bumblebee



This is the best days of my life.
But I guess nothing can last forever.


Jag är iallafall redo, to take you down boy.
och gå på maskerad såklart! Saknar festarna där ute i huset.
Long time no see som man säger. Ser fram emot det.
Ses där alla hulliganer!


Just idag är jag humla!


se UT.




Ja så var det bara håret kvar att fixa då, sen kommer Emelie hit och vi förfestar här.
För någon middag i älandsbro blev det inte.
Det kändes väldigt fel att sitta där med dig, så hemma stannade jag.
Btw, så hoppas jag att ni kan bete er.
Ses i älandsbro.

Sophie lånade mina ateraljer när jag klädde på sig och såg ut såhär:



Min söta lilltjej, vi har haft en fin dag, hoppas den fortsätter bra hos mommo.
"ja älkar mommo okå!"



"heja mamma"



Och jag ska aldrig mer säga sanningen till nån som saknar förmåga att förstå

Som en bekant
Som hängt sig kvar
För att allting har gått bra
Nu vill du vara vän med mig men det vill inte jag.


Vem lämnade vem?



"Deny thy father and refuse thy name."
Som taget ur shakespeare, men med en annan innerbörd.
Du borde sluta göra just detta, annars blir det jobbigt.

Du skola inte heller se familjen som något som kan stå ivägen för kärlek eller som något som du kan störa dig på. Det finns andra saker som är viktigare att vara irriterad, man får se ut hur man vill, ha vilka familjeförhållanden som helst.

Du borde ha tänkt efter före, tror jag bestämt. Något annat makes no sence.
Jag önskar dig dock lycka i livet, som om det spelar någon roll.
Jag trodde det var bättre än så, men vi är nog överrens.
Det finns alldeles för lite, för alla.
För mycket oensenhet.
Du vill vara vän med mig men det vill inte jag.
Så vi avslutar vänskapen här, tycker jag.
Tills du bevisat någon form av motsats.
Du vet att jag är godtrogen och ger alla chanser, tills de bevisat motsatsen.
Men även jag är människa och man orkar inte hur mycket som helst.


blaha

Det är lite lustigt det där, när man lutar sig fram för att ta fredagsmysets glas vin och inser att man tryckt på tangenterna med magen.. dags att träna tänker man, när man själv inser att man både tränar 2-3 gånger i veckan och äter nyttigare än någonsin i sitt liv.
Ibland är det bara hårt.

Jag och Sophie har haft en bra men ganska grinig dag, men hon har fått mitt hjärta att dunka extra både en och två gånger, men bara av positiva saker. Hon sa för första gången "ja älkar dig" och såg mig i ögon och gav mig en puss varpå hon sa "du ä hin (fin)". Hon har tidigare sagt "blablo" vilket har betytt love you, men nu sa hon orden på svenska och verkade verkligen mena det med hela sin själ när hon såg in i mina ögon. Jag kan inte ens förklara hur mitt hjärta kände då. Det finns inga ord. Jag har ett perfekt barn helt enkelt. Så himla perfekt.

Jag ska prova morgondagens utstyrsel snart tänkte jag, för imorgon hinner jag inte och det finns ingen tid. Jag är inte så peppad nu, men det ska nog bli roligt tror jag bestämt, det är ju så himla skönt att vara hemma också.



En gång kände jag doften av ett varmt och vackert hem
Jag har saknat det, föraktat det och saknat det igen

Alla visioner som har slutat här, all dröm som aldrig hänt
I ett myller utav vägskäl har man rest ett monument
för alla idioter som gick vilse i sin tro

Dina sånger har jag sjungit, dina drömmar har jag drömt


Svea

Idag ska jag gå till den kvinnan vars namn jag bärs grav och tända ett ljus, lägga en ros och säga att jag tänker på henne ibland. Svea, det var snart 4 år sedan du dog, lika lång tid som jag känt Sophies pappa och det gör mig lite ledsen att du inte fick träffa henne, som den fantastiska individen hon är.
Det känns som om tiden efter dig har gått snabbare än någon annan period, inget illa såklart.
Men det känns som igår jag fick samtalet, det känns som igår det gick knappt en månad och jag träffade Johan igen efter vårat uppbrott. Det känns inte som så längesedan som fyra år. Tiden går snabbt när man har att göra som man brukar säga och jag har ju haft en hel del för mig och det hoppas jag att du vet.
Det är läskigt att tänka på att du kanske sitter bredvid mig nu och ser mig skriva.
Jag hoppas att du inte oroas för mig, jag och du och många andra vet att det har varit ett jobbigt år och ni som är där uppe har nog sett ner på mig och skakat på huvudet både en och två gånger.
Men det enda jag gör är att söka lyckan som jag vet kommer att komma.

Jag tänker på dig, din börs har jag kvar, din lampa har lyst upp min första lägenhet.
Jag vet inte om du vet, men jag brukar åka upp till din grav ibland, när jag varit ledsen, suttit vid din sida och pratat, med dig och med mig själv. Bett om hjälp, rådgivning. Jag tror att ni vet saker som vi på jorden inte vet, jag önskar att ni kunde förmedla all er kunskap till mig på något sätt. Ibland önskar jag att jag var mottaglig, men det vore nog mest bara läskigt i långa loppet.

Det kommer att bli fint idag, hos dig. Det hoppas jag. Snart går jag ner till staden och införskaffar mig det jag ska ge dig, som ett tack för alla minnen och för att visa att du inte är glömd. Aldrig, ska jag glömma dig.

Det känns som att efter dig, har så många gått över, har så många tackat för sig. Du var mitt första riktiga dödsfall och jag var inte van, jag kände hur det kändes att reagera, att leva. Det var en hemsk dag och jag minns fortfarande vad pappa sa om att du tagit fram ett brev som jag och min bror skrev någon gång på slutet av 90talet, när vi var små och ännu en gång hade fått alla dina guldtior, som du sparade åt oss i din börs, som jag förvarar med mitt hjärta. Du hade tagit fram tackbrevet och lagt det bredvid din säng vid fotona av oss. Om du bara kunde förstå hur det kändes. Jag entrade din lägenhet och kunde inget annat än le när jag såg dom ligga där. Alla saker som var värdefulla för dig. Det var svårt för mig att ta saker av dig, dela på dödsboet, alla frossade i möjligheten, men jag hade svårt, det var nästan så att pappa fick tvinga på mig saker.
Mitt enda, enda request var att få din börs, så jag gick fram till skåpet där den alltid stod, och tog den i min hand. Jag vet inte hur länge jag satt i köket och bara tittade på den. Förmådde inte göra mer. Men jag har mina minnen, som alla andra, inte i form av materialism men i mitt sinne.
Alla gånger jag gick till dig, alla gånger du nästan alltid mindes mig. Alla gånger du öppna din dörr och jag slogs av värmen, om och om igen. Du hade i princip alltid brunblommiga kläder och sådana strumpor som äldre har, som man alltid såg under kjolens kant. Det finns mycket jag kan säga, men inget är tillräckligt.

Så jag behöver inte säga nått.




Med stolthet bär jag ditt namn.


E <3

http://allehanda.se/start/harnosand/1.1482048

Det finns egentligen inte tillräckliga ord, men när det är allvar så är det och den här gången kan man inte förneka att det är på riktigt. Man har uppenbarligen en anledning att misstro myndigheter.
Om de lägger ner resurser på att utreda brottsoffer och sedan säger att de är så underbemannade att det nästan tar två månader att få en tid hos dom för ekonomiskt bistånd, så borde de prioritera att undersöka de som faktiskt tagits för _frivillig_ drogning eller misstänkt misshandel av barn. Barn som på dagis/skolor visar tidiga tecken på misskötsel i form av otvättade kläder, dålig hygien, tysthet, extra behov av närhet och något så klyschigt som dystra teckningar.
Barn som faktiskt blir lämnade ensam i timmar, medan föräldern/föräldrarna är ute och roar sig. Barn som gång på gång blir psykiskt och/eller fysiskt nedtryckta, de som lever i ett så stökigt hem att de inte ens kan ta sig fram utan att kliva på något. Där de får tala sig till att få en macka. Ja det finns en hel drös saker att engagera sig i.
Det finns så många barn som kommer hem till alkoholister, misshandlare, kriminella.
De barn som lever i rädsla.

Och en sak är säker, deras barn är inget sådant barn. Inget sådant barn som behöver oroa sig för någonting.
Och mamman är som alla andra mammor som roar sig ibland.
Visst är det väl så att "unga föräldrar" (om man måste sätta en benämning på "dom)" festar lite oftare än andra, men det gör dom verkligen inte till sämre föräldrar när barnet är vaket och man har sitt ansvar.
Jag har varit ut och festat och fått mitt barn "levererat" till mig kl 9 på morgonen, jag går upp och tar mitt ansvar, no matter what. Jag dricker inte mycket när jag är ut, är aldrig sådär riktigt full som många andra. Jag är sansad och vill ha kontroll över hur jag beter mig. Dels för att jag vet att det är många som iaktar mig och dels för att jag känner att jag inte har något behov av att förfriska mig så pass mycket att jag inte längre vet vem jag är, vad min kropp har för sig.
Jag är glad att jag inte anmälde detta personligen, jag hade inte klarat av att hantera en sådan här situation.

E, du vet att du är stark! Jag beundrar dig för detta.

Det är tragiskt att det ska bli såhär..
mycket bara för att hon är hon och att hon är "ung förälder".

Varför ska det vara svårt?

och när ska vi börja agera,

Med och för barnen?
Och inte förstöra för dom, genom att felaktigt anklaga.
Och inte förstöra för dom, genom att inte agera.
Och inte förstöra för dom, genom att kategorisera.
Det finns annat, som är viktigare.

tack för snart 4 år av hjälp.

Det är väl någon form utav lättnad antar jag, lättnad som inger hopp.
Det känns som om det var lite snabba reaktioner utan betänksamhet från något håll.
Även jag får ursäkta mig, för att ha skrikit och varit allmänt nedlåtande ur många aspekter.
Det kan jag inte stå för på ett bra sätt såhär i efterhand. Det känns som om saker som blivit sagda och uttryckta på diverse vis varit mer än onödiga.
Jag hoppas att det blir nu, som du önskade och ville när du skrev. Jag vet ganska väl hur du fungerar och jag tror även att det är tämligen ömsesidigt, vi har ändå haft en lång period tillsammans och ganska intensivt.
Du känner mig, genom mig själv, genom en man och genom ett barn. Du har fått höra saker om mig, oss som många andra inte vet, du har fått se mig gråta, du har fått se mig arg och frustrerad. Du har sett mig gå ner mig, du har hjälp mig upp. Det är jag tacksam för, även om jag inte säger det.
Det är jag alldeles för stolt för, på alla dess sätt.
Jag vet att du är en signifikant person som kommer ha en betydelsefull roll i mitt liv framöver, du kommer alltid vara inblandad med ett blodsband, inte till mig, men till mitt barn, som kommer vara för evigt.
Du har gjort mycket, sagt mycket och hjälp, som sagt.
Du har väl gjort mycket dumt, sagt mycket dumt och hjälpt när det inte behövs, men jag tror att det har varit din roll i det hela, en viktig bit av ett stort pussel som måste läggas klart någon gång. Men ännu saknas det många bitar och några bitar har förlagts och glömts bort. Som om de aldrig funnits, de ska förbli förlagda och bortglömda, precis som om de aldrig funnits.
För allas skull.

Jag hoppas att det kan hållas såhär, jag ogillar att vara oense med människor, att vara ovän med andra individer  och förlåta har jag lätt för, som jag sagt förut och jag är rätt säker på att jag kan förlåta dig.
Men bara om lite av det jag sa förlåts också, inte för din skull, men för min. Du tycker nog inte att jag sa något som måste förlåtas, men jag känner i mig att jag sa onödiga saker. Så för min skull, hoppas jag.


tack.

Jag hörde alla viska om natten, dom visste vad som hänt.


Jag fick nyss ett fint mail som jag ska berätta om sen, inte innehållet, men innerbörden av det för min del.


tvivel.

Jag antar att jag får be om ursäkt för min inaktivitet.. det har varit väldigt mycket i veckan, fast egentligen inte mer än vanligt, men har helt enkelt inte suttit här.
Jag har bara gjort sånna där hemmafru och mammagrejer... eller inte.
Nej egentligen så har jag hunnit vara nere i Birsta två gånger, jag har lagat två avancerade middagar som tagit 1-1½ timme styck, jag har städat, jag har tränat, jag har träffat och konverserat med en person om en viktig sak. Jag har pluggat lite och det ska jag även göra idag. Jag har även varit på stor seans. Ja nu mina kära läsare tror ni väl.. går hon till medium? ja och nej, det var för mig andra gången och det är en sal full med människor, ingen privat sittning, det skulle jag aldrig våga, jag vågar knappt gå på dessa, så rädd att bli kontaktad men går ändå därifrån lika besviken varje gång jag inte blir det. Dvs alla gånger. Det får en naturligtvis att tvivla lite, litegranna. Men ja, man vet inte riktigt vad man ska tänka. Människorna som får kontakt med sina döingar (ja, döingar) blir ju så känslosamma, så det kan väl inte vara ett spel?

Det är lite läksigt och jag satt mest med gåshud till och från hela tiden. Härligt värre. Eller.. det kanske bara var kallt i lokalen förresten? - Nej, det var så kvavt och äckligt att man inte ville vara där, man ville ut, ut, ut. Så trots kylan och att man helst ville in, in, in när man väl gick ut i pausen så stod man där, både en och två gånger under pausen och andades luften, den kalla, men friska luften.

Jag tänker göra någon form av redovisning av vad som försigick innanför dörrarna senare ikväll, som jag kan lägga under kategorian "recensioner" som skriker efter lite nytt material.


Jag har haft en hel del att tänka på den senaste tiden och tycker att det mesta är allt för svårt för mig att rå mig på, önskade därför en död slätking med vetskap om hur min framtid ser ut som kunde prata med mig igår, men icke. så nu får jag väl lösa mina problem själv, ett helt år till.
Och det här året, är snart äntligen över. Det känns som en lättnad, för det är många som är helt överrens om att detta har varit det värsta och mest prövande året i mitt liv. Jävla år jävel, som jag själv brukar uttrycka mig.
Och med "år" så menar jag inte 2009, utan jag menar okt/nov 2008 - okt/nov (kanske dec) 2009. Ja herre min ge vad jag fått gå och stå igenom mycket. Finns inga ord som kan förklara det ens.
Det är skönt att året snart är över.

Du ville träffa mig i veckan, det var någon dag som passade dig.
Du tog för givet att jag kunde, men du glömde fråga mig.

Här finns inga brustna hjärtan, alla ser likadana ut.

Det är grönare i parken och du ropar högt när du är där.
Du säger att jag skrämde bort dig, men du var ju aldrig här.
Det är lättare att falla, med ena foten utanför.

Du ville träffa mig i veckan, du vill alltid samma sak.
Du vill ha det du förlorat, men mig, får du inte tillbaks.



den där tjejen.

Och jag har sagt det förut, men jag säger det igen...

Det finns en kvinna, som är vårat köns svar på Winnerbäck(en) och som sätter vackra ord på känslor som man inte trodde kunde beskrivas. Det finns mycket att relatera till och mycket att ta till sig.
Som om det inte vore nog med att Lars får mig att gråta, så kom hon in i mitt liv för några månader sedan och satte nytt ljus på allting, det är som om en ny väg kom och lampor som lyste upp den.

Jag har tyckt att jag är bra på att skriva om känslor och livet i överlag i mina dikter. Men när jag hör henne så blir det för mig uppenbart; varför det är hon som är känd och inte jag. (skämt åsido)
Magiskt, fantastiskt och stämningsfullt.


Hon är fantastisk, den där Melissa Horn.

Hur ska man älska någon,


som älskat någon förut?

 

Lät du henne komma närmre

Var hon vackrare än mig?

Ja, det finns dagar som jag tänker mer på henne än på dig

Jag går bredvid men halkar efter jag orkar inte springa mer

försökt att visa dig med blicken men det är inte mig du ser

den här platsen är någon annans och jag måste hitta ut


Ja vissa stunder kan det kännas ensamt
Och du undrar vad jag tänker på
Så jag håller hårt och kryper tätt intill dig
Som om hon skulle försvinna då
O vi talar sällan högt om våran framtid
Vi talar aldrig högt om det vi har
Dina drömmar blir allt svårare att se nu.
Och mina finns snart inte längre kvar




Låten ovan exempelvis.. jag tror nog att alla kvinnor tänkt så, någon gång och på något sätt under några omständigheter, det betvivlar jag inte en sekund.
Jag har tänkt så, många, många gånger. Såväl nu, som då, för 4½ år sedan.

Jag ber er ännu en gång att lyssna på hela hennes nyaste skiva; Långa nätter.
Eller helst sök på hennes namn på spotify och lyssna på alla låtar.
Oh, jag bokstavligen drunkar i hennes ord.


.

Varför ska det vara så svårt?

När man egentligen vet...




julkänslor




Härlig man denna.. Rudolf! <3



long time no see

I wanna be just as close as the holy ghost is.

Och det är inte lätt när det mesta man gör ändå blir fel.
Men man känner sig rätt bra till mods ändå.

Jag sitter här och min dotter kammar mitt hår och säger att jag är fin och ger mig pussar på kinden.
Hon är en underbar individ som förtjänar det bästa i världen.

Visst har jag gjort saker jag ångrat, sagt saker som borde förblivit osagda. Agerat felaktigt och uttalat mig för tidigt över saker som visat sig vara missförstånd och saker som kanske inte borde ha skrivits eller sagts.
För när jag är arg på vissa personer så kan jag inte låta bli att utala mig, för de har så stor inverkan på mitt liv.
Jag ska inte skriva mer om det nu, det kanske spårar ur.. och den risken får jag inte ta.
Jag hoppas det blir bättring från min sida nu, när jag behöver ta det lugnt med allt jag skriver. För allas skull.
Men jag tycker inte att jag skrivit så hemska saker, som förstört för andra. Jag är inte den som är den som skvallrar och snackar skit, det vet nog ni också.

Men en sak står klar; Jag är inte mer än en människa, som inte vet vart den ska.


Jag är rätt mycket med mig själv, till skillnad från dig.


Du behöver inte säga något.

Allt som är bra med mig har jag förmåga att glömma bort.

Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann
Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya kläder
Och allt som är bra med mig har jag förmåga att glömma bort.



Är du en av dom som gråter när ingen ser på?
är du en av dom som berörs ändå?
Jag ser mig i spegeln med ögon röda, av gråt.
Hur gick det till? Hur bad dom sig åt?
Aldrig mer ung, aldrig mera fri.
När det handlar om barn.
har vi rätt att ta någons parti.
Ni vet hur det känns, när röda ögon ser svart.
Jag sänder en tanke till dig, som ligger sömnlös inatt.

Alla som vill, ta en stund och fundera.
När ska vi göra mod av sorgen och börja agera?
Nu städar man gatan och snart försvinner alla spår.






GAH!

Jag kanske är fånig, men VARFÖR var barnet inte hos mig när det var fotografering?
Nåväl, som det såg ut på kungsfotos hemsida så var hon ju såklart söt, dock lite sur, men söt.
Man såg inte så väl, det enda jag såg var den rosa 18 år gamla tröjan med ett vitt stort R på..
Som är Sophies farmors sambos 19 år gamla dotters tröja sen hon var liten.
Förlåt, men jag har alltid klätt upp Sophie lite för fotografering på dagis.. jag blir en aning knäpp och lite irriterad.
VARFÖR var hon inte hos mig och VARFÖR kunde han inte anstränga sig lite? :/
fail, tur att hon är världens sötaste barn ändå, men som sagt. Kläderna...

Inte konstigt att du var lite sur gumman, mamma förstår <3


tack!

Nyss när jag kom hem från att ha sovit hos en fin person så tog jag som vanligt upp datorn och tittade lite på facebook och såg föjande skrivit igårkväll:

Melissa Jonsson Lavali dagens ros till Alexandra Nilsson som man kan snacka om allt för och veta att där stannar de också


för 8 timmar sedan
· Visa inlägg · Ta bort tagg



Kanske det bästa sättet att starta dagen på om jag får bestämma helt själv.
Så nu är det bara att kasta på sig dagens varma och mysiga kläder och bege mig till skolan helt medveten om att jag kanske är lite omtyckt bland folket ändå. Tack för detta söta du.
Måste även tillägga att det är mer än ömsesidigt!


I gotta feeling, that tonight's gonna be a good night.

parenthood

Denna fick jag av Tomas ikväll.. gosh

Helt fantastiskt underbart fint.
Tufft, häftigt, stort, kärleksfullt. Allt i ett och samma.
Detta är föräldraskap.





<3

Mina Ord Till Sophie





it's all beacause of you.
We can do whatever we want.

You're my air girl, I breathe you!

PUFFAR lite för hennes blogg!


<3

Jag tänkte bara informera om att pga en kommande kamp i mitt liv så kommer jag att ta det jävligt lugnt angående i princip allt jag skriver. Angående mina egna känslor, vad jag gör på veckorna och helgerna.
Jag kommer överväga exakt allt jag skriver ungefär tre gånger skulle jag tro innan jag publicerar det, jag hoppas att bloggen kommer att kännas lika roande och givande att läsa trots detta, ska försöka att inte ändra allt för mycket.
Detta endast i egen gynnande syfte och för att förstöra andra människors chanser till att dra ner mig.

Ni som vet, ni vet.
Ni som inte vet, får nöja er med att inte veta eller fråga och kanske, kanske, få svar om ni är mig tillräckligt nära och är trustworthy så att säga.

Detta är endast en safety precaution, till andra människors förtret.
You will have nothing on me I tell you, nothing.



Because baby girl, you are my air, girl I breathe you.
Ingenting ska någonsin komma emellan oss.


quote 2

"Du är en väldigt förlåtande och fin person! Som vill se det bästa i alla människor!"

- Tack och det kommer som jag tidigare sagt bli mitt fall en vacker dag.
Det är faktiskt en del i min personlighet jag skulle kunna tänka mig att ändra på, bara för att känna hur det känns att verkligen hata eller avsky en annan människa. För att känna hur det är att dömma ut en annan individ för något andra säger eller för hur de betett sig i yngre dar.
Jag är tämligen säker på att jag inte hade haft lika många vänner som jag faktiskt har om jag inte varit så himla godtrogen, åh andra sidan hade jag nog inte gjort lika många misstag angående andra, speciellt män om jag inte varit så himla godtrogen, som jag nu faktiskt är.
Men det är som det är och en dag kommer jag antingen vinna något stort på detta eller som mest troligt låta detta bli mitt fall. Vilket av dom kan bara tiden utvisa. Tills vidare så får jag väl fortsätta som jag gjort.

quote

Idag sa jag faktiskt en smart sak som t.o.m överträffade mig själv lite granna till en gravid bekant som har problem med barnets pappa;


Han är bara en människa, ditt barn är ditt blod.
Det finns många människor,
men barn av ditt blod finns det få av.



Måste även få förtydliga en sak.

Det är en hel del unga människor som skriver till mig angående att vara en ung förälder, ekonomiskt, känslomässigt, livserfarenhetmässigt osv.
Jag har en hel del tonåringar som skriver på bilddagboken att de så jävla gärna vill ha barn.
Jag har alltid sagt såhär; Jag förespråkar inte tonårsgraviditeter, rekommenderar tonåringar att inte skaffa barn även om de jätte gärna vill det just då.
Däremot om någon tonåring kommer till mig och redan är gravid och ställer frågor samt ber om råd, så gör jag allt jag kan för att ge råd och tips till den personen.
Det tycker inte jag är mer än rätt.
Då är livet redan skapat och är där för att stanna och de blivande föräldrarna kanske vill förbereda sig och behöver råd och hjälp, jag hjälper gärna till, så gott jag kan.

Så jag förespråkar inte tonåringar att bli unga föräldrar.
Nu formulerade jag mig lite klumpigt känner jag,
men jag hopps budskapet kom fram som det skulle.


you.

You are there, all those days it's almost easy

For that I adore you.

And although I cry, you sit beside me, no need to utter any words,
I can feel you.

You gentle caress my head, I want to look at you but I'm not able to,
when my face lies in my hands.
And although I cry, you hold me as close as possible,
whispering in my ear that everything will be allright.

You embrace me and everything gets a new meaning, no need to utter any words,
You can feel me.

You make me feel like the most precious, you've ever hold.
You look at me and I glimpsed you and there is no need to utter any words,
we can feel each other.

And for that I adore you.


mums








Bite me! Hur snygg får man bli egentligen?


Hur jag är.

Jag vet inte vad jag ska säga, men som den oerhört dåliga och oansvariga mamman som jag är så tänker jag nästa helg, medan sophie är hemma göra följande:
Dricka vin medan barnet är vaket och sedan låta barnet somna, varpå jag utan vidare tankar på barnets välmående, konsekvenser eller andra logiska aspekter självklart lämna barnet helt ensamt i flera timmar medan vederbörande sover och gå ut och dricka en hel massa jävla sprit, helst utan tanke på att mitt barn är helt ensamt mitt i natten. Dagen efter ska jag vakna hemma efter att efter övertalning faktiskt gått hem till mitt barn som är ensamt medan jag festar, jag ska gå upp, ta fram, tillaga samt lägga mat i sängen (min loftsäng där hon ska få sova utan tillsyn) som hon får ransonera under en veckas tid. Vatten kan hon klättra ner för sängen sen klättra upp till handfatet (hon vet ju vart det finns) och dricka, medan jag är ute på vilda äventyr i afrika. Till underhållning har hon följande: tv som står på dygnet runt, helst inte en barnkanal utan något som exempelvis MTV eller dylikt, tvspel såklart, om hon får igång det. Hon kan även leka med knivarna jag lämnade på köksbänken och även dricka lite vin som jag lät stå framme efter helgens förfestande. Jag tror även att jag ska lämna ytterdörren öppen så att hon kan ta sig ut ur lägenheten och införskaffa förnödenheter, lek kamrater eller föda i form av råttor, eller nej just det, vi har ju en hel del råttor under våran soffa eftersom jag vägrar städa samt ta undan gammal mat och sådär, det är jag helt enkelt för lat för.
Notera även att jag lämnat en hel del tända stearinljus framme i maghöjd på barnet.
Jag hoppas förvrigt att hon inte RAMLAR ner för min loftsäng... hon skulle nog dö då, om hon inte dör av svälten dvs. Så det var tur att jag lärde henne klättra upp för stegen, bara hon inte rör sig så mycket i sömnen så går det nog bra.
Jag kommer att komma hem emellanåt, med diverse män givetvis som jag presenterar för Sophie som hennes nya pappa, tänkte att hon behövde ännu en ny denna vecka. Förresten så lämnade jag toalettsitsen öppen så att hon kan göra sina behov där, om hon kommer på hur man gör, jag hoppas det så jag slipper torka upp bajset som hon antagligen kommer att ha placerat på golvet samt gått i och således spridit i princip överallt. Kiss är det förövrigt i hela sängen, soffan och mattan samt diverse andra ställen, så det luktar nog ganska äckligt när jag kommer hem, där emellan åt. Jag hoppas hon kan ta sig till dagis helt själv när det är pappavecka igen och att hon klär på sig rena och fina kläder med rätt storlek, så att inte dagis ser några misstankar av misskötsel och rapporterar till Socialen, allt medan jag är ute och super på olika ställen i världen.


Tack för mig och jag skänker en vänlig tanke till den person som idag seriöst antydde att jag kunde vara kapabel till iallafall en hel del av ovanstående. Jag hoppas ni ska ta er upp ur sandlådan och förstå att jag gör allt för Sophie, varenda eviga dag jag har henne och att när jag inte har henne så tänker jag på henne konstant och saknar henne mer än något annat.
Den som kommer och påstår att jag inte tänker på henne i allt jag gör ska jag personligen ge en annan syn på verkligheten er jävlar.




Jag är en sådan person som aldrig HATAT någon, jag är inte kapabel att göra det helt enkelt, min godtrohet och tron på att människor ändras samt agerar efter känslor som finns just då och därmed begår misstag är alldeles för stark. I veckan har jag inte bara lärt mig att hata någon utan även att absolut inte förlita mig på någon som lätt vänder kappan efter vinden, för vi vet båda två och även någon till vad du sagt om en person i din närhet och att denne kanske inte är mest kapabel av alla oss i världen.
Jag önskar även er viljan att se det goda i andra och att tro att alla har något att bidra med.
Jag tycker väldigt, väldigt illa om dig just nu. Jag säger inga namn, jag ger inga ledtrådar. Jag bara är.
Och jag är verkligen förbannad över falska anklagelser, men gå gärna vidare med det så ser vi vem som kommer få ett hånleende av oss två, jag är rätt så säker på att det INTE blir jag.




Jag ursäktar mig att jag skrivit saker baserade på konversationer samt fakta som kan gett en bild av medmänniskor som kanske är hemsk men en hel del sanningsenliga, som om möjligt, om ni ens vet vem personen är kan ha skadat dennes rykte en aning. Jag skulle tänkt efter före jag slängde ut hur verkligheten ser ut. Ursäktar mig själv och går vidare i livet med en vetskap om att jag inte agerat så felaktigt att jag behöver känna någon ånger eller dylik känsla över det inträffade.



Ps. För er som inte förstod ironin i det översta stycket så förtydligar jag.. _DET KOMMER INTE ATT HÄNDA, FÖR JAG HITTADE PÅ EXAKT ALLT_ för att ge lite perspektiv på hur dum en person låter i sina uttalanden. Ds.



shadow

Det går bra på tradera, nästan alla auktioner har lagts bud på och några har blivit sålda på "köp nu" det känns bra, är väl en 300 kr till min tatueringskassa skulle jag tro, om jag nu lyckas spara allt på det kontot. Det ska bli spännande att se. Kvällens underhållning blir nog att slänga ut fler auktioner när dessa går ut. Väntar nu på betalning från de avslutade så jag kan paketera och skicka iväg och denna gång har jag varit super nogrann och vägt exakt allt så nu ska det inte bli något fuffens med fraktkostnaderna som tyvärr nästan la mig på plus minus noll på förra omgången auktioner.






and looked upon me.

Och han tog mina händer, som ingen annan gjort förut.
Han såg på mig och talade till mig, som ingen annan gjort förut.
Sen höll han mig nära, så nära det går och vi andades varandras luft,
innan vi inmundigade varandra, som ingen annan gjort förut.
Just då kändes allt perfekt, just den stunden var det vi och det var den finaste stunden jag haft på länge.

När han tog mina händer, såg och talade till mig, höll mig nära, så nära att vi andades varandras luft, som ingen annan gjort förut kändes allt rätt.


Maybe, you truly is going to be the one that saves me.
Because I've felt this way before, but never felt like this.





efter alla

Tänkte väl börja med att säga att jag antagligen är sveriges största idiot just nu. Varför har jag fått den där som jag kallar för åkomma; godtroheten. Varför tror jag så mycket på människor och att de kan bli bättre? De överbevisar mig bara hela tiden ändå. Så nu, nu jäklar ska jag skärpa mig. Jag ska lyssna på mamma och alla andra fina människor där ute som säger att jag inte ska ge alla människor en miljon försök, som om det inte räckte med två? För två tycker jag är rättvist, en gång misslyckas man, sen förlåter man, sen får man en till chans, varpå det ska vara finito med chanser. Om inte en speciell situation uppstår.

Nu har jag iallafall bestämt mig att sluta vara så godtrogen, det kommer att bli mitt fall.

Det är mycket nu, som tär på lillhjärnan och jag vet att det kommer att ordna sig, för jag känner mig glad nu och tämligen trygg.

Nu har jag suttit och försökt skriva ett inlägg i ja säkerligen 1½ timme men blivit distraherad av annat, telefonsamtal, msn och diverse sidor på internet samt det faktum att mina ögon känns tunga trots att jag sov riktigt länge idag.
Har förresten hunnit städa köket 3 gånger idag, och gjort den godaste lasagnen jag gjort någonsin, antagligen för att jag tappat bort receptet jag fick av Johans mamma för längesedan och istället fick improvisera. Massa poäng till mig med andra ord.

Det har varit en vecka, som gått snabbt och full av händelser, mestadels har det varit kärleken som spökat, trodde att jag skulle klara det, men chocken slog mig som en slap in the face i fredags och jag tror att jag grät i 4 timmar ganska bestämt. Kvällen slutade väldigt fint och lyckat. Tack, det var väldigt fint gjort av dig. Jag tror jag börjar känna mig hel igen. Nu ska jag lägga allt bakom mig, ska vägra deppa ner mig igen. Det kan hända att jag blir tvungen att gråta igen om nån vecka, vid alla helgons dag och den 8/11, för då ska jag till Sveas grav hade jag tänkt. Som jag alltid gör. Dock var jag ensam om att lämna ros på hennes dödsdag förra året.. Besviken släkten!

Hur som haver så ska jag väl sluta skriva nu och hitta på något vettigt, kanske plocka upp det sista och kika lite på tv innan jag ska sova. Är helt vansinnigt trött men vägrar sova redan. Sophie somnade så sent idag.


After all those tears, I should know better.



huga






Jag reagerade rätt starkt på denna video.
Stod med handen för munnen i chock och rädsla.
Jag kan verkligen inte föreställa mig att vara i hennes sits.
Tur i oturen att barnet var så litet som det var, hade det varit större fanns kanske inte chansen att det skulle "få plats" under tåget. Och det var ju även tur att hon inte hann fram, tänk om hon hunnit fram och fått tag på vagnen men inte hunnit dra undan den och PANG.
Nä fyfan i helvete vilken hemsk video.


apor.. mänskliga och omänskliga.

And all the roads we have to walk are winding
And all the lights that lead us there are blinding
There are many things that I would like to say to you, but I don't know how



Detta var mitt sällskap under gårdagen!
Mysig hemmakväll måste jag medge.

Jag rekommenderar VARMT vinet, mest för dom som vill ha lite sötare.
Då detta vin har en halvcirkel i sötma. Väldigt lättdrucket även för den
som kanske inte är överförtjust i vin, som mig.


funderingar över vin.

Idag kom chocken, den härliga chocken...
Jag var som mest inne i fredagskänslan, den där härliga känslan av helg, jag vet inte om ni minns sen ni var yngre, men att komma hem en fredageftermiddag var något alldeles speciellt. Mamma och pappa lagade extra god mat, man fick dricka och chips och det var något speciellt i luften, i doften, i skenet. En känsla i kroppen jag inte kan förklara. Den känslan hade jag hur som haver idag, för säkert första gången på 1½ år ungefär.
Jag stod i mitt väldigt nystädade och underbart fina kök, tinade köttfärs, drack ett glas vin och hade underbara rock ballader på i bakgrunden. Det var en härlig dag, mitt barn kom in i rummet en stund och hämtade något att dricka men återvände snabbt till sin film inne i vardagsrummet. Plötsligt mitt under "all my life" så slog det mig;
Jag står här, i mitt perfekta kök, med den där perfekta helg känslan, med mitt perfekt barn, helt utan man!
JAG saknade en man som kunde krama mig bakifrån när jag lagade mat, jag saknade någon att sitta på köksbänken och prata med medan maten puttrade på spisen. Någon att berätta dagens händelser för medan mitt barn sitter och tittar på sin film. Jag saknar någon att duka till, äta med och sitta kvar med efter maten och prata med.
Istället fick jag ikväll duka till mig och Sophie, sen sitta och äta själv för barnet ville minsann inte äta. Jag satt i köket resten av kvällen, jag har varit här sen 17, med undantag för läggning av Sophie.
Det var så skönt att sitta här inne, med känslan av helg och känslan av ensamhet och bara gråta lite på köksbänken, med mitt ensamma glas vin och med bara mina egna armar runt min kropp.

Frågan jag ställer mig själv är: NÄR ska jag få bli vuxen på riktigt? Leva ett helt vuxet liv?
Kvällen fick mig verkligen att fundera på värdet hos mina nära och kära och hur viktigt allt annat är i mitt liv. Vad kan offras för att behålla de som betyder mest?
Jag har Sophie, det är fantastisk och en tanke slog mig angående det med.
Jag konstaterade att mina tankar om att jag vill ha ett till barn är lite diffusa, låt oss nu antaga att jag hittar en man som vill ha barn, det skulle ändå aldrig förändra det faktum att jag kommer att ha sophie varannan vecka och vara den personen i hushållet med eget ansvar över henne. Min partner skulle ju aldrig bli ansvarig på det sättet ändå. Så liks förbannat skulle jag vara ensam med henne. Så tanken slog mig; jag kanske kan slå mig ner med henne, "nöja" mig med henne. Det saknas såklart en man, men en sådan hittar man ju på vägen, sen spelar det kanske mindre roll hur vida han vill ha barn eller inte? Jag har ändå det vackraste i världen.


The wiseman said; Just find your place in the eye of the storm, seek the roses along the way, just beware of the thorns.

Here I am, would you send me an angel?

.



Heaven has no rage like love to hatred turned.

Nor Hell a fury like a woman scorned.


Ja, det sammanfattar pretty much vad jag känner för hela situationen om jag ska vara helt ärlig.

Helvetes jävlar vad jag inte förstår hur saker och ting kan vända så jävla snabbt.

 

 

Backbeat, the word is on the street that the fire in your heart is out.

But I am teached not to look back in anger,

even when it's undeniable that I really do miss your embrace.


monkiiiiiiiies

Jag har haft en jäkligt bra och dålig dag!
Det är otroligt det här med mitt härliga humör. Jag vet inte vad det är med mig.
Jag fick soppatorsk i en korsning så jag hoppade på startmotorn in till kanten på vägen efter korsningen, ringer till mig 5 liter bensin och häller på, dock tycker bilen att eftersom du låter mig svälta ihjäl och lämnar mig här i kylan i regnet som dryper ner för min stackars kropp så tänker jag INTE starta.
Så jag får glatt bege mig till Morfar så han får följa med mig till bilen och startkabla igång den.
Det roliga här är att vem som helst skulle fått ett vansinnesutbrott under tiden, men jag sitter och skrattar, Karma, tänker jag och ler. "helvetes jäääävlar" imiterar jag Rudolf, Sunes pappa samtidigt som jag önskar att jag kunde ta upp bilen och kasta den åt helvete. Dock börjar jag som vanligt skratta igen istället och ser på dagen som en helt fantastisk dag.
Jag tar min fina, gröna, fantastiskt älskvärda bil som förövrigt piper nått jävulskt pga fläktremen och vars bromsar bara fungerar litegranna och kör ut till äbro för att batteriet ska få laddas lite. Jag tar ett snack med min far som avslöjar att han ska på dans imorgon, fast han hatar det mer än att behöva vara utan vin en fredagskväll.(misstolka inte, alkoholism är varken skrattvänligt eller något vi sysslar med i våran släkt) Vilket jag finner intressant. Mer intressant finner jag dock det faktum att mamma också ska dit. Jag ber en stilla bön om att mötet sker fint om de nu råkar bli så att de stöter på varandra. Inte för att de är ovänner eller så.

Jag begav mig sedan i regnet till bolaget och hittar efter 20 mins sökande ett väldigt spännande vin:
tr3 apor <3

"
De tre aporna heter Anders, Göran och Ove. Varken deras namn eller beteenden är särskilt originella och avviker inte nämnvärt från det normala. Alla har nog någon gång träffat på personer som varken vill se eller lyssna och som definitivt borde ha hållit tyst

Vi på Enjoy Wine & Spirits är kanske inte mer kompetenta än tre apor, men vi har försökt göra vårt bästa för att skapa ett gott och prisvärt vin.

tr3 apor är ett friskt och halvtorrt vitt vin som passar utmärkt till lättare fiskrätter, sallad och paj eller bara som sällskapsvin. Servera vinet kylskåpskallt!
"

Jag kan naturligtvis inte hålla mina tassar borta och bestämmer mig för detta spännande vin.


Så ikväll blir Anders, Göran och Ove mina vänner.




Imorgon ska jag berätta för er hur min dejt med dessa tre härliga håriga män gick.
Men ha gärna överseende, jag kanske inte riktigt minns allt, eller så förnekar jag allt som hänt.
Det återstår att se. Hoppas även på sällskap.

Kanske och bara kanske så kommer jag sitta och säga denna fras hela kvällen;
See no evil, hear no evil, speak no evil.

Eller så håller jag bara käft, det blir nog bäst.


!

Och bara för att Josefin är en självklar flickidol i mina ögon så ska jag stjäla ett inlägg ifrån henne.
Hon skrev nämligen följande den 14/10 kl 22:11:43

Detta är skrivet av Alex Schulman.

"Det är ljuvligt att ha barn, men tröttsamt. Efter en hel helg med Charlie är jag mycket tröttare än vad jag är efter en hel arbetsvecka. Det kan ni tänka på, alla ni män som kommer hem om kvällarna och blir sura på att era mammalediga fruar inte har tagit undan disken. Det är mycket mer än ett heltidsjobb att ta hand om en bebis. Och det är rena semestern att jobba.

Det är oförskämt och oförstående av männen att bli sura på sådana saker. Ert resonemang är att eftersom de är hemma hela dagarna så kan det väl inte vara så mycket begärt att de också gör det ena och det andra i hemmet. Men oftast är det för mycket begärt. Ni män som går runt och gnäller när ni kommer hem har inte förstått vad det innebär att ta hand om en bebis. Ni kanske inte är så närvarande som ni borde vara. Ni kanske borde tänka på det istället för att gå runt och klaga."


Word.


allt jag har att säga om detta är:

WORD

och:

Tänk på det nästa gång, era jäklar karlar till pappor därute. BAH, jag hatade det där mer än vad jag hatade att inte få sova när jag behövde det som mest.

Mer än att chipsen tog slut alldeles för fort.

Mer än att mina bröst bokstavligen blev uppätna.

Mer än den årstid som kallas sommar alltid passerar för snabbt och obemärkt.

och mer än kall havregrynsgröt.

 


the clothes that protects my body.

Jag skulle skriva om mina kläder i föregående inlägg.. men skrev istället om däggdjur? :S

Det var inte detta jag skulle prata om egentligen.. jag skulle ju tala lite om min klädstil, som jag inte är helt säker på, den är nämligen rätt diffus. Alltså jag vet ju vad jag tycker är fint men det hör nog inte till någon direkt genre. Det är nog mest vad det är; massa snygga tshirts, helt stora och ganska långa med tights eller byxor.
Tshirtsen är alltid med mönster av olika slag, helst rockigt såklart. Börjar få väldigt mycket av märket Iron Fist, exempelvis tröjorna jag har med skelett på fram och baksida.


Festkläderna är ännu värre, de har absolut ingenting med mina vardagskläder att göra, här snackar vi fina tajta klänningar, höga pennkjolar, i princip aldrig byxor eller dylikt bortsett från strumpbyxor.
Även oftast enfärgat. (majoriteten av gångerna) Väldigt mystiskt.

Jag har noterat att jag gärna har kläder med dragkedjor.. jag har iallafall en hel del sånna.
Förövrigt har jag sjukt många hoodies också, det är nästan löjligt, förvisso är min mängd kläder i överlag löjligt.
Hoodiesarna ska helst vara långa och kortärmade eller korta och långärmade med färgglatt mönster.
Har även MÅNGA skjortor, korta och normal långa, mönstrade, randiga och enfärgade, jag använder dom knappt och isf mest bara de långa med undantag för en kortärmad svart skjorta/blus jag använder rätt ofta.


Skor.. här är jag nog mest schizofren vågar jag påstå.
Jag tycker att klackskor med höga klackar är så oerhört vackra och fina att titta på, även att ha på sig under sommartider också, givetvis.
Även så har jag massa låga skor, men ändock med klack som är lite "finare" så att säga; DAMSKOR.
Men så kommer vi ju även till det faktum att jag har sanslöst många sneakers, puma, keds, "din sko" höga, låga, rutiga, enfärgade, flerfärgade osv.

Har även många såkallade vinterskor, som är höga, sådär halvvägs upp för smalbenet och vissa hela vägen upp till knäet och det värsta med dessa är att ja, de ser ut att vara vinterskor, men egentligen så skyddar de inte mer än vilka sneakers eller dylikt som helst.


Ja jag kan ju mala på i hundra år om just detta, men orkar inte mer nu.

Ja ni hör ju själva, ingen fason här inte.

Det värsta är ju ändå:
Vi har kläder, ursprungligen för att skydda våra kroppar ifrån ur och skur.
För att inte frysa, för att inte få skador av solen, för att inte smutsa ner OSS.
Som ett skydd helt enkelt.
Nu skyddar inte kläder oss på det sättet längre.
De skyddar oss själva från utanförskap.
De ger oss självkänsla och ger oss chansen att visa vilka vi är.
De präglar oss.
Tanken är skrämmande och slående; att ett felaktigt klädesplagg på ett barns första skoldag, kan förstöra resten av barnets liv.

Kläder visar samhällsklass, grupptillhörighet och så mycket mer... ( The list goes on)

Tänk efter före.



Jag väntar på en ny bloggdesign förövrigt.
Det ska bli spännande att se den.
Hörde rykten om lite mörkare och rockigare.


däggdjur

Det är lustigt det där med fåglar.
Hanarna har vackrare fjädrar än motsatt kön och de burrar upp dom för att få honornas uppmärksamhet och få sin existens bekräftad
"titta på mig, titta på mig"

De är dom som klär upp sig, för honorna.


Det är lustigt det där med människor.
Honorna sägs ha vackrare kropp än motsatt kön och de klär sig på ett avslöjande sätt för att få hanarnas uppmärksamhet och så fin existens bekräftad.
"titta på mig, titta på mig"

De är dom som klär upp sig, för hanarna.


Tillägg:
"Ej att förglömma är de så allmänt välkända "Storkarna". De stoppar, likt människan, gärna huvudet i sanden om motgången dyker upp." - Jobert Spånbert (Johan Spånberg) 2009-10-16


Däggdjur; så lika men så olika.

Sen när blev fåglarna smartare än mänskligheten?





...

Så satt jag i lugn och ro på Rutiga duken och hade precis förtärt en bakpotatis med kycklingröra och var djupt inne i en diskussion om däck, när jag hör; Alexandra Nilsson, vad håller du på med?
Vänder mig om och vet inte alls vad jag ska vänta mig, måste erkänna att jag blev lite ställd, vad hade jag nu ställt till med? Tror bestämt att jag blev lite rädd också. Men bakom mig satt bara Malin och Madde.

Förövrigt så var tydligen mitt ansiktsuttryck pretty awesome eftersom det fortfarande talas om det, såhär 11½ timme senare.

 

Kanske något som detta..

 

YOU ARE SUCH A DOUBLE NATURE!

 





Dont look back in anger, I heard you say.



Slip inside the eye of your mind
Don't you know you might find
A better place to play
You said that you'd never been
But all the things that you've seen
Will slowly fade away

So I start a revolution from my bed
'Cause you said the Brains I had went to my head
Step outside the summertime's in bloom
Stand up beside the fireplace
Take that look from off your face
You ain't ever gonna burn my heart out

So Sally can wait, she knows it's too late as we're walking on by
Her soul slides away, but don't look back in anger
I heard you say

Take me to the place where you go
Where nobody knows, if it's night or day.
Please don't put your life in the hands
Of a Rock 'n Roll band
Who'll throw it all away



Alla låtar du skickar blir intressant på sitt sätt.
Alla låtar du skickar är låtar jag hört förut.
För du vet, att vi lyssnar på samma sorts musik.
Du vet vilka låtar och band som betyder extra.

I don't believe that anybody feels the way I do about you now

angels do fly!

Idag hade jag en konversation med Johanna om min tatuering.
Och för att visualisera storleken på den så lägger jag in en bild stulen från random via google här nedan:



Ja de ska vara sådär stora, att de går upp på axlarna lite och ner en bit på rumpan.
Det smarta jag då konstaterade med Johanna när vi bojkottade små vingar som alla gör runt skulderblads området var att: Ja, mina är iallafall så stora att de skulle kunna bära min tyngd om de nu mirakulöst skulle börja fungera till skillnad från de små som bara skulle vara där och flaxa förtvivlat.

Förövrigt så har jag funderat på dessa i säkert 3-4 år nu, så jag ska försöka lägga undan pengar till dom denna månad och hoppas att jag kan göra konturer och en del linjer så snart som möjligt. Skulle helt klart vara awesome så länge som jag väntat. Kommer ihåg mitt resonemang kring detta; Jag föder sophie först, så lär all smärta helt klart vara relativ till den smärtan. Well.. jag födde ju via nödutgången så att säga. Sectio. Kejsarsnitt.
Så nu är det bara att möta smärtan helt enkelt.

Jag har bestämt nu förövrigt att allt jag säljer för på tradera ska gå direkt till min tatueringskassa <3


yes

Vissa kallar mig dum, andra säger att det är bra att jag följer mina drömmar och visioner.
En sak har jag lärt mig och det är att inte lyssna på andras åsikter vad gäller ens liv, för man lever bara en gång och då tänker jag dela det livet med människor som kan stötta mig och som kan se på mina visioner som lika bra som alla andras. Tillsammans med människor som accepterar allt som det är och ser på tillvaron som något helt fantastisk, vad det än gäller.

Saker som jag förut tyckte var jobbiga är saker som går mig förbi nu, utan vidare irritation eller ansträngning av diverse muskler som krävs när man blir arg osv. Jag har ett tålamod vi inte ens kan prata om längre och jag får dela min vardag med den underbaraste i världen och inget hon gör, gör mig less, inte hon säger får mig att tveka på om jag har rätt. Jag står för allt jag säger, håller det jag lovar och står på mig när hon tjatar. Det märker jag att hon mår bra av och att jag mår bra av. Det är så himla mycket lättare än man tror.

Jag ska sammanfatta min dag efter att jag hämtat Sophie:
Vi åker hem och det första som händer är att Sophie vill se på film, så jag slår på en åt henne efter att jag suttit lite vid msn. Medan hon sitter med filmen städar jag lite i köket, säger åt henne att jag går ut med soporna och gör således det också. Börjar justera om i garderoben samt städa där inne. Fotar massa kläder till tradera. Går upp en sväng på vinden efter att ha slagit på ännu en film åt Sophie.
Tränar lite i form av sit ups bara, sedan lagar jag mat, fixar i köket och nu sitter Sophie och äter gröt innan läggdags medan jag sitter här. Det har varit en väldigt effektiv dag och timmarna har susat förbi.
Imorgon blir det tacos med en fin person.
Kanske stannar vederbörande även på vin och film, annars får jag avnjuta det i min ensamhet, det gör det samma. Sensmoralen är att det ska bli skönt att vara hemma.



I know it's hard to keep an open heart
When even friends seem out to harm you
But if you could heal a broken heart
Wouldn't time be out to charm you

And when your fears subside
And shadows still remain
I know that you can love me
When there's no one left to blame
So never mind the darkness
We still can find a way
'Cause nothin' lasts forever
Even cold November rain



down memorylane



Now that it's all said and done,
I can't believe you were the one
To build me up and tear me down,
Like an old abandoned house.

And when you slammed the front door shut,
A lot of others opened up,
So did my eyes so I could see
That you never were the best for me


('Cause the day I thought I'd never get through,
I got over you.)


 

Det var skönt att träffa dig igår, det är som om vi aldrig varit ifrån varandra, trots att det gått ett tag. Det är som att allt faller på plats och min själ finner ro. Tänk att vi inte var på så länge och ändå när vi sågs igen, så kändes det så rätt, du känner mig som ingen annan gör och kommer att göra, någonsin.

Du vet allt, även saker ingen annan vet, du var med när jag hade det svårt med min pappa, du var med när jag valde mina vägar i livet, du var med när jag började och slutade med sporter, du var med innan och efter Sophie, du fanns när jag var sjuk, du var med under tider jag var på sjukhus av olika anledningar. Du sa att du saknade mig en minut efter att jag gått. Du var med på resor jag aldrig glömmer. Du fanns med mig, på olika sätt hela tiden. Du såg filmer med mig, du egentligen inte ville se. Du gick i affärer du egentligen inte ville sätta din fot i. Vi lagade maträtter du aldrig gjrot förut. Du bakade med mig och gav mig rosor. Vi rostade bröd sent på kvällen när vi såg på Poirot och Boston Public. Du var med när jag mognade, du fanns när jag degraderade min mognad och nu när jag uppgraderat mig igen. Du delade mina visioner. Du sa att ingen någonsin varit så lik dig som jag var. Det finns så mycket att säga. Det ska bli skönt att träffa dig ikväll.

Du stod vid mig, när vi sa "Förevigt din, Förevigt min, Förevigt vår"

Du gav mig något som ingen annan kan.

Framförallt så var du med mig och skapade ett liv.



I do.

Det gör lite ont nu, men jag gör det för Sophie, hon behöver ingen konkurrens. Hon behöver en trygg tillvaro, det behöver jag med. Någon att luta mig på i vått och torrt, någon som tycker det är roligt med barn och som inte har några problem what so ever med det.
Jag trodde aldrig att hon framstod krävande, jag tycker hon varit helt underbar i vår närvaro, som en liten prinsessa som accepterat och som verkligen gått med på att allt är som det är. Hon tyckte om dig, visst jävlades hon, testade lite, sa saker som att du skulle gå, eller inte krama mig. Men vad förväntas av en snart 3åring? Hon gjorde allting rätt, hon var snäll och det var så bra att hon verkligen fick mig att känna att det var en bra tid. Hon var så snäll, krävde mest ingenting, gick med på att dela mig med dig, något du inte klarade av.
Jag tyckte att de enda stunderna jag behövde tålamod var när du inte var med, när det var läggdags och hon testade mig. Så det är bortom allt mitt förstånd, hur hon kunde framstå krävande. Du kunde inte heller förklara för mig, det var inte så lätt, men nu får jag stå här i ovisshet, det irriterar mig.
Hon är snart 3, du snart 23 ändå visade hon mer tålamod med dig än du med henne.
Ändå vågade hon och gick med på att dela mig med dig.
Mig, den person som hon litar mest på i hela världen, en person hon behöver för att kunna leva.
Det kändes så lätt för mig, för hon fick mig att inse allt jag behövde, men jag trodde faktiskt att de kunde blivit med dig, sen kom prioriteringarna, de engligt mig ack så felaktiga och åsikterna, de enligt mig ack så felaktiga.
Jag förstår att du vill göra ditt, jag hade aldrig hindrat dig, ej heller belastat dig med ansvar.
Men tankar om krig och utlandstjänst fick mig att rygga tillbaka, det i kombination med allt som har med mitt barn att göra, för jag behöver tänka på henne, mer än på mig själv. Jag har inte tid eller rätt att vara egoistisk i en sådan här situation, även om det nu känns konstigt att inte skriva till dig, att inte hålla dig osv.

Jag förstår dock inte... hur hon var krävande. Jag tyckte inte det.
Hon var snart 3 år och var villig att dela den signifikantaste personen i sitt liv med dig.
Men du var oförmögen att göra detsamma.

Men jag blaimar dig inte, jag bara önskar att människor hade en annan syn på vardag, familj och barn och förstod att man inte behöver offra sig själv, för det mäktigaste i livet.
Sophie - jag offrar mitt liv, gånger om och gånger igen, för bara ett leende.



märkligt

Det känns märkligt nu, jag vet inte riktigt hur det känns, jag är inte ledsen, inte upprörd på något sätt. Vi är ändå vuxna människor, fulla av resonemang och överrenskommelser, vi har koll på läget, men nu känns det ändå märkligt på något vis, jag kan inte rikitgt placera känslan. Inte ledsamt, men tråkigt, men ändå inte tråkigt. Det känns lite konstigt och jag hatar att ändra min vanor.
Jag vet att det blir bra till slut. Du är så bra så du kommer hitta någon du kan ge allt du har att gå och som du kan dela visioner med, vad nu dom ska innehålla, spontanitet hörde jag något om. Kan tipsa att det är bäst om ni är lite rastlösa.

Jag ska ut och gå idag, det ska bli spännande och jag har barnvakt om det inte blir av innan Sophie ska hämtas på dagis. Johans mamma ställer fint upp, jag tror det gör henne lite glad. Jag är nervös, det ska jag erkänna, försöker tänka ut något att prata om, men det är ju både dumt och svårt på förhand. Nä nu ska jag lugna mina stackars nerver med en macka och sen en dusch, eller det kanske är bäst i motsat ordning. Vi får se.

DET KÄNNS MÄRKLIGT.


2006-12-20 (- Svar ja, jag har tråkigt mitt i natten och kan inte sova, men det är ganska intressant att läsa vad man skrev när man var gravid och ja lite galen i huvudet.)

evigt sprattel, eller vill inte kalla det sprattel, mer hårda sparkar riktade mot diverse kroppsdelar, jag lovar att h*n siktar! som hämnd för att jag håller honom/henne fången ^^
Som Johan brukar uttrycka sig, sova är en omöjlighet för mig, min mor påstår att det är min kropp som är snäll mot mig och förbereder mig för nyfödd tiden, jo tack! men jag sover nog hellre nu och samlar energi till den tiden än övar mig. så John Blund? where aaare you?
"Barnet är mest aktivt mellan 20-23 på kvällen", SURE, jag märker ju det, mitt barn är mest aktivt mellan 07-11 - 14-07 :D på ett ungefär med vissa undantag =P eller aa kanske inte MEST aktivt, men aktivt iaf, mest aktiv är h*n mellan 22-07 ^^ då den sprattlar runt och vänder och vrider och sparkas och slåss konstant. Tur att man får någon sömn alls, iofs så är det mycket möjligt att den sover någon gång mellan 04-07 då JAG lyckats somna, det vet jag inget om, men vaken när jag vaknat är h*n iallafall. Och under natten (04-07) lyckas jag vakna av diverse andra skäl, tex sendrag i benet eller sammandragningar, tack min kropp för att du vill förbereda mig! Love it <3 Men förutom sömnbristen så här på natten så kan jag faktiskt sova lite under dagen och jag är ändå nöjd och glad, för liten kommer ut snart! bara 8½ vecka kvar! 68 dagar :) Japp jag räknar ner :D snart snart snart. och jag älskar Johan som jag faktiskt tycker är ett bra stöd, även fast jag klagar på honom när jag är på dåligt humör, Jäkla hormoner! men det är smällar han får ta :) Han är ju trots allt mest otålig, vill verkligen ha ut liten nu, så han får träffa henne/honom och får tillbaka min vanliga kropp och hjärna :D
Nä nu ska jag ta med mig Nalle och försöka sova igen, hoppas på John Blunds närvaro!
Godnatt allihopa som orkat läsa mitt trötthetsgnäll ända hit ner :D

Johan & Liten Rönnberg <3 :]


2007-01-03

"det verkar vara en livlig en den här, när på dagen känner du att h*n är mest aktiv?"
- på natten?

men jag känner henne/honom hela dagarna, är det inte knuffar så är det löpträning....
på min urinblåsa


2007-01-29

Sen vill jag tillägga att jag minsann var på koll på mvc idag och att Liten fortfarande ligger med huvudet mot mitt högra revben, hur skönt lär det vara egentligen? Men h*n trivs där.
Blir väl tal om kejsarsnitt och jag föder hellre så än att rumpan ska försöka ta sig ut först!



2007-08-03

"Så gick man förbi den där mamman, den mamman man hoppades att man skulle slippa bli, jag gick förbi henne, med blodsprängda ögon, ögon som inte sovit en hel natt på 8 månader, mamman som gett upp att försöka få bebisen att sova själv på natten eller som helt enkelt försöker varje natt utan resultat.
Jag gick förbi henne och vi mammor vi ler ju åt varandra, oftast.
Men jag visste inte vad jag skulle göra, om jag log, skulle hon då tro att jag hånlog åt henne för att min bebis minnsann sover på natten och är minsann hur underbar som helst i vagnen, skulle hon tro det? Isåfall ville inte jag le.
Hon kanske skulle tro att jag log åt henne för att jag tyckte synd om henne.
Nä jag ville inte ta den risken att hon skulle tro att jag var en ond mamma som hånler åt alla som har det sämre än mig själv, jag tyckte ju bara synd om henne.
Så jag gjorde som alla andra gör när dem inte vet vad dem ska göra, jag tittade bort. Och jag skäms, varför log jag inte? Hon känner inte mig, jag är inte ond och hon skulle antgaligen inte tro det, det värsta hon skulle tro att jag log för var av medlidande och är det så hemskt? Jag vet inte. Men jag log inte, jag gick vidare."




Jag är trött, på riktigt den här gången, jag kommer kunna somna nu. Hoppas jag.
Godnatt på alla

du är.

När jag var yngre, så var jag rätt smart ändå. Jag skrev saker jag förundras över i dagsläget. Saker jag aldrig hade kommit på nu. Det är som att tonåren tog knäcken på mig. Men när jag var 15, var jag rätt vis och jag skrev rätt fina saker om kärlek, jag aldrig kommit på nu.

2006-02-29

Utan dig

Jag skulle kunna hålla dig i timmar
känna din krop emot min, känna din beröring.
Din hand glider över min kropp så kärleksfullt.

Jag skulle kunna livnära mig på din röst
åh som änglamusik för mina öron.
Den hörs så vackert när den viskar åt mig.

Dina läppar får mig att sväva när de nuddar mina.
åh en vackrare sak än att få kyssa dem existerar ej.
De trycks mot mina så ömt.

Jag skulle kunna bo i dina ögon
de underbaraste av alla sken
De glittrar så vackert när de ser in i mina.

allt jag hör när du är borta är din sköna stämma
allt jag ser är dina vackra tindrande ögon
allt jag känner är dina läppar mot mina.

När du kommer hem ska jag hålla om dig i en evighet
aldrig släppa taget om min kära, aldrig låta dina
läppar glida iväg, aldrig låta dina ögon se åt ett annat håll
och aldrig aldrig låta dig vara helt tyst.

För jag dör utan din beröring,
jag svälter utan din röst,
jag torkar ut utan dina läppar,
jag fryser ihjäl utan dina ögon.



Jag är så glad att jag fortfarande håller din hand i min.
Så kommer det alltid vara.
Du är det vackraste.
Jag behöver ha dig, jag behöver höra din puls, känna att du lever.
Att jag lever med dig, du är den enda som kan ge mig glädjen.

Det enda jag ser när jag blundar
är ditt vackra ansikte
din perfektion
det enda jag hör är din sköna röst
som viskar vackert i mitt minne.
'jag älskar dig'
Det enda jag känner är din beröring.
så skön mot min hud.
Det enda jag förnimmer är din doft.
Din doft så underbar.




Eller så var jag dum, obstinat och en aning oresonlig, som man är, när man är kär.
Men den känslan jag fick med honom, har jag aldrig känt igen. den är storslagen. Jisses.
Jag står för alla mina val och jag ångrar ingenting, jag älskar allt.
Jag älskar dig Sophie och känslan är obeskrivlig.
Mitt allt, då nu och alltid.

Förevigt din, förevigt min, förevigt vår.

16/7 -05
19/7, 3/12 -05 <3
16/6, 14/9 - 06
12/2 - 07 <3
16/7 -08




.





det var dags att lägga på.

Jag tänker inte skriva ett långt inlägg om detta, men de som har mig på facebook och som är mina vänner vet ju redan vad som hänt. Jag är inte ledsen, inte alls faktiskt. Konstigt nog. det kändes som ett riktigt bra beslut ändå. Tråkigt är det naturligtvis.
Jag tänker inte heller gå in på allt som var fel och som inte gick ihop. Jag vill verkligen inte säga något egentligen, det är mellan oss. Så jag bestämmer mig att bara säga vad jag söker efter och som vi således inte hade.

Det var så simpelt som att vi inte delade visioner.

Det var tråkigt, det var en fin tid och jag tänker inte smutskasta någon.
Men jag prioriterar familjelivet, jag behöver det.
Jag vill komma hem till någon som jag vet kommer att vilja dela något med mig en dag.
Jag behöver en person som tycker om andra människor, hur de än ser ut (nästan) och som känner att den personen kan göra ingenting alls med mig.
Någon som ser det som något speciellt att äta en lite finare middag på helgen samt hyra en film och sitta och se på den till något glas vin.
Någon som tycker att det är självklart att jag saknar mitt barn.
Någon som ser henne som en tillgång lika mycket som jag gör.
Någon som finner att tiden med varandra är viktig, nästan lika viktig som med sig själv och kompisarna.
Någon som kan se sig med mig, i ett hus, om några år.
Inte om 10, om ens någonsin.

Helt enkelt, någon som vill ha allt vad det innebär att ha en familj.

Jag gjorde detta, för Sophies skull, för min egen skull och för hans skull.
Jag kommer alltid att ha mitt ansvar och jag kommer alltid att älska det.
För jag kommer alltid ha Sophie att tänka på.
Detta var bäst för alla och du kommer att förbli en god vän.


<3

You're my air, girl, I breathe you.


Jag är lycklig att jag har dig.
Känslan är få förunnad.


då, nu, alltid.

Det är många små tankar i mitt lilla huvud nu som jag ventilerat med några av mina kompisar samt min mamma, alla verkar förstå mig, för en gångs skull. Det känns bra och jag tror inte jag behöver gå in mer på detaljerna faktiskt. Det mest bara är som det är och det är skönt.
Jag har börjat hitta mig själv igen, tillbaka till den person jag alltid var förut.
Den fantastiska mamman jag var då men som varit lite sämre på senare tid, vilket jag gladeligen erkänner.
Men jag vill verkligen allt det där som jag vill då. Skulle bli lycklig om jag fann någon som ville ha mig för resten av livet. Som vill ha ett barn med mig, så jag får den stora äran att vara mamma till två! Förhoppningsvis även ägare till ett fint hus på landet med uthus och en ladugård som vi gjort om till ett garage. Ett hus dit man kör på en grusväg, kanske med en björk allé. Vi skulle kunna gå på promenader i skogen och plocka svamp och bär och allt som hör skogen till. Barnen skulle få lunka på i sina fina stövlar som skyddar deras välsignade fötter där dom går och förhoppningsvis skulle jag aldrig behöva känna mig ensam och jag skulle alltid ha något att göra, för mina kära barn och min man. Jag skulle offra allt för att få vara där nu, jag hade tänkt vara där i sommar, men det går inte alltid som man vill och tror och ibland måste man göra om sina planer och det blev så den här gången. Men jag vet att jag kommer att hamna där, till slut. Och jag är fullt övertygad om att jag kommer att älska det. Jag kommer ha det fint, jag kommer att ha vänner jag tar hand om som vill vara kvar med mig och som kanske även dom snart bildar familj och då kan vi ha fina middagar med varandra. Jag vill vara där, jag vill komma dit.
Till vardagen, så fin, lugn och härlig. Jag vill kunna sätta mig ner efter en dag med jobb och barn och don och sitta i soffan med den jag älskar och göra absolut ingenting.
Vill kunna placera våra kroppar under en kropp med en kopp varm choklad och bara prata och ta hand om varandra litegranna. Jag vill ha en familj att komma hem till, att ta hand om.
En vardag där kryddan är att dricka vin och se på film på helgen. Där det jätte speciella är att få gå på bio eller åka iväg en dag för oss själva. En familj jag bara kan vara med och leva livet och verkligen känna att varje dag har en betydelse. Jag vill vara den bästa mamman man kan vara och göra allt för mina barn men ändå ha lite fokus på mig själv och hur jag är och framstår. Gah, de är så ofantligt mycket som jag vill säga och skriva för jag verkligen ser allt framför mig. Underbara liv.


Jag saknar allt, som var då. Perfektion var ett ord, vi uppnådde, tillsammans.
2007 - jag saknar det.


.


I swore I'd never fall again
But this don't even feel like falling
Gravity can't forget
To pull me back to the ground again.

You're everything I need and more
It's written all over your face
Baby I can fell your halo
Pray it won't fade away

I PRAY IT WON'T FADE AWAY.






kort.

Det var ett sms som väckte mig imorse, med några efterlängtade ord, jag kan inte säga vad. Men det fick mig att känna att hela dagen blev jätte bra och jag hoppas att allt blir bra, för som jag skrivit och formulerat mig osv för att få höra dom orden. Jisses, det går inte ens att beskriva hur lättad jag är. Jag vill dig inget illa, jag vill inte någon något illa, ämnar inte skada någon påvägen, jag bara måste prioritera mig själv nu.
Det är en jätte fin dag som jag tänker börja anamma nu. Dvs att jag ska klä på mig och gå ut och gå.


...

Himlen måste sakna en ängel!


ja, det sägs ju att Gud skickar sina änglar ner till oss, när vi får våra barn.
Att varenda barn är en ängel, en ängel som valt just oss.
Det är så jag börjar fundera på alla dessa små änglar, som vi har privilegiet att få ta hand om i denna värld och de som missbrukar detta härliga och stora ansvar. De som slår och misshandlar sina barn, de som svälter dom och kallar dom elaka saker. De som kastar upp dom i taket och låter dom falla till golvet, de som biter, nyper och slår dom när de skriker, tills de inte orkar skrika längre. De som våldtar sina döttrar och söner. De som bryter deras armar och slår deras huvud i väggen.
Den lilla ängeln förstår ingenting, varför hatar de mig? Varför vill de inte ha mig? De gav mig liv, de skapade mig, jag är som dom, varför vill de inte ha mig? varför gör de mig illa? Jag orkar inte ens skrika längre, jag bara undrar, varför ni inte vill ha mig.

jag blir så fruktansvärt arg när jag ser videos om barnmisshandel eller läser om det. Kan verkligen inte förstå. Kan verkligen inte, vill inte ens. Herregud. Dessa små, små, underbara människorna.
Jag förstår mig inte på mammor som bor med en man som misshandlar deras barn, jag skulle slå honom så jävla hårt att han inte ens skulle veta vad han heter efteråt. Om någon jag skulle vilja dela mitt liv med skulle röra Sophie på ett olämpligt sätt, då jävlar. Jag skulle inte tveka en sekund att lämna honom. Barnen är en blod, det heligaste man har. Det man älskar mest av allt i hela världen.

Sophie - jag älskar dig.





guns

Jag ska snart börja göra mig iordning för middag hos pappa, mamma kommer och hämtar mig och min bror vid 18 tiden, ja det är 1½ timme kvar men jag har faktiskt ingen aning om vad jag ska ha på mig eftersom jag ska ut med bror, Stefan, Emelie och Jossa direkt efteråt. Man vill ju vara någorlunda sofistikerad under middagen men vara klädd för party samtidigt. Ja vi får se hur det går, jag ska ta en macka nu innan jag svälter ihjäl.

Jag var hos Fia och pratade lite strunt och hämtade min systempåse som hon fick ta med sig hem till sig igår eftersom jag skulle in på gymnasiet, observera att det är otillåtet att ha sprit där inne så ville inte ta någon risk trots att jag är 20. Påvägen hem, vilket är ungefär 150 meter så gick jag förbi in till Tomas, som bor 100 meter ifrån Fia (vi har en fin grannsämja här på högslätten) och skulle krama lite på honom för han jobbar hela kvällen sen. När jag kommer in så står han och Bobbo i hallen och jag anar att det är något på g.
Jag inleder konversationen:
- Jag såg att du var hemma när jag skulle gå hem från Sof.... det står ett vapen här, säger jag och tittar på Tomas.
Han ser oförskämt stolt ut och säger att han hämtade ut det nyss. Jag tittar på Bobbo som väljer att yttra sig;
"Jag såg att han bar på ett vapen, så jag sprang hit" (han bor i lägenheten bredvid, med dörr mittemot T).
Jaha.. karlar tänker jag när Tomas tar upp vapnet och säger; Håll.
- Nej jag tänker inte hålla i något vapen, sa jag redan igår.
"Jag kan ta vapnet" säger Bobbo och ser även han oförskämt nöjd ut.
Han trycker vapnet lodrätt emot kroppen och kramar det
"Är det såhär du kommer att ligga inatt, Tomas?"
Tomas skrattar och säger; Ja och hon kommer ligga såhär. Varav han demonstrerar en väldigt vrång och grinig version av mig.. jag vet inte varför men jag blänger lite på honom och säger nej.
"Tomas har en ny flickvän... låt mig presentera AnnaKarin.. 4"

Konversationen fortskrider och jag kan verkligen inte låta bli att fundera på vad det är med män och vapen. De blir som små barn på julafton så fort det är ett i närheten. Helt saliga och t.o.m en aning fnissiga, jag fick nästan tvinga till mig kramar och så ska det väl ändå inte vara.. bara för att AK4 var i samma rum som mig.
Ja jag tycker det är ganska roligt och jag höll faktiskt vapnet till slut, men då retade de mig bara för att jag bara tog emot det utan att ta något grepp eller dylikt. Well vad ska jag säga? Jag är inte mycket för vapen, men jag är svag för männen i uniform som håller i dom. AnnaKarin.. 4, du ska då inte tro att du kan komma här och komma här! jag slår dig i... mjukhet iallafall! Jag är även ganska tveksam på att du kan laga mat och typ städa.  Det är snarare männen som måste rengöra åt dig. Men det finns kanske en charm i det också.

Så det var väl about allt spännande som hänt idag, förutom att jag fick en självförtroendeboost sådär vid 9 snåret imorse när jag löste en ekvation med flytande hand, sådär läskigt som jag berättade förut, tänkte att det var värt att nämna igen, bara för att jag var så duktig.
Nu ska jag göra så att jag ser ut.


Imagine there is no heaven

No hell below us, above us only sky.

Imagine all the people.

Living for today.



<3




Förr så var jag alltid påväg,

jag försökte fånga en dröm.

Jag trodde jag visste vad jag ville ha.

Du har väckt mig ur min sömn.

Plötsligt så var världen helt ny.

Allting stannade upp när du kom.

Jag såg dig och visste av hela min själv att nu börjar allting om.

 

Himlen måste sakna en ängel!

 



imagine

Det har varit många funderingar i veckan, många tårar och en hel del telefonsamtal med kära vänner. Jag har kommit fram till att det inte är någon mening att sitta och tänka på allt jag tänker på, jag kommer ändå inte komma någonstans. Jag får väl bara acceptera att den perioden i mitt liv är passerat och det är dags att gå vidare, hur hårt och jobbigt det än känns. Det har gått så pass lång tid att jag borde känna att det är överkomligt, men ändå känns det som om något saknas. Det är okej att känna såhär, det är okej, jag vet att det är det, men det känns inte som så, det känns som om jag bara skadar alla i min omgivning och som om jag sårat människor jag inte behövt såra och nu slutar det med attt jag själv få bli sårad. Karma.
Ibland känner jag mig som en dålig människa, men tydligen får jag inte bestämma det själv. Men Jag känner så.
Jag vet att jag inte sårade medvetet och jag vet att även du sårat mig, men för mig rättfärdigar det ingenting.
Ni försöker få mig att känna att jag inte gjort något fel, men det känns som om allt jag gör blir fel. Även om det är omedvetet så är det fel, enligt mig iallafall.
Jag önskar att jag kunde göra så himla mycket de senaste åren ogjort. Det är inte så att jag ångrar något, verkligen inte, men jag hade kunnat undvika en hel del onödigheter. Allt hade kunnat vara som det alltid varit, jag hade kunnat haft allt och alla kvar. Men nu spelar väl det ingen roll eftersom jag varken kan gå tillbaka och få det ogjort eller ordna allt i efterhand. Det är helt enkelt bara att gilla läget.

Denna dagen fick iallafall en bra början och en självförtroende boost utan dess like. Det var nästan så att jag själv tyckte att det var lite läskigt när handen bara flöt på när jag räknade ut den där ekvationen, jag tänkte inte ens.. tror jag. Naturligtvis måste jag gjort det, men inte på det där sättet att man hör sig själv säga "katt" eller dylikt, med sin egen röst. Utan allt flöt bara på, helt galet. Jag trodde inte ens själv på att jag löst det utan fick kolla med läraren och jag hade gjort helt rätt. jag kan int ens beskriva känslan och då ska ni veta att jag alltid varit bra på matte så att lösa alla uppgifter utan hjälp har alltid varit en självklarhet för mig. Men detta..
Som belöning gav jag mig själv ledigt resten av dagen, (tänkte plugga mer matte) en tunnbrödsrulle med tonfisk och en kopp varm choklad samt att jag nu ska ta en powernap eftersom jag gick upp 06 imorse, känner på mig att jag inte kommer orka med utekvällen med mina två favoritmammor annars.

And from your lips she drew the; Hallelujah!




all that I need.

Om jag kunde beskriva allt i ett inlägg, skulle jag nog ändå inte göra det.

Och det är inte för att jag inte kan, men för att det alltid misstolkas så mycket här och för att jag inte har något behov av att delge exakt allt i mitt liv här.
Jag ber om ursäkt för hur jag är nu, ni som känner mig vet att det blir såhär ibland.
Ni som vet varför ska skatta er lyckliga, det satt ganska långt in.

Jag ska försöka ta itu med detta nu, så gott jag kan. Ämnar inte skada någon på vägen. Jag gör så gott jag kan. Jag vet att du läser nu och det är inte personligt - jag har en svacka. (ta inte allt jag skriver på 110% allvar heller, det skadar bara dig och ja, lite mig)
Jag tycker det är skönt att försvinna in i mig själv och bara fundera en stund, resonera med mig själv och analysera mitt beteende och kanske få en hjälpande hand av någon nära vän som jag litar på. Ni vet vilka ni är kan jag iallafall säga. Jag önskar att jag kunde anförtro alla, men det har jag inte mod till.
Egentligen vill jag inte ens gå ut i helgen, men jag tänker för jag har lovat och det kan nog vara nyttigt för mig att sluta tänka på allt, för en stund.


Now I live with the regret...


tankar.

Mina kära mamma och morfar är här och isolerar mina dörrar och fönster litegranna, så det kanske inte behöver vara 18 grader här, jag hoppas på lite högre temperaturer inom en snar framtid.
Vidare så ska jag ut och gå med Fia snart, det ska bli skönt, vi ska även gå och köpa choklad, jag tror att jag behöver det idag. Jag känner mig lite överflödig, som om jag inte har något vettigt att göra. Det har jag förvisso inte, jag vill ha något att göra hela dagarna, önskar mig komma igång med studierna på riktigt snart. Ska på skolan imorgon och ha matte sen så ska jag prata med några lärare om uppgifter jag kan få göra så jag blir klar med kurserna någon gång. Men de är så svåra att få tag på.

Sophies pappa frågade mig idag hur våran potträning går, jag tror han tänker ta tag i deras på riktigt, hoppas vi kan prata ihop oss om en bra metod eller så. Det känns viktigt att vi gör ganska likadant. Men våran kommunikation är ju inte helt 100% så vi får se hur det tar sig.

Jag känner inte min tår förövrigt, inte lilltårna och topparna på stortårna iallafall. Mina lilfingrar verkar snart ge upp också så jag ska klä mig varmt och bege mig ut en sväng snart som sagt.

Och ja, jag har en svacka nu, ni som känner mig vet att jag får sådana ibland. Men jag hoppas ta mig ur den snart med kärlek från mina nära och kära. Fråga mig inte och se inte ner på mig så kommer det lösa sig helt utomordentligt, bara bete er helt normalt.


gosh



Ett sprucket men ett vackert hallelujah

När ingenting går som man tänkt, när inget blir som man tror.
Förvirring och missuppfattning. Jag saknar dig.

Det är dags att lägga på.



I know somewhere inside
There is a special light
Still shining bright

I've searched the universe and still find myself within your eyes.


And now it seems that I
Gave up my ghost of pride
I’ll never say goodbye

 

 

Jag vet att jag brukar få sånna här perioder from time to time, men det känns mer påtagligt den här gången.

JAG vet verkligen inte vad jag ska göra med mitt liv och min godtrohet spelar mig spratt hela tiden känns det som. Inget faller riktigt på plats och jag kan inte nöja mig, jag irriterar mig på allt och ingenting. Men jag vet vad jag borde göra, men minnena tränger på. Jag hade en plan förut, den var vattentät och jag älskade den, jag älskade mitt liv. Det är jobbigt att jag alldeles för ofta tänker på hur det kunde varit, det är som om jag inte riktigt släppt det och det skrämmer mig. Jag vill inte börja om på nytt, jag vill inte ha ett förhållande där kraven är att man ska hitta på något hela tiden för att det ska gå i långa loppet, jag hoppas verkligen att du verkligen tror på det faktum att man kan ha långa förhållanden och trivas med vardagen som den är, man behöver inte göra en massa tillsammans. Klart man ska vara med varandra, klart man ska umgås med och utan vänner, klart man kan träna tillsammans. Klart man kan hitta på saker, men jag hoppas att det inte ska måstas hittas på en massa, för verkligheten är inte riktigt så. Människor som lever i förhållanden lever och trivs i sin situation, de älskar sin vardag, de kan komma hem, äta mat, leka med barnen eller umgås med sin sambo, titta på tv och sen sova, om och om igen. Sen är det naturligtvis extra bra när man hittar på saker, men med erfarenhet så vet jag att dalar och toppar kommer att inträffa. Man kommer aldrig att vara konstant kär i någon, det fungerar inte så, det övergår till något helt annat; älska. Då krävs det inte samma saker, det krävs en vardag med lite extra krydda då och då. Det krävs film, vin och mys. Det krävs stunder ensamma tillsammans. Det krävs stunder ensam med andra, det krävs stunder tillsammans med andra. Det behöver inte vara något extraordinärt och jag hoppas jag missuppfattade dig. Jag hoppas verkligen det. Cause jag har förhållande för längden inte för att ledsna på varandra om 1-3 år och göra slut då för att man inte hittat på tillräckligt roliga saker, pga bekräftelsebehov eller dylikt. Jag nöjer mig lätt, alldeles jätte lätt med andra människor och deras behov, men glömmer alldeles för enkelt mig själv.

Jag vet inte ens vad jag babblar i nu, jag är bara så förvirrad och jag kan inte sluta tänka på dig, det stör mig, jag vill inte ens göra det. Jag vill inte ens göra det. JAG VILL INTE ENS GÖRA DET, saja. bla bla bla bla.. jidihi jideho. Jag önskar att jag kunde get you. för en lång tid.

Ett år senare så tror man att det ska vara annorlunda, men det är det inte. Sophie har blivit så stor, hon förstår så mycket och vill så mycket, lika mycket som mig. Jag hade gärna varit där, på gården puttandes på en gunga som har sitt fäste i ett träd med löven irande runt mig, med vantar av garn och dig en bit bort, huggandes ved så vi ska slippa frysa om kvällen. Jag vet inte vad osm hände med allt, vart tog allt vägen? Det är som om det aldrig funnits, det är som att föralltid aldrig fanns. Hur svårt ska det vara? Jag förstår inte hur svårt det ska vara? Inte ens det perfekta har gjort mig nöjd. Irriterad, är jag mest hela dagarna och din vänskap är viktig för mig. Men fördomsfull är han nog, såsom jag var förut. Men jag behöver positivitet, entusiasm, någon som ser på allt med samma syn på mig, någon som inte heller vill förändra, någonting. Jag tycker om dig, jag tycker verkligen om dig. Kanske är jag bara rädd. ett felaktigt val nu skulle vara förödande. Men en sak har sin enda chans här och nu, om ett år kan det vara för sent. Vill du åt mitt håll? Ska vi åt samma håll?  Vill du hålla min hand när vi går åt samma håll? Kommer du säga "jag tror vi kommer att vara tillsammans en lång tid", "jag saknar dig" när jag varit borta en minut. Kommer du vilja dela något med mig som du aldrig delat med någon förut?

Jag hoppas det, jag hoppas det.

Jag försöker träffa andra
men det är inte så lätt
jag har försökt att tänka bort dig
på alla sätt
det är dags att lägga på
men att stanna känns så rätt

Du springer aldrig ifatt,
när jag väl är där
jag vill inte tänka framåt
men är livrädd att fastna här
nu kan det vara för sent
att säga som det är

Vi testar nya vägar
som aldrig tycks ta slut
vi har försökt att fånga den andra
men aldrig nått ut
jag vill ha en sista chans
så jag säger det rakt ut

Jag vill ha dig nu
som jag hade dig förut

jag vet att du har tänkt
men berätta hur du mår




oron

Jag har i några dagar nu känt en form utav oro i min stackars krpp, jag kan inte riktigt placera den men jag önskar att den kunde träda fram helt eller försvinna.
Jag känner igen den här känslan, som om något är fel, som om något ska hända och ovissheten gör mig galen och en aning frustrerad. Det gör mig även besviken att jag låter det gå ut över andra, det är inte så likt mig, men jag kan inte låta bli, hur mycket jag än försöker.
Det känns som om det är något som saknas, något som inte känns helt bra.
Jag har även noterat att jag är oerhört mycket mer sentimental än vad jag brukar vara, jag får gråten i halsen och rysningar åt både det ena och det andra, för att exemplifiera lite; videos, youtubeklipp, låtar, dikter och dylikt. Speciellt sådant som har med barn att göra, ska det vara såhär? Det känns som om jag verkligen har ett bra liv, men att jag inte riktigt kan uppskatta det till fullo och det finns en viss tomhet över att jag inte kan hjälpa alla barn i världen att få må bra. När jag ser på sjuka, misshandlade, ledsna barn på tvn/internet vill jag bara ta hem dom allihopa och ge dom värme, mat och kärlek. Men det är jag oförmögen till, istället har jag bestämt mig för att så fort jag får fast jobb, så ska jag börja ge pengar till förmån för barnen. Rädda barnen, Bris, allt möjligt.
Jag borde verkligen inte känna mig såhär, som om jag inte riktigt räcker till och allt jag hör och säger misstolkas tror jag, det käns som om inget blir rätt och att det verkligen saknas något. Känslan är så diffus så att jag inte ens förmår beskriva den, vilket även det är frustrerande.
Det brukar hjälpa, under sådana här tillfällen att lyssna på musik som brukar göra mig glad, men icke.



Förövrigt så blev jag faktiskt lite putt när du inte hejade idag, jag trodde att vi var kompisar ändå, iallafall så pass att vi kan heja på varandra, men uppenbarligen hade jag fel.
Roligt ändå att du inte hejade bara för att T var med.. om det nu var så. Patetiskt av vuxna människor.


Jag tvångspussade honom, jag hoppas han tyckte det var lika bra som mig.


autumn

Jag älskar den här tiden på året när det börjar kyla lite om kinderna och löven vivlar sig runt kroppen när man går längs gatan. Luften är frisk och man känner sig pånyttfödd en aning och jag ska erkänna att jag alltid får den där känslan alla får om våren just på hösten. Det är som om kroppen frigör endorfiner i höga mängder i min kropp såfort den där första vindpusten med höstluft når mina lungor. Det låter säkerligen ganska löjligt men jag fullkomligt älskar det. Man får inte heller glömma alla härliga färger som man ser exakt överallt, alla träd som sträcker på sig vackert i en sista chans att visa sin skönhet innan snöflingorna tynger deras grenar.
Finns det egentligen något mysigare än att få klä sig i koftor, klänningar med tjocka strumpbyxor, tjocka och stora halsdukar, mössor och vantar och kanske t.o.m benvärmare som sticker upp över kanten på stövlarna av skinn.
Jag fullkomligt älskar hösten och dess sprakande färger blandat med modets dystra men naturnära färger.
Och vad vore bättre än att få känna all glädje över detta blandat med nyförälskelse, det är för mig något helt nytt. Jag har alltid erhållit mina pojkvänner under sommaren och vintern.
Nu får jag uppleva den bästa årstiden med en värmande hand i min och det känns helt fantastiskt.
Jag fullkomligt älskar detta. Jag känner att en fototur är på sin plats inom en snar framtid.



And I begin to wonder why I came.


dreaming.

Jag har äntligen fått en rosa stjärna på tradera, detta ska firas nu med tagliatele och köttfärssås innan jag påbörjar min dag med återvinning, postning av brev och inhandling av saker till min kyl.

Måste även få återge en liten snabb version av nattens dröm, jag har nämligen drömt en hel del varje natt i en vecka nu. Imorse när jag vaknade så mindes jag inte mycket men efter att ha suttit vid datorn ett tag så föll det tillbaka och nu minns jag nästan hela drömmen.
Den handlar iaf om födseln av barn nr.2 eller egentligen inte så mycket om födseln utan mer om allt efter den.
När jag ringde folk för att berätta att hon hade fötts så visste jag bara följande;
Hon vägde runt 2650
Hon var kortare än Sophie, visste dock inte hur mycket.
Det enda jag noterat var att det var jätte tråkigt att hon inte föddes 3 min senare dvs 09.48 samma tid på dygnet som sin storasyster Sophie.
Jag gick runt och skämtade gladeligt om att jag inte hade någon aning om vad barnet skulle heta.
Jag gjorde även bort mig och blev ovän med min egen far för att jag glömt att ringa honom efter födseln och att han således fick veta sist, även efter mina vänner.
Samma dag som födseln var jag även på leksaksaffären i stan med barnet och tittade på gosedjur som såg ut som hus och brödrostar och allt möjligt konstigt.
Jag bodde tydligen med en man, men fick inte se honom, höra hans namn eller något sådant. Men det pratades väldigt om hur bra han var och hur bra vi skulle få det med våran lilla familj.
Dom sa även att det var tur att vi hann klart med renoveringen innan bebisen kom, hon kom tydligen även för tidigt vilket gör mig mer irriterad över att jag är på en leksaksaffär med henne nu...
Jag gick runt och bad om bra namnförslag, vi hade tydligen jätte många pojknamn men inte ett enda för en flicka och här var hon ju, våran flicka.

Det var en i överlag konstig dröm men slår inte drömmarna jag hade under graviditeten med Sophie, då jag både födde bomullsbarn som jag tog hand om tills de blåste eller regnade bort och dök 1000 meter ner i havet och räddade en bebis som höll på att drunkna som visade dig vara mitt. Ja herregud vad man har drömt.




Här inne ligger Sophie, 36 veckor gammal.


it tickles my sences!




Åh vad jag både får gåshud och tårar i ögonen av detta framträdandet.
Så himla fint gjort och det gör oerhört ont i mammahjärtat att se ett barn med en sådan sjukdom, de ska inte behöva genomlida sådan smärta och ovisshet blandat med oförstånd. Gah vad jag vill bekämpa cancer och dylikt helt själv just nu. Kan inte ens beskriva vad jag känner i ord angående sådant. Jag är bara så himla glad att jag har ett friskt barn.



I promise you that; You be blessed!

Jag saknar dig lite redan, jag tror faktiskt att det är rekordsnabb saknad faktiskt.
Det brukar ändå ta någon dag innan jag känner mig lite tom i kroppen.
Idag kände jag dock den där konstiga "jag har glömt något känslan" som jag fick de första gångerna du var hos din pappa varannan vecka och jag tror att det beror på saknaden till dig. Jag känner mig lite ensam och jag skulle ge mycket för att få ha dig här i mitt knä nu och ge dig så många pussar att du blir lite irriterad som bara du kan.
Jag saknar din lilla ljusa härliga röst och ditt hår när det kittlar mitt ansikte när du ligger där framför mig i soffan på morgonen och kikar på barnprogram. Jag saknar dina små fingrar runt min hand och hur din lilla tumme inte riktigt vet vart den ska ta vägen någonstans när du håller min hand. Jag saknar ditt leende och ditt alldeles underbara skratt. Jag saknar hur du förgyller och fulländar varenda dag, såsom bara du kan.
Jag saknar när du ser på mig och vinklar hakan lite emot bröstkorgen och ger mig en finurlig men frågsam blick.
Jag saknar dina små fötter där de står på mina ben innan du hoppar ner i soffan.
Det är så mycket att jag inte ens kan skriva allt.
JAG saknar dig, helt enkelt!

raka vägen till himlen

Yes there are two paths you can go by, but in the long run.
There is still time to change the road your on.


And as we wind on down the road
Our shadows taller than our soul
There walks a lady we all know
Who shines white light and wants to show
How everything still turns to gold
And if you listen very hard
The tune will come to you at last
When all is one and one is all



And it makes me wonder.






Idag var en sån där dag, då allt och ingenting gick emot mig och jag helst av allt bara ville blunda, en väldigt lång stund. Helst sova ville jag sova länge, sådär så att man vaknar med huvudvärken man får när sömnen har spenderat mer tid med dagen än vakenheten.
Jag ansåg ändå att dagen började tämligen bra och jag förstår inte riktigt vad som gick fel, men någonstans på vägen började allt att jävlas och det spelade ingen roll vad jag gjorde.
Ilska, frustration, irritation, lesshet och orkeslöshet är bara några av orden jag använder som stöd för att förklara denna dag. Vi åkte till pappa en stund dels för att Sophie tjatat om det enda sedan hon var där i tisdags och dels för att jag kände att jag verkligen inte har något att erbjuda henne som kommer att få henne glad och ge mig sinnesfrid. Det hade däremot pappas hem att erbjuda, mycket av dessutom. Jag måste säga att det egentligen var ett omedvetet genidrag av mig att skaffa barn medan mina syskon är små och det av många anledningar. Jag ska exemplifiera lite:
Hos morfar finns därav massa leksaker på barnens rum som är lika roliga att leka med varje gång och utforska in i minsta detalj.
Där finns även ett helt lekrum med studsmatta, innebandymål och tillhörande klubbor osv samt en massa andra busatteraljer.
Framförallt så finns det två barn, som hemskt gärna underhåller barnet medan mamman kan koppla bort och prata med vuxna för en stund, som förövrigt också finns där för att hålla mamman sällskap samt leka med barnet.

Detta var det spontana jag kom på just nu, det är förövrigt ett väldigt fint hus som jag alltid trivs mycket bra i, jag känner lugn när jag är där.

Imorgon är det dags för Sophie att spendera tid med sin pappa, som hon glatt gått och pratat om hela dagen ska hämta henne efter dagis. Efter den här veckan känns det lite hemskt men skönt att hon ska åka dit.

Jag har förövrigt funderat lite på det också, många ensamstående föräldrar med delad vårdnad uppger att det faktiskt är lite skönt när barnen åker till den andre föräldern men att det känns hemskt att erkänna.
Jag kom fram till att nej, det är inte hemskt att erkänna det, för om man vore två föräldrar till barnet som bodde tillsammans hade man ändå haft 50/50 med barnet och ett samarbete, så ingen skulle bli sådär extremt utmattad som man blir som ensamstående efter en vecka.
För då behöver man inte vara den som måste gå upp och komma när barnet ropar, man behöver inte vara den som städar, lagar mat, leker, hjälper, gå upp varje morgon osv, nej man skulle hjälpas åt.
Nu som ensamstående har man inget val eller alternativ, man måste göra allt för sitt barn under en vecka och det gör man för att man älskar sitt barn, även om man helst av allt bara vill sova.

Fotnot:
(Egentligen kom inte jag fram till detta, utan Tomas var den som satte ord på det eftersom jag aldrig riktigt vågat säga att det är ganska skönt att vara själv och stämde gjorde det ju, nu slipper jag skämmas)



Yeah

Denna vecka har ju faktiskt gått helt sinnessjukt fort förbi, det är redan söndagkväll och Sophie försöker att sova, vi har ju faktiskt hunnit med en hel del i veckan, både nyttigt och onyttigt.
Och usch, jag ångrar att jag började skriva detta inlägg, dels för att jag är jätte slö i huvudet och dels för att jag sitter och irriterar mig på "Osbournes - reloaded"... gör familjen allt för pengar?
Det är tråkigt att se att Ozzy, som var en av de första rockstjärnorna gör en sådan här show..

Nä nu måste jag göra något vettigt, jag tror även att min dotter somnat at last.
skriver något vettigt senare.



Rock n' roll is king!



...




The wise man said just find your place

In the eye of the storm

Seek the roses along the way

Just beware of the thorns


The wise man said just raise your hand
And reach out for the spell
Find the door to the promised land
Just believe in yourself
Hear this voice from deep inside
Its the call of your heart
Close your eyes and you will find
The way out of the dark


Here I am, would you send me an angel?


if tomorrow never comes

 

Sometimes late at night

I lie awake and watch her sleeping

She's lost in peaceful dreams

So I turn out the lights and lay there in the dark

And the thought crosses my mind


If I never wake up in the morning

Would she ever doubt the way I feel

About her in my heart


If tomorrow never comes

Will she know how much I loved her

Did I try in every way to show her every day

That she's my only one

And if my time on earth were through

And she must face the world without me

Is the love I gave her in the past

Gonna be enough to last

If tomorrow never comes

 


 

So tell that someone that you love

Just what you're thinking of

If tomorrow never comes


fredagsmys.

Jag älskar barns ovisshet om världen och samhällets åsikter och tankar om saker och ting.
Exempelvis så är det ganska allmänt betaget (tråkigt nog) att man har fördomar emot färgade, jag erkänner att man tänker "aha, han var invandrare" from time to time när någon gjort en olagligt handling och det visar sig vara en invandrare som gjorde det.

Men barn, iallafall på förskole nivå, tänker inte i sådana banor, de tänker inte att en person är mindre värd, utför mer kriminella handlingar, är mer framfusiga. De blir inte heller mer skeptisk emot färgade på krogen osv som de flesta vuxna blir.
Därför var det ganska skönt när jag märkte att den tjej min dotter alltid pratar om, berättar att hon gungar med och att hon tycker om henne, en tjej som är lika gammal som henne och går på samma avdelning på dagis är av mörkare kulör. Detta är alltså Sophie bästa kompis, hon heter Sabrina. Jag tror nästan att det är dags för mig att gå på ett föräldramöte och kanske föreslå en playdate så att säga, eftersom de tycker om varandra så himla mycket. Eller det kanske bara är från Sophies sida? Sabrina kanske inte alls tycker att de är bästa kompisar, vad vet jag?
Men det är ganska tydligt på Sophie.

Vilket gör det faktum att hon har två likadana dockor, av samma märke, varav en är blond och blåögd och en är färgad och har mörk ögon samt hårfärg både gulligt och roligt. Jag slår vad om att hon leker att det är hon och Sabrina som gör allt som dockorna gör.

Jag älskar förövrigt och avundas samtidigt barn privilegium att det värsta och största bekymret i deras liv oftast (inte alltid, finns misshandlde barn och dylikt) är att de inte får glass eller liknande. Det får mig ibland, när jag tittar på min dotter att sakna min barndom. Även om den kanske inte var felfri och en dans på röda rosor. Men mitt första bekymmer under åtminstone 10 år var just huvida jag fick glass då och då och potatisgratäng varje fredag... Åh du ljuva barndom. Det gör mig så upprörd att barn inte får vara barn.

Jag umgicks lite med tjejerna idag och kom in på ämnet pedofili och barnvåldtäckt, incest osv. Och min kropp och min själ kan inte låta bli att förargas och då bara av att höra exempel. Bara tanken på att det finns en liten risk att mitt barn utsätts gör mig så fruktansvärt skärrad att jag inte ens klarar av att inte få en klump i halsen.

En av tjejerna berättade om något som hände i Sundsvall, bara 5 mil härifrån.
Ett par hörde hur det skreks i lägenheten bredvid och larmade med beskrivningen att det låter som om någon i grannlägenheten håller på att dö.
Ambulansmännen kommer dit och hör hur någon verkligen skriker för livet. De har absolut ingen auktoritet att ta sig in i lägenheten innan polisen kommer, men en av männen hade både barn och barnbarn och kände att han inte kunde vänta, så han bad som öppna dörren, vilket naturligtvis inte hände, då gick han till ambulansen och hämtade ett sådant redskap som man använder för att ta sig in i bilar på olycksplatser och ropar att om de inte öppnar dörren inom 30 sekunder så kommer han att slå in dörren. När ungefär 30 sekunder har gått så öppnar de dörren och ambulansföraren hade aldrig tidigare sett ett sådant blodbad.
Vad som hänt var att:
Tre killar som tittade på porrfilm där tjejen blev tagen, vaginalt, analt och oralt, bestämde sig för att göra detta i verkligenheten med deras tjejkompis som även var där. De våldtog henne så våldsamt, mycket och obarmhärtigt att de inte ens slutade när hon började blöda vaginalt.
Denna tjej var 16-17 år gammal, oskuld och kommer nu aldrig att kunna få barn för hennes livmoder var helt förstörd , hon bär även en stomipåse på magen för att hon är helt förstörd analt.
De förstörde alltså hennes liv helt och hållet, de var 18 och 19 år gamla, fick 2 års fängelse och är nu frisläppta.
Ambulansföraren ser fortfarande dom gå på sundsvallsgator.

Om jag var förälder till flickan, så känner jag att jag velat ta lagen i egna händer och fan, jag vet inte ens vad jag skulle göra helt ärligt. Och som förälder till pojkarna så skulle jag skämmas något så ofartbart mycket att jag inte ens skulle veta om jag ville se det. Hugaligen.

Sexbrottslingar ska slängas in bland mördarna, för de hatar dom. Så kan de döda dom, de har ändå livstidsfängelse så det gör som ingen skillnad för någon. Tack hej.


^^



CAN I GET AN ENCORE?

Ledbandet i höger fotled har gått i en liten strejk, men det är nog inte så jävla farligt ändå. Jag tror att min kropp kommer att läka detta helt utomordentligt bra, som alltid.
Sen i tisdags har jag gått från att gå med krycka till att t.o.m kunna ta på mig skon igen, så det är nog på rätt väg, jag ska försöka att inte överbelasta det allt för mycket bara.


Svar På Tal

Ja jag är en mamma, men det är väl inte det som utgör mig som person?
Det är väl inte bara det jag är, jag är väl en människa som alla andra, en person med intressen, ett liv, känslor, åsikter och vilja att vara som alla andra i min ålder men lite annorlunda.
Min vardag präglas inte helt av mitt föräldraskap.

Jag förstår att det är jobbigt, men snälla, referera inte till att jag är mamma som något negativt.
Det är knappast något nedvärderande för någon att jag är en "sådan."
Jag vet inte ens hur jag ska förklara för dig att det inte är värre bara för att jag är mamma.
Att det inte handlade om det.

En aning kränk känner jag mig idag och jag vet att jag inte borde göra det och att jag ska skita i det där, men jag tänker inte ta hänsyn till ålder, påbrå, familjeförhållande, religion osv när jag diskuterar med människor.
Alla får stå för vad de säger, tycker och känner.
Och det där kränkte lite, men tur att jag har så himla mycket mer att glädjas över än att jag ska bry mig om detta.
Jag anser mig iallafall inte ha stulit något och jag tänker inte sjunka till en läre nivå ej heller säga något i stil med "jag såg först" för det vore inte vuxet och vi skiljer numera på vuxna och barn och vissa tar längre tid på sig att bli vuxna. Jag blev vuxen tidigt,(även om jag fortfarande har en fot i barnens värld, vilket endast gynnar mig, jag flamsar på som alla andra gör ibland) betydligt tidigare än många andra, jag vet även människor som är mycket äldre än mig som jag inte kan se på som vuxna människor, för att de inte har något som behövs, som uppfyller kriterierna för att vara vuxen på riktigt. Jag har talat om detta så många gånger förut.

Sensmoralen: referera inte till att jag är en mamma som något negativt, så är jag tacksam.



Som ni ser kan jag vara lite allt möjligt.
Jag kan nog även vara en Tiger om jag försöker tillräckligt hårt.

Det handlar inte om ursprung, familjeförhållanden, ålder, gener eller dylikt.
I slutänden handlar det mycket om tur, rätt tid, rätt plats, rätt kemi, rätt intressen.
Det är mycket som ska stämma.


Sophie <3

MINA ORD TILL SOPHIE



"Mamma ajaj, ja blåsa, nu myche bätte! <3



RSS 2.0