tack för snart 4 år av hjälp.

Det är väl någon form utav lättnad antar jag, lättnad som inger hopp.
Det känns som om det var lite snabba reaktioner utan betänksamhet från något håll.
Även jag får ursäkta mig, för att ha skrikit och varit allmänt nedlåtande ur många aspekter.
Det kan jag inte stå för på ett bra sätt såhär i efterhand. Det känns som om saker som blivit sagda och uttryckta på diverse vis varit mer än onödiga.
Jag hoppas att det blir nu, som du önskade och ville när du skrev. Jag vet ganska väl hur du fungerar och jag tror även att det är tämligen ömsesidigt, vi har ändå haft en lång period tillsammans och ganska intensivt.
Du känner mig, genom mig själv, genom en man och genom ett barn. Du har fått höra saker om mig, oss som många andra inte vet, du har fått se mig gråta, du har fått se mig arg och frustrerad. Du har sett mig gå ner mig, du har hjälp mig upp. Det är jag tacksam för, även om jag inte säger det.
Det är jag alldeles för stolt för, på alla dess sätt.
Jag vet att du är en signifikant person som kommer ha en betydelsefull roll i mitt liv framöver, du kommer alltid vara inblandad med ett blodsband, inte till mig, men till mitt barn, som kommer vara för evigt.
Du har gjort mycket, sagt mycket och hjälp, som sagt.
Du har väl gjort mycket dumt, sagt mycket dumt och hjälpt när det inte behövs, men jag tror att det har varit din roll i det hela, en viktig bit av ett stort pussel som måste läggas klart någon gång. Men ännu saknas det många bitar och några bitar har förlagts och glömts bort. Som om de aldrig funnits, de ska förbli förlagda och bortglömda, precis som om de aldrig funnits.
För allas skull.

Jag hoppas att det kan hållas såhär, jag ogillar att vara oense med människor, att vara ovän med andra individer  och förlåta har jag lätt för, som jag sagt förut och jag är rätt säker på att jag kan förlåta dig.
Men bara om lite av det jag sa förlåts också, inte för din skull, men för min. Du tycker nog inte att jag sa något som måste förlåtas, men jag känner i mig att jag sa onödiga saker. Så för min skull, hoppas jag.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0