det som gör en som mest mänsklig.
Sittandes i min soffa och blickande ut över det för dagen glänsande havet och inandas dess luft, så känner jag mer än jag gjort på länge. Jag uppskattar de där små sakerna, de där små detaljerna som fulländar dagen, som en så simpel sak som att solen skiner in på min vägg. Det ger mig lyckokänslor och luften är fjäderlätt och förtrollande. Idag önskar jag att jag kunde flyga, för jag vill kasta mig ut bland molnen och känna på dess skönhet. Världen är fantastisk, livet är ännu mer fantastiskt. Fånga det, anamma möjligheterna och gör det som gör just dig lycklig. Le! Ett leende kan göra dig en aning gladare trots att du kanske för tillfället inte är det. Och sjung, sjung för allt du är värd. Ikväll ska jag se solen gå ner bortom horisonten, bortom bergen, bortom allt liv.

Visst har livet sina baksidor, men låt de inte dra ner dig, lev med dom och dra nytta av erfarenheterna, finn styrka i dom. Många frågar mig hur jag kunnat hantera allt och det är simpelt; jag lever och jag har en lust att leva. Det finns ingenting som drar ner mig, det finns för mycket att finna. Jag glädjs av att hjälpa andra, jag älskar att känna i min kropp att jag lever. Jag socialiserar mig, jag tränar, jag gråter, jag skrattar. Jag minns all smärta, jag känner den fortfarande ibland. Men det finns ingen anledning att låta det dra ner en när man kan dra nytta av den. Man uppskattar allt så mycket mer när man varit i smärta. Du uppskattar din hälsa betydligt mer när du varit sjuk än när du är konstant frisk. Du uppskattar att vara smärtfri mer när du känt den. Allt händer av en anledning. Inandas allt, smaka på det och känn hur fantastiskt livet kan vara.


Cruising.

Idag har stan varit fylld med bilar som vanligt, men de är av mycket äldre årsmodeller än sådana vi i normala fall kör, jag tog en åktur med min far och mina småsyskon imorse som uppvärmning inför kvällen. Ljudet som kommer från bilarna när de gasar är helt otroligt, vilka krafter och man blir så glad i kropp och själ. Jag älskar detta, det är så fantastiskt. Jag tycker att det är synd att man inte var född på den tiden då man alltid körde runt och spelade denna härliga musik och tjejerna hade sina underbara klänningar på sig. Vi har moderniserat uttrycket; "cruising" och gjort det till något större och eftersom det bara är någon gång då och då så känns det extra speciellt och jag älskar det. Man lever och jag älskar att leva. Åh fantastiska liv. Jag delar med mig av en playlist på Spotify som är under konstruktion men det är i alla fall en början på en lista med musik man kan ha när man kör. Ses i Kramfors alla cruisare! Atmosfären och känslan är obeskrivlig.

cruising







Have FUN and live life!


underbara liv.




-Har du den där känslan?

"Vilken menar du?"
-Jag menar den där känslan
Av att någonting avgörande hände..


























Snart är det dags att börja om här, ska sminka mig och välja kläder om ett tag, sen ikväll beger vi oss på cruising i Kramfors, en del av mig ser verkligen fram emot det. Det var längesedan vi tre var på cruising tillsammans, mina allra bästa vänner genom tiderna. Jag undrar ofta vad jag skulle göra utan er.
Men den andra delen längtar mindre, har en fin vän som för sista gången ska festa i Härnösand innan hon flyttar till en stad i söder, så jag vill givetvis träffa henne, jag hoppas att vi hinner in till krogen innan de stänger så vi hinner dansa ihjäl oss och pussas en massa. Har ett helt gäng med underbara människor som ska vara där. Ni betyder något för mig, något viktigt. Vissa träffade jag igår och andra saknar jag en aning. Vissa av dom är avundsjuka på andra, vissa älskar verkligen varandra och det är som det är i ett kompisgäng, men jag känner bara; Ni är fan underbara, under-jävla-bara.

Jag ska rekommendera något idag, en helt underbar tjej som gör fantastiska covers på några av Kents låtar. Verkligen stämningsfulla och mysiga, man kan spendera många minuter liggandes i soffan med hennes röst som förgyller trumhinnans existens. Fantastiskt.
Carolina Wallin Pérez – Pärlor och Svin

Ha så roligt alla, överallt i landet och utlandet.

And too my friends and relatives in other countries.. Have a great evening and night and I miss you. Hope too see some of you very soon! Happiness!

jag är inte onykter, men ni är.

Detta skulle bli en av de bästa kvällarna i mitt liv, men det blev ett fullständigt kaos istället. Det var disskusioner hit och dit och folk som tyckte att de skulle parkera utanför mitt hus, jag vart dragen i armarna både hit och dit och kände mest för att gå hem ett tag. Det var människor runt om mig som förklarade för mig vad som hänt ikväll som ledde till vissa diskussioner, jag är godtrogen så jag ger alla människor i världen chanser att bevisa vad de går för, vissa får fler, vissa får färre. Men ber jag någon att inte kontakta mig mer, så menar jag verkligen det. OM jag vill dom något så hör jag av mig, tills dess.. sluta. Jag har haft samtal ikväll, jag har haft sms, jag har inte ens hunnit koncentrera mig på att jag fick jobb idag och firandet av det. Hela kvällen gick ut på tröst och diskussion. Jag tog bort händer från min kropp lika mycket som jag tittade på människor kändes det som. Nu ska jag sova, så jag kan drömma om en bättre morgondag. ÖNSKAR att jag hinner till stan till krogen börjar, vill verkligen dansa ostört för en gångsskull. Blir bara så himla trött.. Varför ljuger människor? Varför uttalar sig individer om saker de inte vet något om, mig hjärntvättar ni inte och jag ser när ögon är allvarliga, jag iakttar när ögon är ledsna. Jag ser, lika bra, om inte bättre än er, hur människor fungerar. Jag har lärt mig, det har tagit många år av både boende hemma och boende på egen hand. Jag var 16 när jag flyttade hemifrån. Jag fick erfarenheter, de i min egen ålder aldrig kunde få. Min rektor tvivlade på min kapacitet, tydligen kan man inte diska, städa och plugga samtidigt, jag visade motsatsen, mitt jobb är kanske inget att skryta om, men för mig ger det en helt ny framtid, det ger mig ett helt nytt liv. Jag älskar det, i min ensamhet och med människor som faktiskt bryr sig om mig.

TACK alla som pratat MED mig ikväll, tack för alla grattis och alla fina tankar. TACK även ni som varit knäppa, ni som gett mig lyckönskningar och som kramat mig ikväll, jag uppskattar er existens. Nu blir det sängen så man orkar något.

JAG vet att du läser och så länge du beter dig såhär så.. orkar jag inga ord.. INGA ord.  DAMN

(tack till pingstkyrkan för kaffe, samt kladdkakor till emelie denna natt)



Emelie; "Det roligaste ikväll är varje gång på toaletten, då du skriker AAAAJ!" <3


Inget är sagt
men så mycket är förstått.



happiness.

Jag har varit glad hela dagen, tänkt på mest ingenting men ändå känt att livet kanske tar en vändning nu, till det betydligt bättre. Så jag har spenderat dagen i solen, med träning och städning tillsammans med en massa fantastisk musik från förr och nu. Så satt jag här och berättade för några kompisar vad som hänt, när jag helt från ingenstans börjar att gråta. Då insåg jag.. JAG HAR FÅTT JOBB, jag kommer att klara mig själv, livet är fantastiskt idag och jag är lättnadens drottning. Tack, tack, tack! Ikväll bjuder min allra bästa vän mig på dricke, så ska vi ut och fira min framgång. Jag genomförde alltså min första intervju någonsin och fick jobbet. MAN FÅR VARA NÖJD! Firar med ett äpple såhär efter träningen, säsongen startar ju på tisdag, så det är nyttigt som gäller hela vägen nu. Jag älskar att träna, det ger mig inte bara styrka, kondition och mer teknik, det ger mig sammanhållning, utveckling som person och fantastiska stunder med människor.

Sport och musik är det stora i mitt liv, det jag gillar mest och ger allt för.

Jag andas lycka idag.


!

JAG HAR FÅTT JOBB!

så simpelt var det i dagens uppdatering. Kom precis hem och ja, det var ett bra wake up call så att säga. Nu ska jag dock vara teknisk support åt min mor och fylla ipoden med fruktansvärt mycket springmusik. YEY.


tankar.

Jag är hungrig, jag är trött och jag är ensam. Jag kan nog lösa allting, men är inte säker på om jag orkar just nu. Imorgon ska jag ringa manpower och vara beredd på ett nej, jag vet exakt hur jag kommer att ta det, så imorgon kanske inte blir en så bra dag som jag hoppats på, det är ju trots allt trevligt umgänge och utgång som står på schemat för morgondagen. Det handlar väl bara om att svälja nederlaget på ett bra sätt, antar jag. Kanske kommer att behöva en och annan kram. Men jag vet inte än, det får morgondagen utvisa. Tills dess kan jag bara sitta här och filosofera kring mitt liv. Har även beslutsångest om en så simpel sak som att om jag ska springa imorgon eller inte, för springning = dusch = blött hår = konstigt hår. Om jag inte springer är det lika fint som nu, vet inte om jag har tid att självtorka det imorgon, det återstår att se, får se vad humöret säger också.

Alla själar där ute, håll en tumme imorgon..

Det är trots allt min framtid.


men ojoj.

Jag tror att ni har gjort ett oerhört felaktigt val av människa att ordfightas med. Det finns ingenting att komma med förutom tomma hot om processer som inte är genomförbara. Snälla du, en av dom är i alla fall vuxen och bestämmer helt och hållet själv vem denne socialiserar sig med. Förstår inte ens varför du hotar mig, jag tror vi alla klarar oss bättre utan dig. Men det är bara min personliga åsikt. Undrar mest vad det är du sysslar med, har du inte åsamkat nog med smärta hos dina nära och anhöriga? Detta är lustigt, tycker jag.

För det första bör du lära dig tillräckliga ord för att ens kunna argumentera.
Vidare så borde du även skaffa dig hållbara argument och inte övergå till personangrepp när dessa saknas.
Förövrigt så finns det inget som säger att man inte får tala med människor som går med på detta, såvida det inte är stora missbruk och våld bakom, du kan aldrig ta detta ifrån vederbörande.

DU ÄR PATETISK och löjlig och trots att du är en 40 årig, dock bitter man så beter du dig som en 13-årig obstinat och omogen pojke med en helt egen världsbild.

Jag gratulerar till ditt nästintill fullständigt misslyckade liv, men du behöver inte ta ut det över alla andra.

POESS.


låt tiden ticka, fort.

Det är många tankar som virvlar runt just nu samt känslan av att jag inte kan bestämma mitt öde, som om jag inte kan hantera mitt liv. Jag är lycklig, konstigt nog. Inga egentliga bekymmer, inga värd att sätta ord på i vilket fall. Jag bara lever sådär som jag brukar, lite föda, mycket socialisering, skratt och en känsla av tillfredställelse trots att jag knappt varit utanför min dörr idag. Och nerverna tar över, om och om igen. För vid varje tanke på morgondagen så känns kroppen konstig och lite varm och den här gången inte av hungern som stilla rotat sig fast innanför min hud. Utan för att någon annan uppenbarligen håller i mitt öde. Jag vet att det inte är någon vidare "big deal" för många, men för mig är det det, för jag har inte råd med fler misslyckanden, jag har inte råd att stå här utan den milda tillfredställelsen jag får av att faktiskt kanske lyckas med något.

Just nu vill jag bara att det ska bli onsdag, låt oss stå över tisdag och bara slänga oss in i lycka och välfärd. Eller åtminstone lite socialisering och förhoppningsvis glada skratt. Jag hoppas att jag drömmer inatt, imorse när jag var som mest inne i en väldigt fin dröm så blev jag väckt och jag blev arg, för det var längesedan jag drömde något dylikt. Att det var någon som ville ha sina skor, gjorde mig inte mycket gladare.

Du.. är intressant.


något så grundläggande.

When you first appeard I saw myself in your eyes.

And I knew instantly - your mine forever.


I will guide you and make you feel safe.

I will hold your hand and gently caress your heart.
I will shatter myself for your well-being.


And with fascination I glimpsed upon you and I saw eternity.
Forever mine, forever thine, forever ours.


You are to me, what Jesus were for Christianity.
My holy cross and my sacred sanctuary.


You are my heaven and my hell. 
My sacrifice and my guiding star.

 


 

När du först framträdde såg jag mig själv i dig. 
Och jag visste omedelbart - du är min för alltid.

Jag kommer att hålla din hand och försiktigt omfamna ditt hjärta.
Jag kommer splittra mig själv för din välhälsa. 

Du är för mig, vad Jesus var för Kristendomen.
Mitt heliga kors och min gudomliga fristad.

Du är min himmel och mitt helvete.
Min uppoffring och min ledande stjärna.

 

©SveaAlexandra



my lady.

Om någon frågar mig om Sophie stått i vägen för mitt liv, så är mitt svar rätt simpelt: "Nej, hon har bara varit en tillgång." Jag har hört att det är de ensamstående mammorna som oftast klarar sig bäst i utbildning och i arbete, för de lägger in mer i det de gör, dels för sig själva och dels för deras barn. Och jag kan utan tvekan säga att man kämpar mer, man kämpar mer för allting. För att säkerställa framtiden. Hon har aldrig varit något hinder, bara en tillgång och en inspiration. Men visst, det är ett helttidsjobb, ett hellivsjobb. Man vill inte frånsäga sig det, man kan säkert, men man vill aldrig. Man bara kämpar mer. Jag kan garantera att jag aldrig vore där jag är idag om jag inte haft Sophie och jag hade aldrig känt en sådan lycka som jag gör varje dag hon ler åt mig. Sen att få det stora privilegiet att inte bara föda den vackraste människan i världen utan även att forma henne, är obeskrivligt.

Jag gör mitt bästa och jag tycker minsann att jag lyckats jävligt, ofantligt bra. Mina ord, mitt agerande, min kärlek har redan format en människa, till en vänlig individ, som säger att andra är vackra, som är omtänksam, snäll, vänlig, lekfull, intelligent och fantasifull. Det finns många ord att beskriva mitt barn med. Ett ord som många använder är "lillgammal". När jag var yngre gillade jag inte lillgamla barn, men Sophie, hon är sådär lagomt lillgammal. Som när hon sa; "Jag vill också hem, men doktorn måste titta på din fot först" eller idag "Mamma, jag vill ha något att tugga på" eller "Mamma, du är vacker, jag älskar dig". Hon säger så oerhört mycket. Hon är 3½ år snart och man kan föra en dialog med henne. Man kan prata MED henne fast hon är så himla liten och behöver hjälp. Men hon är inte dum, hon är oerhört smart. Min kärlek går inte att beskriva med ord, jag bara älskar henne så. Du kommer aldrig stå ivägen för något, någonsin. Du är mitt livs största tillgång och det största åstadkommandet jag kan tänka mig.

Tänk att du växt och frodats i mig?
Att du är skapad av mig och ur mig.
Av mitt kött och av mitt blod,
Av min näring och av min kärlek.
Tänk att du växt under mitt hjärta
Och i det.
Jag väntade visst hundra år på att få
Känna din varma hud och
Höra din sköna stämma.
Tänk att du varit så nära, men så långt borta.
Du fanns i mig och nu håller jag din hand.
Tänk att du växt och frodats av mig.
Av min närhet och kärlek.
Tänk att du växt under mitt hjärta
Och alltid i det!

©Sveaalexandra




likt en vind.

Jag vill att det händer mer i mitt liv, jag vill åka iväg med fler människor och upptäcka nya saker. Göra något av mitt liv. Något som är värt att minnas när livet börjar gå emot höst. I överlag är jag lycklig, jag ler med mina ögon som glänser såsom havet under en solnedgång. Man får dagar då man uppskattar livet lite mer än andra dagar, jag gillar verkligen de dagarna. Helt obeskrivliga. Just idag vill jag bara dansa. Glädjen erinrar mig om lyckan vilket tar mig steget närme. Jag hoppas verkligen att livet har fått fart i en ström och håller fast i den. Lite flyt skulle aldrig skada mig.

Det är ett privilegium att kunna sitta här och se ut över havet, så oerhört vackert. Vi i Sverige ska inte klaga, vi har en ofantligt vacker natur. Just nu har lugnet lagt sig efter en blåsig dag. Havet är stilla och den rosa himlen talar om en vacker morgondag och vinden viskar bara. Så jag hoppas på en fin dag imorgon med äventyr och glada miner!

Tänkte publicera en dikt här om årstiden, men hittade bara den om längtan efter vår.. så det var ju tråkigt. Har även publicerat den förut.


Ute faller snö i lätt dimma.
i ringa ljus synes flingorna
dala längre och längre nedåt.
En önskan efter droppar
som sakta dryper nerför tappar av is.
En tillstymmelse av vår.
Dock skuggan av kala träd, glänsande av frost.
I lätt dimma faller snö i ringa ljus.
Ingen tillstymmelse av förår. Ungdom.

©Sveaalexandra


Och känslor.. det är dom som gör en som mest mänsklig.



memorable.

Jag förstår fortfarande inte riktigt vad som hände här ikväll.. Barnet ville sova och somnade sedan inom loppet av 3 minuter, måste vara nytt personligt rekord. Jag som hade räknat med en bråkig kväll av "för mycket täcke, för lite täcke" och "jag ska ha djuren, jag ska inte ha djuren" samt lite "MAMMAAAA KLAPPA MIIIIG!" om och om och om igen.

Men jag fick; "mamma, ge mig sälen och mamma klappa mig". Varpå hon sov inom 2 minuter. Jag som planerat in Disney-kväll för att fördriva den sista vakna tiden, men icke så..

Har påbörjat en ny lista på spotify efter lite nostalgi under gårdagskvällen. Det är en lista med massa enligt mig klassiska låtar, inte klassiska som i Beethoven (i all ära). Utan klassiska som i låtar de flesta kan, har hört eller borde kunna, helt enkelt. (Detta fullständigt enlig mig men jag hoppas att vissa kommer att hålla med).
Denna är givetvis med; Elton John – Candle In The Wind 1997

Detta är låten han gjorde om från sitt original till Princess Dianas begravning. Den kallas även "Goodbye England's rose". Framträdandet på begravningen är den enda gången låten hörts live. Helt klart en oerhört fantastisk låt, när man ser videon från begravningen kan man inte låta bli att få en klump i halsen och/eller gråta. Man får ha i åtanke att de var goda vänner och att han ändock klarar av att genomföra hela låten, helt i hennes ära.
Måste tillägga att detta är något man minns, trots att jag bara var 8 år vid tillfället..

Detta är helt klart en klassiker. Kolla in min lista också! classics
(den är under uppbyggnad)



ingen ordning.

"Ska vi vara eller ska vi vara?" - Sophie 4/8-10.

Det är ju felciterat men kanske ett bättre citat, varför välja mellan att vara och inte vara när man kan välja mellan att vara eller vara. Eller så har hon helt enkelt fått allt om bakfoten.

Jag sitter och tänker på hur livet skulle vara om jag fick jobb nu, lite rutin och ordning och att få längta till ledighet om helgerna, som alla andra. Så helgerna känns speciellare på något sätt och inte bara två dagar då man går ut och dricker. Det är väl inte riktigt det jag vill med mitt liv heller. Känns som att jag kommit lite längre än så i mitt liv trots allt. Jag har varit så trött idag, vet inte om det är pga slängen av sjukdom jag lyckades förvärva mig eller om jag sovit för mycket/för lite. Eller om jag är för inaktiv. Något är det iallafall, imorgon vill jag ut och springa, ska vara lagom temperatur innan kl 12 så det får bli innan det i så fall.

Mamma kommer snart med proviant till sjukstugan, så jag hoppas att vi mår bättre sen.


En låt ni måste höra:
Rev Theory – Hell Yeah


I try.

Jag känner det igen, minnena. Jag ska inte läsa så mycket, från förr i tiden.
Det är som att ta en kniv och rispa lite på ytan, en skör yta. Jag må vara social och framåt, men jag är nog egentligen rätt osäker, men jag gömmer mig för den jag var då, för att jag snarare känner förakt än stolthet. Kanske inte över mig själv som person men för att jag lät allt ske. Så jag drar själv parallellen att det är därför jag hittat och byggt upp en alternativ Alexandra, eller så är det pga allt det som hänt som jag är just den här Alexandra. Jag trivs ändå bättre på det här sättet, med lite go i mig själv. Jag vågar, på ett annat sätt, jag har växt. Men ibland, i min ensamhet så känner jag det där, oundvikliga, de där mörka sakerna; minnen. De spelar upp sig, inte alltid i bilder utan allt för ofta i känslor, som jag för min del inte riktigt vet hur jag ska hantera, så jag gråter. Efter det får det vara bra, jag står inte där, jag är inte samma veka, svaga person. Jag har byggt upp mig, men jag är ödmjuk, ser inte ner på någon. Det spelar ingen roll hur någon ser ut, hur någon ter sig, jag ser inte ner på någon förrän de felar framför mig, om och om igen. Alla människor är värda något, stort. Ingen individ förtjänar att tryckas ner. Visst sker det onda saker varje dag och vi behöver lära oss att hantera det, men det finns gränser. Men jag tror att vi måste sätta ner foten och ändra lite vart gränsen går. Vi håller den nog för högt.


Did you give the world som love today?


Ge lite extra och ta lite mindre.
Försök vara ditt bästa varje dag.
Lev livet och läk såren.
Lev i nuet och försvinn i det förflutna.
Se till att imorgon blir ett fint igår.

Jag ska försöka.

background.

En kompis skrev idag att hon fyller 20 om precis en månad, vilket fick mig att tänka på att, damn, jag fyller 21 år om precis en månad. Här sitter jag, utan jobb ens, vilket liv. Det är nästan så att man blir imponerad på sig själv. Skämt åsido, så hoppas jag att jag har ett jobb då, t.o.m på min födelsedag, så det känns extra special att komma hem till.. ja förmodligen ingenting. Eller nu när jag tänker efter så har jag Sophie då, så något har jag ju faktiskt att komma hem till. Jag fyller år på en fredag, undra om man ska fira detta åldrande eller inte. Det är som svårt att veta om jag tycker det är bra eller inte, för egentligen känns det som bara häromdagen jag var 16 år och gravid. Emellanåt känner jag mig precis som den flickan, det är sällan men ibland ser jag glimtar av henne. Skillnaden var att hon var bekymmerslös och löjligt kär. Man önskar att man fick uppleva det, men jag antar att den känslan bara kommer med den första. När man håller på och gör allt man kan komma på för den andre. Äh vad vet jag egentligen. Jag är bara en snart 21-årig ung dam i sina troligen bästa år. Förmodligen ska jag vara nöjd, jag har kommit rätt så långt på vägen ändå, jag har en trea, en fin sådan, en bostadsrätt till och med, en underbar varelse som bor här ibland och.. ja det var väl ungefär allt.

Ibland kan jag inte låta bli att tänka på hur allt vore om jag inte haft henne, skulle jag bo här? Skulle jag haft ett jobb? Skulle min utbildning varit bättre? Skulle jag pluggat i en studentkorridor? Skulle jag vara så nära min familj som jag är nu? Framförallt.. skulle jag vara lika mogen och självstående, men ändå känslig och betänksamt.

Jag minns när jag skrev min allra första bit lyrik, jag var 14 år och hade kanske inte bråkat med men sannerligen haft en dispyt med min far. Jag hade gått från hans kontor tämligen upprörd, jag satt mig på hans bil i garaget i samma hus och samlade mig, tänkte att jag sitter där tills han slutar jobba, hur lång tid det än tar. Men jag var fortfarande arg, upprörd och inte alls nöjd med min situation. Så jag tog penna mot papper och skrev..

"Ändå satt hon där...
Förfärad av nederlagets grymma makt,
stirrade hon i tomma intet ut.

Inget kunde nu förändra vad hon kände,
för ty hennes farhågor hade besannats.

Hon kände en tyngd i bröstet,
tyngre än vad hon någonsin känt.
Smärtade som om någon spontant placerat
en tegelsten på den svagaste punkten i hennes sinne.

Hennes själ var som en tom, gapande avgrund,
som aldrig tycks avslutas.

Hennes röd gråtna ögon och bleka ansikte,
förtällde hennes djupa sorg.
Så ty omvärlden också skulle se och känna den.

Dock hade hon funnit styrka att återvända.

Så nu står hon här för att lösa sin själs bekymmer
och återuppliva de tusen solar som befunnit sig i och lyst
upp hennes själ för bara några dagar sedan.

Hennes sorg är obegriplig.
Kommer hon någonsin finna lycka igen när tårarna
faller ner för hennes kind?

Så som livet så många gånger sagt åt henne att leva,
så ska hon nu leva sitt liv."



Jag var 15 år och arg på min pappa när jag fann vad som gjorde så att alla känslor försvann, som gjorde allting så oerhört mycket bättre. Jag tog med denna dikt i en novell jag skrev i skolan det året. När jag fått betyget skickade jag allt till min far. Han la fram kopior av den utanför sitt kontor, så de som väntade på möte med honom skulle kunna läsa. Det betydde mycket för en 15-årig, vilsen tjej som bara bodde hos en förälder. Enda sedan dess har jag skrivit för att ventilera min känslor när jag inte annars vet hur. Därav har detta blivit en naturlig del av min vardag och något jag absolut aldrig skulle kunna vara utan. Det kommer nog aldrig finnas någon som riktigt kan förstå det signifikanta i detta, för min del. MÅSTE skriva, blir lätt som en drog, ett beroende, dock ett av den bättre sorten. Jag är lite ur skrivform, antar att det är för att jag inte är på något speciellt humör. Jag bara är.


hurra.

Hör och häpna.. jag var på min första seriösa intervju idag för ett jobb jag har chans att få. Eller.. jag SKA ha det, annars blir jag ledsen i mitt lilla öga. Jag var iallafall inte ett dugg nervös, helt fantastiskt. Sen vet jag att jag svarade fel på en fråga på ett test, men det är nog ingen som dör av det. HOPPAS jag.

Så jag sitter här nu och lyssnar på lite Kent och bara mår och känner att jag iallafall har fått någonting vettigt gjort med den här dagen. Till skillnad mot vad jag brukar göra. Dagen är dock inte alls slut och sitter på en hel del fler spännande små upptåg och äventyr. Sen märker vi väl hur allt går, för egentligen vill jag bara sova, var chaufför kl 2 inatt och somnade nog inte förrän vid 4 och gick upp strax efter 8.

Skriver väldigt flummigt och osammanhängande och tämligen ointressant jämtemot vad jag egentligen brukar göra, men jag är för trött, ska nog ta en nap nu så man orkar något med livet resten av dagen. Ja det är så det får bli.


barnet <3

Mamma har Sophie två dagar nu på hennes semester... Idag hade vi följande konversation på Facebook;


"btw så sitter kill-barbien i fängelse.. för att han slog flickorna, just nu sitter han i en liten hink inne på mitt rum där dörren är stängd så han inte kan smita"

- Antar att man får vara glad ändå, hon har ju inte sagt; "Jag dödade alla barnen.. med hammaren!" på ett tag! (citat: Sophie -2010)

"nä men en plastfigur dog förut här. Hur vet jag inte dock"


FANTASTISKT!


Sophie 27/1 - 09. (hon är dock cirka 1 år)
Bildtext på bdb den dagen;
"Man kan bara fundera på vad hon tänkt göra med den där utrustningen."

Ja.. vi fick ju svaret två år senare..


yey

Här låg jag i min soffa, i min fullständiga febermisär när det ringer klockan 10 på morgonen, jag svarar inte utan tänker att är det något viktigare än att sova så lämnar dom meddelande. Telefonen plingar till och jag har fått något i min röstbrevlåda. Det var en kvinna från ManPower som ringde angående ett jobb jag sökte inatt kl 03.03. Efter att ha samtalat en stund så vill hon att jag kommer på intervju/tester imorgon kl 10 i Sundsvall, så det ska jag verkligen göra. Är redan så nervös att jag inte riktigt vet hur jag ska bete mig.

Synd att jag rätt omöjligt kan fixa fram mina nya betyg eftersom terminen är rätt så slut.. Ja jag får väl helt enkelt förklara varför mina gamla ser ut som de gör, halva kurser hit och dit pga mammaledigheten. Åh håll alla era små fina, underbara tummar för mig imorgon! SOM JAG VÄNTAT på nån jävla intervju så jag kommer ur min ekonomiska avgrund.


för jäh väh likt!

"forever thine, forever mine, forever ours"
- Beethoven, The third letter
(de vackraste av ord)

Dom orden dödar mig lite och alltid. Varje gång, de må vara några av de vackraste orden, tack vare alla mina minnen till dom. Men de ger mig alltid en tår i ögat, dels av nedstämdhet och dels av lycka pga allt bra som kommit runt om. Så står jag här igen, förvirrad och vet ingenting. Jag vet vem jag ska tacka och det gör jag väl, varje dag i mitt huvud. Något jag förmodligen kommer att göra varje dag i hela mitt liv. Jag kan inte annat än att tacka dig för allt och du kommer alltid att vara mitt sår. Jag hatar att bli påmind om allt som inte blev som det skulle och jag är för alltid trasig. Du har sagt det många gånger, jag har yttrat ordet en gång, efter allt som varit.

Så jag säger det igen; Förlåt.
Förlåt mig för att jag satt ner min fot, för att jag signalerade åt dig vad som är rätt och inte. Förlåt mig för att jag aldrig kan se dig på samma sätt som förut och förlåt mig för att du förstört mig, förstört så många delar av mitt liv. För att jag är så himla hemsk och bryr mig om dig, trots att jag egentligen inte måste eller borde. Förlåt för att jag bryr mig, efter allt så har jag faktiskt alltid gjort det och inget ändras där. Förlåt mig för allt du inte vet om mig. Förlåt för allt du aldrig kommer att få uppleva och förlåt för att jag bidragit till dina känslor om misslyckande.

Men en sak ber jag inte om ursäkt för.. hur jag trivs i mitt liv nu. Hur härligt det är med denna ensamhet, i mörkret, på min fin fina soffa i mitt härliga hem. Ibland känner jag mig lyckligt lottad för allting. På tisdag kommer mitt barn, som fulländar allting.



some words..

Och när ingenting annat betyder något så vet jag att du betyder allt.


"Att ha barn är som att ha hjärtat utanför kroppen"


Åh gud i min himmel, vad du är saknad just nu, lilla kropp. Jag vill hålla dina händer och känna din värme strömma igenom hela mig. Känna den oändliga kärlek som bara du kan ge. Jag vet en sak och det är att jag aldrig någonsin kommer att vara ensam. Aldrig, vart du än är, vart jag än står så finns du alltid och du har den största delen av mitt hjärta. Nu och föralltid.

Men visst känns det ibland som om det saknas något, givetvis vill man ha det kompletta. Man vill komma långt i livet men jag tänker inte stressa mig dit. Jag tänker ta ett steg i taget mot det jag vill ha, mot det jag vill åstadkomma. På vägen dit tänker jag bara vara den jag är, inte be om ursäkt för det eller få någon ånger över något. Jag tänker leva livet på vägen dit och vara lycklig för det jag har. För trots allt så har jag ju åstadkommit det största i livet, det största i världen, det vardagliga men största miraklet - jag har gett liv till ett barn. Och hon är det bästa barnet i världen. Alltid får jag höra om hennes lugna själ, om hennes intelligens och hennes självständighet. Man kan inte be om ett finare barn. Hennes omtanke och tålamod är oslagbart och ovärderligt. Hon tar hand om mig, som jag tar hand om henne. Vi ger varandra villkorslös kärlek, varje dag. Och det, det är det största som finns.

Det finns så mycket vackert i livet att se och upptäcka. Bara en sådan simpel sak som att gå hem tidigt på morgonen, med bara måsarna som sällskap och se solen tränga sig upp på himlen och igenom molnen. En sådan sak som att andas in luften.. Jag Älskar Livet.

Leta inte efter kärleken, låt den leta och komma till dig.


!

Bara lev livet!





smartare drag.

Jag skrev ett långt inlägg men beslöt mig för att inte publicera det.. För det är mig den här bloggen handlar om, på sätt och vis, det är mina tankar och mina känslor, som jag sätter ord på. Inte andras och därför börjar jag om.

Jag är inte 15 år längre, jag behöver inte allt det där. Jag behöver bara verklighet, uppriktighet, inte ens massa trams runt om, massa små detaljer som i samhanget blir stora och jobbiga. Nä man kanske ska strunta i allt idag och titta på nån film och bara vara i min ensamhets skönhet.

Alla vägar som lett mig hit har varit viktiga och jag tror att allt händer av en anledning, för att det kommer något störra utav det. Alla beslut man tar och alla håll man går är pusselbitar på vägen till något enastående.


Och kanske är jag rädd,
kanske vågar jag inte.
Det gör mig inte svag.
Det gör mig starkare.
Livet är för dyrbart
för att kasta bort.
Så jag slänger mig inte
handfallen över ett stup.
Jag flyger.
Medan mina tårar dränker molnen.
Det regnar och vi får tacka dig för det.
Nu skiner solen och jag trivs i min ensamhet.


Jag är van vid det här, jag är inte nybörjaren. Jag vet hur det går till och jag ser på. Lite med beundran, lite med förakt. Lite med skräck och förtvivlan. Men jag lever livet, precis som jag vill leva det. Visst är vi alla lite osäkra och utsatta. Visst vet vi oftast ingenting, men det är spänningen som gör det värt. Det är det som håller oss uppe. Jag vill, så mycket. Det finns så många beslut att fatta, så många tankar att skringa och få klarhet på. Nog om det, för att leva behöver man mat och det ska jag ordna nu.



RSS 2.0