I do.

Det gör lite ont nu, men jag gör det för Sophie, hon behöver ingen konkurrens. Hon behöver en trygg tillvaro, det behöver jag med. Någon att luta mig på i vått och torrt, någon som tycker det är roligt med barn och som inte har några problem what so ever med det.
Jag trodde aldrig att hon framstod krävande, jag tycker hon varit helt underbar i vår närvaro, som en liten prinsessa som accepterat och som verkligen gått med på att allt är som det är. Hon tyckte om dig, visst jävlades hon, testade lite, sa saker som att du skulle gå, eller inte krama mig. Men vad förväntas av en snart 3åring? Hon gjorde allting rätt, hon var snäll och det var så bra att hon verkligen fick mig att känna att det var en bra tid. Hon var så snäll, krävde mest ingenting, gick med på att dela mig med dig, något du inte klarade av.
Jag tyckte att de enda stunderna jag behövde tålamod var när du inte var med, när det var läggdags och hon testade mig. Så det är bortom allt mitt förstånd, hur hon kunde framstå krävande. Du kunde inte heller förklara för mig, det var inte så lätt, men nu får jag stå här i ovisshet, det irriterar mig.
Hon är snart 3, du snart 23 ändå visade hon mer tålamod med dig än du med henne.
Ändå vågade hon och gick med på att dela mig med dig.
Mig, den person som hon litar mest på i hela världen, en person hon behöver för att kunna leva.
Det kändes så lätt för mig, för hon fick mig att inse allt jag behövde, men jag trodde faktiskt att de kunde blivit med dig, sen kom prioriteringarna, de engligt mig ack så felaktiga och åsikterna, de enligt mig ack så felaktiga.
Jag förstår att du vill göra ditt, jag hade aldrig hindrat dig, ej heller belastat dig med ansvar.
Men tankar om krig och utlandstjänst fick mig att rygga tillbaka, det i kombination med allt som har med mitt barn att göra, för jag behöver tänka på henne, mer än på mig själv. Jag har inte tid eller rätt att vara egoistisk i en sådan här situation, även om det nu känns konstigt att inte skriva till dig, att inte hålla dig osv.

Jag förstår dock inte... hur hon var krävande. Jag tyckte inte det.
Hon var snart 3 år och var villig att dela den signifikantaste personen i sitt liv med dig.
Men du var oförmögen att göra detsamma.

Men jag blaimar dig inte, jag bara önskar att människor hade en annan syn på vardag, familj och barn och förstod att man inte behöver offra sig själv, för det mäktigaste i livet.
Sophie - jag offrar mitt liv, gånger om och gånger igen, för bara ett leende.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0