funderingar över vin.

Idag kom chocken, den härliga chocken...
Jag var som mest inne i fredagskänslan, den där härliga känslan av helg, jag vet inte om ni minns sen ni var yngre, men att komma hem en fredageftermiddag var något alldeles speciellt. Mamma och pappa lagade extra god mat, man fick dricka och chips och det var något speciellt i luften, i doften, i skenet. En känsla i kroppen jag inte kan förklara. Den känslan hade jag hur som haver idag, för säkert första gången på 1½ år ungefär.
Jag stod i mitt väldigt nystädade och underbart fina kök, tinade köttfärs, drack ett glas vin och hade underbara rock ballader på i bakgrunden. Det var en härlig dag, mitt barn kom in i rummet en stund och hämtade något att dricka men återvände snabbt till sin film inne i vardagsrummet. Plötsligt mitt under "all my life" så slog det mig;
Jag står här, i mitt perfekta kök, med den där perfekta helg känslan, med mitt perfekt barn, helt utan man!
JAG saknade en man som kunde krama mig bakifrån när jag lagade mat, jag saknade någon att sitta på köksbänken och prata med medan maten puttrade på spisen. Någon att berätta dagens händelser för medan mitt barn sitter och tittar på sin film. Jag saknar någon att duka till, äta med och sitta kvar med efter maten och prata med.
Istället fick jag ikväll duka till mig och Sophie, sen sitta och äta själv för barnet ville minsann inte äta. Jag satt i köket resten av kvällen, jag har varit här sen 17, med undantag för läggning av Sophie.
Det var så skönt att sitta här inne, med känslan av helg och känslan av ensamhet och bara gråta lite på köksbänken, med mitt ensamma glas vin och med bara mina egna armar runt min kropp.

Frågan jag ställer mig själv är: NÄR ska jag få bli vuxen på riktigt? Leva ett helt vuxet liv?
Kvällen fick mig verkligen att fundera på värdet hos mina nära och kära och hur viktigt allt annat är i mitt liv. Vad kan offras för att behålla de som betyder mest?
Jag har Sophie, det är fantastisk och en tanke slog mig angående det med.
Jag konstaterade att mina tankar om att jag vill ha ett till barn är lite diffusa, låt oss nu antaga att jag hittar en man som vill ha barn, det skulle ändå aldrig förändra det faktum att jag kommer att ha sophie varannan vecka och vara den personen i hushållet med eget ansvar över henne. Min partner skulle ju aldrig bli ansvarig på det sättet ändå. Så liks förbannat skulle jag vara ensam med henne. Så tanken slog mig; jag kanske kan slå mig ner med henne, "nöja" mig med henne. Det saknas såklart en man, men en sådan hittar man ju på vägen, sen spelar det kanske mindre roll hur vida han vill ha barn eller inte? Jag har ändå det vackraste i världen.


The wiseman said; Just find your place in the eye of the storm, seek the roses along the way, just beware of the thorns.

Here I am, would you send me an angel?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0