tvivel.

Jag antar att jag får be om ursäkt för min inaktivitet.. det har varit väldigt mycket i veckan, fast egentligen inte mer än vanligt, men har helt enkelt inte suttit här.
Jag har bara gjort sånna där hemmafru och mammagrejer... eller inte.
Nej egentligen så har jag hunnit vara nere i Birsta två gånger, jag har lagat två avancerade middagar som tagit 1-1½ timme styck, jag har städat, jag har tränat, jag har träffat och konverserat med en person om en viktig sak. Jag har pluggat lite och det ska jag även göra idag. Jag har även varit på stor seans. Ja nu mina kära läsare tror ni väl.. går hon till medium? ja och nej, det var för mig andra gången och det är en sal full med människor, ingen privat sittning, det skulle jag aldrig våga, jag vågar knappt gå på dessa, så rädd att bli kontaktad men går ändå därifrån lika besviken varje gång jag inte blir det. Dvs alla gånger. Det får en naturligtvis att tvivla lite, litegranna. Men ja, man vet inte riktigt vad man ska tänka. Människorna som får kontakt med sina döingar (ja, döingar) blir ju så känslosamma, så det kan väl inte vara ett spel?

Det är lite läksigt och jag satt mest med gåshud till och från hela tiden. Härligt värre. Eller.. det kanske bara var kallt i lokalen förresten? - Nej, det var så kvavt och äckligt att man inte ville vara där, man ville ut, ut, ut. Så trots kylan och att man helst ville in, in, in när man väl gick ut i pausen så stod man där, både en och två gånger under pausen och andades luften, den kalla, men friska luften.

Jag tänker göra någon form av redovisning av vad som försigick innanför dörrarna senare ikväll, som jag kan lägga under kategorian "recensioner" som skriker efter lite nytt material.


Jag har haft en hel del att tänka på den senaste tiden och tycker att det mesta är allt för svårt för mig att rå mig på, önskade därför en död slätking med vetskap om hur min framtid ser ut som kunde prata med mig igår, men icke. så nu får jag väl lösa mina problem själv, ett helt år till.
Och det här året, är snart äntligen över. Det känns som en lättnad, för det är många som är helt överrens om att detta har varit det värsta och mest prövande året i mitt liv. Jävla år jävel, som jag själv brukar uttrycka mig.
Och med "år" så menar jag inte 2009, utan jag menar okt/nov 2008 - okt/nov (kanske dec) 2009. Ja herre min ge vad jag fått gå och stå igenom mycket. Finns inga ord som kan förklara det ens.
Det är skönt att året snart är över.

Du ville träffa mig i veckan, det var någon dag som passade dig.
Du tog för givet att jag kunde, men du glömde fråga mig.

Här finns inga brustna hjärtan, alla ser likadana ut.

Det är grönare i parken och du ropar högt när du är där.
Du säger att jag skrämde bort dig, men du var ju aldrig här.
Det är lättare att falla, med ena foten utanför.

Du ville träffa mig i veckan, du vill alltid samma sak.
Du vill ha det du förlorat, men mig, får du inte tillbaks.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0