:/




fuck it.

Jag är helt matt i kroppen, jag är helt slut i huvudet och jag vet att jag vill uppnå saker och jag vet ett sätt att göra det på, men det är fel sätt och min kropp kommer att protestera. Men jag vill SÅÅ gärna se ut som jag gjorde dec-feb. Jag vet inte vad som gick fel.
Jag vet att jag antagligen inte har någon rätt att beklaga mig över min kropp och jag vet att jag gjort några upprörda när jag gjort det, för att ni inte anser att det finns någon mening.
Men det handlar om mig, min självkänsla och mitt mål är att må bra i mig själv, så att jag kan vara den bästa föräldern till Sophie och så att jag kan koncentrera mig på henne.
Jag tycker att det är hemskt att jag känner såhär, men varenda lilla kilo jag gick upp efter att jag gick ner 5 kg i samband med separationen har känts och det har känts som om de hamnat på fel ställen.
Jag vet att många kommit fram och sagt att jag har gått upp så fint och på rätt ställen och fått så fina former, men jag tycker faktiskt inte om love handles och valkar, jag trivs inte i mig själv då. Jag trivs inte i mina kläder, som jag förövrigt växt ur, iallafall majoriteten av mina byxor, det är himla roligt det med. Eller inte.

Jag förstår att många suckar nu och inte anser mina argument vara starka nog, men jag tycker att alla har en rätt att kritisera sig själv och förfina sig så att man själv är nöjd. För det är viktigt att känna sig stark i sig själv och våga har självförtroende, för sin egen och sin familjs skull.
Jag är inte nöjd och jag tänker förfina, men inte överdrivet, bara så att jag mår bra igen.
Man kan inte bara luta sig tillbaka och säga "nej, jag är nöjd" när man inte känner så.




Jag saknar mig själv och det är nog det värsta.
Jag tror att jag ska erkänna en hel del saker framöver.
Speciellt om tiden efter Johan.


Den natten.

http://allehanda.se/start/harnosand/1.1393707

Ja alltså, jag vet inte och det känns som att jag inte orkar korrigera och kommentera mer om varken händelsen eller all felaktig information i artikeln, sorligt är det iallafall att någon ska känna att de måste droga någon för att ha en chans att få ligga. Hört talas och det klassiska: raggning.
Nej tydligt inte, men det är så ofattbart att jag inte ens kan beskriva.

Jag bestämde mig för att kolla upp lite droger idag och den drog vars "symptom" stämde allra bäst in och då nästan alla biverkningar var Rohypnol aka våldtäcktsdrogen/glömskedrogen.
Jag fastställde det på följande; dåsighet, minnesluckor, kräkning, muskelsvaghet som oftast yttrar sig i oförmåga att stå/gå. Jag hatar dig, oerhört mycket, jag är väldigt ledsen att Emelie drack majoriteten av drinken, fast om vi druckit lika mycket hade vi båda varit lika däckade och oförmögna att ta oss hem. Så jävla hemskt att jag inte ens kan beskriva den rädsla som inträdde i min kropp när hon bara kollapsade där inne på toaletten, när hon gick från att prataa med mig till att bli helt okontaktbar osv. Hennes ögon rullade på ett onormalt sätt och hon kunde inte prata, jag trodde med hela mitt hjärta att hon skulle dö, där och då. Jag satt bredvid henne när vakterna kom, gråtandes och strök henne på ryggen. Man inser snabbt hur jävla mycket livet är värt och hur jävla mycket man tycker om en annan person när något sådant här inträffar.
Ty jag önskar inte ens detta på min värsta fiende.

Angående artikeln:
Det inträffade ingen åkning i ambulans, läget fastställdes tillräckligt stabilt att endast hjälp hem var nödvändigt, för vad kan man egentligen göra med en drogad person? Det är inte direkt så att man kan tvinga drogen ur kroppen, nej tyvärr så fungerar det inte riktigt så.
Vi har bestämt oss och jag hoppas att många fler tjejer följer vårat exempel.. Vi ska endast dricka på krogen ur flaska och även hålla tummen för hålet, då trots att man dansar eller står och pratar med någon så kan inget hälla eller lägga något i drinken.





In thee..



I still dont know what I was waiting for.

 

Tonight its hot, without you
Tomorrow'll be cold
Winter will come along
Driven by snow



Det är ganska galet egentligen och jag kan inte sluta att tänka på våran "story" den är ganska amazing när allt kommer omkring och jag är verkligen blessed to have you och även om det bara gått en månad så känner jag att det har varit en väldigt bra månad som gått väldigt bra, utan dispyter men med oensenheter såklart, åtminstone jag är en ganska bestämd person, men än så länge tycker jag att jag överträffat mig själv och saker som jag förut hade blivit sur, svartsjuk eller arg över berör mig inte.. än. Jag ska med all kraft försäka låta det förbli så, för jag vill dig bara det bästa och det största och jag kommer alltid att stötta dig.
Den här tiden har varit den bästa på länge, inte bara för att jag har dig vid min sida, utan för att mitt liv förändrats så radikalt. Jag har gått från att alltid sitta hemma, leka med mitt barn hemma och dylikt, till att faktiskt göra något med mitt liv igen, som jag gjorde förut, men på ett annat sätt. Jag vågar ta med Sophie till mina vänner, jag vet att hon inte är något problem. Jag träffar människor jag bryr mig om varje dag och även om det bara är mina grannar så är det det bästa som finns. Få skratta med andra vuxna med vetskapen om att Sophie trivs och anser dom vara även hennes vänner och oftast så skrattar vi med och åt henne och även fast hon inte får förstå eller förstår våra skämt så är hon med och skrattar, ler och busar, kramas och visar vad hon tycker, tänker och känner. Så det är inte bara pga kärleken och att den får mig att må bra som jag mår betydligt mycket bättre än förut, nej det är för att jag träffar folk oftare, det är för att jag tränar, det är för att jag vågar och orkar ta mig för saker och för att jag varje dag får höra att jag är omtyckt, att jag är fin, bra och rolig och det inte bara av min dotter även fast det är hennes uppriktighet som betyder mest.
Som idag när vi gick ner mot stan, så sitter hon i vagnen, vänder sig om, sträcker fram sin hand och ber mig ta den, varpå flickebarnet säger; Mamma, du hin! (fin). Jag svarade att hon är fin.
Men fick ännu en gång höra; Nej, Mamma... Du hin! och jag måste medge att om det inte blåst så mycket ute så hade garanterat en tår runnit ner för min kind, för jag älskar henne och jag älskar att hon vågar och kan säga sådant och jag vet att det kommer från botten av henne hjärta.

MinaOrdTillSophie

Mamma älskar dig Sophie.
Tomas - ofattbart mycket håller jag av dig.
Livet får FEM mammahjärtan idag.

självklarheter

Egentligen känns det som om det inte kan bli bättre än såhär, att jag har allt jag någonsin kan fråga efter och vilja ha. Idag kände jag en underbar känsla, förutom kärleken så även gemenskap, jag höll min dotters hand, Tomas bar bilstolen och höl även ett vakande öga på barnet ner för trappen och det mest fascinerande är att det känns som att det inte kunde bli bättre än just den stunden, en sådan trivial stund.
"Ibland är hon bara så jävla söt att man vill tvångskrama" ja jag antar att det är så och även om hon är vrång och vresig ibland så verkar du acceptera att hon finns och vill göra det bästa av situationen och jag beundrar dig för det, jag beundrar dig för att du dag efter dag frågar om henne, pratar med och om henne och verkligen visar att du bryr dig.
Idag tog jag upp telefonen till smset: Vill ni äta med mig?
Jag drog vagnen hem från stan och kom upp till dig, där du dukat för tre, mig, dig själv och lilla Sophie.

Jag beundrar dig för att det är självklart för dig att Sophie finns och är med oss, att du inte ser henne som ett hinder och jag beundrar dig för att du inte ville se henne som ett problem i tankarna om oss.
Funderingar har jag många av och jag har ingen aning om hur jag skulle hantera situationen om jag var du, för om jag var du så skulle jag förstå hur du tänkte, men ändå beundra dig för att du förstår mig.
Ett annat ljus, ja det är så det är, jag ser allt med ett annat ljus, som om det varit helt tyst, stilla, grått och tungt innan du kom. Jag minns och upplever dagarna med dig ur ett annat ljus, ett annat sken och jag vet inte hur mer jag ska beskriva det. Men du ska veta att jag inte tar något för givet och att jag verkligen uppskattar varenda liten detalj i allt du gör.
Hon är mitt klara ansvar, men när vi är med dig, hjälper du till helt spontant.
För en sak är säker, jag skulle aldrig kräva att du hjälper mig med mitt barn, skulle aldrig be dig ta någon form utav ansvar, jag kommer inte be dig om hjälp MED henne, utan möjligtvis bara om utförandet kring något jag gör för henne.
Hela du är ett hopp som tänts i mig och jag kan inte ens börja beskriva exakt vad jag känner, för det min kära vore alldeles för komplext.
Och som det är just nu så kan jag inte riktigt hantera mitt vokabulär, jag kan inte förklara mig, inte beskriva något, inte göra om mina känslor till ord, som jag alltid gjort.
För du gör mig mållös, du gör mig ordlös, du gör mig till något fantastiskt, en helt annan människa med nya livsmål, med en ny syn på vad som är och inte är, vad som är värt att fundera över.
Du gör mig till en bättre person, bättre människa och bättre mor.
Du ger mig kraft, ork, förståelse och vilja att förbättra och förfina mina metoder, min passion, mina livsmål, mitt sätt att vara. Du får mig att se allt med ett annat ljus, även när mörkret är ofantligt nära.
Och saker jag förut trodde var omöjliga, som jag hatade och som jag inte förstod mig på och som var självklara, har du gjort till något möjligt, något som jag ser med nya ögon, något som jag förstår mig på och fått mig att förstå att allt inte är självklart, alla är inte vad man tror och saker som jag skulle gjort förut, som jag hade irriterat mig på osv är saker som är så irrelevanta nu så att jag aldrig ens skulle tänka tanken på att göra det emot dig.

Du gör mig till någon bättre, helt enkelt.
Det är som att all vilja kom tillbaka med dig, som att jag blev den person jag alltid varit igen.
Jag tycker om dig för det, verkligen.
och jag tackar dig för ljuset du tillför.



Innebandy

Ja men varför inte gå och göra illa foten just idag? Det låter som en helt förträfflig plan lilla Alexandra. Hur kom du på den fina idén? Man blir nästan impad, så nu ligger du här, med ett barn i andra rummet och helt oförmögen att gå, jag hoppas det går bra att lämna henne på dagis imorgon, men förmodligen inte. Eller om Tomas nu säger som han sa och kommer och räddar mig när det är dags för dagis så kanske vi tar oss till och från, kanske även till sjukhuset om jag har tur och lyckas få mig själv en tid där. Det är trots allt ganska få förunnat.

Nu för att det ska kännas bra i foten får jag binda så jag får blodstopp, så nu är foten även väldigt kall.. jag ska nog linda upp lite så jag åtminstone får känna lite smärta och lite mer värme.
Ja livet kan inte alltid vara lätt och jag är van med motgångar just nu.
Men en sak är ju väldigt bra; Jag har Sophie, jag har Tomas och han är även kapabel att hjälpa mig med det praktiska. Jag TYCKER OM DIG pöjk! uppfattat?


F.ö sjukt bra tajming av mig, inte bara för att jag har Sophie, utan även för att pappa pratat med damlagetstränare och jag skulle ha tänkt börja nästa vecka, men nej nu går inte det.
Jag har förövrigt inget val än att börja nu när alla vet att jag ska göra det. damn it.
Jag älskar min pappa också, men han får ta och coola ner lite nu. Jag gör det mycket för dig också, vet du! <3

Fredag.

Det är nog många som undrat, varför jag inte skrivit på hela helgen.
Under fredagen hade jag en hel del för mig, jag gjorde middag åt mig och Tomas och sedan vankades det utgång med en väninnan. Vi fixade till oss och började dricka, Tomas, Peter och Bobbo slöt upp och satt med oss. Vi drack en hel del men var vid fullt medvetande och kunde gå, prata osv när vi fick skjuts av Peter ner på staden. Inne på en krog drack vi varsin shot och sedan blev vi bjudna på en drink av en vän till mig, det var även min vän till bartender som blandade den och vi såg förloppet, vi delade på den medan vi dansade, varpå vi plötsligt kände oss väldigt, väldigt onyktra, men gick ut för att röka. När vi satt där sa min väninnan att hon verkligen måste gå till toaletten, så dit gick vi, hon förmådde inte att kräkas utan satt sig och kissade istället, vad som händer nu är ganska privat och det är inte relevant. Hur som helst ringer jag henne sambo när hon till slut knappt svarar på tilltal. Han kommer in och vi konstaterar att vi behöver hjälp av vakterna för att få ut henne därifrån. När de kommer konstateras det att hon behöver ambulanspersonal. Så de tillkallades och medan vi väntade satt jag mest och grät och mådde sjukt dåligt och försökte koncentrera mig på vad som hände. När de kom fick jag svara på frågor och de undrade bla om vi tagit några droger, nej givetvis inte. Jag redogjorde även så gott jag kunde vad vi druckit under kvällen.

Natten slutar med att Tomas kommer och möter mig, sen när jag ska sova vaknar jag och måste kräkas, då kräks jag blod och kan knappt gå. Jag tog mig sen upp till sängen igen och följande dag mådde jag så sjukt dåligt att jag kände att självmord kanske var en utväg. Nä vilket helvete. Jag ringer min väninnans sambo och kollar hur det gått/går. Läget är under kontroll om en knappt och vi är två väldigt däckade kvinnor den dagen som halvt om halvt blir fint omhändertagna av våra fina karlar. Jag är så glad att jag har dig T som hjälpte mig under dagen.

Lördag är vi på middag i Långsele och lite så, men jag går inte på det senare för nu blir det barnprogram med min underbara dotter.



Artikel

Antingen hände samma sak på lördagkväll, eller så har de skrivit fel...
hoppas de bara skrivit fel så inte fler varit med om samma sak.
Om det är så så lär det vara samma person och jag varnar er som ska ut i helgen.

förändring krävs.

Det är egentligen inlägg som dom nedan som i början präglade min blogg, jag har aldrig velat vara en vardagsblogg utan mer en åsiktsblogg eller vad jag nu ska kalla det.
Ni som följde min förra blogg är nog mer än väl medvetna om detta och trots mina vilja med bloggen har den mer och mer blivit en vardagsblogg eller som jag nu funderar på att döpa om den till; Försvarsblogg.
Inte för att jag försvarar mina handlingar utan för att jag får försvara andras dumhet när de skriver saker som de kanske inte har rätt att uttala sig om.

Och med anledning av ovan skrivet så funderar jag på allvar att verkligen bara göra detta till en åsiktsblogg, för vem är egentligen intresserad av vad jag gör, hur och när jag gör det.
Jag har aldrig varit ett fan av bloggar där det står något i stil med; Hej, idag åt jag frukost, det blev två mackor med ost och skinka, ett glas yoghurt och ett glas apelsinjuice, efteråt tog jag på mig mina lila tröja, svarta byxor och mina nya fina glittrande, stora, runda örhängen. Sen mötte jag upp Lisa på stan och vi gick nog igenom alla butiker utan att hitta något som var tillräckligt fint för att ha på oss ikväll när vi ska ut och dricka. Förresten så ska vi dricka blablablabla.

Nej, det gör mig så ofantligt less, jag kanske klagar mycket i bloggen, det må hända. Kanske för att det finns en del saker i samhället och min närhet som stör mig, kanske för att jag blir så less på hur människor beter sig ibland.
Då kan vi ta som exempel när någon skriver något elakt till mig som kommentar, länge struntade jag i att svara på dom, godkände dom och lät dom vara där dom var. Men jag känner att folk behöver tillrättavisas ibland, för något av det värsta jag vet är individer som trycker ner andra, ur en hel rad aspekter. Människor som inte har nog mycket för sig i sina egna liv att de måsta börja tracka på andra och få deras liv att bli värre.
Människor som inte har något att berätta om sig själv och sitt liv så att de med automatik börja prata om andra och även, allt för ofta hitta på saker.
Snälla ni, ni behöver inte dra med folk i skiten.

Som det påståendet att jag nu skulle  vara i ett förhållande med någon som slår mig, jag har inte den blekaste aning om vad det kommer ifrån, för min karl, ska jag berätta för er, är en av de vänligaste jag träffat och han anser att människor MÅSTE förstå att man inte kan bete sig hur som helst, man slåss inte, helt enkelt.
Han vart även mindre glad av att läsa mitt förra inlägg där jag skrev ett försvar till honom. (pga att det finns ett sådant rykte)
Det där ryktet måste elimineras.
Prata gärna skit om mig, det gör ni ändå, men dra inte med andra i fallet.
Min karl kan ni låta vara ifred, eller ni kanske vill förstöra?
Min dotter och mina vänner kan ni även lämna utanför.
Jag klarar mig och överlever erat skitsnack, för som jag tidigare nämnde så finns det inget som påverkar mig längre, jag är van nog. Begreppet "Älska att hata" har blivit som ett livscitat för mig.



Smutskasta inte människor ni inte vet något om.
Vet ni något om någon som denne kanske inte vill att alla ska veta
- låt bli att berätta det.
Det handlar om respekt människor emellan.
Dags för Härnösand att växa upp, en gång för alla.
"Det var inte en ensam galning, det var hela Härnösand"


(tack du, som på svenssons kom fram och berömde min blogg, det var ett tag sedan så det var roligt att höra att folk fortfarande läser och tycker att den är bra, du sa "Jag måste bara säga att du skriver så fint om ditt och Sophies liv")



Vuxna människor vet inte bättre.

Nu åter till skitsnack...

Med anledning av ett drama som startade för säkerligen 2-3 veckor sedan i lilla Härnösand tänker jag helt enkelt ropa; NEJ, det är inte okej!

Jag fick under ovanstående tid höra att en väldigt bra vän till mig, som jag älskar otroligt mycket, som gjort många dagar och kvällar värda att minnas, som fått en fraktur i sin fot för min skull, som fryst med mig, som tröstat mig och som framförallt stöttat mig har snackat en massa bullshit om mig. Att hon sagt att jag presenterar mitt barn för ALLA mina killar, (vet inte ens vilka det skulle syftats på) att jag inte kan ta hand om mitt barn, att jag skiter i allt som har med Sophie att göra för min egen vinning, att jag är ute och festar exakt hela tiden.
När detta nådde mina öron blev jag både sårad, chockad och upprörd.
Jag fick veta att två vuxna människor stått och pratat om mig och min kompis, att allt började med att de pratade om henne. När kvinnan i intrigen hade frågat hur min väninna skötte sitt barn med tanke på hur hon var som när hon var 13-16 år. De kom då in på att JAG minsann var mycket värre, eller enligt kvinnan så hade mannen i intrigen sagt att det minsann inte var någon fara med min väninnan utan att det var JAG som var den felaktiga länken och sa allt jag skrev ovan och påstod att min väninna sagt det.

Igår tog jag modet till att konfrontera min väninnan efter att länge tänkt ut ett sätt att göra det på utan att allt skulle gå käpprätt åt helvete. Hon var såklart väldigt upprörd och rent ut sagt förbannad och jag erkänner att jag var dum som ens trodde att hon sagt allt det där, men jag tänkte att om Vuxna människor säger att hon sagt det så är det så, för vuxna kan man ju lita på? eller?

Under dagen har min väninnan både smsat och ringt denna man som drog sin egna version av allting, enligt honom var det kvinnan som sa att jag hade en dålig barnuppfostran och att det var många dåliga förhållanden hit och dit och att hon inte kunde förstå hur jag kan låta mitt barn gå igenom det samt att jag nu minsann är i ett förhållande där mannen slår mig... dvs allt tvärtom det jag först hörde.
Jag har ingen aning om vem jag ska tro på och har därför beslutat att skita totalt i hela grejen med ett konstaterande att man helt enkelt inte kan lita på vuxna människor heller, trots att de har minst 30 år mer liverfarenhet än vad jag har.

Jag tycker att det är så oerhört löjligt av dom.
För mig öppnar det upp några frågeställningar;
1. varför stå och diskutera andra människors privatliv och barnuppfostran.
2. varför påstå att en bra väninnan till personen i fråga sagt allt ovan.
3. varför skylla på varandra i en konfrontration
(gäller bara ena eftersom vi bara pratat med en av dom)
och sist men inte minst;
4. varför, varför uttrycka sig om något man inte vet ett skit om.


Vill tillägga att eftersom det går rykten om detta; att Tomas är en underbar person, han skulle aldrig röra mig på ett felaktigt sätt och vi har precis träffats och allt är som på rosa moln som sig bör i början så det är bortom allt mitt förstånd varför de för det första ska stå och prata om mig överhuvudtaget och sedan varför de drar in min väninnan och min pojkvän i det hela. När det är UPPENBART att de inte vet ett jävla skit.

Visst var jag ute och festade mycket när jag separerat med Johan, det skulle vilken tjej som helst göra.
Visst har jag träffat en kille som jag hade ett kort förhållande med men som enbart inte höll pga distansen, visst träffade jag en annan kille efter det och jag är godtrogen och tror på både personer och kärlek. Det gick åt helvete, sen blev jag tillsammans med Johan igen innan jag beslutade mig för att träffa Tomas mer och se vart det kunde gå.
Killen jag hade efter separationen träffade Sophie i 10 minuter, så där var det inte direkt någon presentation och "det här är min nya kille, blablabla". Den andra som jag träffade ett tag träffade aldrig Sophie, Johan gjorde uppenbarligen det eftersom det är Sophies pappa, sen kom vi till Tomas, det tog ett tag innan han fick träffa henne och de klickade på en gång och han bryr sig så om henne och det är glädjande att se.

Allt det ovan är inte lika relevant som nästa punkt..
Ni får säga hur jävla mycket ni vill om mitt beteende, att jag festade mycket, att jag träffade killar, men tammefan ska ni låta bli att ifrågasätta mina uppfostringsmetoder, de är väl utformade under 2½ års tid.
Jag försöker att vara så pedagogisk som det bara går, speciellt med Tomas närvaro och vad han har i vårat liv att göra, jag har suttit ner och pratat med henne om detta både en och tre gånger och hon verkar förstå. Framförallt tycker hon om honom, mycket. Hon är även lite förtjust.
Jag låter henne göra vad hon vill göra i den mån att hon inte skadar sig själv eller andra eller förstör något. Hon får inte alltid som hon vill och hon är smart nog att förstå det.
Ett bra exempel är på affärer, för det första får hon inte alltid det hon vill ha där och det accepterar hon, om hon nu får något hon vill ha, så sitter hon inte i vagnen eller står med det i handen och säger "det är mitt, jag ha" innan vi har betalat, säger jag åt henne att vi måste betala först innan hon får äta det så protesterar hon inte det minsta utan lägger glatt upp det på kassan, detta gäller inte bara livsmedelsbutiker utan överallt.
Det tycker iaf jag är ett bra tecken på att hon uppfostras. Hon lär sig rätt och fel och visst busar hon ibland, som alla andra barn. Men hon lyssnar på vad jag och hennes pappa säger och nu även mer och mer på Tomas när han väl vågar säga ifrån.

SÅ FAN i helvete om ni ifrågasätter min barnuppfostran, ni kan snacka skit om mitt beteende, för det är bara jag som vet någonting om hur jag är, men ni ger fan i att dra in Sophie i det hela om ni inte har så mycket grund (och det kommer ni aldrig att få) att man måste oroa sig.

> hänvisar till ett tidigare inlägg om BARNUPPFOSTRAN <

Eloge förövrigt till alla som läst hit ner.


Buffar för Friends kamp emot nätmobbing.

Hej ni anonyma, jag kan förstå att ni inte kan dra er ifrån min underbara blogg, att ni verkligen älskar allt som har med mig att göra, att ni tycker att jag är så otroligt fantastisk och antagligen börjar ni snart klä er som mig samt skriva, gå, prata osv som mig. Ni är mina små fans och jag älskar er.
Era kommentarer förgyller alla mina dagar, ty de kan lysa upp även den regnigaste dagen som idag.
Ni är fantastiska individer som inte bara ger mig fina kommentarer om hur (sluta skriva som en akademiker, du lyckas ändå inge bra..) och om vad (du borde vara tacksam att han finns för henne. osv) jag skriver utan ger mig även skönhetstips (dags att nopra ögonbrynen kanske?) Jag kan bara tacka er för er existens som får vilken dag som helst att skina upp.

Jag kan ärligt säga att för ett halvår sedan hade sådana kommentarer knäckt mig hela dagen, men nu ger de mig bara inspiration att fortsätta precis som jag är, för ingen människa i den här världen ska få ändra på mig, varken utseendemässigt, känslomässigt eller i fråga om hur jag skriver.
Jag skriver som jag alltid gjort och alltid kommer att göra, jag klär mig som jag gör och ser ut precis hur jag vill och det underbara är att jag faktiskt inte bryr mig och det pga att jag är så pass säker på att mina vänner samt nära och kära älskar mig precis som den jag är. (nu får jag säkert en comment om att jag inte har några vänner eller att alla bara lossas tycka om mig för att jag har fest ibland, eller dylikt)

Men då är det ni som är fåniga, även de ni ÄLSKAR ATT HATA mest på internet har personer bakom sig, som inte bara älskar dom utan som skulle offra sitt liv i ett försök att rädda personen ur en vält bil, en isvak, ett brinnande hus osv osv.

Jag har slutat ta åt mig helt och hållet faktiskt, är mer beredd på sådana kommentarer ifrån anonyma, för de som vill säga något snällt till mig säger det med sitt namn, som man alltid gör.

Även så anser jag att ni kanske ska tänka om, för jag misstänker att det inte bara är mig som ni skriver liknande kommentarer till utan antagligen fler personer, människor som alla andra där ute, som försöker göra något de tycker om, exempelvis skriva, fota eller vad som helst. Människor som inte är lika starka och motståndskraftiga som mig vad gäller personangrepp, personer vars vardag ni faktiskt förstör.
Människor som börjar tänka att de kanske lika är; fula, dåliga, tjocka, äckligt smala, fult klädda, värdelösa mm, såsom alla ni säger.
Och det är bortom allt mitt förstånd hur man skulle vilja skada någon såpass att de hela dagarna går runt och tror att folk bara tittar på dom för att de är avskyvärda och inte för att de faktiskt är fina individer.
Det svider i mitt mammahjärta bara av att tänka på att Sophie kanske blir just en av dom, som går runt och tror att de är en massa saker som de i verkligheten faktiskt inte är.
Det gör ont att veta att det kommer att finnas folk som säger åt henne att hon inte kan, att hon är ful, att hon är värdelös på exakt allt hon gör. Det svider att det ska behöva vara så.
Jag ska förbereda mig för den dagen, varje dag tills den kommer, för ingen, jag upprepar ingen ska få skada mitt barn varken fysiskt eller psykiskt.
Ta gärna i bejakande att alla ni skriver till är barn till någon som tänker precis som mig, som oroar sig precis som mig och som ser sina barn gå ner sig, mer och mer, för varje dag.


Därför tycker jag att alla ska stöda Friends kamp emot nätmobbing.
Vi måste hjälpa till att bekämpa även det som vi inte hör.



Friends senaste undersökning (aug 2009) visar att kränkningar via nätet eller mobilen har blivit en självklar del av ungas vistelse på nätet. Det kan vara taskiga meddelanden i ens krypin, hotfulla sms, blockering, rykten eller förnedrande bilder som sprids över nätet.

Fakta:

  • 41% av alla 14-16 åringar har blivit kränkta via mobilen eller nätet.
  • var tredje har fått taskiga inlägg, mail eller sms.
  • mer än var tionde har blivit hotad via mobilen eller nätet.
  • nästan var tionde 15-årig tjej har varit med om att bilder har lagts upp på nätet och skickats runt mot deras vilja.

Mer glädjande är att:
Hälften av alla ungdomar tycker att man borde bli bättre på att stötta varandra när någon blir utsatt.
(Källa: Friends skolstartsundersökning aug 2009)

Bra att tänka på:

  • Låna aldrig ut dina personliga datorkonton! Du kan aldrig vara säker på att de inte hamnar hos ”fel” person.
  • Tänk på vilka bilder och personuppgifter du lägger ut på nätet. När de väl finns där, finns de där för alltid.
  • Om du blir utsatt för kränkningar på en sajt – anmäl det på sajten (seriösa sidor brukar ha ett särskilt ställe dit man kan vända sig!). Om kränkningarna är allvarliga bör du även göra en polisanmälan.
  • Spara hotfulla meddelanden från sms eller mail även om det känns obehagligt. Det räcker sällan med en utskrift - kränkningarna ska helst skickas i elektronisk form till polisen för att de ska kunna spåra avsändaren.
  • Det är samma lagar som gäller på nätet som i den reella världen. Du har ett lika stort ansvar där. Och man är inte så anonym som man tror.

Var mot andra som du vill att de ska vara mot dig, även på nätet.

 

 


I knew tomorrow would come someday.

Igår var det ju som sagt en sådan dag, då man behöver lite folk runt om sig och även fast det inte riktigt blev som jag trodde så vart det en kväll som verkligen fick mig att inte tänka på saker och det tänker jag tacka min underbara pojkvän och Bobbo för, det var ni som fick mig att skratta, det var nig som fick mig att äta, det var ni som fick mig att känna att det kommer att gå helt fantastiskt.

Och det var skönt att få berätta lite mer om det för dig när vi låg i sängen, det kändes som att du förstod, det kändes verkligen som det och du delgav dig av saker du aldrig delgett dig av och det känns som ett oerhört privilegium att få höra sådant och jag vet att det var lite fånigt, men igår började jag nästan gråta när du helt lugnt och på ett så känslofyllt vis förklarade vad du tyckte om mig. Herrejisses vad jag tycker om dig människa, det är inte ens jämförbart med något annat.


Jag har känt såhär förut
men aldrig känt såhär.






Du är så otrolig att du inte kan förstå och det ska bli en stor ära att åka med till Långsele i helgen och träffa några till av dina släktingar, jag blir så glad över att du varje dag försöker göra mig glad och det låter märkligt men du behöver inte ens försöka, jag blir så himla glad bara av att vakna bredvid dig och bara något så simpelt som din närvaro får mig att känna mig både trygg och lycklig.
- Jag har tur som har dig.


"Det är på grund av den händelsen som du lät dig behandlas som du behandlades under en alldeles för lång tid" och jag lägger till lite på hennes ord så att meningen blir följande; Det är på grund av den händelsen som du lät dig behandlas som du behandlades under en alldeles för lång tid och det är även därför du tycker att något som är helt normalt i ett förhållande är så extraordinärt.
Jag tillägger det för att jag vet att hon skulle sagt så nu när jag inte träffar henne mer och ibland känner jag att jag borde träffa henne, men jag tror att jag klarar mig själv och det är nog dags för det också. Jag tror även att jag är mer än redo för det eftersom det gått så lång tid.
Och nu har jag faktiskt någon vid min sida som förstår och hjälper mig, som håller mig när jag tänker på det, som bryr sig mer än någon annan gjort på länge (bortsett från mina söta föräldrar).
Du är fantastisk, du är extraordinär, du är underbar och jag är blessed to have you.


once upon a time.

Det är dagar som idag som känns tunga, när något man länge försökt glömma hoppar upp i ett stadie man inte kan påverka; drömmen.
Man vaknar och tror att det är över, men somnar om igen, vaknar av oron, somnar, vaknar osv.
Man vet inte alls vart man ska ta vägen utan tänker på det, hela tiden. Till slut vill man inte ens somna om utan ligger där och tänker på det istället, tills man inser att det är större chans att slippa tänka på det om man ännu en gång somnar om. När man sedan vaknar och inser att det är fruktansvärt det som hänt, när alla bitar faller på plats, då hjärnan säger till dig att;  här har du förklaringen på alla val du gjort i ditt liv, medvetet och omedvetet. Varför du tillåtit vissa saker hända, som du vet att du aldrig annars hade tillåtit.
Val som förändrat ditt liv på både bra och dåliga sätt. Saker du hur som helst annars aldrig hade tillåtit.

Det känns menlöst när minnena hoppar på en som små parasiter som slår en i bakhuvudet om och om igen och jag vet mycket väl att jag inte borde låta mig slås av dom längre, men det blir så ändå, motvilligt.

Man tycker att man efter 5½ år borde ha glömt, men det gör man inte.
Jag kommer nog aldrig att glömma det helt, även om minnena hälsar på mer och mer sällan.
De slår mig ibland, men bara ibland och idag är en sån dag.



Det är tur att jag har dig som håller mig idag, jag ska försöka få dig
att förstå en dag, jag ska berätta allt, allt som du vill höra iaf.
jag tycker om dig så pass.


blessed.




Hey you, you're a child in my head
You haven't walked yet
Your first words have yet to be said
But I swear you'll be blessed

I know you're still just a dream
your eyes might be green
Or the bluest that I've ever seen
Anyway you'll be blessed

And you, you'll be blessed
You'll have the best
I promise you that
I'll pick a star from the sky
Pull your name from a hat
I promise you that, promise you that, promise you that
You'll be blessed

I need you before I'm too old
To have and to hold
To walk with you and watch you grow
And know that you're blessed

(Elton John - Blessed)



kort.

Jag är hos Tomas och gör mat, han åkte och handlade så jag tog på mig att börja med pastan, vi ska åka och träna om 1½ timme, lite bandy har ingen dött av. Ska bli riktigt roligt, tror jag bestämt.
Blev jätte glad när jag fick höra att jag kunde vara med idag, det är så ofantligt roligt och man känner sig lite nyttig efteråt samt att jag faktiskt får göra något vettigt under dagen.

Sofia sprang över och umgicks med mig lite idag, vi satt och pratade och jag bjöd på Vienetta, snäll som jag är.
Detta blir en kort uppdat för nu ska jag börja trixa igen.

I LIIIKE IT!



SILVERFISH!

Jag måste bara låta er alla notera att jag måste ha den bästa pojkvännen man kan ha and I shit you not. Igår när jag drabbades av silverfisk invasion erbjöd han sig inte bara att hjälpa mig rensa garderboen (jag gjorde dock detta själv utrustad med handskar och skor att stampa ihjäl dom jävlarna med) utan även att kolla läget.
Så direkt efter jobbet kom han och kikade lite, satt sig vid min dator, letade upp numret till Anticimex och ringde dom och sa att han stod i sin flickväns lägenhet och förklarade att de stora ledningarna går bakom garderoben och att det är det som oroar honom, även att det är spån under golvet (där de verkar bo) och om det är så pass fuktigt där att de kan överleva (75%) så kanske det bör kollas upp. Han fick veta att man måste gå via föreningen, dvs att det är föreningen som måste ringa och anställa dom för fuktighetsmätning och dylikt. Så han tog upp telefonen och ringde vår vaktmästare och berättade läget och kollade även om han mindes att jag haft problem med avloppet och att det kanske har något med det att göra.

Han, min bästa gjorde alltså allt detta för att han vet att jag inte har jätte mycket för våran vaktmästare och för att han inte vill att jag ska bo med silverfiskar. Han är en klippa, min karl.
Så nu ska de ta kontakt med mig angående när de ska göra en mätning.
Jag undrar vad som händer om de konstaterar att det är 75% fuktighet, ska de riva bort garderoben då och kika vad som gått snett eller vad händer då? Om de river bort garderoben kommer det bli ett hål där som är utan golv, såvida de inte sätter dit garderoben sen men det låter ju komplicerat. Ja vi får se. Något skumt är det ju på gång iallafall eftersom det måste vara 75% luftfuktighet för att de ska kunna överleva och det var både stora och små, dvs nykläckta och de som levt ett tag, de har även hunnit ömsa skinn, så det känns som om de bott där ett tag. Bekämpas måste de iallafall göras eftersom en hona kan lägga upp till 100 ägg som inte nödvändigtvis behöver kläckas på en gång utan de kan gott vänta där några år på bättre förutsättningar.
En fisk jävel kan f.ö leva upp till 8 år i rätt miljö. Das is disgusting!
Lika länge som en hund förfan!



Sådär känner jag mig över gårdagens information.
Det gick f.ö bra att träffa karlns föräldrar igår.
Jag gjorde nog inte bort mig för mycket iallafall.


quote

"Heaven has no rage like love to

hatred turned / Nor hell a fury like

a woman scorned."





"The mourning bride" (1697) - William Congreve

Shakespears version på citatet; Hell hath no fury like a women scorned.

Detta är alltså mitt absoluta favoritcitat




!


Här har ni en ung man, med en otrolig röst, jag blir helt hänförd.
Sen att låten är en av mina favoriter gör INTE saken sämre, mmå jag säga.
Känner på mig att Idol 2009 kanske blir första året som jag faktiskt vill följa efter auditionsen.
Brukar vanligtvis inte följa det fregnetiskt efter det, brukar bara se när jag inte har något annat för mig, men det kanske blir en liten ändring på det iår som det känns nu.





dagen

Jag har alltid tyckt om människor men försäljare har jag alltid tittat bort ifrån där de står med sina fina erbjudanden och dylikt. Well idag vart jag överbevisad, jag och Tomas träffade nämligen på en trevlig, rolig och duktig försäljare.

Och vi två är människor med humor och som ja, har lite udda humor och det är tur att jag har utvecklat en sådan härlig humor må jag säga.

Försäljaren: Så du är målare, då kan du ju spackla henne.. eller det behövs naturligtvis inte.
Tomas: Nää, bara när de ska vara extra fina, som när man ska träffa föräldrarna.
(Detta tyckte försäljaren var jätte roligt och skrattade så han blev helt röd.)
Försäljaren: Att du sa det, du är en jävla lirare du.
(Jag tar Tomas runt halsen och ger honom en puss, varpå den andra försäljaren uttrycker sig)
Försäljare 2: Vadå? Tog DU precis initiativ till en puss efter det han sa?
Jag: Ja jag har bra humor.
Försäljare 2: Ja jag märker ju det.

Antagligen sjukt mycket roligare på plats men det var så himla roligt, deras uttryck när jag pussade honom var liksom "vafaaaan? En tjej som INTE tar illa upp av en sådan sak, vart hittade han henne?"

Ojoj, denna dag har varit så fylld med sarkasm, fånigheter, roliga skämt, panikångest-skrattattack, hoppande och dödade av små silvriga fiskar och som alltid massa skratt och mys med min man, vem vet, mina utslag kanske beror på att jag är allergisk emot dig eller så ska jag slänga oljan åt silverfiskarna, de behöver nog något att mumsa på såhär när jag tagit bort alla kläder ur deras räckhåll.

JAG ÄLSKAR MITT LIV just nu. Är det såhär alla andra alltid haft det?


Ja men precis.

Så kom dagen och kunde det bli en mer passande dag?
Dags att träffa Tomas föräldrar, jag har träffat dom en gång förut, innan vi var tillsammans med Tomas och Andreas efter ett båtåk. Men nu är det andra bullar i ugnen och det vankas middag och så och precis när han sa det tänkte jag; åh herregud, jag hoppas att jag inte förorenar dom med silverfisk.
Varav mitt givna svar till Tomas sms var "Ja, jag ska bara sanera mig själv ifrån silverfisk först"

Fick ett samtal från mannen för att hans mor ville veta vad jag var allergisk emot, skönt att åka till folk som faktiskt anpassar efter det och tänker på det. Jag vet inte hur många gånger det glömdes bort i andra "svärföräldrahem".

Spännande! Nu ska jag dock gå igenom garderoben och lokalisera källan till de små kräken. Jag ser inte fram emot det och min handyman ska komma och hjälpa mig när han slutat, så nu måste jag ta ut allt ur garderoben. BUHU!
Jävla minuspoäng på sånt här.




SILVERFISH!

Jaha så var det min tur igen då.. alltid ska det vara något. Nu är det silverfiskar i Sophies garderob som inte bara existerar och därmed gör min vardag jävlig utan har även tagit smakprov från vissa av hennes kläder,
så nu måste jag;
- Tömma garderoben och be till gud att de låter mig vara ifred under tiden.
- Bespraya och stampa ihjäl dom så gott jag kan.
- Ringa vaktmästare och be honom ta hit anticimex så att de får bedömma läget.
- Hålla alla tummar för att sanering inte är nödvändig.
- Samt be till de högre makterna att de försvinner ut ur mitt hem.

Men först ska jag ta mod till mig samt utrusta mig själv med vantar osv så jag slipper nudda de små asen till kryp jävlar och jag förstår inte vad de gör i hennes garderob, de tycker ju om våtutrymmen, såsom kök och badrum.

VARFÖR JAG? alltid total jävla misär, känns nästan som i våras när lamporna samt avloppet slutade fungera, så peppad är jag nu. Helvete.

Tur i oturen att Sophie inte är här, må jag tillägga.


H <3



Lille Hjalmar <3

vems är du? =O



Favorit i repris sen sent i April!

fick en hel del kommentarer om just denna bild och det var ganska roligt, jag undrar vart min härliga humor tog vägen, här bodde jag även hos mamma, vilket gjorde komiken ännu bättre då folk verkligen trodde att jag var gravid igen. Roligast är ju egentligen "Vems är du?" undra om en viss person blev lite nervös där.

 

Nä hugaligen vad elak av mig egentligen. Men Hjalmar hälsar på då och då nu för tiden, men magbesvären släppte ganska så passande tills nån vecka efter jag blev tillsammans med T. Jag undrar om det faktiskt var stressrelaterat eftersom nästan all min stress faktiskt släppte i och med honom.

 


<3333

The baseballs!


Mmm, mums! Nä men helt allvarligt, detta är tre karlar, inte så jävla fula som har fantastiska röster som passar utmärkt till deras rockabillystil och jag älskar alla deras låtar på deras första släppta album "Strike!".
Alla deras låtar finns på spotify, låten nedan bör dock ses på Youtube för videon till Rihannas "Umbrella" är helt underbar och bara skriker tidig musik kultur.
Denna låt får mig alltid så oerhört glad, grabbar sluta inte göra covers, men jag ser fram emot att kanske någon gång får höra låtar ni gjort själva, men jag tror ni har funnit eran nisch i detta.
I adore you!





Lyssna även på:
Hot n' cold
Love in this club
Bleeding love
I dont feel like dancin'
Crazy in love
och samtliga andra på "Strike!"


socialen

Kallsvettig vaknade jag inatt efter en dröm och det var inte vilken dröm som helst utan det var en dröm om mitt barn och det nästan värsta som kan hända då bortsett från döden.
I drömmen var jag på affären med några kompisar medan Sophie och hennes mormor hade åkt till fjällen på hennes semester, jag hade haft väldigt mycket den senaste tiden och hennes mormor hade beslutit sig för att ta med mitt barn dit. Det var inget fel alls på vården av barnet av hennes mormor, inget hemskt hände. Men när jag stod där på affären i god väg att köpa chips med mina vänner så ringer telefonen. Jag kände inte igen numret men kände att jag borde svara ändå, så det gjorde jag. "Ja hej, jag heter Margaretha, jag ringer ifrån socialen och vill ställa några frågor"
- Jaha? svarar jag förvånat; vad skulle det vara om?
"Vad gör du nu?"
- Jag är på affären och ska köpa lite saker till min myskväll med tjejerna ikväll.
"Ja okej, vart har du ditt barn?"
- Hon är med sin mormor i fjällen, hon har semester och ville ta med sig henne dit upp, så det fick hon"
"Okej, vi tänker hur som helst sätta span på din uppfostran av henne nu, vi har fått anonyma tips om att du inte tar hand om henne"
- Men herregud, det gör jag, antagligen bättre än de flesta andra.
"Det är inte vad vi har hört och vi är redo att omhänderta henne, vi ska även kolla upp att hon verkligen är i fjällen med din mor så snart vi lagt på här, vi är bara tvugna att berätta om ett kommande span"
- Men..
"Ha en trevlig helg, Alexandra, adjö"

Handfallen stod jag vid chipsen och visste inte vad jag skulle ta mig till...

(Detta är min andra dröm om att de ska omhänderta Sophie, förra gången drömde jag att jag gick ut på gården i 5 min när hon sov för att hjälpa en hundvalp som fasnat, hon sov under hela tiden, men ändå kom de och omhändertog henne pga det, jävla huvud jag har och jag antar att det är för att jag verkligen är rädd att förlora henne, min skatt och pärla. Sophie, jag saknar dig redan!)



history

Det hejet ekade länge och väl i hennes huvud, hon visste att det inte var tillåtet, att det skulle bli många frågor. Lågmält hälsade hon på honom, varje dag, flera gånger om, efter att hon klätt sig i sina finaste kläder och borstat sitt långa hår.  Hans hjälp tog hon inte emot och vägrade att tänka sig något annat än hans ekande hälsning i sitt huvud, hon visste att det var något där, en vibration. Tankarna lämnade hennes huvud lika fort som de kom. Hennes liv slog slint och nya vägar inleddes och i sin ensamhet såg hon honom ibland, det hade inte längre varit förbjudet, men nu var det försent.

Hennes hjärta slog ett extra slag när han framträdde ur dimman, på en offentlig plats. Hon såg på honom och han tilltalade henne, kvällen var i övrigt dålig och svaret som hon avgav var tomt, blankt och ur vissa aspekter rätt elakt.Han tänkte nog att han ångrade sina ord, såsom hon gjorde.
Månaderna fortskred och blev till halvår, ibland skymtade hon honom, på andra sidan gården. Men det var ingenting värt där hon stod ensam i sin lägenhet med barnet hon älskade mer än allt annat, barnet som hennes förra man gav henne, tillsammans med en hel del smärta och ånger.
Så en dag, som ett fint sammanträffande möttes dom, på en plats med många fler människor, de yttrade inte mycket, men bytte några ord på en balkong i deras gemensamma bostadsområde.
Den kvällen bidrog med en bit av framtiden.
Fel port, fel dörr, en förklaring, en inbjudan.
Så många ord, så många ord följt av dåliga val orsakade av förvirring. Hon tog en felaktig väg, men hamnade tillslut rätt, i hans famnar blotta fyra månader efter kvällen på balkongen.
Han var det vackraste hon sett, han var den godaste hon mött.
Varje dag var fylld av uppskattning och hon visste att alla val hade lett henne dit hon är nu.

Men jag önskar att jag mött dig tidigare men ändå just nu.


kläder i massor.

Ikväll efter att Sophie förlorat kampen om vem som bestämmer så började jag vika all tvätt vi tvättade häromdagen, ja det var 9 maskiner ganska bestämt. Det har inte blivit av eftersom jag fick Ischias i helgen. Hur som haver så bestämde jag mig i samma visa att sortera ut Sophies garderob på för små kläder och herregud vad barnet har kläder... Efter att ha rensat bort allt som var för litet och lagt det åt sidan samt sorterat bort de klädesplagg av dessa som är osäljbara så sitter jag nu här med en ikea kasse, ja en sån stor blå med kläder jag ska lägga ut på tradera, allt från H&M till Polarn o pyret. Det ska bli mäkta intressant att se vad jag får sålt och vad jag får ge bort till behövande barn. För det är nog så vi ensamstående mammor gör är snål givmilda, ja vi försöker nog sälja det vi sälja kan för at få pengar till nya kläder, när inte det går så vill vi naturligtvis inte bara slänga kläder som skulle kunna glädja samt ge värme åt så många andra barn, ty det vore idiotiskt. Nej det är här välgörenheten kommer in och det är dit kläderna ska om de inte bli sålda, som vi alltid gjort och alltid kommer att göra.
Alla barn har rätt till kläder och leksaker och det är så många där ute som inte har råd eller möjlighet att införskaffa sådana för oss vardagliga och simpla ting. Jag slår alltid ett slag för välgörenhet det ska ni veta.

Så nu ska jag påbörja projekt: fota, skriva och lägga ut på tradera för de kläder som jag kan få mest pengar för, de andra hamnar nog på blocket unde rubriken "kläder passande för dagis", de kläder som man inte nödvändigt vill ha på sitt barn när man är i allmänheten men som är ypperligt mysiga och som får smutsas ner på dagis.
Jag kommer nog inte kunna fullfölja detta projekt ikväll, då det;
1. är lite för mörkt för att fota med min mobil för att få tillräckligt bra bilder.
2. börjar bli sent och tröttheten smyger på
3. det är på tog för mycket kläder, helt enkelt.

(nu har jag förövrigt mycket bättre koll på vad min dotter behöver för kläder inför vintern)

ursäkta.

En maktkamp med en 2½åring ska bara sluta på ett sätt - Vinst för mamman, dock efter en hel del kämpande.

Den här dagen har varit lugn och ganska skön och även fast Sophie tyckte att hon har rätten att bestämma lite mer än vad hon faktiskt har så har det gått bra, vi har inte varit hemma på hela dagen utan varit hos Tomas med honom och Bobbo, tillkom gjorde Peter följt av Ante och Avatar som tittade förbi en sväng och sedan även Andreas. Sophie sköter sig bra tidsvis och jag hade låtit henne välja en leksak att ta med och det blev givetvis bondgården, jag tog även i smyg med trolldegen som jag tog fram när hon började små ledsna på bondgården, hon spelade även lite spel med oss och åt lite chips och sådant som vi gjorde.

Jag är även glad och impad att Tomas vågar säga ifrån till henne nu och att han är ett så fantastiskt stöd till mig, du kan aldrig förstå hur oerhört lyckligt lottad jag känner mig som har dig, det är helt ofattbart och när jag ser på dig ibland, så vill jag bara hoppa på dig och försöka visa vad jag känner, för du är, utan tvekan och tvivel en fantastiskt individ som jag tycker sköter sig helt utmärkt med mitt barn och bara en sådan sak är väldigt stort. Jag är så glad att du finns i mitt liv och kan aldrig önska mig något annat.

I'm blessed to have you two.


DET ÄR GALET; allt jag känner för dig som inte kan beskrivas i ord och
jag önskar att jag kan visa dig det, alltid och på ett mäktigt sätt.
Jag trodde aldrig att jag skulle få ligga i din famn och kalla mig själv
för din flickvän. Första gången vi hejade trodde jag inte det.
När vi började prata hoppades jag och jag höll på att kasta iväg det och
oh vad jag hade fått sota för det, jag visste inte vad jag höll på att missa.
Våran ofantligt långa men fina historia ska jag skriva här, tidsnog.
Men jag kan säga en sak.. jag är glad att jag gick till Edström på Valborg.
Jag är glad att jag försökte bryta mig in hos dig av misstag, jag är även glad
att jag blev så pass onykter att jag kunde ta fel på både hus och port.
Samt att jag desperat skrev ett mail till dig på fb angående mitt inbrottsförsök.
Glad även att du efter några mail bad om min msn, glad att du ville och att
du försökte och aldrig riktigt gav upp när jag tog dåliga beslut. DU är fin!

YOU know how to save a life.



awkward

*pling pling*

- kom in!
"Hallå?"
- Hej, jag har ryggskott.
"Okej, är det bara du hemma?"
- Ja
"Då kan vi ta det en annan gång"
- Ja tack, hejdå




(Jehovas var ännu en gång på besök, denna gång medan jag låg i soffan och ropade kom in.)

Tur att det var han den trevliga som är ett år äldre än mig och som jag faktiskt pratade med under mellanstadiet. Hah, tänk att han vågade öppna dörren när jag sa kom in, det hade nog inte jag gjort hos en främling, men men, en order från en liggande sjukling är en order som man säger.

Förövrigt som framgår så har jag fått ischias, jag har väntat på ett major utbrott ett bra tag, för jag har haft mina små ischas känningar allt tätare nu, så jag antog att det skulle slå ut helt snart och idag strax innan lunchtid kom det och ajajajaj vad fruktansvärt ont det gör, hela högra sidan är spänd och jävlig.



Svar På Tal

Jag hittade en kommentar i mitt arkiv, som jag totalt missat, (se längst ner i detta inlägg) postat den 3.de september angående DETTA INLÄGG. Det märks att personen i fråga läst mitt inlägg en gång och sedan blivit lite sur och skrivit av sig. Jag pratar inte skit om Sophies pappa, skit det är när man sprider en massa osanning och det har jag aldrig gjort, jag talar knappt om honom för någon annan än min bästa kompis och min pojkvän samt mamma och pappa.
Aldrig har jag heller ifrågasatt hurvida min dotter älskar honom eller inte, det är självklart att hon gör det och jag har aldrig heller sagt något om att han inte är bättre nu, för det är han och det har jag sagt åtaliga gånger och det hade du vetat om du läst min blogg mer frekvent och aningen nogrannare.

Nu vill han säkerligen gå vidare utan mig igen, trots att vi gjorde ett tappert försök att lappa ihop allt under sommaren och jag vet att han trodde på det betydligt mer än vad jag gjorde och jag vet att han var gladare under hela den tiden än vad jag var. För ur min vinkel så var han likadan och jag kunde inte få tillbaka mina känslor helt för honom, jag vet vad han sa till mig under den perioden och vad han inte sa och det är mellan oss två eftersom jag inte tänker vika ut honom.

Och något jag VERKLIGEN ALDRIG skulle göra är att prata skit om hans familj? Jag och hans mor har alltid kommit fram överrens och hon har funnits där för mig hela tiden, speciellt under och efter separationen, hans syster är jag vän med och har jag aldrig sagt något ont om osv. Så jag förstår inte varifrån du får det påståendet ifrån.
Jag är även väldigt glad över att de allihopa bryr sig, både från Johans sida och från min sida, för jag vet att alla i våran omgivning bryr sig om Sophie, föräldrar som vänner och det har jag inte heller ifrågasatt eller uttryckt något annat om.

Angående påståendet om att jag skulle vilja straffa en ung kille som blev pappa och inte förstod allt så bra som jag gjorde så säger jag bara; Nu tycker jag att du är ute på oerhört hal is.

Ja han var ung, ja han ville ha barn, han var den lyckligaste i världen, den stoltaste pappan man skådat och han var helt fenomenal och fantastisk de första tre månaderna, jag minns fortfarande hur han tittade på henne, hur han höll henne, hur mycket han brydde sig och älskade henne och det är med tårar i ögonen jag tittar på våra videoinspelningar, när han tagit initiativ att ta fram kameran och filma det hon gör, prata med henne och när han säger hur söt och underbar och knasig hon är. Men allt det avtog, det avtog och jag vet inte varför eller hur, men det blev så och jag klandrar honom inte, det kan hända även den bästa oavsett ålder.

Det blev jobbigt, det blev det. Det kan hända att jag använder den tiden som ett vapen emot honom i svåra tider och varför? Jo för att den tiden var så oerhört jobbig för mig, jag var ensamstående med en inneboende. Det är svårt för en mamma att iaktta allt som händer och acceptera att det är som det är och att som han själv sa; kommer bli roligare att vara med henne när hon blir äldre. Ja det må vara hänt, men vi lever i nuet och vi måste omfamna det och skapa en relation till barnet och jag är glad, oerhört glad att den dagen kom och jag minns den som igår, när jag gick ut till bilen och tog upp min mobil som jag glömt där och läste orden; Jag har tänkt på Sophie väldigt mycket och kommit fram till att jag vill ha henne varannan vecka från och med idag, så jag hämtar henne där efter dagis och lämnar henne där igen nästa måndag. (detta kom alltså från en man som enkom sagt att han vill vara varannan helg pappa, för det är så man gör när man separerar)

Ja då var det jag som grät, både av lycka för Sophies skull och för oron att vara ifrån henne så länge, för ty det hade jag aldrig varit förut och jag visste att han inte visste allt han behövde veta om henne, hur hon är och hur hon beter sig men jag tänkte att han kommer att lära sig det.
Många utmaningar stod framför oss och vi var två igen, två i uppfostran och det var en fin dag, en fin men väldigt kall dag och vi talades vid i telefonen och bestämde mycket kring just detta; det nya.

Och en sak ska ni veta om mig och min styrka. När han berättade allt som hänt dagen vi separerade så blev jag förbannad, sårad och oerhört upprörd, ja den dagen var jag en annan person, men det gick över snabbt och jag försökte så snabbt som möjligt ta kontakt med honom igen, för Sophies skull. Jag talade med honom som en vän, jag sa att jag inte var arg, jag sa att jag bara ville ha en fin kontakt med honom så vi kunde samarbeta angående Sophie. Han sa att jag borde hata honom och jag sa att jag är oförmögen att göra det och det är jag än idag. Det är jag än idag.
Det är därför för mig helt otroligt att han inte vill prata med mig och aldrig svarar när jag har frågor om något angående Sophie eller bilen som jag äger som han får låna när det är hans vecka. Det är verkligen svårt för mig att förstå varför han inte vill eller kan samarbeta. För det är något vi måste lära oss, för vi har många år framför oss och de kan vi inte spendera på det här sättet. För Sophies skull.

Han kommer alltid vara en stor del av mitt liv och jag skulle aldrig gå runt och sprida osanning angående honom, aldrig, för hans, för min och för Sophies skull och för den famillj vi skulle varit.
En del av honom finns hos mig varenda eviga dag i form av min dotter och jag kan aldrig vara mer tacksam till någon människa än vad jag är till honom. Han må inte ha gjort allt rätt för mig och för Sophie de första åren, men ännu är det många år kvar.

Så alla anonyma som tror sig veta något om oss, även om ni hört något från honom eller mig, ni kan omöjligt veta, ni får gärna skapa egna åsikter, det har ni all rätt till, men i slutänden är det bara jag, Johan och möjligtvis Sophie som vet något om allt som hänt.
Och det kommer att stanna mellan oss och det har jag sagt hela tiden och det spelar ingen roll hur mycket ni provocerar mig, jag kommer aldrig gå in på djupa detaljer.



konstigt, så du lever i det som varit,som om det är något konstigt att ta hand om sin dotter. Du är bra på att prata skit om din dotters pappa, undra vad din dotter skulle tycka om det. Jag vet vem han är och din dotter älskar honom. vekar som du straffar en ung kille för att han blev pappa för tidigt och inte förstod allt så bra som du säger att du gjorde, Dåligt gjort av dig, Han har förändras till det bättre . Har du? han vill säkert gå vidare utan dig med och ångrar säkert inte Sophie men tror du han ångrar dig? Sluta prata skit om han och hans familj. de vill Sophie väll och det borde du vara glad för



soundtracks of my life



Still the fastest in mathematics!

Festis är bra skit I've been told.


Vissa låtar som når ens öron får en speciell plats i hjärtat och man kan koppla dom till speciella händelser eller tidpunkter i livet. Här kommer några av de låtar som jag rent spontant kommer på förekommit under mitt liv och som jag KAN koppla till ett tillfälle eller period.

 

SOUNDTRACKS OF MY LIFE:

Blue Öyster Cult - Astronomy

Nightwish - End of all hope

Battlelore - Sword's song

Ozzy Osbourne feat Kelly Osbourne - Changes

Lars Winnbäck - Om tiden vill ifatt

(Åt samma håll, Du hade tid, I dina ögon, Kom änglar)

RäSerbajs - Kulturfabriken

Scorpions - No one like you

Robbie Williams - If it's hurting you

Kent - Utan dina andetag

Scorpions - Wind of Change

Meat Loaf - Paradise by the dashboard light

Linn Maria - Det första andetaget

Sara Löfgren - Stackare

Lars Winnerbäck, Miss Li - Om du lämnade mig nu

Lars Winnerbäck - En tätort på en slätt & Stockholms kyss

Avenged Sevenfold - Afterlife

Hoffmaestro - So do you

Guns N' Roses - This I love

Jay-Z/Linkin Park - Numb/Encore





frustration!


And see the bird with a leaf in her mouth
After the flood all the colors came out

It's a beautiful day!


Jag förstår inte varför barnet inte kan sova hela nätter när Tomas är här... det är beyond me, det är ingen skillnad egentligen, bara en till som sover, så varför ska hon vaknar 1-2 gånger mitt i natten just då för, men aldrig annars? ett fruktansvärt vansinnesutbrott är på väg. Så idag är jag på sjukt dåligt humör och nog ganska lättretad. Plus att det börjar spänna i ryggen, det gör mig nervös för jag har haft många små ischiasanfall på senaste, som hållt i cirka 10 min och det brukar i regel betyda att det är ett riktigt anfall på gång och det har jag varken tid eller lust med, men vi får se hur det går med det. Håll tummarna för att jag slipper.

Hade matte imorse och jag måste säga att det är lite som ger mig sådana självförtroende boostar som när jag räknar, för jag tittar på talet och ser svaret, det är helt fantastiskt.. I'm still the fastest in mathematics.

Kommer nog alltid vara det, för det har alltid varit så.

 

Hoppas alla får en fin fredag, jag hoppas att min blir bättre iallafall.



GAH!

 

 

 

 

Tid vet jag att jag har eftersom mina föräldrar most likely skulle ställa upp och ha Sophie under tiden eftersom de vill att jag ska börja spela igen, antagligen orken också, men sen var det där med att våga också, jag vet att jag alltid varit duktig och att jag skulle kunna bli ännu bättre också eftersom jag ännu inte börjat minnas allt. Men ändå så är det något som tar emot, jag vet inte vad. Men åh jag vill så gärna, det gör mig så glad eftersom jag verkligen tycker om det och jag vet att jag borde lyssna på Tomas den här gången OCKSÅ. Han verkar alltid ha rätt..
Du ska börja för att:

Det syns att du gillar det
och varför inte?
Du  är även duktig och det var bra längesedan du spelade sista.
Plus att du själv vill ju ;)

Men det känns inte så lätt, han erbjöd sig även att hålla min hand, men det skulle nog bli krångligt att träna då om jag även måste släpa runt på honom.


dagen so far.

Jag har inte rikigt bestämt mig om det här kommer att bli en bra dag eller inte. När klockan precis slagit 07 så vaknade min prinsessa och vi klev upp, jag började sortera tvätten eftersom jag har tvättid 07-13, det är första gången sen jag flyttade in här nov 07 som jag har tvättid denna tid på dygnet, jag har alltid valt 13-19 pga min morgontrötthet, men det känns som om det är mycket som ändrats sen dess och jag får nog tacka en person för det, lite granna iallafall, mest är det min beslutsamhet som äntligen kommit till nytta.

Efter att jag och Sophie slängt in de två första maskinerna så gick vi till dagis, ja hör och häpna, vi gick! Sophie gnällde ungefär halvvägs om att hon ville åka bil men efter en stund så fick jag henne att titta på alla löv och en massa annat trevligt efter vägen, det är trots allt bara en promenad på cirka 5 min, efter att från hennes sida motvilligt blivit lämnad på dagis så gick jag en extra runda innan jag tog mig hem.
Det känns som om jag denna gång faktiskt VILL påbörja en ny livsstil och inte bara gör det för att jag inte är helt nöjd med mig själv, den här gången handlar det nog inte om det, det handlar om att jag känner mig mer energisk och frisk samt kry när jag gjort något vettigt istället för att sitta hemma och inte göra någonting hela dagarna.

Därför har det varit ett privilegium att få vara med på innebandyn de senaste gångerna, även om jag bara är en stand in. Det tackar jag för och det har gjort mig sjukt sugen att börja spela på riktigt igen, men jag vet inte riktigt om jag vill, vågar och orkar det. Om jag kan få in det i mitt schema och om jag inte hellre börjar med fotboll igen. Ty detta har blivit ett jobbigt beslut som kommer att sluta med att jag inte gör något av dom. Det kan jag nästan garantera, för jag känner mig själv så pass väl.

Jag önskar att allt vore lite annorlunda, nu blir det iallafall pluggning och tvättning hela dagen, jag ser plugget som en trevlig avvikare från allt tvättande, inte tvärtom.

(funderar på frukost, låter kanske som en ide)



you heard me.

Det gick super bra på innebandyn igår och det känns som om det börjar släppa och vända nu och det märks att det uppskattas att jag är med. Blir ju några uppskattande kommentarer och beröm för snygga mål osv, tåls att även nämna att jag i första matchen gjorde hat trick på slutet och fick därmed avgöra matchen på ett värdigt sätt, så jag tror bestämt att deras syn på mig börjar ändras lite. Jag kan förstå att det va tveksamma i början eftersom jag under första träningen gjorde sjukt sepe dåligt ifrån mig, men jag tycker att jag blir bättre och bättre för varje träning och att mina föredetta skills börjar komma tillbaka, jag hoppas att jag kan vara med fortsättningsvis. Annars kan jag säga att jag på allvar överväger att börja på spela på riktigt igen, men vi får se hur det blir med den saken. Men överväger gör jag iallafall.

Sophie hade det förövrigt jätte roligt hos "hoha hiha" (Morfar Christian) under träningen och ville knappt därifrån, tror jag det såsom hon får busa med Louise och leka med alla hennes leksaker och katterna och sådär, ska försöka vara där mer så att hon får en jätte bra relation med pappa, för han är en riktigt bra person.

Jag är lyckligt lottad att ha Sophie i mitt liv, men en sak som jag inte förstår är varför hon alltid vaknar på natten när Tomas är här, vi har kommit fram till att det måste vara för att hon känner att någon är här som inte var det när hon somnade och den tanken slog karln helt själv, så vi ska prova ha honom med under en läggnings någon gång och se om hon slutar vakna på natten då, för det gör hon aldrig annars. Det har blivit ett litet irritationsmoment från min sida att behöva gå upp på natten varje gång han sover här. Jag hoppas att vi kan råda bot på detta, annars kan det bli jobbigt. Men jag betvivlar inte en sekund på att det komma att gå bra.





it is different this time around.



Once I felt alone

once I spend my nights crying.

Once I felt betrayed,

and could trust noone.

And I will allways remember it.

But never again will I put it in mind.

Cause once I felt sad, and nowadays

I feel happier then ever.

And I dont mind the sound of pouring rain,

cause I now that you will keep me warm.

Hold me in your arms for eternity and I will feel allright.

 


 


working.. out.



Sophie ska spendera den 1½ timmen medan jag spelar och transporterar mig till och från träningen med sin morfar, ganska otippat må jag tillägga, men han är en klippa när han behöver vara det. Tack pappa för att jag kan träna ikväll. Det uppskattas.

Tomas var precis här och åt mat med mig och Sophie, hon blir f.ö en annan person när han är här, lite busigare och ska visa lite vem som bestämmer här. En sak dock som Sophie avancerat i är att säga mitt namn, det är ju som sagt lite klurigt för en 2½ åring att säga; Alexandra. Så hon har sagt "Mamma Alice", men idag avancerade hon till "Mamma Hanja" och det är ju alltid ett framsteg alltid. Min duktiga och stencoola tjej <3


Stolen objekt reports stolen.

Dagens roligaste händelse; Jag skulle äta lunch med Andreas och Tomas och gick därav till tvättstugan för att möta upp mina kära grannar, jag möts av Andreas med världens största leende, jag frågar vad som står på och han svarar "Tomas cykel vart stulen under min ägo, den stod ute i 30 min" jag tittar på honom och säger "Men Andreas" och skrattar, går in till Tomas som inte verkar veta om han ska skratta eller bli förbannad.
Jag säger att det mest antagligt är en skolelev som tagit den för att slippa gå ner till gymnasiet efter gymnastiken eftersom vi bor på vägen. Så vi tar bilen och åker för att undersöka saken, vid första anblick ser vi ingen cykel, men när vi ska backa ut från innergården så säger Tomas; Men där i busken står en cykel, lets check it.
Och nog är det hans cykel alla gånger, vi står stilla med bilen och vet inte om vi ska ta cykeln eller om vi ska vänta på personen i fråga och konfrontera. Men eftersom Tomas har lunch så bestämmer vi oss för att ta cykeln, eller sagt "stjäla den" eftersom man inte får ta tillbaka sin egendom. Vi hämtar papper inne på skolan och skriver en lapp med texten;

Hej!
Det här är min cykel, jag tar tillbaka den.
Om jag skulle få reda på vem du är så kommer jag
att göra ditt liv olyckligt.



Kan tänka mig att vederbörande kom ut, såg lappen och fick en bra klump i magen.
Jag hade gett en hel del för att se dennes min och hur den agerade.
Tämligen komiskt att bli bestulen på en stulen cykel.
Lappen var f.ö borta en timme senare.

.



You're in the mud
In the maze of her imagination



You call me most beautiful
I call you the best I ever met.

Umeå, we came, we saw, we conquered!

Jag måste säga att den här helgen har varit en av de roligaste, lataste, trevligaste och jobbigaste helgerna på väldigt länge. Det började med att jag och min bror gick på systembolaget här i stan och påbörjade efteråt våran resa upp till vad som enligt dom själva och mig är Norrlands huvudstad; Umeå. (ja, sundsvall, ni kan sluta lossas att ni är det) Resan upp gick väldigt bra och folk i trafiken var trevliga och samarbetsvilliga och körde gärna ut i väggrenen när de insåg att man ville förbi dom i körfältet under de sträckor som inte hade mitträcke eller omkärningsfält. Vi tog oss upp på strax över 2 timmar och hittade våran väg ut till Kalle, ja jag må säga att fast min bror aldrig själv kör vägen så guidade han mig väldigt bra den bit utanför city som det låg. Skönt att den delen gick bra, vi installerade oss och en liten stund senare begav vi oss till Tomas där han, fredrik och Mimmi satt och väntade och åt kinamat, vi andra hade stannat på vägen för förtäring av mat under en trevlig stund. Nu påbörjade även raskt drickandet eftersom klockan hunnit bli framåt 18. En fröken vid namn lizette joinade gänget och efter en stund bagav vi oss till en man vars namn jag glömde redan när det sas första gången. Det kom fler och fler långhåriga män till platsen och även en del tjejer, mycket trevligt måste jag säga och folk vågade prata lite mer än vad jag förväntat mig, det var nog på grund av min fina förmåga att välja bra låtar som de kände att vi om möjligt var ganska lika trots allt.
När festandet i den lägenheten led mot sitt slut så ringde vi taxi och tog oss in till staden och Zombieclub där vi stannade till stängning, vi tänkte våga oss på en efterfest men ångrade oss och begav oss till Kalle igen, by cab.
Min telefon hade dött tidigt under kvällens gång och jag var glad att kunna smsa Tomas igen, kändes som en evighet fast det bara var fyra timmar ungefär. Han var vaken vid tillfället, lite förvånandsvärt från min sida eftersom klockan var framåt 03. Det lustiga med den konversationen var att han inte minns något av den dagen efter när jag nämnde den. Ja alla kan inte ha fint minne under berusning.

Lördagen startade med att jag fick ligga vaken själva alldeles för länge, nog för att jag dåsade till då och då vilket resulterade i en liten huvudvärk. Jag gick till slut upp och konstaterade att Kallemannen även vaknat till liv och det var ingen lång stund innan Tomas kom och vi försökte väcka liv i min bror som motvilligt till slut tog sig upp efter chokladmutor och diverse hot om både det ena och det andra.
Mat beställdes och vi åkte hem till Tomas för att äta den samt se på Manchester City - Arsenal, den matchen slutade inte med glada miner om vi säger så och kvällen gick upp och ner för min hårfagra vän som under fyllan ibland kom att tänka på förlusten from time to time. Denna kväll orkar jag inte summera mer än att vi åkte till Christ, dit kom det en hel jävla del människor varav de flesta hört om oss Härnösandsbor och jag tror bestämt att jag pratade med nästan alla. "Joel" gick iallafall hem hos de flesta, som en ice breaker. Värden Christ bjöd det fina besöket; dvs mig och min bror på Jägermeister shot och vi blev ypperligt glada. Efter att ha spenderat några timmar med fler långhåriga män på samma plats än vad jag någonsin sett förut, alldeles för många cider, öl samt groggar, utomordentligt klockrena skämt, kramar och en och annan vänskapspuss, skratt, toalettbesök, konversationer (roliga som seriösa), dans, sakniga sms, diverse sägningar, komplimanger, konsten att försvara sig själv emot andra människor, sammanträffanden, oväntade möten, blickar och osmidigheter så åkte vi hem till Tomas för att spendera natt nummer två eftersom Kalle tyckt att han blev way to wasted och åkte hem. Där sov jag ensam i skinnsoffan medan Tomas, Nille och Mimmi delade på en 120s säng, jag undrar vem som hade det värst...
Hemvägen (när jag väl fått upp min bror ur sängen ungefär 2 timmar senare än tänkt) präglades av människor som inte borde ha körkort, irritation och en hel del svordomar och diverse elaka uttryck samt till och från olagliga hastigheter. Hemkomst efter 2 timmar och 10 min till en hel underbart fantastisk människa vid namn Tomas som jag saknat något fruktansvärt, vars kropp jag fick emot mig och vars beröring betydde så mycket att jag började att skaka så mycket så att han blev tvungen att fråga vad som försigick och varför jag var så skakis, tur att vi har en så pass bra relation att han faktiskt förstod varför helt själv egentligen.
Jag saknade dig helt enkelt. Ja det var så enkelt.

Hela helgen kan egentligen summeras såhär:


Dansken, Nille och Fjant






Tomas vill inte att Nille klänger och Fredrik lossas som att det inte försigår
någon form utav gayning bredvid honom.


Denna får avsluta, kära bror och Tony!

.







sporten

Det är så att jag äntligen börjat komma underfund med varför jag tyckte att det var så fruktansvärt roligt att spela innebandy under mina yngre dagar och jag ångrar såsom med så mycket annat att jag slutade spela, jag har alltid haft en bra grund att stå på inom den sporten, kanske för att pappa var landslagstränare och för att vi brukade spela i garaget, eller för att jag alltid var med på alla träningar och matcher som han coachade och snappade upp både det ena och det andra, eller för att jag alltid drog ihop lag och spelade på alla små turneringar.
Eller så är det bara för att jag är en naturbegåvning, inte vet väl jag.
Men gårdagens spel gick så jävla bra, jag spelade som bekant även i tisdags och då gick det verkligen inte bra, stod mest och gjorde ingenting, assisterade inget eller gjorde några mål. Nej jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen, men den här gången, ja jag säger så det; det börjar komma ikapp mig nu och ryggmärgen har börjat agera samt att jag har slutat tänka och bara kör på känsla, fick nog in några fina mål och en del fina assister samt samspel och väggspel. Ja nu vänder det vetni, nästa gång blir det nog ännu bättre.
Jag saknar verkligen sporten och jag tror nog att jag ska överväga det där med att börja igen, fått tre fina förfrågningar så jag ska iallafall ta det i bejakande, för visst vore det jävligt roligt, det vore det självklart.
Men då måste jag börja trixa lite mer och koncentrera mig.


Klockan 12 ska jag möta Sara och Viktor för lunchning eller vad vi nu ska hitta på för något bus, det ska bli roligt och blir en bra kickstart för mig inför resan till Umeå, där jag och min bror ska spendera helgen med trevligt folk, det blir hans och min första roadtrip tillsammans, känns riktigt roligt måste jag säga, dock kommer jag att sakna Tomas en hel del, men det är sådant som man får ta.
Sakerna som du sa till mig igår; iiih jag tycker verkligen om dig.
Jag står verkligen för "ge och ta" och att ha som vana att behöva köpa till sig självklara tjänster av sina tjejer är lite konstigt, jag vart lite chockad, förfärad och visste inte vart jag skulle ta vägen. SJÄLVKLART får du massage utan att behöva muta mig. Jag tycker faktiskt om dig och bryr mig därför om dig och ditt välmående.



I was flying, now I'm crashing!


Kort uppdat.

Gårdagen var nog en av de bästa på länge, jag var hemma och tog det lugnt under förmiddagen sen vankades det lite Matte plugg på skolans område under 30 min eftersom det enkom var introduktion, om 20 min börjar allvaret. Dagen fortsatte med att jag var med Pernilla på stan och sedan fick jag skjuts hem och städa lite i sophies rum tills tomas kom som övertalade mig att vara med på innebandyn igen och herrejisses vad det var bra för denna träning gick så sjukt mmycket bättre, inte bara orkade jag mer utan skillsen börjar komma tillbaka också, gjorde nog ett och annat snyggt mål och assist. Kändes äntligen bra och inte som förra gången då det mest var pinsamt att vara med, ska se hur mycket jag kan fortsätta att träna nu i veckan, kanske kan få mamma att vara här med Sophie när hon sover både tis och tors, jag ska forska i det. Nu måste jag springa, skriver mer sen, runt 11-12 när jag hämtat bilen inför Umeå resan med min bror.


drömmar

Jag önskar att jag hade lika stora drömmar och framtidsplaner som så många andra, jag har alltid fått avundats dom som faktiskt vetat vad de ska göra med sitt liv och har alltid imponerats stort av sådana personligheter. För medan jag sitter här och klurar vidare på min ekonomiutbildning så har alla andra storslagna planer om att starta företag och om att åka utomlands och jobba med både det ena och det andra och jag beundrar er, som vill, vågar och kan tänka stort och som har tid och resurser att genomföra era planer och jag unnar alla runt om mig lika mycket insikt i sig själva och sina liv att de kan veta redan under grundskolan vilken utbildning de vill gå, vad de senare ska vidareutbilda sig till och hur de ska gå till väga och under vilken tidsram.

Ni som har visioner och drömmar - det är er jag avundas.
Förvisso har jag vetat länge att jag ska jobba inom siffror eftersom det alltid är det jag varit bra på, men det känns inte som om det är min allra största dröm, nej skriva ligger oerhört varmt om hjärtat, så även inredning och design, ångrar ibland den där möjligheten att gå på designskola i Nacka, Stockholm. Men hade jag gått där hade jag inte suttit där jag sitter nu med alla mina vänner, min dotter, min lägenhet, alla motgångar och framsteg och med all den livserfarenheten som jag besitter, jag hade inte heller haft den by far roligaste tid under studenten med alla vänner och bekanta. Nej det är mycket som kan hända om man väljer att ta ett annat steg i livet.

Dock önskar jag mig ingen annanstans än hit, just för att jag känner mig nöjd med tillvaron exakt som den är.
Känner en tämligen stark inre frid och harmoni och är fantastiskt nöjd med allt.



Det vankas Umeå i helgen med min bror! <3
Träffa bekanta och inte så bekanta människor och förhoppningsvis
ha det jävligt roligt! ses där!


Yeah!

Igår satt jag i snyggingens soffa efter att ha varit snäll och hjälpt honom med städningen så den skulle bli klar snabbare så att vi således kunde se mer av Idol och tur var väl det då vi efter att vi tittat ett tag och jag låg som bekvämast, kommer in två killar till juryn och det var med förvirring jag tittade på klippet, detta cant be for real, men ändå så kändes det som det en aning, men det var för mycket. När karln sedan springer rakt in i dörren så kan jag inte låta bli att dö av skratt och förfäran, speciellt av juryns ansiktsuttryck. Jisses Amalia säger jag bara.
Detta var utan tvekan det mest oerhörda jag sett genom Idol tiderna, snacka om att driva med allt som Idol står för i princip, det kommer in nervösa människor i diverse outfits i tron om att de kan sjunga sjukt bra och drar någon ful sång med falska toner. Bra jobbat grabbarna, ni är mina idoler för dagen iallafall!






lgh.

Det är en solig morgon i lilla Härnösand och man tycker att jag inte borde vara vaken nu, men det är jag och det beskyller jag min målare till pojkvän, för han som alla andra målare är uppe med tuppen, ibland sover jag vidare, men oftast så väcker han mig så pass mycket att jag likväl kan gå de 50 metrarna det är mellan oss och ta mig till mitt eget hem och kanske somna om och kanske inte. Det är en solig torsdag i lilla Härnösand och jag har ingen aning vad jag ska göra förrän 13.30, då jag ska möta upp Pernilla för våran första matte lektion, ty vi har börjat plugga igen, trots att det bara för några månader sedan vankades student.
Men jag beklagar mig inte, för jag lever på studiebidrag som jag antagligen inte gör mig förtjänt av, ska dock försöka göra mig förtjänt av den, för idag ska jag inte bara börja med matten, jag ska även boka in en tid då jag kan göra provet i företagsekonomi så jag har den kursen avklarad och det är nog här jag tackar min målare till partner, för denna dygnsrytm är nog den bästa för att orka med att plugga, dock har jag och kommer alltid vara en sån som pluggar bäst under sena kvällar och nätter, men det kommer nog komma sådana dagar också, iallafall vad gäller uppsatsskrivningar.

Jag är hur som haver en lycklig människa idag som ännu en morgon får vakna upp med orden "Du är så fin" och med att få känna ömhet som jag aldrig känt om morgnarna på så oerhört länge att jag inte ens minns om jag någonsin fått det. Det är i vilket fall ett privilegium.

Sittandes här i min soffa kom jag och tänka på att jag lyckades trixa till det sista i lägenheten igår, satt upp det sista; tvn sitter i möbeln nu samt att hängaren i badrummet är färdigtillverkad och uppsatt.
Så jag tänkte att jag slänger in några bilder på dagarnas trixande;


Ny tvättkorg i nyrenoverat badrum


Min egenhändigt tillverkade hängare i nyrenoverat badrum.


Mina fina atteraljer i det nyrenoverade badrummet.


Ännu en gång min egenhändigt tillverkade hängare i nyrenoverat badrum



Köket <3


Nyköpt galler för avställning av kastruller och dylikt i mitt kära kök.


Köket - andra sidan av bänken med gallret.


Ny timer och utsikt över the knives ;P


Lite köks atteraljer


Ny klocka...



Tvn äntligen i möbeln istället för PÅ som den varit sen november;
enkom pga lathet och snålhet. =P


Ny matta och nya kuddar i mitt halvfina vardagsrum/sovplats.


Kuddarna är så himmelska


Min mysiga loftsäng á 200*180 ;D


Garderoben i min "walk-in-closet" har äntligen fått handtag (efter snart ett år utan)


I min "walk-in-closet" har jag en hylla med min skor; några av mina skor...


Hallen - jag tog bort en möbel och VIPS - yta och ljus.


Sophies rum - gammal bild så det har hänt en del.


(Det kommer att komma fler och nya bilder på Sophies rum, när jag trixat klart där)



you are my picture.




You are my guiding star
my east and my west.
Truly the best I'll ever get.
And even though I cant see you tomorrow,
I know there will come one day, that I will.
You are my sacred sanctuary, my holy cross,
you are to me; what Jesus are to Christianity.

You are the biggest and the most well-managed rose,
the one you instantly notice in the gardeners garden.

You are the brightest and most beautiful of stars in the sky.
You raise me up so I can touch the clouds.
And like the leaves in the spring; you open me up.
To bare my weary soul.
So you may heal me, with your nutritious nectar.

(You are the one that makes my story)

 

©Sveaalexandra



<3





blahaa

Jag erhöll en mysig väckning imorse men fick somna om och sova vidare i mysets säng, vaknade senare och tittade mig i spegeln och insåg att det var dags att gå hem, tur att det bara är 50 meter mellan våra dörrar, annars hade det varit pinsamt att gå hem såsom jag såg ut i skallen, sova med fuktigt eller blött hår är ingen höjdare.

Igår var jag med och spelade innebandy, det gick sämre än vad jag trodde och jag blev mest irriterad, speciellt när jag fick astma, men skulle prompt fortsätta ändå, vilket skapade lite panik i min lilla kropp. När jag slutade tänka på vad jag borde göra så gick det ändå bra, men så började jag tänka igen och allt gick åt helvete. Nädu, det var inte så okej, men det gick ändå relativt bra med tanke på att jag inte spelat på 2 år och tränat på 5 år.
Det är inte mycket jag ångrar i mitt liv, men något av dom är att jag slutade spela fotboll och att jag inte satsade mer på innebandyn... kunde ju kommit ganska långt ändå.

Jag hann även med att åka till Ikea och spendera totalt 4 timmar där nere i Birsta igår, varav 2½ var inne på själva Ikea, jag har då införskaffat; ny matta, två vita kuddar till soffan, tvättkorg, toaborstehållare, kastruller, galler att ställa varma kastruller på bredvid spisen, en timer till köket, handtag till garderoben, krokar till hängaren som ska upp i badrummet, gafflar samt 10 st assietter och en tallrik. Så det vart en hel trix och fix igår eftermiddag, jag känner mig tämligen nöjd må jag säga.


Knock you down.



Jag är fortfarande lite chockad och förvånad över allt du har möjlighet att ge mig och då menar jag absolut inte materiellt, utan affektbetonat. Det är fantastiskt när du vaknar, tittar på mig tills jag vaknar, håller om mig och ler. I en fråga om varför du ler svarar du; Du är här och det kanske låter töntigt, men jag kan inte låta bli att röra vid dig, det är galet.

Det är verkligen galet, jag kan inte ens beskriva känslan och nu känns alla val jag gjort i mitt val så sekundära, det spelar ingen roll vad jag har för förflutet, allt sammanflätas i nuet och i vad jag känner nu och det är absolut fantastiskt att man kan få ihop allt så bra som jag fått det och Sophie, min pärla är nöjd och glad och jag vet att hon mår bra och det är det viktigaste.
Jag är så oerhört tacksam för allt i mitt liv idag, jag har det vackraste flickebarnet på jorden till dotter, jag har den vänligaste, mest omtänksamma och fantastiska pojkvännen man kan tänka sig, som även mina föräldrar tycker väldigt mycket om och det betyder ofantligt mycket för mig.
Snart har jag även en tv i tvmöbeln, hängades istället för stående på möbeln, det tog bara 10 månader och många "nästa månad ska jag" samt en handyman tillgänglig.

Idag ska jag även ta mig en tur ner emot Birsta och kika på lite grejer till lägenheten som behövts införskaffas ett bra tag nu, exempelvis en ny tvättkorg, gardiner, förvaring och sådana saker. Kanske hittar några nya inredningsatteraljer också om jag har tur.




It's a beautiful day, when love come our way.


more then you could ever know.

Du smög fram till mig bakifrån, la händerna på mina höfter och kysste mig på nacken, la din kind emot min och viskade i mitt öra.

Det sista jag vill är att tära dig, på något sätt eller skrämma dig, jag är rädd för att det lätt kan bli så. Jag vill inte slänga dig in i något som du inte kan hantera och som överväldigar dig och får dig att känna dig maktlös.

och det är med förundran och glädje jag ser er ihop och under en stund ikväll när vi lagade mat så kände jag att det fanns en gemenskap bakom allt detta och att det är just det här jag längtat efter under en så lång tid. Någon som spontant kommer fram och säger något fint eller bara omfamnar mig medan jag utför dagliga sysslor.

Imorgon ska min prinsessa till sin pappa (ni kan läsa om det här) och då ska jag finnas där för dig och göra vad som helst för att få dig att må fantastiskt bra. Jag ska få dig att förstå hur mycket jag beundrar allt du gör, precis allt, för du är by far en av de mest goda människor jag någonsin träffat och jag önskat att du uppenbarat dig tidigare och så att jag kunde fått en insikt i allt jag gått miste om genom att inte haft någon som dig.
Med fasination såg jag på dig och såg en lång tid av glädje och jag hoppas verkligen att kontinuitet finnes här, det är nog det som behövs och jag tror att jag vågar vara mig själv fullt ut snart, för jag har stängt in en del av mig själv, den delen av självrannsakan och insikt finnes. Du vet mer om mig än många andra, redan. Men jag känner att jag kan förlita mig på dig och att det finns något att hämta.


Numera ser jag inte tillbaka på allt som hänt med en självbeskyllande blick, ty jag har lämnat det bakom mig och kommit underfund med att man inte alltid kan bestämma vad som händer i livet men att man kan påverka det på väldigt många sätt. Jag kan inte ändra allt som skett men jag kan se till att det inte påverkar mig så värst i framtiden och jag ska försöka göra allt för att inte låta det påverka människor runt om mig mer. Men visst får jag återfall av minnen som terroriserar mig om nätterna, nog faller det in i min tankebana ibland, men då försöker jag att tänka på allt fint som finns i mitt liv, om kärleken till Sophie och om min nyfunna förtjusning.
Visst har jag många timmar av förtvivlan, rädsla, gråt, hat, svek, nederlag och smärta, men det är ett förflutet som jag verkligen gjort till ett förflutet nu för allra sista gången och jag försöker att koncentrera mig på annat, för jag tror inte på ett liv fullt med ånger och viljan att vilja förändra.
Man kan bara ta sitt bagage och göra något bra utav det, för livserfarenheter är alltid livserfarenheter och jag tror verkligen inte att det kan påverka någon så oerhört negativt att man inte kan göra något positivt utav det i slutänden. Jag väljer att se på allt med lätta ögon fyllda med optimism om att allting kan alltid bli bättre.


feeling amazing.

Vissa människor upphör aldrig att förvåna och jag hoppas att du läser detta, för jag tänker säga att de sms du skickade igår var en av de smskonversationerna som gjort mig mest irriterad på väldigt länge.
Önskar bara att vissa kunde visa lite respekt för andra människor och inte skriva så tydligt nedvärderande och provocerande saker. Jag har inget intresse what so ever av dig och jag har bett dig att låta mig vara ifred, så snälla gör det, för hos mig finns absolut ingenting att hämta och det spelar absolut ingen roll hur mycket du försöker, jag kommer alltid vara "The best thing, you never got".

Och som jag skrev i ett "Svar På Tal" i februari; människor förändras och så gör även känslor och det spelar mindre roll på vilket sätt, du hade dina chanser, dina skepp men du brände dina broar så många gånger om. Jag är glad att jag aldrig hann få känslor för dig på den tiden och jag hoppas att du behandlar andra bättre än vad du behandlade mig. Men du kommer alltid att vara en vän som jag kanske vänder mig till om det skulle behövas, men bara om detta beteende upphör, jag har inget intresse av dig på något annat sätt.
Jag har pojkvän och som jag skrev till dig igår "jag har känt såhär förut, men aldrig känt såhär, han tycker om mig och jag tycker om honom och vill att den andre ska må bra, vi delar mycket och han accepterar att jag har barn, behandlar mig som det vackraste i världen, vi hyser ömsesidig respekt jämte varandra, det min vän, är vad de kallar för kärlek."

Vill passa på att tacka alla fina vänner som var här och firade mig lite igår och för de fina presenterna som jag fick, något jag inte ens räknat med.

Jag har lärt mig mycket i veckan och förstått vilka som är mina riktiga vänner och jag ber om ursäkt om jag försummat er, det låter kanske konstigt men det är inte lätt att underhålla alla när man har så oerhört mycket annat för sig, men jag ska bli bättre, det lovar jag er med hela mitt hjärta.


Jag är glad att du fick 5/5 av min familj sötaste du.







T

Om du bara kunde inse hur fantastiskt jävla bra du är och jag tycker verkligen av hela min själ att det är fantastiskt att se när du hjälper till med Sophie och hur hon lyssnar på dig men samtidigt försöker busa till det med dig också.
Det är underbart att höra när du förklarar saker för henne och på alla sätt du kan försöker resonera med barnet och du kommer alltid och ger mig en hjälpande hand när jag behöver det som bäst, precis som om du kunde känna av när jag är stressad. Det är ett sant privilegium att ha dig i mitt liv och att få stå vid din sida och känna att det inte skrämmer dig att jag har ett barn, att det inte berör dig på något negativt sätt överhuvudtaget.

Jag är välsignad att ha er två, det är som att inget någonsin kan bli bättre än vad det är just nu, fast det vet jag att det kan bli och orden du sa till mig i hallen igår värmde något enormt och jag tror inte jag tagit åt mig så mycket av någon av dina komplimanger som den du gav igår.

Jag har trott på dig, litat på dig, enda sedan första gången vi talades vid, känt mig förvirrad, sett andra komma och gå men alltid velat mer, men i min egna dumhet drunknade jag, men jag tog mig upp, med hjälp av dina luftbubblor och hjälpande handtag, jag förvirrades igen innan jag förstod att det var Du och ingen annan som var det som saknades.

Herregud, om jag ens kunde börja beskriva min tacksamhet för allt genom månaderna, så skulle jag kunnat påbörja en hel novell, för jag tror bestämt att orden inte kommer att sluta flöda när de väl börjat formulerats.
Jag hittade dig, du var inte långt bort, men som man säger; det bästa finns under näsan på en.
Det var så oerhört sant. Inte nog med det, så vet jag att du är min nu och för första gången sedan jag träffade Sophies pappa första gången känner jag att jag kan lita på någon, för första gången på 3 år känner jag ingen svartsjuka alls, inget tvivel om att du aldrig skulle göra något för att skada mig.

Allt jag för tillfället kan säga är: Huvvaligen, vad jag tycker om dig, min fina karl.



Mina bästa! Denna otroliga känsla.


När man har tråkigt, funderar man.

Jag satt och pratade med T om en film han såg om Obama där de ville påstå att allt var en konspiration, så vi hade en lång diskussion om just detta och om hur det alltid påstås pågå en hel rad olika konspirationer så fort det är något som sker i landet på andra sidan av den Norra Atlanten..
När vi satt och pratade kom jag och tänka på den natten då jag som så många andra svenskar och människor från runt om i världen satt uppe, natten då USA röstade fram sin första president av mörk hudfärg. Natten då han talade till landet, vars tal fortfarande ger mig rysningar i hela kroppen.
Så nu emot kvällskvisten när jag inte hade annat för mig så beslöt jag mig för att översätta slutet på talet, det som innehåller mest kraft och styrka och som är den främsta anledningen till att jag verkligen håller talet nära hjärtat.
Det var en stor händelse, som ändrade mänsklighetens syn på sig själva och vad vi kan åstadkomma, någon gång, inom en snar framtid så kanske, kanske det är en kvinna som står och håller sitt segertal inför miljarder tittare.

Jag vill tro, att människor är ett bra släkte, att vi kan åstadkomma lika storslagna saker som andra arter, vi kommer aldrig kunna bära flera gånger våran egen vikt, såsom myran kan. Men vi kan använda våra mentala förmågor på ett helt annat sätt än vad andra arter kan och det är en makt vi länge besuttit och kommer att besitta länge till, tills vi kommit på allt vi kan komma på, utforskat allt som kan utforskas och tills vi inte har några begränsningar kvar och det är då, vi kommer att utplåna oss själva. - Pessimist eller realist, bestäm själva.


Obamas victory speech:


"Detta val hade många första gånger och många historier som kommer bli omtalade i generationer. Men en som är i mina tankar ikväll är om en kvinna, som lägger sin valsedel i Atlanta. Hon är väldigt mycket som miljoner andra som stod i kö för att göra deras röster hörda i detta val, förutom för en detalj - Ann Nixon Cooper är 106 år.

Hon var född bara en generation förbi slaveriet; en tid när det inte fanns bilar på gatorna eller plan i luften; när någon som henne inte kunde rösta av två anledningar - för att hon var kvinna och på grund av färgen på hennes hy.

Och ikväll, tänker jag på allt hon sett genom hennes århundrande i Amerika - hjärtesorgen och hoppet; svårigheterna och framstegen; tiderna vi blev tillsagda att vi inte kan, och folket som fortskred med den Amerikanska trosläran: Ja vi kan.

Vid en tid där kvinnors röster var tystade och deras hopp bortslaget, hon levde att se dom ställa sig upp, göra sina röster hörda och sträcka sig efter valsedlarna. Ja vi kan.

När det var nedgång i Dust Bowl och depression runt om i landet, såg hon en nation besegra rädslan själv med en New Deal, nya arbeten och en ny känsla av gemensamma mål. Ja vi kan.

När bomber föll över vår hamn och tyranni hotade världen, så var hon där att bevittna en generations resning till storhet och en demokrati räddades. Ja vi kan.

Hon var där för bussarna i Montgomery, slangarna i Birmingham, en bro i Selma, och en predrikare från Atlanta som berättade för ett folk "Vi ska övervinna" Ja vi kan.

En man landade på månen, en mur föll i Berlin, en värld enades över vår egna forskning och fantasi. Och i år, i detta val, tryckte hon sitt finger mot en skärm och la sin röst, för efter 106 år i det här landet, genom de bästa av tider och de mörkaste av timmar; så vet hon hur Amerika kan förändras. Ja vi kan.

Amerika, vi har kommit så här långt. Vi har sett så mycket. Men det är så mycket mer att göra. Så ikväll, låt oss fråga oss själva - om våra barn skulle leva att se nästa århundrande; om mina döttrar skulle vara så tursamma att leva lika länge som Ann Nixon Cooper, vad för förändringar kommer de att se? Vilka framsteg kommer vi att ha åstadkommit?

Detta är våran chans att besvara det anropet. Detta är vårat ögonblick. Detta är våran tid - att sätta vårat folk i arbete igen och öppna dörrar av möjligheter för våra barn; för att restaurera och främja orsaken till fred; för att återta den Amerikanska drömmen och på nytt bekräfta den fundamentala sanningen - att utav många, är vi en, att så länge vi andas, hoppas vi, och där vi möts med cynism, och misstro, och dom som säger åt oss att vi inte kan, kommer vi besvara med den tidlösa trosläran som summerar andan av ett folk:

Ja vi kan."




Skid Row - I Remember You

Oerhört fin text och det är otroligt hur man kan tänka på någon annan när man hör en viss låt, jag känner dig inte så väl, men jag känner dig ändå och det var jätte fint att skriva som du skrev.
Du är en bra vän som jag fick under en väldigt kort men intensiv period.
En sak vi alltid kommer att dela är den fantastiska musiken.
"Inge musik utan instrument och helst långhåriga män som spelar dom" ;D

Lyssna på texten, den är så jäkla bra så att jag tror jag avlider.







Normandy

Jag är inte riktigt säker på om jag sagt det här förut men jag har alltid varit otroligt intresserad av världskrigen, speciellt det andra världskriget, det mycket pga att min far tyckte att det var väldigt viktigt att man visste om detta och berättade det vidare så att det aldrig någonsin ska falla i glömska och för att när jag väl började läsa om det redan visste så mycket att jag kunde läsa djupare än alla andra på min nivå, det även att tacka min far för.
Det har hur som haver alltid intresserat mig.

The Normandy Landings som låten nedan handlar om är den största invasionen genom tiderna.
De allierade länderna som ämnade anfalla Nazi Tysklandstrupper den morgonen 6 juni 1944 var, England, Usa, Kanada, Fria Frankrike, Polen och Norge.
Flag of France

Detta anfall som samlat 175,000 trupper för landningen och 197,000 allierade till sjös med "handledare" på över 5000 skepp krävde stora soldat och material transporter från England till den del av Frankrike där landgången skulle äga rum - Normandie och dess 80 km långa strand indelade i 5 sektioner; Utah, Omaha, Gold, Juno och Sword.

Avslutningsvis så kan förtällas som så många andra vet att de allierade gick segrande ur striden (nu hinner jag inte skriva mer om detta, uppdaterar senare, då Marlene kommer in genom dörren alldeles, alldeles strax)
Se på videon några gånger under tiden vet jag!






=D



Nu blir det dusch, sen bär jag av med Marlene till birsta och shoppar upp lite av våra födelsedagspengar.





<3

Jag skrev till Johanna nyss, hon sa att hon skulle diska men att jag skulle lyssna på en låt medan för hon tänkte på mig när hon hörde den. Glatt slog jag på den och slogs på en gång av att det är den låt som några tjejer skrek en bit ur varje dag under gatufesten, ungefär 30-50 meter ifrån där vi stod när det gick folk nere på gatan.. så det var ju mindre roligt, men det var ändå sött och faktiskt lite passande, så här kommer den:



Tack Johanna, för att du tänker på mig.
Jag är så oerhört tacksam idag, mot allt och alla nästan.
Idag är det en bra dag att leva.




dagen

Just nu är det bara jag, mina tryfflar som jag fick av bästaste och tankarna om hur gärna jag skulle vilja ut och springa ikväll, men blir nog en hel del spring nästa vecka istället när jag inte har Sophie, ska dock ut en sväng imorgonbitti innan jag åker till Birsta för att shoppa upp lite av födelsedagspengarna.
Det har varit en fin dag med sms- telefonterror samt en hel drös gratulationer på bilddagboken samt facebook, jag börjar verkligen tro att folk bryr sig.
Mest förvånad blev jag dock när jag fick tryfflarna, hade absolut inte förväntat mig någonting överhuvudtaget av karln, men 16 mumsiga tryfflar blev det och jag blev jätte förvånad och super glad. Han följde senare med till mamma på fika och jag tror han gjorde ett alldeles utmärkt intryck på mormor och morfar, inte för att jag förväntat mig något annat, då jag vet att han är helt fantastisk.
Med handen på hjärtat så tror jag att det här kan bli hur bra som helst och när jag ser honom med Sophie så smälter hela jag, om och om igen.

Han kysste mig imorse och skakade på huvudet medans och jag frågade vad han gjorde.
"Såhär känns det i hela mig när jag får pussa dig"
Jag förstår inte vart ifrån han får allting, men bra fantastiskt är det med alla dessa komplimanger, det allra bästa är att jag börjar nästan tro att jag faktiskt är bra själv och det kan jag säga var riktigt längesedan.
För det var ett bra tag sedan jag kände mig såhär respekterad och omtyckt och att få höra hur underbar och fin jag är exakt varje dag är ingenting jag är van vid, så när jag tänker på det blir jag oerhört tårögd och känner mig riktigt välsignad.



I think I've found my home
Jag är glad att jag har dig, och det säger jag gärna och ofta.
Jag skulle vilja förklara för dig  hur glad jag känner mig varje gång du kommer till mig, varje gång du ställer dig bakom mig och kysser mig i nacken och stilla viskar i mitt öra.
Jag skulle vilja berätta för dig hur mycket jag uppskattar hur du beter dig runt Sophie, hur mycket du anstränger dig för att hon ska tycka om dig och hur mycket du vill att ni ska få en bra relation och verkligen hur mycket du engagerar dig. Jag blir varm inombords när jag ser dig med henne, när ni busar eller när du förklarar något för henne. Det är något inte ens några formuleringar med orden i mitt vokabulär någonsin kan förklara, hur mycket jag än försöker.
Jag skulle vilja säga till dig hur mycket jag önskar att få vara din för en väldigt lång tid framöver, hur mycket det betyder att jag verkligen känner ifrån hela din aura och själ att du tycker om mig, såsom jag tycker om dig.
Att vakna bredvid din sida och att känna att det här är någon jag vill vakna med varje morgon är få unnat och den otroliga känslan av att du inte tycker att det är jobbigt att Sophie vaknar.
Jag har gått från ett jävla helvete, på ren svenska till något som jag för 10 månader sedan bara kunde drömma om och önska mig mest i världen.
Tomas, jag kan inte ens försöka förklara allt för dig, hur mycket jag än vill.
Jag kan bara säga... Tack, för att du finns i våra liv, tack så mycket.


Tomas kommer in, tittar på Sophie och säger "Hej snygging"
tittar sedan på mig och säger: "ja hej på dig med."
Jag kunde bara svara: Ja, en vacker dag tar hon dig ifrån mig. ;P




dagen D

Jag tog det sista och stora steget till vuxen livet idag, med min mamma som sällskap. Jag gick till systembolaget och kunde inte låta bli att gå och le för mig själv mest hela tiden, jag tog två cider och en öl, detta besök var bara för sakens skull, något som hör till när man fyller år.
Med ett fortsatt bortskämt stort leende går jag till kassan.
"HEJHEEEEJ!"
- Hej, legitimation?
"Jaa visst!"
- Gratulerar, jag tyckte du såg ut som någon som ville visa leg idag!

Och det ville jag givetvis göra och det tänkte jag göra igen någon dag, när jag faktiskt behöver gå dit på riktigt.
Tycker om alla trevliga människor man träffar på dagligen måste jag bara inflika här.

Jag fick papper att fylla i från Csn idag, en studieförsäkran, så jag åkte raka vägen till skolan och spatserade förbi diverse mindre människor och in till rektorns kontor och det märks att man är ingenkänd när man får "Hej Alexandra" som välkomst hälsning, ja jag har varit där en del, men det blir lätt så när man är en elev med "Speciellla behov" dvs någon som varit mamma ledig eller dylikt. Jag har ju haft lite med rektorn att göra, det är en himla tur att hon är trevlig och förstående och hon tycker att jag skött mig utmärkt, ty jag är en väldigt duktig elev.
Utan att ens studera papperet något vidare skrev hon under och stämplade, så nu har jag skickat in papperna och hoppas få mitt första studiemedel i mitten på nästa vecka, då jäklar, ska jag säga er att jag ska äta något extra gott till middag. Det ska jag förövrigt även göra idag hade jag  tänkt.



20 år fast lika ung som igår..
Nu går det bara utför.

MinaOrdTillSophie
Puffar för min vardagsblogg om och till min ögonsten!




Svar På Tal

Anonym om 3 september.:
det är väll inte så underligt att hon klammrar sig fast vid dig, när träffade du henne senast Grattis hoppas du blir klokare med åldern....

(väl, klamrar, ? efter senast, högst tre punkter efter åldern.)

Tack, jag hoppas att du blir klokare med åldern, då du uppenbarligen inte vet ett skit.
Om du visste något om oss så hade du vetat att jag har min dotter varannan vecka, jag fick tillbaka henne i måndags.
Då skulle du även vetat att hon har sina perioder då hon tycker det är lite jobbigt att skiljas ifrån mig på mornarna. Jag till skillnad från dig känner mitt barn och vet hur hon fungerar. Det kommer inte bli något mer klamrande denna vecka, antagligen inte förrän tisdag om två veckor då jag ska lämna henne igen.

Det är bortom allt mitt förstånd att människor som inte vet någonting kan uttala sig. Vad ger er rätten?
Det har jag alltid undrat, snälla svara.

Lär dig skriva också btw! (ja, jag måste vara bitsk tillbaka när någon behandlar mig dåligt utan anledning)
Förresten, kom gärna tillbaka när du vet någonting om mig och mitt barn som du tänker basera på fakta.


Vi älskar varandra! <3


3 september.



Det var nu 20 år sedan det var den 3 september år 1989, då mina föräldrar tidigt på morgonen fick sin lilla tjej, även om födseln skapade dramatik med navelsträngen runt halsen så min far knappt fick se mig. (inflik; det är kanske därför jag är så dramatisk av mig)
Det har nu gått hela 20 år och jag tror inte ens att mina föräldrar riktigt uppfattat vad som hänt, pappa brukar säga att; ja det känns inte som allt för längesedan ni satt på bergshällan med maränger i hela ansiktet.
Nej, det var nog inte det och nu sitter jag här med en lite dotter på 2½ år, ty väldigt mycket har hänt under dessa år, både bra och dåligt, men jag är glad att jag får sitta här nu och känna att jag är lycklig. Det glädjer nog fler än mig själv att jag kan säga det nu. Jag känner mig uppskattad och älskad som jag inte gjort på länge.


Det var helt underbart att vakna med en puss imorse och en alldeles speciell person som viskade grattis i mitt öra, vi låg och mös i lite mer än en halvtimme, sedan vaknade prinsessan och vi klev upp och jag fick ha henne i min famn ett bra tag. Hon och Tomas pratade lite innan han skulle gå och jobba.
Jag och Sophie tittade lite på barnprogram sen ville jag börja klä på mig och ordna litegranna medan hon fortsatte titta på tvn. Efter ett tag började hon busa runt istället medan jag fixade håret lite.
Hon ropar på mig att hon vill gå på pottan, så det får hon göra och jag går in i garderoben igen.
Efter en stund på pottan ropar hon och jag går dit, flickebarnet har då kissat i pottan och jag får ge henne en applåd för att hon var så himla duktig.

Och idag, till skillnad från tis och onsdag så klämmer hon inte fast sig i mig när jag ska lämna henne på dagis, utan vi springer in på avdelningen tillsammans och jag får inte en utan två pussar och kramar innan hon ropar "hejdå mamma"

Nu ska jag snart till mödravårdscentralen, nej jag är inte gravid, jag ska bara gå på rådgivning och göra en undersökning, kanske inte bästa starten på födelsedagen men det får gå an.

Idag ska vi inte glömma att det inte bara är jag som fyller år, nej jag känner fyra stycken till som fyller år just idag.



Ingela & Charlotte.


Jag hoppas även att alla andra får en bra dag, för det har jag tänkt att ha.




äntligen 20 år, lite visare och lite äldre... eller?
"Vad du ser stor ut idag" (ja jag fick börja dagen med ett skratt)

GALENSKAP

Jag vet inte riktigt varför jag tar åt mig av vad du säger, kanske för att vi delar det största i livet, kanske för att jag alltid ansett mig bättre än dig och därför verkligen inte vill höra dig säga att jag är sämre.
Kanske för att jag skadats nog av dig genom tiden och det är mycket möjligt att jag fortfarande kan skadas av dig även om jag verkligen inte vill det.
Men det kan tänkas att det är lite därför jag just tar åt mig, för att jag tror mig ha tagit mig ur ditt grepp och det skadar mig fruktansvärt att du inte bara kan låta mig vara ifred nu.
Jag älskade dig, det gjorde jag, trots allt jag utsattes för, jag trodde ändå innerst inne att det var jag som var viktigast, jag ville ha det där alla kallar för familj, jag ville ha ett tryggt och vackert hem.
När jag blickar tillbaka så inser jag att jag borde sett alla signaler tidigare, så vet jag att nu kommer jag aldrig att göra om samma misstag. Jag älskade dig, men det var du som förstörde allt när det kunde blivit som bäst.
Det är inte mitt fel att vi står här nu.

Det värsta var nog att jag idag kände mig som en bättre mor än på väldigt länge, jag kände verkligen att jag hade super koll på allting och visste exakt vad jag skulle göra under alla situationer och jag stod benhårt fast vid mina beslut och väjde mig inte ett dugg. För det är trots allt jag som bestämmer.
Så efter en bra dag som denna var det så jääävla tungt att höra dig säga allt det du sa.
Jag är värd mer än så, förstår du inte, att man inte kan behandla folk hur som helst och tro inte att du har något fasthakat i mig nu, för en sak ska du ha klart för dig och det är att jag har det så sjukt mycket bättre nu, utan dig vid min sida.

Du ska även veta att jag har väldigt många runt om mig som är ofantligt lättade över att se mig lycklig för en gångsskull, så tro inte att du kan komma och förstöra det nu. För det är du oförmögen till.
Förstår du? Mig kommer du fan inte åt längre, för jag är så sinnessjukt less på dina falska anklagelser.
Både du och jag vet vem som stod fast vid Sophies sida sedan dag 1. Det var inte jag som prioriterade så oerhört mycket annat, det var inte jag som sket i det mesta under nästan 2 år, det var inte jag, det ska jag säga dig.
För jag var med henne hela dagarna, varje dag bortsett från nån gång då och då, under två års tid. jag bytte alla blöjor, jag gick upp på morgonen, jag lärde henne sova hela nätter, jag matade henne, jag lekte med henne, jag badade henne och om jag hade tur drog du dig från datorn ibland.

Det var jag som satt rädd i mörkret, det var jag som såg dagsljuset komma, det var jag som allra mest i världen ville sova ut mer än två morgnar på 2 år. Ja det var jag, alltihopa.

Jag ångrar inte Sophie, jag ångrar inte att jag fick henne med dig, jag ångrar fruktansvärt att jag inte fick dig att delta mer, att jag inte fick dig att förstå hur viktigt det var.
Men nu tycker du, att du kan läxa upp mig, när allt jag gör, är det jag alltid gjort.
- Varit BÄST för Sophie.


Hallådär.

Igår slog jag på telefonvakten så jag kunde gå över till min granne och se på film med honom och Andreas, vi tillverkade en stor, mättande dipp till våra chips.
Jag hade hyrt filmen "män som hatar kvinnor" som ungefär bara jag i hela sverige inte hade sett än, fråga mig inte varför, det har bara runnit ut i sanden.
Vi hade bestämt en sådan trevlig kväll för att fira att jag blivit beviljad studiemedel och det är verkligen en stor händelse, för nu slipper jag bekymra mig om hur jag ska ha råd med allt jag behöver ha råd med och känna pressen att jag kanske inte klarar mig, nog för att jag alltid hittat sätt att få ihop allting på. Men oron har ändå tärt mig om än bara som en parasit på ryggen.

Imorgon firar vi av en helt annan anledning, ja dagen har äntligen kommit, då jag blir vuxen på riktigt och jag tycker nog att det jag önskat mig talar för några vuxenpoäng, nämligen ett fäste till tvn, en hdmi kabel och ett presentkort på Ikea samt pengar. Kände att det nog var lite tråkigt att önska sig på sin 20årsdag, men de två första sakerna är sådant som är fruktansvärt tråkigt att köpa och det är nog därför min tv stått PÅ tvmöbeln istället för i den sen november/december...
Min födelsedag år 2009 kommer att börja lite annorlunda, nämligen med gynundersökning och p rådgivning, ni som följt min blogg ett bra tag vet att jag haft problem med magen och vi har nu kommit så långt att vi tänker beskylla min kvinnlighet för det, vi får se om det fungerar helt enkelt. Efter det besöket ska jag påväg hem gå till systembolaget såklart, som sig bör på sin 20årsdag. Jag hoppas verkligen att jag inte glömmer körkortet hemma.

Känns bra att ingen, rent formellt kan kalla mig för tonåring längre, för om några timmar har jag lämnat det bakom mig och träder in i det riktiga vuxenlivet, och nu är inget ivägen för mig längre.
Det bästa är att: jag har en bostadsrätt, jag har ett barn, jag har en bil, jag har en underbar pojkvän, jag har underbara vänner både här och i andra delar av landet.  Jag har även fantastiska föräldrar och det känns som att även om jag har allt man kan tänka sig så finns det alltid mer att få.

Medan mina kompisar önskar sig allt möjligt från strumpor till ipods och kameror så sitter jag här, med en önskelista jag hittade på i mitt huvud igårkväll, för jag finner det inte fullt så viktigt att få materiella saker längre, jag är mer inriktad på att få bekräftelse av de som finns runt omkring mig, de som lever, mina nära och kära med andra ord. Jag älskar er.

(Vad finns kvar o handla
När vi har köpt upp precis allting man kan
)




´Pernilla says:
haha, ja du är gammal nu, usch alex  
det vill man ju inte bli    
Alexandra says:
Nä nu går det bara utför.
´Pernilla says:
ahha, tur att du är snygg iaf  
Alexandra says:
Hahahha




soc vs. csn.

Jag har länge burit på en börda, som tryckt ner mitt sinne även om det inte märkts.
"Det är alltid pengar" brukar jag säga och det är verkligen så i vårat samhälle. Man kommer ingenstans utan pengar och därför för de stackarna som separerar och har barn och inte kan försörja sig själva för att de pluggar så finns det socialen... si, socialen, men bara till höstterminen det år man fyller 20, för sedan gott folk, hjälper de inte längre. Det låter helt sjukt, men om man ska fortsätta plugga efter att man fyllt 20 år så får man inte hjälp av soc utan hänvisas till csn, logiskt tänker man, men om man inte blir beviljad där, som jag vet exempel på, så har man ingenstans att vända sig. För så länge man pluggar och borde få pengar av csn så hjälper inte soc till, det spelar som ingen roll om man inte bli beviljad, för man skulle kunna bli det.
Då är det bara att välja: Plugga utan pengar och låna av släktingar och dylikt, eller ta något skit jobb och börja arbeta.

Det är skamligt, enligt mig att Sverige inte satsar ännu mer på framtiden, vi unga, studerande, som kommer att vara dom som håller upp landet och som tänker ta över när alla 40talister kastar in sina handdukar för alltid.
För de finns, de unga som inte får studiemedel exempelvis pga tidigare för dåliga betyg pga olika anledningar men som har stora ambitioner och som vill komma någonstans. Då tycker jag faktiskt att socialen borde hjälpa dom som kommer kunna åstadkomma något i samhället främst, istället för de som verkligen bara utnyttjar denna inrättning för egen vinning och pga sin egen lathet.
Jag tycker synd om er, jag vet att ni kämpar och jag är säker på att ni kommer att ta er någonstans, utan csn och utan den myndighet som ska hjälpa er, pga en väldigt dålig policy: Vi hjälper inte dom som BORDE kunnat få hjälp någon annanstans.


Jag är förövrigt beviljad, sen idag, från och med skolstarten ett studiemedel samt ett studielån och tilläggsbidrag för Sophies räkning av csn och det glädjer mig ofantligt att jag kommer kunna använda min potential och vilja att ta mig långt och göra rätt för mig i samhället, som den pusselbit i ett stort samspel som jag faktiskt är.
Tack till csn idag, för att ni lyft ett berg ifrån mina axlar, för att ni låter mig försörja mitt barn, studera och överleva samtidigt. Idag, är ni mina stora idoler, ni förverkligar drömmar.

tiredness

Man är trött om man efter att man sprungit, ställer sig i duschen och känner att man håller på att falla ihop, varpå man tar på sig närmaste morgonrock och sätter sig i soffan och pillrar på datorn för att hålla sig vaken, men inser snabbt att det inte är någon mening utan man bestämmer sig för att lägga sig ner och påväg ner mot kudden somnar man, jajjamensan, då är man trött och så var det för mig imorse.
KANSKE för att Sophie för första gången på väldigt länge vaknade till mitt i natten, 03 närmare bestämt.
"Alexandra, chefen är vaken" - jotack, jag hör.
Jag gick upp, in i frökens rum, satt mig och klappade lite på henne på order. Varpå jag sa "Sophie, det är natt, mamma måste sova, du med, försök sova, går det inte så får du ropa". Jag vänder mig om och börjar gå men stannas av "mamma?!" - Ja sophie.
Och efter mitt svar till flickebarnet får jag en slängpuss och jag ger en tillbaka och klättrar upp och gonar ner mig med Mr. Handsome som väcker mig 3 timmar senare av att han ska gå upp, bah, trötthet. Lite mys hinns med och precis när han gått och jag gonat ner mig igen så ropar trekvartschefen igen och det är bara att gå upp och titta på barnprogram innan det vankades dagis.

Jag förövrigt, har börjat plugga igen, det känns så oerhört rätt och bra och jag ska verkligen ta tillfället i akt nu och göra rätt för mig och få en komplett utbildning efter mammaledigheten, jag har ju trots allt bara gått på skolan i 2 år, men har ändå tagit studenten och är nästan helt klar, tänkte slutföra det sista nu på en termin, så då har jag rent teoretiskt, på plats medverkat i 2½ år på en 3 årig utbildning. En viss stolthet infiras i min lillkropp när jag tänker på allt jag gått igenom de senaste 3 åren. Jag vet att jag har rätt att vara stolt över mina bedrifter och att jag klarade det, med ett litet barn här hemma med all tid som denne kräver. Jag tror jag ska tacka mitt läshuvud som jag ärvt av någon för det åstadkommandet.




Löven faller sakta ner mellan våra kroppar,
där vi går en kylig höstnatt.
De nuddar lätt våra knutna händer.
I dina ögon värms jag, dom ger mig färg.
Vilseledd skulle jag gå, utan din hand i min.
Mitt hår kittlar din kind, i en öm kyss.
Men det vidrör dig inte, den stunden finns bara själarna
av oss, i varandras kroppar.
Och i en stund vet jag att utan dina andetag, andas inte jag.
Rödlätt blir jag, när jag förstår, att vi fångat varandra.
Dina fingrar, fjäderlätt på min haka får mig ur balans.
Leende fortsätter vi vår väg genom årstiders
ankomst och avsked.



story.

Det tog tid, det tog tämligen lång tid. Vid valborg försökte jag bryta mig in hos dig och sedan dess var du min vän, vi pratade om allt och ingenting, det höll på att bli något mer, när jag var dum, så oerhört dum och gjorde ett felaktigt val, gick tillbaka till något som sedan länge var förlorat och vi förblev bara vänner. När jag väl tog mitt förnuft tillfånga igen så fanns du där och vi fortsatte där vi slutade, men det var komplicerat, men jag visste att det var värt att försöka, att det var värt allt möjligt. Vi började sova igen och sova gjorde vi, nästan varje natt varpå vi även umgicks under dagarna, en morgon tog du allt till en annan nivå, en nivå vi var på i nästan en vecka, innan vi blev varandras och gick upp ett till steg, men något spökade och jag visste vad och du var snäll, som du alltid varit och väntade med att förklara till ett passande tillfälle, det kom aldrig, så allt kom ut på fel sätt.  Jag ansåg att du inte hade någon skyldighet att berätta på något speciellt sätt, men du ansåg det och jag förstod dig, som jag förstått dig så många månader.
Vi har en lång historia, som bara påbörjats och jag förstår att det fanns andra, när jag tog felaktiga beslut, men jag är glad att du fanns kvar. Ömsesidig förståelse och jag vet att vi båda hoppas att ingen tagit sån stor skada.


Jag minns för ett år sedan, när du hejade på mig i min trappuppgång, varje dag under någon vecka. Jag ber om ursäkt att jag var lite vrång, jag vågade inte annat, jag hade inte rätten.

Det som glädjer mig allra, allra mest är att Sophie tycker om dig, att hon blir så himla glad, att det funkar så oerhört bra mellan er. Det är skönt att jag har uppfostrat henne till en sådan skön tjej som hon är, för cool är hon samt snäll och rolig och det är alltid en massa bus på gång.
Vi tar det varsamt fram i hennes närhet, det tar ett tag för barn att anpassa sig till nya situationer, att förstå vad allt betyder och att anamma det. Underbara barn, jag är lycklig att jag har dig.


RSS 2.0