Svea

Idag ska jag gå till den kvinnan vars namn jag bärs grav och tända ett ljus, lägga en ros och säga att jag tänker på henne ibland. Svea, det var snart 4 år sedan du dog, lika lång tid som jag känt Sophies pappa och det gör mig lite ledsen att du inte fick träffa henne, som den fantastiska individen hon är.
Det känns som om tiden efter dig har gått snabbare än någon annan period, inget illa såklart.
Men det känns som igår jag fick samtalet, det känns som igår det gick knappt en månad och jag träffade Johan igen efter vårat uppbrott. Det känns inte som så längesedan som fyra år. Tiden går snabbt när man har att göra som man brukar säga och jag har ju haft en hel del för mig och det hoppas jag att du vet.
Det är läskigt att tänka på att du kanske sitter bredvid mig nu och ser mig skriva.
Jag hoppas att du inte oroas för mig, jag och du och många andra vet att det har varit ett jobbigt år och ni som är där uppe har nog sett ner på mig och skakat på huvudet både en och två gånger.
Men det enda jag gör är att söka lyckan som jag vet kommer att komma.

Jag tänker på dig, din börs har jag kvar, din lampa har lyst upp min första lägenhet.
Jag vet inte om du vet, men jag brukar åka upp till din grav ibland, när jag varit ledsen, suttit vid din sida och pratat, med dig och med mig själv. Bett om hjälp, rådgivning. Jag tror att ni vet saker som vi på jorden inte vet, jag önskar att ni kunde förmedla all er kunskap till mig på något sätt. Ibland önskar jag att jag var mottaglig, men det vore nog mest bara läskigt i långa loppet.

Det kommer att bli fint idag, hos dig. Det hoppas jag. Snart går jag ner till staden och införskaffar mig det jag ska ge dig, som ett tack för alla minnen och för att visa att du inte är glömd. Aldrig, ska jag glömma dig.

Det känns som att efter dig, har så många gått över, har så många tackat för sig. Du var mitt första riktiga dödsfall och jag var inte van, jag kände hur det kändes att reagera, att leva. Det var en hemsk dag och jag minns fortfarande vad pappa sa om att du tagit fram ett brev som jag och min bror skrev någon gång på slutet av 90talet, när vi var små och ännu en gång hade fått alla dina guldtior, som du sparade åt oss i din börs, som jag förvarar med mitt hjärta. Du hade tagit fram tackbrevet och lagt det bredvid din säng vid fotona av oss. Om du bara kunde förstå hur det kändes. Jag entrade din lägenhet och kunde inget annat än le när jag såg dom ligga där. Alla saker som var värdefulla för dig. Det var svårt för mig att ta saker av dig, dela på dödsboet, alla frossade i möjligheten, men jag hade svårt, det var nästan så att pappa fick tvinga på mig saker.
Mitt enda, enda request var att få din börs, så jag gick fram till skåpet där den alltid stod, och tog den i min hand. Jag vet inte hur länge jag satt i köket och bara tittade på den. Förmådde inte göra mer. Men jag har mina minnen, som alla andra, inte i form av materialism men i mitt sinne.
Alla gånger jag gick till dig, alla gånger du nästan alltid mindes mig. Alla gånger du öppna din dörr och jag slogs av värmen, om och om igen. Du hade i princip alltid brunblommiga kläder och sådana strumpor som äldre har, som man alltid såg under kjolens kant. Det finns mycket jag kan säga, men inget är tillräckligt.

Så jag behöver inte säga nått.




Med stolthet bär jag ditt namn.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0